”Kriser gör samhället synligt”, skriver idéhistorikern Anders Ekström på fredagens DN Kultur i en angelägen essä.
”I undantagstillståndet släpper politiken sina masker”, menar Ekström och ger belysande exempel från bland annat Ungern, Storbritannien och USA där ledande populistiska politiker cyniskt utnyttjat pandemin för att stärka den egna makten.
”Pandemin som nu löper som ett eldklot genom världens alla nät av sociala och materiella förbindelser ingår också i en kedja av kriser. Den blev snabbt en global ekonomisk kris och hotar i många delar av världen att slå ut i en politisk kris.
Katastrofer speglar varje samhälles ojämlikhet och världens fördelning av välstånd. Principen är enkel: den som har minst och lever i störst osäkerhet drabbas hårdast. Länder som oftare utsätts för väderkatastrofer blir också mer sårbara för andra kriser.”
Vi kan övertydligt se detta i USA, där de fattigaste, ofta minoriteter, drabbas värst till följd av eländiga löner, ingen social trygghet, ingen sjukförsäkring. Och i Indien, där miljoner migrantarbetare vandrat från städerna tillbaka till sina hembyar, ofta över enorma avstånd.
Varje kris behöver sin berättelse, betonar Anders Ekström:
Varje kris skapar ett oavvisligt behov av jämförelser, sammanhang och mening. Att kollektivt minnas och berätta krisen är avgörande för återhämtningsarbetet.
I det arbetet spelar historien och kulturen en viktig roll. Den fungerar som ett förråd av erfarenheter och samlad förståelse.
Vi kommer att förändras av krisen, samhället kommer att förändrats, konstaterar Ekström: ”Kriser som mobiliserar hela samhället öppnar också ett fönster av hopp och framtida möjligheter.”
I Sverige har utsatta grupper drabbats värst. Allra värst och dödligt drabbade är de äldre-äldre på de svenska äldreboendena. Det beror inte bara på pandemin som sådan utan på decennier av drastiska nedskärningar. I städer som Stockholm och Helsingborg har ansvariga politiker både mörklagt upplysningar om smittospridning och antalet dödsfall på äldreboenden, som om de höga dödstalen där vore något normalt som vi får acceptera.
I Helsingborg är det den kristdemokratiske politikern Lars Thunberg, ordförande i Vård- och omsorgsnämnden, som kommit att personifiera denna hållning. Genom att inte redovisa omständigheter på liv och död öppet försvårar han granskningen av det som skett och beskär möjligheterna för att krisens lokala berättelse i Helsingborg blir meningsfull.
Ytterst handlar det i hög grad om synen på de äldre i samhället, respekten för de äldre-äldres människovärde och samhälleliga rättigheter. Och om offentlighetsprincipen, fastställd i svensk grundlag.
