”Who’s Afraid of the Big Bad Wolf?” sjunger man i en tidig Disneyfilm från 30-talet. I den amerikanske författaren Edward Albees ”Vem är rädd för Virgina Woolf? spelar den brittiska författarinnan Virginia Woolf ingen roll. Det gör däremot Disneys stora stygga varg, som en markör för hur svårt det kan vara att leva som människa och alldeles särskilt vad kärlek och tillit innebär. Tillvarons hotande vargar, förvandlar kärlek till hat, ömhetsbetygelser till förolämpningar och baktaleri.
Albees moderna klassiker hade urpremiär 1962 och sattes samma år upp på Dramaten av Ingmar Bergman. Dramat premiärvisades på Lillan i Helsingborg på fredagskvällen i Eva Dahlmans starka föreställning, med extra allt. Det medelålders akademikerparet Martha och George (Maria Kulle och Reine Brynolfsson) har varit på fest hos universitetets rektor och bjuder en yngre lärare och hans fru, Nick och Grynet (Gustav Berg och Kajsa Ericsson), på efterfest. Denna börjar klockan två på natten och fortsätter till gryningen, vilket är lika länge som föreställningen varar, tre och en halv timme.
Albees dialog är ett ordfyrverkeri, som ställer stora krav på skådespelarna. Det slår nära nog oavbrutet verbala gnistor från scenen –och det som sägs högt är som ett drivande isbergs topp med frostiga sjok av svårfångade undertexter.
Maria Kulles Martha, häxa och madonna, sliter verbalt sin man i stycken som en varg frossar på ett rivet får. Hennes avgrundsskratt får håret att resa sig hos oss i publiken – trots att det också rymmer en djup kärleksförklaring. Reine Brynolfssons George är mannen i hennes liv, allt annat är otänkbart. Ändå driver paret sina svarta ”lekar” med varandra till sin yttersta spets. George ger igen för full hals, han ljuger och gör henne illa med sitt snack och pladder. Han driver det mesta till sin yttersta spets.
Maria Kulle och Reine Brynolfsson gör tillsammans och var för sig suveräna rollinsatser, medryckande och drabbande teater. Jag sitter på helspänning under treaktaren, som trots sin tilltagna speltid inte är en minut för lång.
Albees drama är ett kammarspel med bara fyra personer på scenen och en enda scenbild (av Lehna Edwall). Det yngre paret Grynet och Nick spjärnar till en början emot när de dras in i Marthas och Georges svarta förförelsekonster –men spelar snart med.
De blir brickor i ett erotiskt äta eller ätas och bidrar till att det för publiken blir ”en riktigt angenäm afton”, som någon på scenen uttrycker det när paren skiljs åt.
Dramat uppförs på en fyrakantig arenascen, med publik på fyra sidor. Det är en effektiv spelplats, som kan påminna om en boxningsring. Med soffor i två av hörnen, en fåtölj i det tredje, en dignande barvagn med flaskor som snabbt blir tombuteljer eller krossas och så en rejält tilltagen säng i mitten, förstås, ”vägen till mannen hjärta går genom hustruns underliv”, säger någon.
Det dricks mycket under föreställningen, hämningar brister, gränser till det otillåtna korsas. Säkert har Lars Norén låtit sig inspireras av Edward Albee. Det är teater på riktigt, teater som jag tar till hjärtat.
Vi var 49 priviligierade som såg den tryggt coronasäkrade premiären.
