”Kallt krig mellan USA och Kina?” är den olycksbådande rubriken över en artikel på Arena Essä, skriven av Börje Ljunggren, före detta ambassadör i Kina, författare till bland annat Den kinesiska drömmen – Xi, makten och utmaningarna (2017).
Xi Jinpings makttillträde 2012 innebar början till en ny och annorlunda politisk inriktning för Kina, konstaterar Börje Ljunggren. Under de elva år som gått sedan dess har mycket förändrats i världen.
Två år efter Maos död inledde Deng Xiaoping en nyorientering. Under slagorden”reform och öppning” skapade han en politik som fick Kina att utvecklas i riktning mot det som blivit dagens ekonomiska stormakt.
Under sitt decennium vid makten har Xi, skriver Börje Ljunggren vidare, rört sig bort ifrån Dengs reformorienterade partistat till en virtuell kontrollstat, en ”controlocracy”, med allt större räckvidd.
Kina har blivit ett land med snabbt ökande både ekonomisk och militär makt. Därmed befinner sig USA och Kina nu på en djupt oroande kollisionskurs, menar han.
Risken för ett storkrig mellan de båda stormakterna ökar påtagligt med den nya sithuationen, skriver Börje Ljungren: ”Maktförskjutningar av den omfattning vi nu bevittnar har genom historien alltför ofta lett till krig, men inte sedan Hiroshima.”
Avsaknaden av kinesisk-amerikansk institutionell arkitektur är allvarlig. Mot slutet av Obamas tid som president växte misstron påtagligt, men det fanns ett hundratal arbetsgrupper på olika nivåer, inklusive årliga utrikesministermöten. Allt avvecklades under Trump, och återuppbyggnaden återstår. Ingen del av världen lämnas oberörd. Taiwan blir ett dramatiskt exempel på de risker som världen nu står inför.
Ändå måste i en framtida värld USA och Kina samexistera, fortsätter Börje Ljungren. Den insiktsfulle förre australienske premiär- och utrikesministern och Kina-kännaren Kevin Rudd skriver om en “organiserad strategisk konkurrens”.
Det kräver, menar Kevin Rudd, upprättandet av vissa hårda gränser för respektive lands säkerhetspolitik och agerande, men medger full och öppen konkurrens diplomatiskt, ekonomiskt och ideologiskt. Det skulle också göra det möjligt för Washington och Peking att samarbeta inom vissa områden, bilateralt och i multilaterala fora.” Att konstruera ett sådant ramverk skulle, konstaterar han, vara svårt, men ändå möjligt, och “alternativen är sannolikt katastrofala”.
USA och Kina står tillsammans för en mycket stor del av världsekonomin. Dessutom svarar länderna gemensamt för 40 procent av de globala koldioxidutsläppen. Det innebär att den globala miljöframtiden är beroende av att de båda länderna kan bygga upp gemensamma avtal om de stora miljöfrågorna, allt annat är globalt och miljömässigt förödande.
Med dåligt hanterade konflikter kan konsekvenserna bli svårhanterliga. Det gäller förstås i än högre grad de kusliga konfrontationerna med ryska kärnvapenhot som väcker djup fasa och där också ett framtida Sverige löper risk att bli indraget i en militär konflikt mellan USA och Ryssland, i all synnerhet om kärnvapen finns utplacerade på svenskt territorium.
Sedan 1969 är också Kina en kärnvapennation med 350–400 avfyrningsklara kärnvapenstridsspetsar. Detta är nu en bråkdel av USA:s och Rysslands arsenaler. Aktuella bedömningar gör emellertid gällande att Kinas kärnvapenarsenal kommer att växa till 1000-1500 stridsspetsar år 2030, vilket skulle göra Kina till en tredje betydande kärnvapenmakt.
Putins förödande invasion av Ukraina har återigen förändrat spelplanen, fortsätter Börje Ljunggren. Han menar att de liberala demokratiernas uppslutning bakom Ukraina visar att Ryssland och Kina är på fel sida om historien, på auktoritär reträtt.
Kina har avgjort drivits närmre ett försvagat Ryssland, som är på väg att bli en kinesisk vasall, som inte får falla, och inte kan utmana Kina. USA tvingas därmed till ett säkerhetspolitiskt tvåfrontskrig.
Kommer USA och Kina att konfrontera i ett förödande ”Chip War”?, frågar sig Ljunggren och syftar på att så mycket av den viktig teknologin i dagens värld produceras i Kina och den kinesiska maktsfären.
De perspektiv som dras upp i artikeln har hög trovärdighet och är samtidigt skrämmande. I deras förlängning kan anas både ekonomiska och militära krig mellan världens mäktigaste länder där utgången väcker djup oro. Det är också svårt att se insiktsfulla och handlingskraftiga politiker som skulle kunna avvärja de faror som redan i dag kan skönjas.