Ann-Charlotte Alverfors Vitnäbb skildrar paret Jan och Anna som båda drabbas av livshotande cancer.

Berörd och omskakad lägger jag efter läsningen åt sidan Ann-Charlotte Alverfors senaste kortroman Vitnäbb (Karneval, 2015).

Med naken konkretion skildrar Alverfors paret Jan och Anna, som   samtidigt drabbas av olika former av livshotande cancer. I berättelsen skildras deras växlingar mellan hopp och förtvivlan. Undersökningar, diagnoser, operationer och cellgiftsbehandlingar avlöser varandra. Biverkningar tillstöter.

Den vård Jan och Anna får är oftast kompetent och inkännande – men också emellanåt hafsig, arrogant, nedlåtande. Sjukvårdsapparaten är utsatt för hårda besparingskrav och också svårt cancersjuka drabbas. Maten är snudd på oätlig, har väl upphandlats till lägsta pris.

Avdelningen ska helgstängas i besparingssyfte: ”Patienterna blev spargrisar åt regionpolitikens byråkrater, vilkas löner på intet sätt stod i proportion till kunskap och kompetens”.

Bokens titel anspelar på dödsfågeln Vitnäbb, som sjöng för den som skulle dö.

Ann-Charlotte Alverfors slog igenom med en romantrilogi om sin småländska lungsotsbarndom, där första delen Sparvöga kan räknas som en klassiker.

Hennes nya bok kallas visserligen roman men ligger vad jag förstår mycket nära en självbiografisk berättelse.

Anna är författare som Ann-Charlotte Alverfors och maken Jan, professor i genetik, just som Alverfors man Arnulf Merker, som avled i cancer 2010.

Vitöga är en drabbande bok, både som rapport om den svenska vården efter millennieskiftet och som en gripande hyllning av livet.

Genom berättelsen går stråk av vemod och smärta men också av vrede mot allt det politiska kvacksalveri som vården utsatts för, liksom de privatiserade apoteken, ”ett nationalekonomiskt svindleri, genomfört under valfrihetens, mångfaldens och tillgänglighetens täckmantel”.