månadsarkiv: oktober 2021

Irak, Medier, USA, Yttrandefrihet

CIA planerade mörda visselblåsaren Assange

Julian Assange outside the Ecuadorian embassy in London in 2017. Photograph: Frank Augstein/AP

Kända visselblåsare som Daniel Ellsberg och Edward Snowden och många kända personligheter med dem, kallar det som sker för ”långsamt mord” av Julian Assange, rapporterar svenska Stödkommittén för för Julian Assange. På torsdagen arrangerades i Stockholm en manifestation till stöd för honom. Bland talarna fanns bland annat Dagens Nyheters tidigare chefredaktör Arne Ruth.

Julian Assange, många gånger föreslagen till Nobels fredspris, har genom sina avslöjanden i högsta grad bidragit till att avslöja och bekämpa USA:s och NATO:s militära makt och angrepp på suveräna stater.

CIA med Pompeo som chef diskuterade 2017 att mörda eller kidnappa Julian Assange från Ecuadors ambassad i London. Brittiska styrkor skulle vara behjälpliga i olika tänkta tillvägagångssätt, skriver Stödkommittén vidare. Ett 30-tal CIA-agenter bekräftar sanningshalten i denna skandal.

USA vill ha Julian Assange utlämnad från fängelset i London. I den rättegång i USA som planerades var den isländske Wikileaksavhopparen Sigi Thordarson tänkt som kronvittne. Denne har nu fängslats på Island, en brottsling och pedofil, som dessutom försnillat pengar som tillhörde Wikileaks. Han erkände för den isländska tidskriften Stundin att Julian Assange skulle sättas dit med lögner och att han själv hade utlovats straffrihet av USA. Nu har han dömts till ett 3-årigt straff på Island.

Säkerhetsfirman UC Global spionerade på Julian Assange på Ecuadors ambassad. Hans samtal med sina advokater avlyssnades och rapporterades till CIA.

Det är oerhörda övergrepp mot Julian Assanges rättigheter. Han har inte ens tillgång till allt material han behöver för sitt försvar.

Stödkommittén för Julian Assange skriver vidare att behandlingen av Assange handlar om klara rättsövergrepp och omänsklig behandling som inte bör förekomma i demokratier – och i den mån de förekommer, borde väcka uppmärksamhet, protester och skriverier i våra medier, men såväl journalister som jurister och politiker håller tyst:
”Det är uppenbart att vi måste försvara vår rättssäkerhet, våra mänskliga och våra demokratiska fri-och rättigheter. De är inte givna för evigt.”

27 och 28 oktober pågick en hearing i London av avgörande betydelse för Julian Assange. USA överklagar tidigare beslut att inte utvisa Assange till USA av hälsoskäl och självmordsrisk.
Protester sker över hela världen och krav ställs att Bidenadministrationen ska släppa åtalsfrågan.

Julian Assange sitter fängslad och isolerad i högriskfängelset Belmarsh i London bland mördare och terrorister. Belmarsh har kallats Storbritanniens Guantánamo. Utgången är oviss.

Ett 20-tal stora MR-organisationer som Amnesty International och Human Rights Watch och organisationer för demokratiska fri-och rättigheter uppmanar Bidenadministrationen att lägga ner åtalet mot Julian Assange.

Amnesty Internationals generalsekreterare skrev inför hearingen att ”USA:s myndigheter ska släppa åtalet, de brittiska myndigheterna ska inte utvisa Julian Assange till USA utan omedelbart frige honom.”


Wikileaks avslöjanden om USA:s och Storbritanniens krigsbrott, tortyr, Guantánamo, övervakning med mera är det också tyst om. De skyldiga går fria. Straffrihet råder i strid med folkrätten.

Istället förtvinar Julian Assange, isolerad och sjuk, i fängelset och journalister i hela världen kan känna sig hotade av hans exempel. Självcensuren kommer troligtvis att öka för att inte riskera att föras till USA och dömas där. USA tar sig rätten till jurisdiktion över hela världen och struntar i lagar om yttrandefrihet som First Amendment. Journalister riskerar att behandlas som spioner.

Fotnot 1: Se och lyssna gärna på The Belmarsh Tribunal: The War On Terror is Put on Trial.
Många kända personligheter ger sin syn.

Fotnot 2: Kontakt med Stödkommittén för Julian Assange: support.julianassange@protonmail.com

USA

Taiwan i epicentrum mellan stormakterna Kina och USA

Kina har de senaste åren ökat sitt militära hot mot Taiwan. Kring den kinesiska nationaldagen 1 oktober slogs rekord i antal kinesiska stridsplan som flög in i Taiwans flygförsvarszon. Några dagar senare, 10 oktober, hade taiwanesiska militären en uppvisning i huvudstaden Taipei. Här syns militärhelikoptrar med Taiwans flagga. Foto: Daniel Ceng Shou-Yi/TT/DN.

Triangeldramat mellan Taiwan, USA och Kina har kommit i fokus i den globala nyhetsförmedlingen. Allt står på spel för Taiwans 24 miljoner invånare. Men landet är också en avgörande viktig bricka i stormaktspolitiken.

Många uttrycker oro för att konflikten kan leda till krig eller krigsliknande omständigheter mellan världens två ekonomiska stormakter USA och Kina. Få kan föreställa sig vad det skulle kunna få för konsekvenser för resten av världen.

I nättidningen Dagens Arena skriver Börje Ljunggren, tidigare svensk ambassadör i Peking, om hur Taiwan har ”hamnat i epicentrum av de växande motsättningarna mellan USA och Kina”.

Revolutionsåret 1949 flydde Chiang Kai-shek-regeringens och nationalistarmén till Taiwan. Ända sedan dess har återinförlivandet av Taiwan varit en fråga av högsta prioritet för Peking, och en huvudfråga i relationerna mellan Kina och USA, fortsätter Börje Ljunggren.

Det finns en historisk bakgrund. Efter kriget mellan Kina och Japan 1895 tvingades Kina avstå ön till Japan.

1943 fastslog USA, Storbritannien och Republiken Kina att de territorier som Japan ”stulit från Kina” inklusive ”Formosa” skulle återbördas till Republiken Kina, och de överlämnades till Chiang Kai-sheks Kina.

USA gav under inbördeskriget 1945–1949 stöd till nationalistsidan och Republiken Kina. När Chiang och hans administration och armé flydde till Taiwan ansåg USA att ön stod under Republikens administration. I januari 1950, kort efter utropandet i oktober 1949 av Folkrepubliken Kina, bekräftade president Truman Kairo- och Potsdamdeklarationerna och konstaterade att dessa var uppfyllda eftersom ön stod under ”kinesiskt styre”.

Koreakriget, som bröt ut i juni 1950, förändrade allt, skriver Börje Ljunggren vidare. ”Ockupationen av Formosa, av kommunistiska styrkor skulle”, deklarerade Truman, ”utgöra ett direkt hot mot säkerheten i Stilla havet”.

Under de följande decennierna satsade USA satsade alltmer på militärt och ekonomiskt samarbete med Chiang Kai-sheks republik. Både regeringen i Taipei och den i Peking gjorde anspråk på att representera hela Kina. Tack vare USA:s agerande innehade Republiken ända fram till 1971 Kinas plats i FN.

1972 blev en vändpunkt. Under president Nixons historiska besök i Kina år 1972 överraskade Nixon premiärminister Zhou Enlai med att deklarera att det bara fanns ett Kina och att Taiwan var en del av Kina.

Det dröjde till 1979 innan USA under president Carter bröt de diplomatiska förbindelserna med Taipei och upprättade fullständiga diplomatiska förbindelser med Peking. Sedan dess har USA ett omfattande halvofficiellt sambandskontor i Taipei (som står i ständig kontakt med det amerikanska utrikesdepartementet). Genom ”The Taiwan Relations Act” förband sig USA samtidigt att försvara Taiwan, med amerikanska vapenleveranser som ett grundläggande element.

Tsai Ing-wen, Taiwans president under en militär övning.

På 1980-talet inleddes en demokratiseringsprocess I Taiwan under Chiang Ching-kuo. Taiwans karaktär förändrades i grunden. Infödda taiwaneser, den stora majoritet av befolkningen som aldrig bett om att få tillhöra varken europeiska kolonisatörer, Qingdynastin eller någondera av Republiken Kina eller Folkrepubliken Kina, fick nu gradvis en röst. År 1986 bildades ett oppositionsparti (Democratic People’s Party), 1992 hölls det första demokratiska parlamentsvalet och 1996 direktval av president. Chiang Ching-kuos Taiwan-födde efterträdare som ledare för Kuomintang, Lee Teng-hui, segrade.

Under denna process kom Peking och Taipei år 1992 överens om vad som kommit att kallas ”The 1992 Consensus”, enligt vilket bara ett Kina existerar. Olika tolkningar av innebörden var en del av uppgörelsen. Peking lanserade också Hongkong-modellen ”Ett land, två system”, men den väckte aldrig något gehör i Taiwan – och i dag har den förlorat varje uns av trovärdighet genom Pekings underminering av Hongkongs ställning. På 2000-talet satsade Peking i stället på ekonomisk integration, uppbackad av militärt hot, som sin huvudstrategi.

Fastlandskina har blivit Taiwans ojämförligt viktigaste marknad. Fler än 50 000 taiwanesiska företag har etablerats på fastlandet, över 1 miljon taiwaneser bor och verkar där, antalet direkta flygförbindelser har vuxit till fler än 100 per dag och turismen uppgår i båda riktningarna till flera miljoner besökare per år, om än betecknande nog markant färre från fastlandet efter 2016 års presidentval.

Sedan snart ett år har Kinas militära aktiviteter kring Taiwan tilltagit. På bara fyra dagar genomfördes 150 inflygningar in i Taiwans luftförsvarszon.

Men även USA har agerat genom att utmana Kinas militära styrka. I mitten av september inledde USA ett försvarssamarbete med Storbritannien och Australien. Australien får tillgång till nukleärt drivna u-båtar, en positionsframflyttning med klart fokus på Kinas växande styrka. Och i början av oktober genomförde USA och fem allierade (Japan, Storbritannien, Kanada, Holland och Nya Zeeland) en omfattande flottmanöver i Stilla havet öster om Taiwan.

För Peking är formerna för Taiwans införlivande förhandlingsbara, men inte att Taiwan är en ”oförytterlig del av Kina”. Ytterst måste en hållbar lösning, hur den än utformas, godkännas av det taiwanesiska folket i en folkomröstning och den taiwanesiska demokratin garanteras, något som i dag ter sig mycket avlägset.

Vid en skärpning av läget skulle relationerna mellan USA och Kina sättas på mycket svåra prov, konstaterar Börje Ljunggren. USA är den yttersta garanten för Taiwans säkerhet, och det amerikanska stödets trovärdighet är och förblir en huvudfråga. En arsenal av missiler står riktade mot Taiwan, och så länge de finns kvar kommer USA med största sannolikhet att fortsätta sina omfattande vapenleveranser till Taiwan.

Kinas relativa militära styrka växer samtidigt stadigt. Priset för en militär lösning förblir dock oerhört högt. Kinas fredliga uppgång – och förverkligandet av den kinesiska drömmen – skulle äventyras.

Kartan från Encyclopædia Britannica, Inc.
Helsingborg, Jämlikhet, Tidskrifter

Tjugo år på gatan: de hemlösas tidning Faktum vill ”Bostad först”

Faktum, de hemlösas tidning, fyller 20 bast.

Jag går i tankar längs Kullagatan i Helsingborg, möter en försäljare av Faktum, tidningen som säljs av de hemlösa, nickar rutinmässigt, ser försäljaren i ögonen för att åtminstone inte ignorera, går sedan vidare tio steg och stannar. Varför ska jag inte köpa Faktum tänker jag. Det är det minsta jag kan göra. Dessutom brukar den vara läsvärd och välgjord.

Sagt och gjort. På köpet ett samtal som gör oss båda lite glada. Hen är från Serbien men talar riktigt god svenska.

När jag kommer hem läser jag tidningen som grundades i september 2001 ungefär samtidigt som flygplanen körde in i World Trade Center i New York. Sedan dess har världen bara blivit sämre. Också hemlösheten och antalet hemlösa har ökat, konstaterar Faktums chefredaktör Sarah Britz. Det är ett konstigt jubileum, suckar hon ”för vi borde inte behövas. Men så länge vi behövs finns vi här och vi möts i ögonhöjd.”

I sin ledare lyfter hon fram ”Bostad först”, en tvärt-om-modell.

– Vem kan nyktra till och söka jobb om man inte har någonstans att bo, undrar hon retoriskt – och lyfter i sammanhanget glädjande fram Helsingborg som ett föredöme.

Särskilt illa drabbas ensamstående mammor och deras barn. 2018 fanns det 5000 hemlösa barn i Sverige.

I numret fins en viktig intervju med Martin Grander, doktor i urbana studier vid Malmö universitet. Han är kritisk mot den nuvarande exkluderande byggboomen.

– Vi måste tänka om. Alla måste dra åt samma håll, från den som gör kalkylen till den som bygger huset. Sverige är i mångt och mycket ett jämlikt land – men här bor många fattiga människor.

Grander är övertygad om vad som borde gälla:

– Bostad först. Med ordnad bostad följer andra positiva förändringar i tillvaron med. Det finns det gott om evidens för.

– Lika tydlig är den omvända spiralen. Bostadsbristen förstärker klasskillnader. Unga kan inte flytta dit där jobben finns. Det vi ser nu skapar allt mer ojämlikhet i samhället.

Helsingborg, Journalistik, Medier

Obehagliga HD-journalister – eller skademinimerande kommunala informatörer?

När PK Södra, Publicistklubben, i onsdags arrangerade tre debatter på Tivoli i Helsingborg diskuterades bland annat de kommunala informatörernas roll i ett samtal mellan stadsdirektören Palle Lundahl och HD:s chefredaktör Marcus Ekdahl.

”Jag har flera medarbetare som tycker att vissa intervjuer med HD varit synnerligen obehagliga och hör till det jobbigaste de varit med om”, sa Helsingborgs stadsdirektör Palle Lundberg, under en debatt med HD:s chefredaktör Marcus Ekdahl på Tivoli i Helsingborg på onsdagskvällen. Ämnet var ”Är kommunikatörerna service eller gatekeepers?”

Det handlade om stadens i många sammanhang omstridda informationsavdelning, som om jag fattat rätt numera är Helsingborgs största ”redaktion”, större än Helsingborgs Dagblads. Någon siffra nämndes inte från scenen under kvällen, frågan blev hängande i luften. Någon hävdade att det var kring 80 anställda.

Man skulle kunna uttrycka det som så att Palle Lundberg som ”chefredaktör” eller möjligen ”ansvarig utgivare” har större resurser och mer makt än HD:s Marcus Ekdahl.

Publicistklubbens södra avdelning arrangerade och PK Södras ordförande Agneta Nordin höll proffsigt i kvällens tre scensamtal.

Det lät på Palle Lundahl som om HD:s journalister medvetet vill trycka till stans informatörer i intervjuer, vilket vore bekymmersamt.

Marcus Ekdahl hade svårt att förstå Palle Lundbergs anklagelse. Han hävdade snarare det motsatta.

– Tidningens journalister ska vara tuffa, men det är inte samma sak som att de skulle vara elaka.

– Min upplevelse är att när en intervju håller på att bli jobbig slutar kommunikatörerna att jobba för kommunen och övergår till att försvara den egna organisationen. Då upphör ofta öppenheten eller med ett bättre ord, den ”transparens” som vore önskvärd. Det ser ibland ut som ”skademinimering” från kommunens sida.

Många frågor blev hängande i luften. Helsingborgs kommun har de senaste åren avskedat eller köpt ut en lång rad kommunala chefer för stora belopp. Har det skapat en rädslans och tystnadens kultur på kommunen?

Under debatten 2020 om Öresundskraft framkom det att kommunen inte alls under tiden före valet 2018 informerade om att det fanns planer på att sälja ut det för staden så viktiga och inkomstbringande företaget. Frågan blev därför aldrig aktuellt i valdebatterna, vilket kan ha påverkat valresultatet. Som bekant vann motståndarna till försäljningen en förkrossande seger i den följande folkomröstningen över de aktörer som drev frågan med 97 % mot 3 %.

Ett annat speciellt fall diskuterades däremot under kvällen på The Tivoli.

– Vi bad om en intervju i en speciell fråga, berättade Marcus Ekdahl. Svaret var att det efterfrågade var under utredning men att kommunen skulle återkomma.

Det gjorde kommunen också, men en sen fredagskväll. Då kom oväntat ett pressmeddelande från kommunen i frågan om en utredning i ärendet.

– Då hade ju våra medarbetare slutat för dagen och de kommunanställda som skulle kunna ha svarat på följdfrågor hade inlett sin helgledighet, fortsatte Ekdahl.

 Palle Lundberg höll inte med om att det skulle ha berott på att kommunen ville skydda sig själv.

– Det berodde mera på att de medarbetare som skulle kunna komma ifråga för intervjuer måste vara inlästa och få tid till det.

Samtalet rörde sig över ett fält som är grundläggande för den kommunala demokratin. Det skulle kunna ha varit lite längre och gett lite mer tid för frågor efteråt.

En annan fråga vore värt ett eget PK-seminarium. Kommunen med över 12 000 kommunalt anställda och ytterligare över 130 000 – 140 000 berörda medborgare styrs av målformuleringar antagna 2021 av kommunfullmäktige i Vision Helsingborg 2035, där det anges hur man vill att staden ska se ut 2035.

Visionen stipulerar att Helsingborg är ”staden för de som vill något” och att strävan ska vara att skapa ”en levande pulserande stad, öppen mot världen”.

Visionens andra del är ju okontroversiell och allmänt positiv. Men den första? ”De som vill något”??

Öresundskraftsdebatten visade att det väldigt länge fanns många helsingborgare som ville något (att inte sälja företaget) men som ignorerades och manipulerades på ett olustigt vis, som när politiker offentligt uppmanade helsingborgarna att inte gå och rösta i den lokala folkomröstning som till slut genomfördes under julhelgerna.

PK-kvällen fortsatte med två andra samtal. Agneta Nordin talade med Fredrik Larsson om ”Vad händer med konstverket Nimis efter Lars Vilks död?”. I ett avslutande samtal handlade det om man kan vara aktivist och journalist på samma gång? i en diskussion med Kenan Habul, Sydsvenskan, och Gunilla Jarlbro, professor i Medie- och kommunikationsvetenskap vid Lunds universitet.

FN, Journalistik, Krig och fred, Mänskliga rättigheter, Medier, Norge, Pressfrihet, Ryssland, Storbritannien, Sverige, USA

Årets fredspris lojalt mot Nato snarare än Nobel. Assange borde ha fått det!

Julian Assange före och under fängelsetiden. Collage: Open Petition.

Under fjorton år har den norske juristen och författaren Fredrik S Heffermehl arbetat ihärdigt med att försöka få den norska Nobelkommittén att respektera Alfred Nobels intentioner med fredspriset, att det skulle ges till de organisationer eller enskilda som arbetar för global nedrustning i stället för kapprustning.

I år förvandlades priset till ett pris i kampen för yttrandefrihet i Ryssland och Filippinerna. De som fick priset har gjort stora insatser för yttrandefriheten i de auktoritära samhällen där de verkar. Men det är något annat ändå än att kämpa mot kapprustning och mot de växande krafter som leder världen allt närmre ett nytt meningslöst och förödande storkrig.

I den norska tidningen Dagens Näringsliv skriver Heffermehl i ett debattinlägg att årets pris är lojalt mot Nato snarare än mot Nobel. Detsamma kan sägas om norska medier, skriver han. Och jag skulle vilja tillägga svenska medier. I SVT:s direktsändning när priset tillkännagavs hördes bara lovord (och de som fick priserna, betonar jag var väl värda lovord) inga kritiska eller ifrågasättande röster släpptes fram.

Årets fredspris borde ha tilldelats Julian Assange, slår Fredrik Heffermehl fast. Assanges avslöjande om amerikanska grova övergrepp under Irakkriget var på alla sätt fredsbefrämjande journalistik, därtill med en otrolig personlig insats och ett högt personligt pris.

Nu håller USA Assange som politisk fånge i London. Den behandling han utsätts för i det brittiska fängelset kan jämföras med tortyr och är ”den mest upprörande kränkningen av mänskliga rättigheter i kombination med långtgående hot mot yttrandefriheten i världen”.

Att länder som USA och Storbritannien plus Sverige för den delen gemensamt arbetar för att knäcka en modig visselblåsare är upprörande. Nobelkommittén borde ha stått upp mot USA:s myndigheter som vill skrämma journalister till tystnad om amerikanska krigsförbrytelser.

FN:s specielle rapportör Nils Melzer är skakad av hur flera länder har ställt upp bakom USA för att krossa en enskild visselblåsare, när dt motsatta borde varit fallit.

Till det kommer nu att medierna i de två länder som är mest involverade i utdelningen av Nobelpriserna, Sverige och Norge, inte heller uppmärksammat vad priset borde ha använts till, att bygga fred med fredliga medel.

Fotnot: Fredrik Heffermehls senaste bok, ”Medaljens baksida” från 2020, lyfter bland annat fram Julian Assange som en värdig mottagare av Nobels fredspris. Boken utkommer inom kort på engelska.

Antisemitism, Främlingsfientlighet, Nazismen

En blåbrun regering 2022 hotar vår demokrati

Brunsmetning eller white-washing? Illustration Magnus Bard/Illustration från DN:s ledare.

På Dagens Nyheters ledarsida skrev på fredagen Isobel Hadley-Kamptz ett inlägg i vad man skulle kunna kalla debatten om ”brunsmetningen” av sverigedemokraterna. Hennes rubrik var ”Vem är egentligen brun i det blåbruna? Vi har (sannolikt inte hela) listan”.

Isobel Hadley-Kamptz inledde:

”Både M och SD är upprörda över block-etiketten ”blåbrun”. ”Vem är brun”, frågar de ilsket. ”Här ett försök till svar”, skriver hon sedan och räknar upp 60 fall från de senaste tre åren.

Hennes ledare består av uppräkningen och en kort avslutande kommentar: ”En del av de här personerna har uteslutits eller hoppat av SD, andra har fortfarande höga poster i partiet. En gissning är att det bruna i ”blåbrunt” kan syfta på bland annat de 60 enskilda incidenter från de senaste åren som återfinns på denna lista.”

Det är inga bagatellartade förseelser hon uppmärksammar. Här bara några exempel från i år:

2021-04-13: SD-politiker i Varberg jämför afrikansk fotbollsspelare med bajs (Expressen).

2021-03-29: SD-nämndeman i Jönköping sprider sekretessbelagd rättegångsinformation på hatsajt (Expressen).

2021-02-18: SD-politiker i Mölndal tipsar om förintelseförnekare (Expo).

2021-01-29: SD-politiker i Stockholmsområdet drömmer om inbördeskrig (Expo).

Och ett par exempel från 2018: 2018-09-07: SD-kandidater i Helsingborg, Enköping och Halland uttrycker grov rasism och antisemitism (Expressen).

2018-09-04: SD-kandidat i Österåker skriver att romer är genetiskt tjuvaktiga (Expressen).

2018-09-04: SD-kandidat i Stockholm drömmer om avrättningar av journalister och meningsmotståndare när SD tar makten (Expressen).

2018-09-03: SD-politiker i Tierp sprider grov rasism och hånar förintelseoffer (Expressen).

2018-08-31: SD-kandidater i Örkelljunga, Norrköping, Oskarshamn och Stenungsund hyllar Hitler, hånar förintelseoffer och sprider nazistisk propaganda (Expressen).

2018-08-30: SD-kandidater i Ängelholm och Jönköping har bakgrund i organiserad nazism (Expressen).

Isobel Hadley-Kamptz belägger med eftertryck att det finns utbredd främlingsfientlighet och öppen nazism inom stora delar av dagens sverigedemokrater. Mycket mer finns inte att tillägga, menar jag.

Men i HD/Sydsvenskan försöker (15.10) annars vederhäftige Olle Lönnaeus angripa miljöpartiet för att Per Bolund fört fram frågan i centrum av politiken. Rubriken är ”De grönas strategi: Kleta brunt på Ulf Kristersson”.

Lönnaeus skriver bland annat: ”Genom att Kristerssons gryende samarbete med Jimmie Åkesson för ”blåbrunt” hoppas de gröna språkrören få hela högerblocket att framstå som ett hot mot demokratin”.

Men en blåbrun regering 2022, särskilt om SD skulle bli största parti, är för många ett hot mot demokratin. Det handlar om sådant som flyktingars och invandrares positioner i samhället, om biståndet, om public service och kulturen och mycket annat.

Att förneka det, som Olle Lönnaeus och många med honom gör, är djupt bekymmersamt. Att försöka reducera den viktigaste frågan i svensk politik till fult taktikspel och färgbenämningar utan att beröra vad det egentligen handlar om blir kejsarens nya kläder eller som det brukar hem numera att inte seelefanten i rummet. Detta i en tid när i stället moderaterna och småpartierna som nu ställer upp på SD borde tvingas djupgående och ärligt förklara vad de vill och menar med sina nya politiska positioner i famnen på SD.

Grekland, Helsingborgs stadsteater, Okategoriserade, Teater

Antigone – sicket härligt konstnärligt spektakel!

Helsingborgs stadsteaters scen spelar Sofokles 2500 år gamla drama Antigone,. Spelplatsen är från början bara en smal ”marmortunga” i mitten mellan två vattenfyllda bassänger i vad som kan vara både ett antikt templel och ett grekiskt badhus. Foto: Emmalisa Pauly.

Alla på scenen är klädda i svart när dramat inleds, Sofokles Antigone. En sorgeprocession drar över scenen. Två bröder har dödat varandra. Den ene är nationens hjälte och ska få en hedersbegravning, den andra kallas en förrädare och ska kastas åt hundarna.

– Livet är ett elände, gråts det. Kan det bli värre? Finns det någon som kan tänka sig att leva om det?

Det finns det ju inte. Och värre ska det bli!

Men också bättre, häftigare, oförutsägbart och ständigt gränsöverskridande. Örjan Anderssons iscensättning är konstnärlig teater som bäst. Med föreställningen blåser han liv i Sofokles antika grekiska drama, översatt och bearbetat av Magnus Lindman.

Dramat skrevs – för 2500 år sedan – för en väldig utomhusscen med uppemot 30 000 åskådare. På Helsingborgs stadsteater spelas det på den lilla scenen, som i dessa restriktionsfria oktoberdagar är knökfull av teaterglada besökare, men ändå inte riktigt 30 000.

Scenen är uppdelad i tre ungefär lika stora delar, på en och samma gång ett grekiskt tempel och ett antikt bad. I mitten finns en spelplats och på dess båda sidor vattenfyllda ”bassänger”, därtill en förscen och smala kanter runt bassängerna.

Antigone & Co får till en början hålla till på den lilla mellersta arenan. Trängseln inbjuder till verbala dolkstötar. Men snart börjar skådisarna plumsa i.

Därtill finns ett mysko rum ovanför scenen. Det är möblerat med vår tids möbler, ungefär som ett utrymme bakom scen för de skådespelare som är ”ur spel” och väntar på nästa entré. Teater om teater.

För scenografi och ljuddesign svarar Chrisander Brun. Hans sceniska rum är pastellblått. Det är inte ett gestaltat grekiskt tempel utan snarare ett tygtrycks tempelbild med svävande delfiner – som nog lite kitchigt skulle kunna ha hängt på ett lyxhotell i dagens Aten.

Klichén av antiken passar suveränt som miljö för dramats tjuv- och rackarspel om människans existens och livslögner. Vem är god och vem är ond i detta drama om makt och politiska intriger?

Ingenting är vad vi tror att är. I dramats familjelära är släktbanden lömska, tacka för det när Jörgen Dübergs anpasslige Oidipus (som Sofokles skrivit ett annat drama om) av ödet fått bestämt att han ska döda sin far och gifta sig med sin mor.

Bara en i kretsen på scenen ger uttryck för inkännande mänsklighet, Shada Sulhavs unga Antigone, som under hela dramat utgör ett rejält stilbrott, klädd i en sagoaktig rosa fantasidräkt, som markering av att hon ändå står för något annat.

Det gör inte Annika Kofoeds kung Kreon som för att bevara sin egen maktposition är beredd att döda både Antigone, dotter till Oidipus, och Kreons älskade egen son. Hon kallar det för att följa gällande lagar. Gustav Bergs Polyneikos hamnar snart i det livgivande vattnet och står sedan avklädd bland de sörjande svartklädda, själv i blå kalsingar eller möjligen minimala badbrallor.

Så blir Antigone ett sällsamt och annorlunda stycke teater, färgskimrande i dräkter, danser och musik, fascinerande med texter och personer som talar till oss genom millennierna, genom olika lager av betydelser och ändå blir begripliga eller åtminstone nästan.

Jag vandrar hem i oktobernatten glad över våran stadsteaters angelägna vitalitet! Sicket spektakel!

Fotnot: Bakom Antigone står: Regi: Örjan Andersson. I rollerna: Sophie Augot, Gustav Berg, Tobias Borvin, Jörgen Düberg, Annika Kofoed, Shada Sulhav, Arina Trostyanetskaya, Olof Yassin. Pjäsen spelas på Helsingborgs stadsteaters Lillan 15 oktober till 20 november 2021.

På bild: Shada Sulhav,, som Antigone, Sophie Augot, Ismene och Jörgen Düberg, Oidiopus. Foto: Emmalisa Pauly.
Antisemitism, Förintelsen, Främlingsfientlighet, Nazismen, Sverigedemokraterna

SD:s nazistiska rötter lever vidare hos många politiker

Sverigedemokraternas ekonomipolitiske talesman Oscar Sjöstedt på en video från 2011 där han under omgivningens gapflabb berättar om tyska nazister på ett slakteri som sparkar på ett dött får och tjoar Die Juden, ungefär ”så här gjorde vi med judarna”. Skärmdump.

Brunsmetning – eller tydliggörande av den politiska och historiska bakgrunden för Sveriges i höst tredje största parti, sverigedemokraterna?

Partiledaren Jimmy Åkesson värjde sig med hetta i söndagens Agenda. Han var inte nazist, minsann. Den som påstod något sådant ägnade sig åt förtal och ärekränkning.

Dagens Etc påminner ”om SD:s bruna fläckar i tio punkter”. När partiet bildades 1988 fanns bland grundarna flera personer som varit aktiva i högerextrema grupper, som nazistiska Nordiska rikspartiet, Bevara Sverige svenskt och Vitt ariskt motstånd, skriver tidningen. Anders Klarström, partiledare mellan 1989 – 95 var tidigare aktiv i Nordiska rikspartiet. Efter att ha hotat Hagge Geigert dömdes han till dagsböter. Revisor från 1988 gick under kriget med i nazisternas Waffen-SS.

Det handlar inte bara om enstaka personer. 60 procent av partistyrelsen mellan 1989 – 95 hade kopplingar till svensk nazism, enligt en granskning av Expo och Aftonbladet. Inför valet 2018 granskade Expo och Expressen partiets kandidater i de olika valen och fann många med nazistiska kopplingar. Flera SD-kandidater till fullmäktigeposter hade då skrivit om ”den judiska plågan”, hånat Anne Frank och spridit antisemitiska konspirationsteorier.

I maj i år avslöjade Aftonbladet att Jörgen Fogelklou, kommunalråd och gruppledare för SD i Göteborg, på forumet Flashback spridit rasism och antisemitism, med yttrande som ”Jag skulle gärna deportera varenda djävla svartskalle i dag! Sieg heil”. Fogelklou utreddes av partiet men sitter kvar.

Värst av allt, menar jag, är fallet Oscar Sjöstedt – som i dag är SD:s ekonomiske talesperson – ofta använd av SVT:s nyhetsprogram i olika sammanhang. Han ”utreddes” av partiet sedan han på en videofilm från 2011 gapflabbar åt de allra vidrigaste antisemitiska ”skämt”. Sedan han ”bett om ursäkt” strök Åkesson över det inträffade.

Vilket annat parti hade kommit undan med något liknande?

Sjöstedt arbetade vid den tiden på ett isländskt slakteri med tyska gästarbetare. Under omgivningens gapflabb berättar Sjöstedt om tyska nazister på slakteriet som sparkar på ett dött får men låtsas att det är en jude.

– När ett slaktat får föll ner på golvet kunde vi inte använda det. Då gick tyskarna fram och sparkade på fåret (uppsluppna skratt) och tjoade Die Juden (skrattsalvor), ungefär ”så här gjorde vi med judarna”. Och alla skrattar hejdlöst åt det grovt antisemitiska ”skämtet”.

Fotnot:I två tidigare bloggar har jag skrivit om sverigedemokraternas rötter i nazistiska rörelser och i extremhögern och om hur flera av partiets i dag ledande politiker bär på ett sådant arv, som ett rasistiskt parti med rötter i vitmaktrörelsen.

Bloggen ”SD ett ”rasistiskt parti med ”rötter i vitmaktrörelsen” införd 13.10.

Bloggen ”SD:s ”Björn Söder om arabisk musik, aborter och judar införd 14.10. 

Antisemitism, Dödsstraff,, Främlingsfientlighet, Islamofobi, Musik, Rasism, Sverigedemokraterna

SD:s Björn Söder om arabisk musik, aborter och judar

Björn Söder, SD, gillar inte arabisk musik och menar att aborter är den vanligaste dödsorsaken i världen. Foto: Sven Lindwall/Expressen.

Busschaufförer ska spela neutral musik som svenskar förstår, twittrar den ledande sverigedemokraten Björn Söder. Han är upprörd efter en bussresa och formulerar sig så här på Twitter den 11 oktober:

”Åker buss. Chauffören har satt på sin CD med arabisk musik som strömmar ut i etern. En del kanske tycker det är exotiskt, men vi är ganska många som inte tycker det är ok. Borde det inte vara krav på någon sorts ”neutral musik” på offentliga bussar? #islamiseringenav Sverige.”

Skulle en busschaufför som sätter på en cd med arabisk musik bidra till ”islamiseringen av Sverige”?

Sättet att argumentera är för mig lika hårresande som obehagligt och rasistisk. Är i Söders värld grekisk eller fransk musik i en buss acceptabel eller icke-europeisk amerikansk för den delen?

Många reagerade mot honom på Twitter:

– Åh nej! Arabisk musik på en buss. Vet du vilka som också vill förbjuda musik? Radikala islamister. Du kanske har mer gemensamt med dem än du tror. Och vad i hela friden är ”neutral musik”?

– Brun-Björn har talat.

Keolis som svarar för busstrafiken i bland annat Stockholm och Västra Götalands län, har inga regler för vad busschaufförer får lyssna på, bara att det ska vara en behaglig ljudnivå och att chaufförerna inte får använda hörlurar, skriver Aftonbladet.

Tidigare i år väckte Björn Söder uppståndelse och obehag hos många genom att ställa en skriftlig fråga om aborter till dåvarande biståndsminister Isabelle Lövin. Han skrev att aborter var den vanligaste dödsorsaken i världen 2020 och ville att biståndsministern skulle verka för att få ner antalet.

”Totalt 42 miljoner dödades i aborter”, skrev Söder. Efter påtryckningar från partiet backade han. SD är för fri abort.

Söder uttrycker sig som vore han Trumpvänlig politiker i abortmotståndets Texas.

Björn Söder var riksdagens andre talman 2014 – 2018. Under den tiden väckte han stor uppmärksamhet genom att påstå att judar och samer inte var svenskar. Hans uttalande om skillnaderna mellan judar och samer och ena sidan och ”etniska svenskar” å den andra uppmärksammades bland annat av Simon Wiesenthal Center som ett av årets grövsta antisemitiska uttalanden.

Tidigare har han i ett blogginlägg klassificerat homosexualitet som en sexuell avart.

Söder tillhör SD:s innersta krets och var partisekreterare 2005 – 2015. I en radiointervju 25 mars 2009 deklarerade han att han stödjer dödsstraff.

I riksdagsvalet 2010 placerades Söder på andra plats för SD efter Jimmy Åkesson och är nu vald till och med 2022.

Kommer Söder i en blåbrun regering 2022 att bli aktuell för en ministerpost om SD blir större än M? Frågan kan dessvärre komma att ställas på fullt allvar.

Antisemitism, Förintelsen, Främlingsfientlighet, Kristdemokraterna, Liberalerna, Moderaterna, Nazismen, Rasism, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, SVT

SD ett ”rasistiskt parti” med ”rötter i vitmakt-kretsar”

Per Bolund, miljöpartiets språkrör, och SD:s partiledare Jimmy Åkesson under söndagens partiledardebatt i SVT.

Expos avslöjande om att en ”politiskt sakkunnig” tjänsteman på Sverigedemokraternas kansli är aktiv i vit makt-rörelsen blev stor nyhet på tisdagen, samtidigt som diskussionen fortsatte om ordväxlingen mellan Jimmy Åkesson och miljöpartiets språkrör Per Bolund i söndagens partiledardebatt i TV.

Den nämnde mannen har enligt tidningen Expo samröre med den rasideologiska organisationen Det fria Sverige, DFS. Han har där bland annat arbetat med projektet Svenska zoner, som enligt Expo vänder sig till svenska patrioter. I ett inlägg på nätet efter en skogsutflykt har mannen klagat över att hälften över alla personer han möter är ”araber eller eller från andra utomeuropeiska länder” och fortsatt med att hävda att den svenska befolkningen ”håller på att bytas ut”.

Till Aftonbladet sa statsminister Stefan Löfven från Förintelsekonferensen i Malmö:

– Att den här typen av högerextrema personer finns i SD:s värld är ingen överraskning. (SD) … är ett rasistiskt parti. … Det som är nytt under senare år är att vi vi har ett moderat parti som nu ansluter mer och mer och kommer närmare sverigedemokraterna. Det är det riktigt tragiska.

På DN Kultur skriver klargörande författaren Ola Larsmo, mångårig ordförande för Svenska Pen och nu styrelseledamot för Internationella Pen, i samma ämne. Han ställer frågan om ”När blev det ”brunsmetning” i svensk politik att nämna korrekta fakta?”

”Det finns ett mindre bibliotek av böcker som belägger Sverigedemokraternas ursprung i vit makt-kretsar, liksom att flera av partiets första ledargestalter var representanter för svensk nazism. Sedan följer hela lämmeltåget av politiska företrädare för partiet som uteslutits sedan pressen dokumenterat högerextrema utspel på sociala medier.”

Larsmo skriver att partiet inte alls gjort upp med sitt förflutna. Han noterar vidare:

”Jag tror att vi tappat räkningen nu på alla partirepresentanter som stängs av – vilket dock bara sker om grävande journalister får dem på spaden och bara om de inte har alltför goda kontakter med partiledningen.

Man hör ibland påståenden om att SD ”gjort upp” med sina rötter. I så fall har det skett under största möjliga tystnad. Den sedan 2014 utlovade vitboken lyser ännu med sin frånvaro …”

Det mest uppseendeväckande som hänt i svensk politik under senaste året är att tre borgerliga partier (du vet vilka) gjort ideologiska helomvändningar.

De har ”sålt sin själ” för lockelsen till egen makt kan man verkligen säga, särskilt liberalerna men också moderater och kristdemokrater. Deras beslut att betrakta SD som ett ”vanligt parti” genom att bortse från dess historia och från hur historien ständigt gör sig påmind också nu. Eller med Ola Larsmos formuleringar:

”Det verkligt intressanta här är ändå det förändrade språkbruket inom svensk borgerlighet. Den tilltänkta samarbetspartnern SD:s bakgrund går inte att trolla bort, då den är alltför väldokumenterad. Då gör vi det i stället till dålig smak att tala om saken. Så fort fakta av det slaget kommer på bordet höjer vi rösten och talar förnärmat om ”brunsmetning” – inte för att någon ljuger eller kommer med felaktiga uppgifter. Utan därför att vi valt bort det samtalsämnet, och då är det inte fair play att komma dragande med källor och dokument.”