Hillary Clinton annonserade på söndagen att hon ställer upp som demokraternas presidentkandidat i valet 2016.

Hillary Clinton lanserade på söndagen sin kampanjsida och gick därmed in i den utdragna kampen om att bli nästa president i USA, vilket avgöras i valet i november 2016.

Hennes kampanjfilm är annnorlunda. Den handlar om ”vardagens folk” ungefär som i svenske Göran Hägglunds beryktade populistiska utspel om köksbordprat och ”vanligt folk”. I filmen, som är 2:18 lång, gör Hillary Clinton entré först efter halva tidern, på ett sätt som vill framställa henne själv som en av dessa ”vardagens folk”.

Filmen har säkert manglats fram av välbetalda PR-byråer. Ändå upplever jag den som märkligt ofokuserad då det gäller Clintons politiska ambitioner. Sympatiskt är förstås att gott och väl hälften av de som intervjuas om sina framtidsdrömmar är kvinnor.

Hillarys egen dröm går det inte att ta fel på:

”Everyday Americans need a champion.
I want to be that champion.”

Det är en dröm om makt, utan tydliga visioner för vad makten ska användas till.

Mycket talar för att valet 2016 blir en uppgörelse mellan två dynastier, Clinton och Bush, vilket är en pinsamhet ur ett demokratiskt perspektiv. Att det blir så återigen beror på att det ekonomiska priset för att ställa upp i ett presidentval är astronomiskt högt. Den som vill kandidera måste vara både kopiöst rik, välkänd för väljarna.

Ändå är Clinton sannolikt den bästa kandidat USA kan hoppas på i valet. På den republikanska sidan finns ett helt koppel av gläfsande mer eller mindre högerextrema och populistiska politiker. Skulle någon av dem ta hem segern blir världen otäckt mycket farligare.