Det är i år hundra år sedan Sverige fick kvinnlig rösträtt. Ändå har hittills ingen kvinna varit regeringschef. I det avseendet ligger Sverige långt efter många andra europeiska länder.

I en ledare i Aftonbladet konstaterar Anders Lindberg att i ett Sverige som 2021 fortfarande hade saknat kvinnlig rösträtt hade M, KD och SD samlat 203 av riksdagens 349 mandat, alltså stark egen majoritet. SD hade blivit riksdagens största parti och kunnat ställa krav på att få tillsätta statsminister, och oavsett det fått en dominerande roll när det gäller utformningen av en tänkt borgerlig regerings politik.

Aftonbladet vänder också på resonemanget. Om inte männen fick rösta skulle de rödgröna och centern få 212 mandat. SD skulle bli mindre än vänsterpartiet. Siffrorna bygger på uträkningar gjorda av Dagens Nyheter.

Till DN säger professor Maria Oskarson vid Valforskningsprogrammet på Göteborgs universitet:

– En hel del av könsskillnaderna kan man förklara med yrke eller att vi börjar få ett utbildningsgap där kvinnor är högre utbildade än män. Men när vi kontrollerar för det här i våra statistiska modeller så är det inte så att könsskillnaderna försvinner. Det finns något mer som inte kan förklaras bort.

Anders Lindberg skriver vidare:

”I en demokrati måste både kvinnors och mäns erfarenheter spela roll, både kvinnors och mäns kompetens tas till vara och både kvinnor och män ha samma makt.

Det Socialdemokraterna behöver fundera på nu är om man tänker leva som man lär. Svaret borde vara enkelt.

Magdalena Andersson är landets näst tyngsta politiker, ingen ifrågasätter hennes kompetens.

Men som min kollega Jonna Sima skrev i veckan: ”Frågan är inte om Magdalena Andersson ska utses bara för att hon är kvinna. Frågan är om hon ska bli omsprungen av en mindre kvalificerad man, just eftersom hon är kvinna.”

Att kompetenta kvinnor blir åsidosatta till förmån för manliga medelmåttor är ju inte direkt något nytt fenomen. Och tro inget annat – många känner sig kallade.”