Det finns en kuslig tradition av diskriminering av romer. När fattiga romer söker sig hit i hopp om ett bättre liv måste vi kunna visa medmänsklighet. Fattigdom är inget brott.

”Romernas situation är en ödesfråga. För hela Europa. …

Vi i Europa borde kunna lyfta romerna. Inte retirera in i hat och fördomar.”

Så skriver Katrine Marçal på Aftonbladets kultursida, sedan tidningen under den gångna veckan belyst de rumänska romernas utsatta situation i sitt hemland.

En stor del av Europas tio miljoner romer bor på Balkan, där deras situation blivit sämre efter de berörda ländernas inträde i EU.

Det är ett underbetyg för EU, som mellan 2007 och 2013 satsat över 350 miljarder på att skapa utbildning, jobb, sjukvård och bostäder för romer. Men uppföljningen har varit dålig, risken för korruption stor och effekten av insatserna otillräcklig.

I Helsingborg ska under april månad parken rensas från tältande EU-migranter, som i stället – mot avgift – ska inkvarteras på en campingplats. Det är nog bra både för romerna och för helsingborgarna. Men de resonemang som förts om ”nolltolerans” mot tältning i parkerna är oroväckande.

Det är lätt att förstå att många helsingborgare blir illa berörda av tältlägren. Vi är inte vana vid att se människor i misär i vår egen omgivning.

De behövs både sociala insatser här för att bistå de romer som tagit sig hit från desperata omständigheter i hemlandet och insatser i romernas hemländer, främst Rumänien.

De romska EU-migranterna i Sverige hör till de fattigaste medborgarna i den europeiska unionen. Den som inte vill se dem i ögonen och behandla dem som medmänniskor riskerar att förlora sin egen medmänsklighet.