Drottninghög & Laröd i segregerade Helsingborg

Bylbyl Mjekiqi flyttade till Drottninghög som femåring. I dag arbetar han som områdesvärd i stadsdelen.
Bild: Björn Lilja/Helsingborgs Dagblad

I fyra större ambitiösa och viktiga reportage under den gångna veckan har Helsingborgs Dagblad jämfört särskilt uppväxtvillkoren i två stadsdelar i det segregerade Helsingborg, Drottninghög och Laröd. Resultaten är oroväckande och beklämmande.

Den inledande artikeln jämförde 128 personer födda i mitten av 90-talet i de båda stadsdelarna, unga vuxna som nu är 26 och 27 år.

80 procent av de som växt upp i Laröd har i dag högskolepoäng. Motsvarande andel på Drottninghög är 25 procent. En handfull av de från Drottninghög är dömda för grova brott, ingen från Laröd. Var tredje från Drottninghög är fortfarande skriven hos sina föräldrar, mot hälften av de från Laröd. De 72 tidigare Larödeleverna har tillsammans fått tre barn, vilket kan jämföras med att 56 unga vuxna från Drottninghög blivit föräldrar till 13 barn.

Att unga människor i en segregerad stad inte får samma uppväxtvillkor präglar ofta deras framtid. HD publicerar belysande statistik på detta från de båda stadsdelarna, den gäller alla i åldrarna 20 – 64 år. Några exempel:

Förvärvsarbetande: Drottninghög 55 procent, Laröd 82 procent. Öppet arbetslösa: Drottninghög 22 procent mot Laröds 4 procent. Födda utomlands: Drottninghög 52 procent mot Laröds 11 procent. Eftergymnasial utbildning: Drottninghög 22 procent mot Laröds 58 procent. Arbetslösa och i program: Drottninghög 22 procent, Laröd 4 procent. Medelinkomst för förvärvsarbetande: Drottninghög 288 600 kr, Laröd 581 300 kr.

Så ser segregationens matematik ut. Du blir den därifrån du växer upp, mycket mer än den du är, den du skulle kunna bli.

HD intervjuar också forskaren Mikael Stigendal, professor i sociologi vid Malmö universitet, som kommenterar HD:s uppgifter om skillnaderna för de som växt upp i Laröd jämfört med i Drottninghög.

Problem uppstår när segregation sammanfaller med ojämlikhet, med en vinnarsida och en förlorarsida, skapade genom politiska beslut.

– Den ena sidan skolas in i att bli rik och inflytelserik och den andra lärs att bli fattig och stigmatiserad.

Det här är inget unikt för Helsingborg utan i hög grad en följd av nationella politiska beslut.

– Det är de senaste decenniernas politik och samhällsutveckling som lett till större skillnader. Tillväxten är inte längre inkomstdriven, utan främst finansdriven. Det har blivit viktigare med pengar för att kunna hävda sig.

Drottninghög är bara en av många stadsdelar i Helsingborg präglade av segregation och orättvisa livsvillkor. Många har under senare år upprörts av ökad kriminalitet och skillnader mellan skolor och även andra former för samhällsservice mellan olika delar av staden. Reaktionerna har ofta varit ryggmärgsbaserade, krav på fler poliser, längre straff, fler fängelser.

Alltför sällan har det segregerade samhället lyfts fram som en grundorsak. I Sverige som helhet bor 13,4 procent av befolkningen i fattigare områden. Motsvarande andel för Helsingborg är 30 procent.

Delmos, Delegationen mot segregering, konstaterar att segregationen på många håll i Sverige ökat kraftigt mellan 1990 och 2020. Delmos slår också fast segregationen riskerar att överföras från generation till generation.

Komplexa samhällsfrågor, också de ojämlika skolorna, kan knappast lösas/bli bättre genom fler poliser. Det krävs en mycket djupare analys och orädda och långsiktiga politiska satsningar. Kommer Helsingborgspolitikerna att inse det? Förmår de hantera en sådan samhällelig utmaning? Om inte, då riskerar Helsingborg att bli en stad på dekis.

Ett gott tecken kunde ändå ses på Helsingborgs nyligen avslutade stadsutställning H22. Där stod den ofta problemfyllda stadsdelen Drottninghög i fokus på ett i många avseenden inspirerande sätt. Genom satsningar på olika boendeformer i en ”mänskligare stadsmiljö”, hoppas staden kunna skapa nya och bättre förutsättningar för området.

I mina ögon känns det som ett uppvaknande från stadens sida, om än senkommet, som förstås borde följas av liknande projekt i många andra stadsdelar – liksom total omställning av stora delar av skolvärlden i staden.

Fotnot: De journalister som skrivit de citerade reportagen i Helsingborgs Dagblad är Truls Nilsson och Jennie Lorentsson.

Bertil Englerts antimilitaristiska skulptur måste befrias från Kulturmagasinets dammiga källare

Bertil Englers ”Universal Soldier”, en av Sveriges starkaste antikrigsskulpturer, hålls instängd i kulturmagasinets källare. Foto: Bertil Englert

I Helsingborg finns en av Sveriges starkaste antikrigsskulpturer, Bertil Englerts Universal Soldier. Verket tillhör Helsingborgs museum. Det bör placeras utomhus ”för att rosta i takt med militarismen”, skriver konstnären på sin hemsida.

Dessvärre har Universal Soldier för länge sedan förpassats ur offentligheten och spärrats in i Kulturmagasinets samlingar. Ett offentligt konstverk med ett i dessa krigets dagar mera angeläget budskap än någonsin har osynliggjorts.

Som en kontrast paraderar på Stortorget en grandios hyllning till militarismen med John Börjessons ryttarstaty över Magnus Stenbock, ”slaktaren från Ringstorp”, som med en massaker besegrade dansken i slaget vid Helsingborg 1710.

Vår tid behöver inte monument över generaler utan manifestatitioner mot krigens barbari, Ukraina 2022 lika väl som Helsingborg 1710.

Kompositören Leo Nilsson har tidigare i år framfört tanken på att placera Universal Soldier utanför Knutpunkten eller i anslutning till Dunkers:

”Vi upplever nu hur ett nytt krig drabbar oss i vår närhet. Allt måste göras för att dämpa det vansinne som nu hotar att eskalera. Konsten har i alla tider kunnat användas som motvärn mot militarismen. Fredsrörelsen bör få göra sin röst hörd.

Konstnären Bertil Englert har gjort ett ”fredsmonument” med titeln ”Universal soldier”. Vi borde ta tillfället i akt och placera ut detta konstverk på ett lämpligt ställe i staden, gärna vid färjeläget där flyktingar anländer, eller i anslutning till Dunkers Kulturhus.

Initiativet borde tas omedelbart som ett akut argument för fred.”

Universal Soldier består av fem manshöga personer. De är skelettsoldater som med konstkritikern Bengt Olvångs formulering i Aftonbladet ”stampar och trampar, men ju mer de stampar desto mer reduceras de. Skallen försvinner och ryggrad och gevär blir ett. De blir alltmer ”funktionella”. Han fortsätter: ” Lyd och skjut! Är snart de enda ord som behövs. De nationella symbolerna blir exercisparoller.”

Genom hela Bertil Englerts konstnärskap finns en stark icke-våldshållning. Han går i Mahatma Gandhis, Martin Luther Kings och Elin Wägners efterföljd med sitt budskap om fred på jorden och även fred med jorden.

Sommaren 2021 utplacerades hans ”Hyllning till daggmasken” centralt i Ängelholm, inspirerad av en dikt av Harry Martinson och en påminnelse om att mänsklig odling vore nästintill omöjlig utan ”den undre odlaren”.

Universal Soldier bygger på en protestsång med samma namn mot krig, skriven och framförd av den kanadensiska sångerskan och låtskrivaren Buffy Sainte-Marie, där det bland annat heter:

” He’s the Universal Soldier / and he really is to blame. / His orders come from far away no more. / They come from here and there and you and me, / and brothers, can’t you see / this is not the way to put an end to war.[”

Bertil Englerts skulptur måste snarast befrias från Kulturmagasinets mörka fängelsemagasin och med sitt fredsbudskap möta och begrundas av alla i det offentliga rummet. Allt annat ter sig som en skymf, mot både konsten och freden.

Sören Sommelius

Det bör nämnas att jag sedan många år är vän med Bertil Englert, som sedan länge hoppas att hans antikrigsskulptur ska få en offentlig placering.

Fotnot: Bertil Englert var i oktober 2021 Helsingborgs konstförenings ”Månadens konstnär”. Också i det sammanhanget framfördes kravet på att den nämnda skulpturen skulle ”flyttas ut till sitt rätta element”– det offentliga rummet.

Sven-Eric Liedman om antiintellektualismen i svensk politisk debatt

I dag sätts tonen i politiken framför allt av den nya högern, alltså Putins, Trumps och Åkessons (som här deltar i en partiledardebatt med Ebba Busch i TV4) nationalistiska höger, skriver Sven-Eric Liedman. Foto: Fredrik Persson/TT.

Sällan har antiintellektualismen dominerat det politiska livet som i dag. Idéhistorikern och författaren Sven-Eric Liedman uttrycker i en artikel på kultursidorna i Dagens Nyheter djup oro över att så många politiker förhåller sig så lättvindigt till väletablerade kunskaper.

I allt fler sammanhang anses pengar viktigare än kunskaper. Ekonomiska värden slår ut alla andra värden. Många medier avstår i sådana sammanhang från att ställa självklara följdfrågor.

”Det har blivit fritt fram för ledande politiker att hävda vad de finner bäst för stunden. Opinionssiffrorna är viktigare än sakpolitiken”, konstaterar Liedman.

Klimatförändringarna är inget vi ska oroa de unga och deras vänner, säger Martin Kinnunen, Sverigedemokraternas klimatpolitiska talesman, i ett uttalande i en stort uppslagen artikel i Dagens Nyheter häromdagen (220623), där han utbasunerar att Sverige inte ska anstränga sig för att uppnå klimatneutralitet 2045, i strid mot alla vetenskapliga rapporter, som övertydligt visat på de förödande konsekvenserna av en sådan hållning.  

Hans hållning är också SD:s i vad som är tidens ödesfråga. Var sjätte svensk eller fler tycks dela hans åsikter, att döma av de senaste opinionsmätningarna. Och än fler kan antas gilla dem. Liedman fortsätter:

” Talar en ledande sverigedemokrat om klimatet lyssnar Ebba Busch och Ulf Kristersson och Johan Pehrson noga. De vill ju bilda regering med Jimmie Åkessons parti.”

Denna ”logik” gäller, menar jag, de djupt oroande angreppen på public service. Åkessons, Kristerssons och Buschs partier har påverkade av varandra stora ambitioner att kraftigt skära ner på anslagen till SVT och SR.

Skulle högerpartierna vinna en stabil seger kan de med en rösts övervikt i riksdagen över en natt slå sönder dagens välfungerande medier över en natt. Det påverkar både sådant som SVT/Plays i dag suveräna utbud och förstås och allvarligare på sikt också ett grundfundament för den svenska demokratin, fria och kompetenta Public Service-medier.

Samma partiers yrvakna och okunniga pläderande för snabb kärnkraft i stället för billigare och säkrare vindkraft till havs är en annan källa till oro för framtiden. Aldrig diskuteras kärnkraftens risker i synnerhet vid tänkbara krig. Vi såg nyligen med vilken total hänsynslöshet och idioti som ryska soldater vårdslöst for fram i Tjernobyls ruiner. Tack och lov för att Barsebäck är avstängt sedan länge.

 Många politiker tänker främst på nästa val, det är det ”jag ska vinna; en avlägsnare framtid behöver jag inte bry mig om”.

Liedman nämner också skolan: ”Finns det en röststark grupp som mot allt bättre vetande hävdar att det enbart är flit och inte bakgrund och skolmiljö som bestämmer vad barn och unga människor har för livsmöjligheter – så må man hävda det.”

I stället borde politiker och vi andra tänka mera framsynt, avrundar Sven-Eric Liedman: ”Vad är det för en värld som vi vill att våra barnbarn och barnbarnsbarn ska leva i?

Grieg, Slåttepianot och Schumanns båda sidor

Edvard Grieg var fascinerat upptagen av norsk folkmusik, som han ville överföra till piano, för att ”lyfta dessa folktoner till en konstnärlig nivå genom stiliserade övertoner”. Det kan låta lite nedlåtande, men Grieg såg själv sina försök kring förra sekelskiftet att omvandla folkmusik för hardingfela till konstmusik för piano som det rakt motsatta, med stor respekt för sitt lands folkmusik.

På fredagseftermiddagen framförde två norska pianister i Apelrydsladan på Båstad kammarmusikfestival sina olika versioner av Griegs Slåtter, opus 72. Norska ”slått” står för folkmusik, ofta på hardingfela, och termen kommer sig av tekniken att ”slå på sträng”.

Pianisten Ingfrid Breie Nyhus växte upp i en spelmansfamilj i norska Røros.
– Hela min ungdom for jag runt med familjen på festivaler. Ändå blev flygeln mitt instrument. Följden blev att jag kom att spela folkmusik på flygel.

Hon är i dag forskare vid Norges musikhögskola och har doktorerat på en avhandling om samspelet mellan folkmusik och piano och menar sig ha hittat ett nytt sätt att spela piano på, slåttepiano.
När hon framför Griegs Slåttemusik är det lätt att uppfatta hur hon behandlar pianot som en fiol eller en hardingfela.

Hon gör om den skinande borgerliga flygeln till något helt annat, genom att knyta an till de spelmän som i generationer hållit folkmusiken levande. Både Bach och Jan Johansson klingar med när Ingfrid Breie Nyhus, vaggande med överkroppen som om hon höll en fiol i famnen i sann spelmansanda improviserar utifrån Griegs noter.

På torsdagen lyssnade jag, i Ravinens nya konsthall som rymmer en fin konsertsal, på den suveräne tyske pianisten Alexander Lonquich, som framförde två stycken av Robert Schumann, Pianosonat nr 1 i fissmoll och Fantasiestücke.
Schumann talade ofta om sina två alter egon, som speglade sidor i hans personlighet och musik. Den utåtriktade och kraftfulle ”Florestan” stod i stark kontrast till den introverte, känslige och reflekterande ”Eusebius”. Det ”explosiva” ställs mot det ”innerliga” i musik fylld av starka inre spänningar.
Alexander Lonquich gör en dramatisk entré. Liksom innesluten i sig själv och utan att kasta en blick på publiken slår han sig ner på pianopallen, andas ett halvt andetag och slår så an det första ackordet. Han fokuserar helt på musiken, dramatiskt innesluten i den. Han tittar upp i taket, iakttar sina spelande händer, som ibland förs i kors, granskar tangentbordet, men aldrig publiken, bara Florestan och Eusebius.


Ravinens nya konsthall utanför Norrvikens trädgårdar fyller redan första året en viktig funktion och är tillsammans med gamla Apelrydladan festivalens viktigaste spelplats, på ett sätt som verkligen gör Båstad till ett oemotståndligt kulturcentrum under sommarmånadernas begivenheter.

I morgon lördag avslutas årets kammarmusikfestival i Båstad med traditionell ”Grand finale – maraton”. Med Cathrine Winners som konstnärlig ledare har det i år varit en i positiv mening annorlunda festival. Många konventioner har ifrågasatts. Folkmusikens rötter för så mycket av den klassiska musiken har markerats. Nya instrumentgrupper har lyfts fram, inte minst blås och mässing.
Själv glömmer jag inte onsdagens konsert i totalt mörker, som blev en förunderlig lektion om mörkrets roll i våra liv.

Bilden: Ingrid Breibart Nyhus, norsk musikforskare som spelar folkmusik på ”slåttepiano”. Foto: Sören Sommelius.

En timme musik i mörker mitt på ljusa dagen

Mörker är en bristvara i det moderna samhället. Belysning har blivit en förutsättning för de flesta mänskliga aktiviteter. Men vad händer med oss när vi vakna befinner oss i ett kompakt mörker. Hur påverkas våra tankeflöden, vad händer med vår tidsuppfattning?

Årets kammarmusikfestival i Båstad har som tema ”2 sidor av samma sak”. En av torsdagens konserter byggde på motsatsparet ljus/mörker. Det ”belystes” under en av de märkligaste konserter jag upplevt. Med titeln ”En timme natt” förvandlade två musiker, Göran Fröst på viola och Jacob Kellerman på gitarr, Apelrydsladans konsertscen till en spelplats i totalt mörker, med inspelad recitation av Etienne Glaser.

Deras konsert genomfördes utan noter, utan att musikerna kunde se sina instrument. Och vi i publiken kunde inte ana konturerna varken av musikerna eller våra närmsta grannar i salongen. Åtminstone jag själv var inte alls medveten om att konserten skulle genomföras i totalt mörker. Det blev en positiv överraskning.

Göran Frost spelade stående på sin viola medan gitarristen Jacob Kellermann satt. På programmet stod verk av kända kompositörer, arrangerade för viola och gitarr av de båda musikerna Göran Frost och Jacob Kellermann.

Konserten inleddes med Arvo Pärts suggestiva långsamma Fratres, sedan uruppförandet 1977 ett av den estniske tonsättarens mest spelade verk. Benjamin Brittens Lachrymae fördes oss till den andalusiska natten. Manuel De Fallas ”Nätter i spanska trädgårdar” förde publiken in om natten i 1300-talsträdgården Generalife i Alhambra i Granada. Richard Strauss romantiska kärleksdikt Morgen! (I morgon!) lät oss ana nattens slut.

Att under en snabbt undflyende timme i totalt mörker lyssna till meditativ men också suggestiv musik blev en stark upplevelse. Mörkret, musiken och min förändrade tidskänsla skapar speciella omständigheter, mellan sömn, dröm och vakenhet.

I programmet citeras en recension av Göran Fröst ur Svenska Dagbladet 2018: ”Hans kompositioner är ”som sköra hängbroar mellan sömnens knaster och drömmens gnistor. I det demokratiska mörkret försvinner våra olikheter, och allt blir musik.”

Göran Fröst, viola, och Jacob Kellermann, gitarr, tar emot publikens entusiasm efter att ha förvandlat en av årets ljusaste eftermiddagar till totalt mörker i ”En timme natt” under Kammarmusikfestivalen i Båstad, som avslutas i morgon lördag. Foto: Sören Sommelius.