Ett flygplan störtar på en obebodd ö i oceanen. Ombord finns skolpojkar, som evakuerats från ett stort krig, kanske med kärnvapen. Många dör vid kraschen. Deras kroppar, döda som levande, hamnar på en ödslig strand. Elva tolvåringar blir ensamma på en öde ö.
De överlevande är brittiska gossar från en internatskola, alla i knälånga kortbyxor, ungefär som i Richmal Cromptons klassiska serie pojkböcker ”Bill och de laglösa”. Dramats pojkar spelas för övrigt av både kvinnor och män.
Alla vuxna är döda.
Anslaget i dramatiseringen av William Goldings klassiska roman ”Flugornas herre” på Helsingborgs stadsteater (premiär 24/9) är en stiliserad katastrof, iscensatt med ödesmättade ljud- och ljuseffekter ofta i svagt ljus.
Goldings roman publicerades 1954 som en variant av Robinson Crusoe. Men på Goldings öde ö kommer författarens inspiration mycket från hans egna erfarenheter av andra världskriget, då han tjänstgjorde sex år vid den brittiska flottan. Daniel Defoes Robinson-bok handlar mycket om civilisationsbygge. Sådana reflexioner finns också hos Golding men hans berättelse har en djupare svärta och en ambition att också särskilt skildra vad krig och våld gör med människor.
Översatt till vårt ödesmättade och skrämmande år 2022 ligger det nära till hands att under föreställningen associera till det kusliga pågående sovjetiska anfallskriget på Ukraina och våra inhemska dödliga förortsskjutningar. Vad visste Nobelpristagaren (1958) Golding om gängkriminalitet? Ingenting förstås. Men ändå en hel del om våldets rötter och mycket om vad krig gör med människor.
De tankarna föds i betraktarens hjärna, inte i det som utspelar sig på scenen. Regissören Johan Paus starka uppsättning är en mångbottnad skildring med scenisk laddning av ett gäng av kriget traumatiserade brittiska internatskolegrabbar, utkastade i ett ingenmansland. Med sig bär de skolans regler. Någon vill ”ta makten” därför att han var ordningsman hemma i skolans kör och vet vad som krävs av en ledare. Frågor väcks. Hur ska de överleva? Hur ska de få mat? Vem ska bestämma?
Olika fraktioner formeras. Den ena har utrustat sig med vassa spjut och vill bestämma med våld. Andra försöker med demokrati. Det är inte enkelt.
På stranden ligger en stor trumpetsnäcka. Den som håller i snäckan ges ensam rätt att tala. Men det gäller inte så länge. De starkare sliter åt sig snäckan med våld, de andra underkastar sig. Ur rädslan föds mera våld.
Pojkarna försöker tända en eld på stranden för att med rök signalera till förbipasserande fartyg. Hungern sprider sig bland de strandsatta.
En av pojkarna, Cecilia Borsséns Piggy, har glasögon som slits av honom och används som förstoringsglas för att tända eld.
Men det är förstås inget bra.
Snart skanderar man om att ”döda grisar, blod ska flyta”. Mat ska jagas, dödas och tillredas. Här är det ”survival of the fittest”, som råder, den som visar svaghet är en förlorare. Våld är vägen till makt och överlevnad. Här finns bara den starkes rätt och ett avgrundsdjupt förakt för svaghet.
Hur uppstår demokrati och ett inkännande samhälle? Frågan hänger i luften och tafatta försök görs. Men demokrati verkar inte ha stått på de här internatkillarnas schema.
John Paus iscensättning av ”Flugornas herre” är både nedskruvad och existentiellt uppskruvad.
Den utspelar sig på en öde strand. Marie Mobergs scenografi är visuellt renodlad, himlen, havet, stranden, berget. På scenen finns femton ton akvariesand, vars fuktighet nogsamt definerats. Uppe på berget finns ”odjuret” och pojkarnas andra rädslor och bakom berget en himmel laddad med drömmar.
Det här är inte minst ett drama om vad människor gör med sina liv, hur de försöker hantera och forma ett ”vi” i en värld av isande ensamhet.
Själv berörs jag starkt av uppsättningen och bär med mig dess tankar ut i min egen vardag, så som sker ibland med riktigt bra teater.
