Cecilia Jonsson, forskare i socialt arbete i Växjö, presenterade på lördagen på biståndsföreningen Svalornas kontor i Lund sin skrift ”Pionjärvolontärerna. En internationell generation i en föränderlig tid.”
Till mötet på Svalornas kontor i Lund hade också många före detta volontärer kommit, däribland Birgitta Göransson Iliste, som for till Indien som volontär på 70-talet och förblivit trogen Svalorna.
– När Svalorna bildades var intresset enormt, berättar Cecilia Jonsson.
Det hängde samman med att vi i Sverige fått upp ögonen för massfattigdomen i de s k u-länderna, ett engagemang som växte under 60-talet och inspirerades av kampen mot Vietnamkriget. Under de här åren grundades också SIDA, 1965.
I Cecilia Jonssons bok berättar 14 ”pionjärvolontärer” från Svalorna om sina insatser och om hur det ofta livsavgörande påverkade dem.
Tanken på att skicka ut unga entusiaster i tredje världen byggde på deras hängivenhet och säkert också på aningslöshet. Utan lön och erfarenhet konfronterades de med fattiga människors vardagliga umbäranden i kampen för överlevnad, men gjorde insatser och bidrog till att förändra människors villkor.
Det här var början till den tid då Sverige blev synligt internationellt genom biståndsinsatser och engagemang hos personer som paret Myrdal, Dag Hammarskjöld och Olof Palme. Deras insatser är väl kända, till skillnad från de idealistiska volontärernas arbete. Cecilia Jonssons bok är den första om Svalorna och ett ”stycke svensk historia om det internationella hjälparbetet som aldrig tidigare har berättats”.
Det fanns en tid på 1980-talet när jag själv ofta höll till i Svalornas hus på Spolegatan 5 i Lund, under en period satt jag också i föreningens styrelse och lärde känna personer som Dagny Arbman, Birgitta och Ivo Illiste, Erni och Ola Friholt, Ulf Wilmenius, som arbetade särskilt med s k ”bonded labour”, slavarabetare, i Indien och andra. I Indien besökte jag ”Svalornas by” söder om Chennai/Madras, Eri Ethir Vayil, där Svalornas volontär Per Lejergård blivit kvar och levde byliv, gift med en tamilsk bykvinna.
Svalornas tillkomsthistoria är speciell, berättade Birgitta Göransson Iliste.
Efter andra världskriget var stora delar av Europa sönderbombat, med förstörd infrastruktur och miljoner människor på flykt. I Frankrike grundandes 1949 Emmaus av motståndsmannen och prästen Abbé Pierre. Han ville hjälpa hemlösa och flyktingar. Hans motto, idag självklara men då nydanande, var hjälp till självhjälp och återbruk, inriktad mot de fattigaste och mest utsatta.
Emmausrörelsen spreds snabbt över världen och har i dag 350 medlemsföreningar i 37 länder.
I Sverige inspirerade Abbé Pierre till bildandet 1959 av biståndsföreningen Svalorna, Sveriges äldsta biståndsorganisation som helt vände sig mot de dåvarande u-länderna. Susanne Sandberg stod som grundare. I Lund fångades Dagny Arbman av idén att skicka ut unga människor som volontärer till länder som Indien och Peru.
I dessa dagar 2015 engagerar sig många svenskar åter för frivilligt arbete för att hjälpa utsatta, de flyktingar som kommer till Sverige. Tidskriften Fokus har utsett Volontären till Årets svensk. Så här löd motiveringen:
»Till alla de svenskar som gör insatser för att välkomna människor på flykt. Till dem som motverkar segregation och gör det möjligt för nya och gamla svenskar att mötas. Årets svensk sparkar en boll till någon som talar ett annat språk, dukar en extra tallrik på matbordet eller står beredd med en filt på perrongen. I år går utmärkelsen Årets svensk till Volontären.«
