Det norska Stortinget fick av Alfred Nobel förtroendet att dela ut hans fredspris. Han ville ”få slut på alla krig genom globalt samarbete och internationell lag. Kärnan i uppfinnarens fredsinnovation, global demilitarisering, nämns uttryckligen i testamentet.” Så skriver den norske författaren och juristen Fredrik S Heffermehl på fredagens DN Debatt. Han är djupt kritisk till hur man förvaltat sitt uppdrag:

”Enligt mina studier är stortingets förhållande till fredspriset en mörk historia om bedrägeri. Priset har aldrig varit oberoende av stortinget.”

Nobels avsikt med priset syftade långt. Han ”ville få slut på alla krig genom globalt samarbete och internationell lag. Kärnan i uppfinnarens fredsinnovation, global demilitarisering, nämns uttryckligen i testamentet.”, understryker Fredrik S Heffermehl.

Men i stortingets händer har fredspriset blivit något helt annat. Man har använt priset för egna syften och reducerat det till ”ett allmänt godhetspris utan en distinkt idé eller tydliga mål”.

Artikelförfattaren har skrivit åtminstone tre böcker om hur stortinget hanterat valet av fredspristagare, den senaste ”Medaljens bakside”, kom ut i höstas.

Under arbetet med boken har han haft tillgång till Nobelkommitténs interna arkiv och granskat alla 131 fredspris under 120 år (1901–2020). Hans slutsats är att endast 25 procent av dem uppfyller de kriterier som Alfred Nobel ville skulle vara avgörande för valet av pristagare. Heffermehl skriver vidare:

”De interna rapporter kommittén mottog om kandidaterna avslöjar både motvilja och förakt för den idé och de människor som Nobel ville stödja. Jag hittade dessa gömda och glömda i Nobelarkiven. Dessa i allt 114 personer är viktig idéhistoria. Den politiska rörelse som Nobel ville stödja har under alla år nonchalerats och undertryckts av den norska Nobelkommittén.”

Alfred Nobel avled 1896, under åren innan Norge vann självständighet genom att bryta sig loss från unionen med Sverige. Priset blev ett verktyg i den norska frihetskampen, vilket präglat dess fortsatta karaktär:

”Norska politiker vande sig vid att se priset som deras eget. Detta orsakade varaktig skada. Under de första 70 åren dominerades Nobelkommittén av medlemmar från Stortinget och regeringen. Vi fick ett stortingets fredspris i Nobels namn.”

Prisets tillkomst präglades i mycket av Bertha von Suttners inspiration gentemot Alfred Nobel och inte minst av hennes i dag klassiska antikrigsmaning, ”Ned med vapnen!”. Men profilen på de som genom åren fått fredspriset genom åren har varit något helt annat än de ”nedrustningsivrare” som Alfred Nobel pekar ut i sitt testamente.

2020 röstade hela det norska Stortinget, förutom två ledamöter, mot att ta hänsyn till Nobels testamente. Därmed gick stortinget öppet emot att följa uppfinnarens ursprungliga tanke med priset.

Fredrik S Heffermehl kallar ”beslutet ett öppet myteri”. Han slår fast att den norska Nobelkommittén aldrig har följt upp sin huvuduppgift: att främja Nobels idé om en geopolitisk vändning och ett universellt samarbete om global fred. ”Priset borde ha kallats Nobels nedrustningspris.”

Han fortsätter: ”Länderna måste stå tillsammans eller gå under. Vi har inte råd med en fortsatt militär upprustning, som bara skulle öka risken för att vi ska bli förintade. För att bryta militarismens onda cirkel behöver världen Nobels visionära idé om världsfred genom samarbete.”

Det finns legala vägar: ”Enligt lagen har Nobelstiftelsen rätt och skyldighet att instruera stortinget. Det viktiga nu är att stiftelsen ingriper och kräver att stortinget snarast möjligt utser en kommitté som lojalt främjar syftet med fredspriset – eller hittar andra sätt att säkerställa att Nobels fredsvision förverkligas.”