I onsdagens Dagens ETC uttrycker Göran Greider sin djupa skepsis mot ett svenskt Natomedlemskap. Han slår vakt om den svenska alliansfriheten, som spelat en avgörande roll för att hålla Sverige utanför alla krig undere 200 år:

”Jag tror att det har ett enormt värde att ett antal länder i Europa står utanför militärpakten. Finland och exempelvis Österrike är inte medlemmar. Att stå utanför Nato innebär större frihet att kritisera en organisation som annars skulle framstå som en monolit och där supermakten USA har så stort inflytande.

Skulle republikanerna i USA vinna nästa val, kanske rentav med den livsfarlige Trump i spetsen, hamnar Nato rätt mycket i händerna på djupt irrationella krafter. Länder som vågar stå utanför militärpakten har en viktig uppgift: att visa att det finns mångfald.

Därför gläder jag mig åt att den svenska regeringen så starkt motsätter sig Natomedlemskap. Även om man undrar hur länge de orkar stå emot.”

Svenska folket har under många år i opinionsundersökningar visat att man är mot ett svenskt Natomedlemskap och för fortsatt svensk alliansfrihet. Jag själv tror att alliansfriheten sitter djup hos många här i landet, som en avgörande del av svensk identitet. Freden i Sverige under över 200 år har i mycket varit beroende av vår alliansfrihet.

PÅ DN:debatt i söndags dundrade KD:s Ebba Busch och Mikael Oscarsson och hävdade att ”Natomedlemskap krävs för att avskräcka Ryssland”.

Sverige ska gå med i Nato, skriver de båda skribenterna. Det innebär ett militariserat samhälle med allt större satsningar på vapen och nedskärningar på vård, skola, omsorg, kultur och så vidare. I mina ögon är paret Busch/Oscarsson pladderhattar och ordmullrare, utan tillstymmelse till nyanserad analys av Sveriges säkerhetspolitiska förutsättningar.

Ryssland är militaristiskt och nationalistiskt. Yes, eller snarare Da. Men varför skulle de angripa Sverige. För malmfältens skull, för kolen i Skåne eller vaddå?

Ett svenskt Natomedlemskap skulle av Ryssland uppfattas som en fientlig handling och ett hot. I varje konfliktsituation borde det var självklart att försöka förstå hur motparten kan tänkas uppfatta det som sker. Amerikanska vapen och amerikanska generaler på Gotland och Sverige med i Nato innebär ur ett sovjetiskt perspektiv ett förändrat säkerhetsläge.

Redan finns Natotrupper utmed och nära gränsen till Ryssland i en lång rad länder, inte minst i Polen. Den omvända situationen med ryska trupper i Mexiko längs, säg gränsen till USA, hade självfallet alldrig accepterats i Washington. Minns Kubakrisen.

På söndagens webbseminarium Folk och Fred uttryckte Rysslandskännaren och tidigare Moskvaambassadören Sven Hirdman oro över det spända säkerhetspolitiska läget mellan USA och Ryssland. Han underströk att Sveriges främsta uppgift nu är att ”söka bidra till att minska spänningarna och därmed även krigsrisken för vårt land”.

Hirdman sa vidare att målet för Sveriges säkerhetspolitik är att vi skall bevara vår fred genom att hålla oss utanför krig och bidra till en fredligare omvärld:

”Det största hotet för Sveriges säkerhetspolitik är att vi blir indragna i ett europeiskt stormaktskrig. Föreställningen om att Ryssland ohotat skulle anfalla Sverige/Finland i ett isolerat krig kan helt avskrivas. Ett sådant ryskt anfall på en medlemsstat i EU eller i Nato skulle få förödande konsekvenser för Ryssland och skulle inte tillgodose några ryska säkerhetspolitiska intressen.

Om däremot ett allmänt krig utbryter mellan USA/Nato och Ryssland till följd av det spänningsläge som tecknats ovan, är sannolikheten mycket hög att Sverige blir indraget, eftersom Ryssland i händelse av krig torde betrakta Sverige som en militär plattform för USA och Nato.”

Det Sven Hirdman formulerar här är ett för Sverige ohyggligt scenario, ett storkrig mellan USA/Nato och Ryssland, som till stor del kan komma att utspela sig på svenskt territorium och kring Östersjön. Antagligen segrar USA/Nato som har mångfallt större stridskrafter. Men till vilket pris, och med vilken förstörelse?? Ligger det i svenskt intresse att vara inblandat i ett smutsigt hotspel om ett sådant tänkbart krig. Borde vi inte bygga förtroende och fred i stället?

Busch/Oscarsson är oförmögna att röra sig ens i närheten av de tankebanorna. Vi är så vana vid att det råder fred i Sverige, att vi tar det för självklart. I min vokabulär uppträder de båda debattörerna så nära begreppet landsförrädare man kan komma i fredstid. Jag blir mörkrädd.