Situationen för Sveriges järnvägar är inte längre akut utan ”skenande katastrofal”, skriver Andreas Gustavsson, chefredaktör för Dagens ETC.

Järnvägen är ett mischmasch av SJ, ett 30-tal tågoperatörer och en handfull underhållsentreprenörer, skriver Andreas Gustavsson i Dagens ETC. Han är upprörd och förstår inte varför den rödgröna regeringen ännu inte presenterat en trovärdig politik för att ge Sverige en järnväg som motsvarar svenskars förväntningar.

Han ser en järnväg som befinner sig i olika stadier av förfall och kaos. Och han berättar om en tågresa i påskas med översvämmade toaletter, trasiga dörrar mellan vagnarna och sen ankomst. Allra värst är att han under resan känner sig otrygg, minns fackföreningarnas återkommande varningar för att det eftersatta underhållet ökar risken för olyckor.

För fem år sen, fortsätter Gustavsson, var de rödgröna och vänsterpartiet överens om att avregleringen, den mest långtgående i Europa, skulle rivas upp, därför att järnväg är en genuint statlig uppgift och därför att fungerande transporter är en nationell angelägenhet.

Löftet var inget värt: ”Politikernas passivitet är deprimerande. Sverige behöver ett tågmyteri som sätter dessa politiker under konstant tryck.”

Det är lätt att hålla med och dela Andreas Gustavssons upprördhet. För oss som bor i Nordvästskåne tillkommer lokala bisarra omständigheter. Det går inga snabba direkttåg från Helsingborg till Stockholm, vilket borde vara en självklarhet. För många miljarder har  en järnvägstunnel sprängts genom Hallandsåsen och står snart klar att användas. Det bara ett problem. Tunneln är tvåspårig, men inte anslutningarna, vilket i stor utsträckning reducerar nyttan.