Att skriva för hand har stor betydelse för människans utveckling, påminner oss professorn och handkirurgen Göran Lundborg om i Lärarförbundets tidskrift Grundskolläraren.
Handen aktiverar hjärnan och håller hjärncellerna igång. Kreativa händer är en grund för vår civilisation och vår kultur,
Jag hör till de nu allt färre som varje dag livet igenom fortsatt att skriva för hand, i min dagbok, men också i första utkast till texter av olika slag. Min bestämda känsla är att en text blir annorlunda om jag skriver den för hand, med mera eftertanke, än på datorn där snabbt färdiga språkmallar kan användas.
Sedan gäller också det omvända, datorskrivandets snabbhet kan underlätta komplicerade resonemang med många led, det kan också skapa ett flyt i skrivandet.
Göran Lundborg vänder sig mycket till grundskolelärare. Han menar att minnesbilden av bokstävernas utseende och ordens stavning utvecklas med hjälp av handens rörelser och att själva handrörelsen graverar ”minnesspår” i hjärnan som har betydelse för igenkänning av bokstäverna.
Handskrivningen utvecklar finmotoriken och utvecklar reflektionsförmågan och kan bidra till att vi formulerar oss ”på ett eget sätt”, fortsätter Lundborg, något som kan bidra till ett mera kreativt tänkande. Den personliga handstilen är också en viktig dimension av en människas identitet.
Egentligen bordet det inte finnas någon motsättning mellan handskrivande och datorskrivande. Båda teknikerna har för- och nackdelar. Men handskrivandet innehåller avgörande komponenter i hur vi som individer förhåller oss till språket, tror jag. Det påverkar därmed också grunder till vårt sätt att tänka.
Göran Lundborg har också medverkat i Harry Martinson-sällskapets tidskrift Doris (nr 28) där han bl a skriver följande:
”Harry Martinson fascinerades av händernas betydelse och möjligheter, och i dikten ”Människans händer” från 1971, publicerad i samlingen Dikter om ljus och mörker beskriver han på ett ömsint, finstämt och insiktsfullt sätt vilka möjligheter som skapas genom den sammanvävda känseln och känslan i våra händer.
Händernas erfarenhet är beröring.
Deras liv bland tingen är mångfaldigt,
fullt av tysta innehåll.
De hör inte men är med i vibrationer.
De ser inte men vet hur det är i mörka källare.
När sammeten skall värderas är de där,
och slipstenen och lieeggen provar de tyst.
De behöver inte låta eggen bita till.
De känner med lätt beröring stålbettets skärpa.
Hur har de hunnit samla alla sina fina erfarenheter
av ull och grus, av fjun och stål,
av glatta ytor och av taggig tistelboll,
av smidig talk och av alla sorters mjöl.
Deras register är oerhört.
Från glansigt silke till grova säckar,
från sträva filar och rivjärn
till de nyföddas glatta naglar
och beröringsglansen på evighetsblommor.
De lever i känselns land där beröringen är allt
och där beröringens gåta slår sin bro mellan nerv och själ.
Men i fjärilsvingens stoft finner de sin gräns.”