Lilla Filmfestivalen i Båstad har börjat och pågår till och med söndag, med ny konstnärlig ledare, Emma Gray Munthe.

Brittiske Ken Loachs ”Jimmy’s Hall” avslutar andra dagen på Lilla filmfestivalen i Båstad. Mästaren Loach berättar i mustiga bilder  på verklig bakgrund om inskränkt förtryck och social revolt i ett Irland mellan världskrigen. Det är en film, med engagemang, socialt patos och livsglädje uttryckt i musik. I dag fredag har filmen svensk biopremiär.

I centrum står socialisten Jimmy Gralton, som vill skapa ett bättre samhälle för de fattigaste men möter repressivt våld från kyrka och överhet, på ett sätt som för tankarna till svenske Joe Hill.

Kanske är visningen av filmen en blinkning från nya festivalledaren i Båstad Emma Gray Munthe till den förre Ulf Berggren, som gärna visade Ken Loachs senaste filmer. Och en blinkning med andra ögat till festivalens grundare Bo Widerberg, som ju gjorde en film om Joe Hill. Och en påminnelse om hur viktigt det är att Båstadsfetivalen öppnar fönster i tid och rum.

Tidigare på dagen såg jag två dokumentärer av den afroamerikanska filmaren Madeline Anderson. Hennes filmer förflyttar oss tillbaka till Medborgarrättsrörelsens tid i USA. Polisbrutalitet mot afroamerikaner tillhörde vardagen. Diskriminering och rasism likaså. Stora delar av den tidens USA var inte ett dugg bättre än apartheids Sydafrika.

Här under kan du se Madeline Andersons Integration report (1) från 1960 i sin helhet, den är cirka 20 minuter lång.

När jag ser hennes filmer är det omöjligt att inte associera till hur polisvåld och rasism åter har förvärrats i Obamas USA, så att de gamla framstegen verkar hålla på att vittra bort.