Ängelholms Kultursällskap arrangerade på onsdagen en kväll om modern musik, om musik som tid, ljud och tystnad.
”Musik är tid, rumslig tid, tidens rumslighet. Musiken har en unik revolutionär tidsuppfattning.”
Marcia Cavalcante Schuback, professor i filosofi vid Södertörns högskola, reflekterade om musikens väsen och om Modernismen i musiken tillsammans med cellisten Peter Schuback (bilden ovan) tillsammans med kompositören Leo Nilsson, när Kultursällskapet i Ängelholm på onsdagskvällen i hörsalen på biblioteket arrangerade den sista föreläsningen i serien ”Den provokativa modernismen”.
Ordförande Else Ekblom stack ut hakan när hon i sin introduktion associerade modern musik till ljudet från ett ”läckande värmeelement”, vilket borde renderat ett gult kort under den här ambitiösa och infallsrika kvällen.
Nå, Leo Nilsson gav svar på tal, meningen med modern musik är inte att vi ska tycka om den. Och Peter Schuback illustrerade med både romantiska och dissonanta cellosolon, också med tolvtonsteknik.
Kanske kan man rentav förstå tiden utifrån musiken, förstå historien genom musiken, associerade Marcia Cavalcante Schuback vidare. Och Peter Schuback fyllde i.
”Musik har ingen tid, eller kanske är det tvärtom, att musik är tid.”
”Alla toner ryms ackustiskt genom sina övertoner i en enda ton”, betonade Leo Nilsson. Hos modernismen finns en vilja att röra sig i samtliga toners möjligheter”.
Musik är ett sätt att lyssna. Kanske är musiken verbet och ljudet substantivet. Tystnaden är musik liksom nollan är matematikens förutsättning.