138 konstnärer bjuder från långfredagen besökare till sina ateljéer. På Konstrundans vernissage i Landskrona konsthall på skärtorsdagen invigningstalade Sören Sommelius om konstmörkret i Helsingborg.

Kära konstnärer och konstvänner!

Välkomna till vernissagen för årets största konstevenemang i våra trakter!

Till vardags är både konsten och konstnärerna tyvärr ganska osynliga på sina håll. Särskilt negativt utmärker sig Helsingborg, staden där marknadskrafter och politiker med gemensamma krafter lyckats med att nästan helt och hållet dra ner svarta ridåer över konsten.

Det var en gång när Helsingborg med Drottninggatan norr om Hälsovägen hade en egen gallerigata, inte som Hornsgatan, men ändå, 1+1 och Lilla Galleriet och ja, ni vet.

Det var en gång när Helsingborg hade ett eget konstmuseum, Vikingsberg.

Det var en gång när Helsingborg hade ett kulturhus, Dunkers ni vet, där konsten spelade en avgörande roll i verksamheten.

Allt det här är nu mycket, mycket länge sedan. På Dunkers ska det vara familjeutställningar och foto, man saknar en konstintendent och producerar inga egna konstutställningar. Det finns inte ens en chef i huset. Och Vikingsberg, ja det har blivit förskola, trots att huset är en donation avsedd för ett konstmuseum.

Så blir det när inskränktheten regerar, tycker jag. Eller har jag fel? Är det så, som de styrande politrukerna i Helsingborg tycks mena, att konsten är likgiltig och meningslös, till den grad att det vore slöseri med skattebetalarmedel att göra den tillgänglig för allmänheten? Är det så att konst i dag, 2015 inte är något som angår? Att det går lika bra med affischer över soffan som inramade oljemålningar??

Tacka vet vi fotboll och melodifestivaler, tycks samma bypolitker mena (för det är ju det rätta ordet, bypolitiker). Man satsar 300 miljoner på att bygga en nya Arena och ytterligare 400 miljoner på att piffa upp läktaren på fotbolls-Olympia, men är helt ointresserade när det gäller satsningar på konst och kultur.

Nästa stora projekt i Helsingborg kan bli ett grabbigt underjordiskt garage under Kärnan för en halv miljard – men inte en 25-öring till en konsthall.

Dessbättre är Helsingborg än så länge ett undantag. Det finns fortfarande andra platser där manliga elitidrotter inte är det enda man satsar på. Om Helsingborg står för ett nattsvart mörker i konstsammanhang så kommer ljuset från Landskrona, en stad där kulturen och konsten spelar en roll. Förutom det levande museet och Borstahusens konsthall finns den här härliga konsthallen, dit vi i dag vallfärdat med våra förväntningar på konstupplevelser under den stundande konstrundans tio dagar.

När vi står här och trängs utgör vi tillsammans ett bevis på att konsten kan och måste spela en roll i människors liv och i samhället.

Ett bevis för att det finns andra och mera hållbara värden än röstpoäng i schlagerfestivaler.

Kanske rentav på att konsten kan göra tillvaron bättre, genom att få oss som betraktar den att se – och inse.

Konstrundan möjliggör unika möten mellan skapande konstnärer och konstintresserade, med ateljébesök och samtal.

Under konstrundans snitslade orientering mellan rödgula kontroller genom landskapet får du både kultur och natur med oss under färden mot kvällen. Om du råkar få se en ko kan du fundera på betydelsen av att människans allra första konstmotiv hämtades från djurvärlden i grottmålningarnas magiska sken. Det är ingen tillfällighet att bokstaven A, den stora bokstaven A, från början föreställde ett uppochnervänt oxhuvud med två horn.

De senaste seklerna har djuren i konsten ofta marginaliserats, fåglar har i vår förflackade tid blivit KalleAnka och björnar menlösa disneyfigurer, men det är en annan sak.

Jag ska på den här utställningen alldeles särskilt titta efter bilder av djur.

Till sist: När jag fått privilegiet att tala här på Konstrundans vernissage vill jag gärna sända en tanke till Helmer och SolBritt Lång, paret som byggde upp vår nordvästskånska konstrunda genom ihärdigt arbete under många år. Jag träffade Helmer för ett år sedan på det äldreboende i Munka-Ljungby där han vårdades. Det blev ett farväl, hans livslåga flämtade bara svagt för att slockna i somras. Men Solle arbetar vidare också under konstrundan på sitt galleri SolLång.

En konstnär i en speciell genre som sällan uppmärksammas efter förtjänst är den som ansvarar för utställningshängandet. Utställningen här i Landskrona är också i år arrangerad och hängd av en svensk mästare i grenen, Ulfmelvin Fjellström. Det handlar om att skapa helheter, med avvägningar mellan det enskilda verket, färger och former, utställningsrummens dimensioner och ljuskvaliteter.

När det är sagt vill jag tacka för mig, för att ni lyssnade, och till sist uppmana er alla att inte bara öppna ögonen utan att spärra upp dem, inte bara titta utan se, se och tänka efter, kanske rentav knyta näven.

Annars riskerar vi alla att bli blinda för verkliga värden.

Fotnot: Bilden visar två djur i konsten på Landskrona konsthall, Margareta Granviks ”Frusen koltrast” och Katarina Gills ”Fisk till frukost” i högbränt glas. Dessutom Monica Andoffs akvarell ”Förpackat i silkepapper”.