Kultur-Sören får får rethosta av Mats Knutssons rökringar över det politiska landskapet i kommentarerna i SVT till debatten om utredning av svenskt Nato-medlemskap.

”En politisk strid om Nato-frågan är under uppsegling. De fyra allianspartierna kräver nu en studie om ett svenskt Nato-medlemskap, men utrikesminister Margot Wallström (S) säger nej.”

TV:s inrikespolitiske kommentator Mats Knutsson tror att Stefan Löfvén kan få problem eftersom den rödgröna regeringen avvisar alliansens krav om en utredning om svenskt Natomedlemskap.

Utrikesminister Margot Wallström var märkbart irriterad när frågan kom upp i Sälen på söndagen:

”Alliansfriheten har tjänat Sverige väl och ett Nato-medlemskap är inte aktuellt, menar hon. Därför behövs heller ingen utredning om fördelar och nackdelar för Sverige vid ett eventuellt medlemskap.”

Men Knutsson skildrade åsiktsmotsättningen som ett ”politiskt bråk”, som om det vore negativt.

Jag har länge haft respekt för Mats Knutsson som politisk kommentator i TV. Men på senare tid har hans kommentarer alltmer skildrat politiken som ett spel, där den ena eller andra sidan vinner på den andra sidans bekostnad. Knutssons olidliga lätthet och ovilja att se komplexa sammanhang i en så avgörande fråga som svensk alliansfrihet eller inte är obehaglig.

Med den synen försvinner sakfrågorna bortom horisonten och politiken förvandlas till spelteori. Som tittare och medborgare vill jag ha hjälp att förstå komplexa, långsiktiga och för framtiden avgörande ödesfrågor och får rethosta av Knutssons rökringar över det politiska landskapet.

I dagarna läser jag Ingvar Carlssons självbiografi ”Lärdomar  Personliga och politiska”, där han skriver:

”Särskilt i svåra tider är det viktigt att medborgarna känner tillit till sina politiker. Även när tonläget är som högst handlar debatten om sakfrågor och politikens innehåll.”