I brittiska The Guardian läser jag ett reportage om en begravning på São João Batista-kyrkogården i Rio de Janeiro.

Fyra personer syns på Nicoló Lanfranchis foto. Tre av dem bär skyddsdräkter. Mannen i bakgrunden är 49-årige Henrique, som är den ende som tillåts närvara vid jordfästningen av hans 82-åriga mamma Elizabeth Baez. Hon föll offer för Covid-19-epidemin. Han är hennes ende son.

Bilden visar social distans in i döden. Coronaviruset fräter sönder gemensamhetens strukturer. Covid-19 är viruset som sprider död och ensamhet.

Fotografen Nicoló Lanfranchi berättar att också han bar mask under begravningen, som väckte egna starka minnen hos honom. Lafranchis egen 72-åriga pappa Piero genomgick nyligen intensivvård på ett sjukhus i Voghera i Lombardiet i norra Italien, en av de värst drabbade platserna på jorden.

Vi lever(och dör) denna vår, detta år 2020, i en mycket speciell tid, vars mörka skuggor för lång tid framöver kommer att falla över mänskligheten. Sällan har vi vetat så lite om framtiden. Aldrig har det varit så svårt att förstå det som sker och förutsäga. Många hoppas att experterna ska säga att ”det här är över om en vecka eller tre veckor” och att allt sedan blir som vanligt. Men så är det ju inte.

Bilderna här under från New York Times. Se fler här.