Mina två första lästa böcker under det nya bokåret 2020 handlar båda om Svenska Akademins kris, Katarina Frostensons ”K” (Polaris förlag) och DN-journalisten Matilda Gustavssons ”Klubben”, med undertiteln ”En undersökning”. (Bonniers).

Frostensons ”K” är en märklig bok. Den är skriven som en essäistisk dagbok från november 2017 till maj 2018. Titelns ”K” syftar i första hand på Katarina. Poeten Frostenson själv, men också på sådant som ”kaos, kris, katharsis, katastrof. Kamp. Känslor. Konst, kultur. Kabal och kärlek.”

Det är en subjektiv bok. Författaren beskriver hur hon själv och hennes man, den senare våldtäktsdömde Jean Claude Arnauld i slutet av november 2017 gick i landsflykt och flydde till Paris. Flykten ägde rum dagarna efter det att Matilda Gustavsson i Dagens Nyheter publicerat sitt väldokumenterade reportage, där 18 kvinnor, några med namn, andra anonymt med djup smärta berättar om vad de varit utsatta för på ”Klubben”. Förövare är en och samma person, i reportaget kallad Kulturmannen, Frostensons man Arnauld.

I K tar Katarina Frostenson inte kvinnornas smärta på allvar. DN har ”satt ihop en historia”. Kvinnorna ”ylar”. 

Mycket är mediernas fel. Hon varnar sina läsare för att svara på mediernas frågor:

”Man ska aldrig ”förklara sig” för medierna. Det ger dem alibi, de får nytt bränsle till att fortsätta sina skandaliseringar, allt i syfte att sälja sitt skämda smör.

Berättelsens K är djupt kränkt:

”Jag hör på avstånd hyenornas skratt, rovdjurens snaskande vädring efter blod, mer offer och blod! De sniffar, de ylar och rotar, de krafsar med sina vidriga klor för att försöka få upp något nytt att skandalisera oss med, men de gnager mest på gamla knotor.”

Jag kan känna med Frostensson i hennes förtvivlan. Hela hennes värld rasar samman. Men hur kan hon bortse från sin egen och mannens roll i det som hände? Varför reflekterar hon inte över den? I stället skapar hon syndabockar. Inte bara medierna och Svenska Akademin utan svenskarna överlag: ”Jag tror, som du, att svenskarna är ett blodtörstigt folk.” Nu ska hon snarast ansöka om franskt medborgarskap. Hon betraktar sig själv som landsflyktig på samma vis som Carl Jonas Love Almqvist, som Vilhelm Ekelund, som August Strindberg, som Ingmar Bergman. Hon och maken är utsatta för karaktärsmord, utan möjlighet att försvara sig.

Trots många partier som de här citerade är det svårt att inte samtidigt fascineras av Frostensons ”dagboksessä”, i alla reflektioner om författare och deras böcker, särskilt om lyrik, om filmer och om livet.

 Matilda Gustavssons ”Klubben – en undersökning” är något helt annat, en lysande personlig genomgång av Svenska Akademins kris, som en intelligent och synnerligen trovärdig fördjupning av det reportage hon själv publicerade i DN i november 2017. Klubben är ett slags facit över samma händelser som Katarina Frostenson i sin bok beskriver som mediernas ”skämda smör”.

I Klubben berättar de utsatta kvinnorna om Jean-Claude Arnault och hans bedagade kvinnosyn, liksom om Akademins tystnadskultur som gjorde övergreppen möjliga och förhindrade reaktioner på dem.

I höstas utkom de båda SVT-journalisterna Christian Catomeris och Knut Kainz Rogneruds ”Svenska akademin, makten, kvinnorna och pengarna”(Polaris). Också denna bok är ett stycke gedigen och avslöjande grävande journalistik där författarna fokuserar på de bakomliggande strukturer som möjliggjorde det som skedde.

Boken är en grundlig genomgång av Nobelprisets och Akademins gemensamma historia, från testamentsexekutorn Ragnar Sohlmans arbete, via fredsaktivisten Bertha von Suttners insatser till konflikterna mellan den medelmåttige Carl David af Wirsén och geniet Selma Lagerlöf – och fram till våra dagar.

Bokens omslag får den att se ut som en guldtacka. Och mycket i den handlar om just pengar, de i sammanhanget enorma summor som Svenska Akademin hanterat ofta med liten eller ingen insyn. Ett motto skulle kunna ha varit Follow the Money, Följ pengarna.

– Akademin förfogar över betydande medel, säger Christian Catomeris. Det finns i den en tradition att man ger varandra priser, en vana vid att berika sig själva. Till det kommer stora bostadsförmåner, tillgång till utländska bostäder i Paris och Berlin, gratis resor med mera.

Majoriteten av akademins ledamöter har miljoninkomster och sex före detta akademisekreterare får miljonpensioner. Akademin fördelar priser på mellan trettio och femtio miljoner godtycklig. Det finns inga protokoll, inga motiveringar.

Akademins kapital och akademiledamöternas privilegier, arvoden, bostäder, resor och annat är en avgörande förutsättning för allt som hänt.

Akademin kan ses som en ”självreproducerande församling”. Dess ledamöter utser ersättare när någon fallit bort. Förutom äran får nya medlemmar en helt förändrad privatekonomi och blir ett slags intellektuell elit vars verksamhet inte är öppen för insyn.

Så har det varit. Men kan akademin fortsätta verka utifrån samma premisser i framtiden?