Abduljabbar Alsuhili – eller AJ – blev hösten 2016 Helsingborgs förste fristadsartist. Med hustrun Sabah och parets två barn hade han flytt från krigets Jemen och sedan ett år levt i exil i Jordanien. I Helsingborg skulle deras nya liv börja. Samtidigt blev Helsingborg den andra fristadskommunen i Skåne efter Malmö.
Bakom tanken med fristadsförfattare står internationella ICORN, International Cities of Refugee Network, med säte i norska Stavanger, en organisation som globalt knutit städer till sig som stöd i kampen för yttrandefrihet och där samtidigt medlemsstäderna blivit värdar för förföljda författare och artister.
ICORN är en organisation som värderingsmässigt ligger nära internationella organisationer som Amnesty, och PEN. I tider som dessa, med förföljelser av oppositionella i många länder, liksom attackerade medier och hotad yttrandefrihet, är det arbetet och engagemanget viktigare än någonsin.
Utom i Helsingborg.
Helsingborg står fortfarande listad som medlem i ICORN men har i praktiken lagt ner medlemskapet. När AJ:s två år i Helsingborg gått ut skulle normalt en ny fristadsartist tagit vid. Men inte i Helsingborg, där de borgerliga styrande inte vill framhäva stan som tolerant och vidsynt. Det är pinsamt.
Mig veterligt är Helsingborg den enda av ICORN:s medlemsstäder som inte velat fortsätta arbetet med fristadsartister. Helsingborg är knappast staden för den ”som vill något”, inte en stad som verkar för tolerans, humanism och yttrandefrihet. Det är djupt sorgligt.
För AJ och hans familj har tillvaron välts över ända. Kommunen tvingar dem att lämna den kommunalt ägda lägenheten. Barnen, fem och sju år, tvingas lämna sin förskola och skola. Nätverk rivs upp. Livet nollställs. Börja om från ingenting.
När kommunen bjöd in Abduljabbar Alsuhili som fristadsartist till Helsingborg var det ett åtagande som kommunen rimligen borde ha avslutat på ett mindre skamligt sätt än vad man nu gjort – även om man avvecklar medlemskapet i ICORN. Det handlar om politisk och mänsklig hänsynsfullhet.
En varm junieftermiddag har AJ och hans hustru Sabah bjudit en krets vänner hem till sig på en överdådig jemenitisk måltid. Allt sker inför hotet att de måste lämna sin lägenhet den 1 juli.
AJ berättar om tiden i Helsingborg.
– Jag har velat vara så aktiv som möjligt här, för att visa hur viktigt ICORN är.
Dunkers och de andra kulturinstitutionerna har ingen arabisktalande guide.
– Jag guidade och inriktade mig särskilt på den lokalhistoriska avdelningen. För nyanlända är det ju viktigt att veta vilken stad de kommit till och lära känna dess historia. På SFI berättade jag för samma krets om Dunkers, Fredriksdal och Sofiero. Men det ledde ingen vart. Jag medverkade också i Romeo och Julia på stadsteatern.
AJ har också arbetat med ”post-migration-teater”, där nyanlända gestaltar sina upplevelser med teater.
– Men det har varit svårt att finansiera.
I Malmö är han engagerad i ett treårigt projekt ”Malmö vad drömmer du om”.
– Det bygger på möten mellan svenskar och nyanlända som arbetar tillsammans. Med fristadsförfattaren i Malmö ledde jag under fyra månader workshops, där vi skapade en mobil utställning.
Bland det mest uppmärksammade AJ gjort är youtubesatiren ”America First Yemen Second (official)”, en i en serie filmer som spreds efter det att Donald Trump blivit president och lanserat sin nationalistiska paroll (med fascistisk bakgrund), ”America First”.
Nu har han sökt till Fridhems teaterskola i Malmö. Kanske flyttar familjen dit. Men mycket är ännu osäkert.
För Helsingborgs kommun borde Abduljabbar Alsuhili, AJ, vara en tillgång. I stället tycks de ansvariga i kommunens högsta ledning och inom kulturförvaltningen ha definierat honom och hans familj som ett problem, ett fall för Migrationsverket.
I hans hemland Jemen pågår sedan fyra år ett ohyggligt krig som skapat en humanitär katastrof. Civila områden bombas av Saudiarabien med stöd av USA. Många har tvingats fly. Än fler svälter.
Det som sker i Jemen, i Syrien och Irak vållar oändligt mänskligt lidande. Det berör oss givetvis på alla vis. Också Helsingborg.