Är Sverige ”ett välfärdsparadis”? Vi är många som skulle vilja att det vore så. Men det var bra längesedan. I en krönika på Aftonbladet Kultur punkterar Enna Gerin den slags drömmar. Han berättar hur han kom till Sverige som flykting från krigets Jugoslavien 1993, till vad som kanske var ”världens mest jämlika och solidariska välfärdssamhälle” men också ett land som snabbt skulle montera ned den ekonomiska politik som byggt välfärdsstaten.

Gerin belägger det han skriver med konkret statistik:

”Inkomstojämlikheten har ökat i Sverige med över 60 procent sedan 1980. Den snabbaste och största ökningen i hela OECD. Förmögenhetskoncentrationen har exploderat. Den rikaste procenten i landet har mer än fördubblat sin andel av den samlade privata förmögenheten. Från runt 20 till över 40 procent sedan slutet av 70-talet. De tio rikaste finansfamiljerna kontrollerade 2017 bolag till ett värde av 4 645 miljarder kronor – mer än Sveriges totala BNP det året.”

Det solidariska samhället byggde på en solidarisk skattepolitik, som skapade förutsättningar för sociala skyddsnät. I dag har Sverige ”OECD:s hårdaste kvalifikationskrav för sjukersättning och en av de lägsta procentuella ersättningarna vid arbetslöshet”, konstaterar Enna Gerin.

1999 låg den så kallade skattekvoten på 49,1 procent av BNP. Femton år senare var den nere i 42,5 procent. Den offentliga sektorn har påverkats dramatiskt och gått nere från runt 60 procent av BNP på 80-talet till runt 50 procent de senaste tio åren.

”Var det någon som nämnde välfärdskrisen”, suckar Enna Gerin.

Varför nämndes aldrig de här grundläggande siffrorna under valkampanjen 2018? Ska inte ett val handla om just det, vilket samhälle vi vill bygga för kommande generationer?