Jean-Claude Juncker, Europeiska kommissionens ordförande,  hälsar på filmen på prominenta gäster, han drar dem i slipsen, klappar dem på pannan. Som ledande politiker i Luxemburg gjorde han landet till ett skatteparadis.

Betrakta filmen ovan, spridd på sociala medier den senaste veckan, där Europas mäktigaste man uppenbart gör bort sig och bryter mot all etikett.

Jean-Claude Junker fick sin nuvarande topposition 1 november 2014. Han är en kristdemokratisk politiker som var Luxemburgs premiärminister 1995 – 2013. Under den perioden spelade han en nyckelroll, då det gäller att förvandla Luxemburg till ett skatteparadis, skriver Tom Lundborg i sin Skatteparadisen och hotet mot välfärden, i Utrikespolitiska Institutets skriftserie Världspolitikens Dagsfrågor 2015/4.

I november förra året avslöjades i läckan LuxLeaks hur rader av storföretag undvikit att betala skatt i de länder där der är verksamma. Genom komplexa upplägg av banklån och räntebetalningar har specialdesignade företagslösningar tagits fram av advokater och revisorer.

Därigenom några av världens största företag som  Pepsi, Ikea, Amazon och Apple kunnat utnyttja Luxemburgs låga skattsatser. Skattefiffel är ett för milt uttryck, miljardbedrägerier är vad det handlar om.

I Luxemburg har skapats en enorm trixande banksektor. I mängder av andra länder, som Sverige, har skattebortfallet gjort det allt svårare att finansiera medborgarnas välfärd.

Ikea har, för att ta ett exempel, sedan 2003 i enbart Australien gått med en miljard dollar i vinst nästan utan att betala någon skatt där, vinsterna har exporterats till Luxemburg och Nederländerna.

Hur kan ett EU-land som Luxemburg (och andra) tillåtas bedriva avancerade skattebedrägerier, undrar jag. Och hur är det möjligt att Junker, som ytterst ansvarig för skattesvindeln, sedan valts till ordförande i EU-kommissionen?