Ojämlikheten i Sverige har ökat sedan 1980-talet och är nu tillbaka på samma nivå som på 1950-talet.

Det finns fortfarande en och annan som inbillar sig att skatter både är ett sätt att finansiera samhällets infrastruktur och att göra samhället lite rättvisare, genom utjämning mellan de som har mer och de som har mindre. Eller med ett annat ord, för att skapa skyddsnät.

Men allt fler ser 2015 skatter som ett ont, som det gäller att minimera.

Inom politiken har de senare varit tongivande, särskilt under Alliansregeringens åtta år, då skattesänkningar blev en politisk huvudfråga. I dag betalar svenska folket 300 miljarder mindre i skatt än på Göran Perssons tid.

Följden har blivit att infrastrukturen har blivit eftersatt, sjukhus, skolor, järnvägar, posten, apoteken … Sambanden är ju självklara, men vi påminns sällan eller aldrig om dem.

En annan konsekvens är att ojämlikheten i Sverige ökat dramatiskt, skriver Egil Söderin och Dag Ankersen i Tidningen Etc. De har intervjuat Daniel Waldenström, professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet. Han påminner om att ojämlikheten i Sverige minskade under hela efterkrigstiden till 1980-talet, då det vände och klassklyftorna åter växte.

I dag är ojämlikheten tillbaka på femtiotalsnivå.

De allra rikaste i Sverige, 800 personer, tjänar i snitt 900 miljoner per år före skatt och har på femton år fördubblat sina inkomster. Deras månadslön motsvarar nästan tre årslöner för medelinkomsttagaren.

Ojämlikheten ger också utslag på hälsa och medellivslängd. Höginkomsttagare lever i dag sju år längre än låginkomsttagare.

Det som kallades ”folkhemmet” är i dag mest en rykande ruin.