”Här vilar, Gud bevare, / en tokig liten stare”, skrev Mozart 1787, i en gravdikt över hans döda stare.

Mozart hade som burfågel en stare, som den 27 maj 1784 visslade sitt favoritstarkvitter, vilket Wolfgang Amadeus skrev ner som i noterna ovan.

Noterna påminner om inledningen av tredje satsen i Mozarts 17:e pianokonsert i G-dur (K. 453), som komponerades vid samma tid, lyssna ovan. Eftervärlden tvistar om vad som kom först, starens sång eller musiken. Var det så att kompositören fick staren att härma ett staraktigt tema han redan skrivit eller komponerade Mozart sitt tema utifrån starens sång.

Oavsett det sjöng sig denna stare in i musikhistorien. Redan innan hade den kvittrat sig in i Mozarts hjärta. När staren dog den 4 juni 1787 begravde han den i sin trädgård och skrev i ett brev till sin syster Nannerl  följande gravdikt över den döde staren:

Här vilar, Gud bevare, / en tokig liten stare. / Han var i sina bästa år – / men lära fick hur allt förgår. / Hur blöder ej mitt hjärta / för dödens bittra smärta. / När jag på detta tänker / jag hoppas att du skänker / en liten tår åt staren, / ty denne stare var en / så glad och munter själ. …

Fem tisdagar under våren  har musikpedagogen Per Nyrén i en välbesökt föreläsningsserie i Folkuniversitetets regi delat med sig av sin kunskap om Mozart och hans musik.  Staren var förstås bara en förbifladdrande anekdot någonstans mellan Figaros bröllop och Trollflöjten.

Här under ett bidrag som ett amerikanskt youtube-PS, en skolflicka och en stare som tillsammans gett sig i kast med Eine Kleine Nachtmusik.