Cirkus Harlekins turné genom byarnas Sverige känns som en motståndshandling, ett stycke verklig cirkuskonst som slår gnistor i den medialiserade tiden där upplevelser förpackas för masskonsumtion i platta TV-skärmars bedrägliga fodral.

Cirkus Harlekin slår upp tältet på en äng Hjärnarp. Byns barn kommer med glittrande ögon traskande längs Västersjövägen. Snart är tältet fullsatt. Föreställningen börjar. Clowner, lindansare, balanskonstnärer, knivkastare och trapetsartister avlöser varandra. Inga djur, bäst så.

Cirkusorkestern slår an tonen och avslutar föreställningen med cirkusvisan framför andra, ”Oh Mein Papa”.

Harlekincirkusen kommer från Tyskland och består i huvudsak av artister från fyra cirkusfamiljer. Den har i många år turnerat i Sverige, bara i byar och mindre samhällen.

Det här är cirkus på riktigt, hisnande farligt, inga skyddsnät, trumvirvlar, möjligheten att någon misslyckas, cirkus som tagit klivet ut ur TV-rutan och rakt in i byn, med livslevande människor, som ger oss i publiken äventyr och drömmar om vad vi skulle vilja våga och kunna göra: sväva som tyngdlösa fåglar under tälttaket, balansera med parasoll på linan, slå serier av studsande snabba volter.

Cirkus Harlekins turné genom byarnas Sverige känns som en motståndshandling, ett stycke verklig cirkuskonst som slår gnistor i den medialiserade tiden där upplevelser förpackas för masskonsumtion i platta TV-skärmars bedrägliga fodral.