Privatiseringarna har mer än något annat rivit upp och förändrat Sverige. Den fria marknadens strukturer har gjort om oss som lever i det här landet från medborgare till kunder.
Valfrihet har ersatt solidaritet och samhällsansvar som värdegrund.
Den som drabbas av sjukdom blir kund hos vården och kan välja vårdleverantör, heter det. Hen kan också välja apotek sedan apotekets monopol upphävdes 2009.
Men vad gagnar valfriheten mellan tio apotek om inget av dem kan leverera de läkemedel som efterfrågas. I en artikel på DN debatt skildrar överläkarna Jan Calissendorff och Mikael Lehtihet under rubriken ”Patientsäkerheten hotas när allt fler läkemedel restnoteras” om hur hur antalet restnoterade läkemedel ökat dramatiskt sedan apoteksmonopolet upplöstes:
”För närvarande finns 366 olika preparat på Läkemedelsverkets sida för restnoteringar. Här finns bland annat olika antibiotika, blodtrycksläkemedel, antidepressiva, och en rad olika smärtlindrande preparat, och även läkemedel vid allvarliga ovanliga diagnoser. Detta innebär att tiotusentals människor i Sverige inte längre kan hämta ut förskriven medicin, med risk för allvarliga hälsoeffekter som följd.”
Vad händer om sjuka inte kan få de mediciner som läkare har skrivit ut?
Calissendorff och Lehtihet konstaterar att det leder till ökade kontakter med vården för att eventuellt få tag i alternativa mediciner. Det kan leda till ohälsa och skapar ofta otrygghet. Det leder lätt till att patienter hamstrar svårtillgängliga läkemedel eller försöker komma åt dem via nätet från ofta osäkra leverantörer.
Det statliga apoteket hade en lagstadgad skyldighet att ansvara för landets läkemedelsförsörjning. I dag finns ingen sådan skyldighet, bara otydliga tillsynsmyndigheter som inte agerar kraftfullt, enligt de båda debattörerna, som kräver:
”Kraftfulla åtgärder där ansvarsfördelning klarläggs mellan företag och myndighet är nödvändig för att säkerställa att läkemedelsbehandling kan ske utan onödig fördröjning. Annars ökar risker för bestående hälsopåverkan och reducerad livskvalitet.”
Vad händer med läkemedelsförsörjning i läge av krig eller kris? Det statliga apoteket hade i uppdrag att för totalförsvarets räkning ha resurser för att kunna ”stärka samhällets förmåga att förebygga och hantera svåra påfrestningar i samhället”.
Nu finns ingen sådan ”lagstadgad skyldighet”, vilket leder till stora problem i fredstid för ”tiotusentals patienter” och riskerar att i ett krisläge få oerhört destruktiva följder också för samhället som helhet. De båda debattörerna diskuterar dock inte den konsekvensen närmare.