Under tolv år har Sverige under Natoflagg snarare bidragit till att förlänga konflikten än till att bygga fred.

Frågan om svenskt Natomedlemskap användes som partipolitiskt tillhygge i samband med att Anna Kinberg Batra som nyvald moderatledare skulle profilera sig vid Folk och Försvars arrangemang i Sälen. Folkpartiledaren Jan Björklund hoppade förestås på tåget. Logiken var primitiv. Den onde Putin och de farliga ryssarna hotar Sverige. Vi måste kunna försvara oss med hjälp av Nato.

Men är ett svenskt Natomedlemskap det bästa sättet att försvara svenskt oberoende? I senaste numret av tidskriften Afghanistan.nu, utgiven av föreningen Afghanistansolidaritet (4/2014) skriver Lars-Gunnar Liljestrand:

”Det ligger inte i Sveriges intresse att delta som allierad med USA och Nato i ett fortsatt krig i Centralasien och Sverige har som litet alliansfritt land alla skäl att hålla på FN-stadgan och inte delta i folkrättsstridiga interventioner.”

I samma nummer kräver Maj-Britt Theorin, tidigare nedrustningsambassadör, en ”oberoende vitbok om Afghanistan med starka personer som t ex förre ärkebiskopen KG Hammar”.

Den 17 december beslutade riksdagen att sända ny trupp på 50 soldater till Afghanistan. På ett protestmöte (se filmen ovan) i Stockholm dagen innan sa Maj-Britt Theorin:

”Sveriges soldater är där för att legitimera USA:s fortsatta krig med sina 10 000 soldater med drönare, specialstyrkor och bombplan”.

Sverige kan göra en insats i landet genom civila och politiska insatser,  genom fredsbyggande åtgärder, inte genom soldater och vapen.

Det gäller i Afghanistan men också här hemma. Svenskt Nato-medlemskap gör inte Sverige säkrare. I stället blir för Ryssland Sverige en del av den militärpakt vars baser hotfullt omringat landet. Vi riskerar att få kärnvapenlager på svenskt territorium. Primitivt rysshat tillhör 1700-talet. Det finns andra sätt att lindra konflikter och göra världen säkrare.

Frågorna om vad Sverige uträttat i Afghanistan och om svenskt Natomedlemskap hänger samman.