Det var en kränkt Annie Lööf som på onsdagen i riksdagen kungjorde att centerpartiet minsann inte skulle släppa igenom socialdemokraternas budget.

Magdalena Andersson, slog därför samma dag två parlamentariska rekord. Hon blev Sveriges första kvinnliga statsminister – efter hundra år av bara gubbar sedan den kvinnliga rösträtten infördes. Och hon blev den statsminister som suttit kortast tid, bara sju timmar.

Varför var Annie Lööf så kränkt? Jo, hon hade ju i kommandoton beordrat Magdalena Andersson att inte till något pris förhandla med vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar. Varför, jo därför att i Lööfs skygglappsvärld är dagens vänsterparti ett ”ytterkantsparti”, som inte ska få något inflytande, jämförbart med sverigedemokraterna.

Men Magdalena Anderssons enda möjlighet att bilda regering var att få stöd både av vänsterpartiet och centern. Därför samtalade hon med Dadgostar, gång på gång. Eller ”förhandlade de”?? Därtill betonade Andersson att hon såg det som högst normalt att samtala och förhandla med Dadgostar inför regeringsbildningen, därför att partiet ingick i röstunderlaget.

Dagens vänsterparti är inget ”ytterkantsparti” och har en politik som i många avseenden kan jämföras med socialdemokraternas på Olof Palmes tid.

Resultatet av S-V -förhandlingarna blev ett avtal som skulle ge en tredjedel av Sveriges fattigpensionärer en skattefri tusenlapp mer i månaden från augusti nästa år, en högst rimlig och substantiell reform för de flesta partier, medvetna om skavankerna i dagens pensionssystem.

Då hade Lööf efter inledande förhandlingar, ja just förhandlingar, tvingat fram inskränkningar i allemansrätten och ökade befogenheter för stora skogsägare, något som många hävdade hotade den fjällnära skogen, Sveriges svar på Amazonas.

Men är man kränkt, som Annie Lööf, då ger man igen. Hon röstade mot S-budgeten och skapade en situation där S och MP skulle regera på en budget som M-KD-SD stod bakom. Det fick miljöpartiet att gå i taket och lämna regeringen. Partiet ville inte vara delaktigt i att leda landet med en brunblå miljöfientlig budget, inriktad på kärnkraft och sänkta drivmedelspriser, förutom främlingsfientlig migrationspolitik.

Lööf skapade politisk kalabalik i riksdagen och gav Magdalena Andersson vad kommentatorer kallade en mardrömsstart, vilket ledde till hennes avgång sedan miljöpartiet lämnat regeringssamarbetet. När jag skriver detta på onsdagskvällen är förutsättningarna för en fungerande svensk regering för tiden fram till valet i september 2022 osäkra.

Förlorare är väljarna, ja medborgarna i det här landet som borde ha rätt till kompetenta och ansvarstagande politiker av en annan kalliber än kallhamrade Annie Lööf.

Vad Lööf gjorde på onsdagen innebar ju att centerpartiet utan att tveka hoppade upp i famnen på främlingsfientliga sverigedemokraterna med krav på S att följa SD-M-KD:s budget. Därmed skänkte hon Jimmie Åkesson hans ”största politiska seger någonsin”, skriver Aftonbladet.

Vad skulle gamla tiders c-ledare som Torbjörn Fälldin eller Olof Johansson ha sagt?