”Kommen ned till passaderna / och frågen oss något om Durhamkolen! / Frågen oss vad de äro värda / när barometern faller som ett åskslag / och det gäller att hinna in i Maggelan!

Durhamkolen! Dessa icke fullt utvecklade diamanter / som en havseldare smeker och vårdar …”

Så skriver Harry Martinson i sin genombrottsdiktsamling ”Nomad”, utgiven 1931. De kommande två åren publicerade han prosaböckerna ”Resor utan mål” och ”Kap Farväl”.

Harry Martinson föddes i Jämshög i Blekinge 1904. Hans pappa dog 1910 i TBC. Året efter emigrerade mamman till Oregon i USA. Hon lämnade kvar barnen, som utackorderades på socken till lägstbjudande.

För Harrys del följde sex år i folkskolan i Blekinge, sen barnhem i Göteborg och Skeppsgossekåren i Karlskrona innan han rymde och gick till sjöss. 

Han blev en ”Världsnomad” och skriver i Resor utan mål:

”Det är en oändlig reslust som plöjer bondens åker, och fåra upp och fåra ner äro världens vägar sammandragna” …

”Jag har själv motsvarat bondens plöjningsresa, där jag framför ångpannorna i ett pannrum på havet tillryggalagt mil efter mil på ståldurkarna mellan varje påeldning, fram och tillbaka, fram och tillbaka.”

Längre fram skriver Martinson om det innersta önskelivets tre livsströmmar:

”Kanske skulle det visa sig att lusten att färdas vore mänsklighetens innersta rop även om hungern och kärleken fingo sitt.”

Det är en märklig bok. Den unge sjömannen färdas över världshaven, ofta med tungt slit under däck vid den heta koleldade pannan. En värld har gått under i första världskrigets skyttegravar några år tidigare och eldaren genomkorsar den vid ångpannorna som bonden åkerns plogfåror.

Han skildrar det han ser med en häpnadsväckande språklig lyster. Det slår gnistor ur kolpannan men också ur språket – trots de för en läsare i dag urmodiga pluralformerna för verb. 

På Bonniers var Tor Otto Bonnier ljummen, författaren upprepar samma tankegångar ”som på något sätt verkar tjatigt”, skriver han. ”Det är för många utländska ord, vilkas mening ofta äro mycket dunkla”. Men Resor utan mål blir utgiven, den höjs till skyarna av de flesta utom av Dagens Nyheters recensent. Anders Österling skriver om ”en av de största naturbegåvningar som någonsin framträtt i svensk litteratur. Karin Boye är lyrisk i tidningen Arbetaren, liksom Karl Vennberg i Hallandsposten.

 I Författarnas LitteraturHistoria, del 3, utgiven 1978, skriver Tore Zetterholm om Världsnomaden Harry Martinson och drar den här slutsatsen:

”I 1900-talets svenska proletärdiktning, vårt lands mest originella bidrag till världsslitteraturen, hade en ny samhällsklass fått stämband och röst. … de från början socialt och språkligt handikappade proletärförfattarna … kom även att förnya språket. … Proletärdiktarna hade ett nytt eller i varje fall outnyttjat erfarenhetsstoff. De hade upplevt naturen, fabrikerna, de främmande länderna inpå bara huden. Skogen var för dem en arbetsplats, inte ett utflyktsmål; de hade inte flanerat på tillvarons trottoarer, de hade sopat dem.” 

Zetterholm berättar hur han själv, en generation yngre än Martinson, upplevde att proletärdiktarna sprängde språket i stycken, ”deras bilder var som rus och våldtäkt efter skolans språkliga Linggymnastik”.

Efter många år återvänder jag till Resor utan mål nu i februari med min bokcirkel De heliga idioterna. Harry Martinsons språk har behållit sin lyster, hans sätt att berätta om livet till sjöss och som luffare och världsnomad har en saltmättad friskhet, boken är en läsupplevelse som få.