Kvinnor röstar oftast vänster och män höger. Foto: Stina Stjernkvist/TT.
Det är i år hundra år sedan Sverige fick kvinnlig rösträtt. Ändå har hittills ingen kvinna varit regeringschef. I det avseendet ligger Sverige långt efter många andra europeiska länder.
I en ledare i Aftonbladet konstaterar Anders Lindberg att i ett Sverige som 2021 fortfarande hade saknat kvinnlig rösträtt hade M, KD och SD samlat 203 av riksdagens 349 mandat, alltså stark egen majoritet. SD hade blivit riksdagens största parti och kunnat ställa krav på att få tillsätta statsminister, och oavsett det fått en dominerande roll när det gäller utformningen av en tänkt borgerlig regerings politik.
Aftonbladet vänder också på resonemanget. Om inte männen fick rösta skulle de rödgröna och centern få 212 mandat. SD skulle bli mindre än vänsterpartiet. Siffrorna bygger på uträkningar gjorda av Dagens Nyheter.
Till DN säger professor Maria Oskarson vid Valforskningsprogrammet på Göteborgs universitet:
– En hel del av könsskillnaderna kan man förklara med yrke eller att vi börjar få ett utbildningsgap där kvinnor är högre utbildade än män. Men när vi kontrollerar för det här i våra statistiska modeller så är det inte så att könsskillnaderna försvinner. Det finns något mer som inte kan förklaras bort.
Anders Lindberg skriver vidare:
”I en demokrati måste både kvinnors och mäns erfarenheter spela roll, både kvinnors och mäns kompetens tas till vara och både kvinnor och män ha samma makt.
Det Socialdemokraterna behöver fundera på nu är om man tänker leva som man lär. Svaret borde vara enkelt.
Magdalena Andersson är landets näst tyngsta politiker, ingen ifrågasätter hennes kompetens.
Men som min kollega Jonna Sima skrev i veckan: ”Frågan är inte om Magdalena Andersson ska utses bara för att hon är kvinna. Frågan är om hon ska bli omsprungen av en mindre kvalificerad man, just eftersom hon är kvinna.”
Att kompetenta kvinnor blir åsidosatta till förmån för manliga medelmåttor är ju inte direkt något nytt fenomen. Och tro inget annat – många känner sig kallade.”
I veckan som gick släppte Brottsförebyggande rådet, BRÅ, en rapport om invandring och brottslighet. Rapportens slutsats var att personer med utländsk bakgrund är överrepresenterade i brottsstatistiken.
Rapportens innehåll tolkades av det nya brunblåa blocket SD+M på förväntat vis. Brott och straff har blivit kodord för invandring, skrev på HD:s kultursida Petter Larsson häromdagen och många medier har anpassat sig till den politiska spelplanen. Högerblocket vill till varje pris göra brott och straff (och invandring) till en huvudfråga i nästa års val.
Kommer nästa års valrörelse att handla om ”den nu obefintliga ”massinvandringens” påstådda ”belastning” på den svenska idyllen”, undrade Peter Larsson.
BRÅ gjorde senast en liknande undersökning 2005. Den nya rapporten visar i princip samma sak som den 16 år gamla rapporten, skriver Andreas Magnusson i kriminal- och rättsmagasinet Para§raf, där Magnusson är en av magasinets fasta krönikörer.
Magnusson konstaterar att ”vi vet att invandrare är överrepresenterade i brottslighet och överrepresentationen ligger fortfarande på ungefär 2,5 gånger (något lägre om man justerar för ålder då invandrare som grupp är yngre och yngre människor oftare begår brott än äldre).”
Så har det sett ut under lång tid. Den nya rapporten innebär inget nytt. Iakttagelsen är inte uppseendeväckande, konstaterar Andreas Magnusson. ”Invandrare lever oftare i social utsatthet och har oftare en trasig bakgrund – två saker som gör människor mer benägna att hamna i brottslighet.”
De politiska slutsatser av rapporten som dras av M och SD är mera häpnadsväckande än rapporten.
Moderaternas Johan Forssell tycker att rapporten visar att invandringen måste minska och SD:s Martin Kinnunen ser rapporten som ett bevis på Sveriges misslyckade invandringspolitik.
Magnusson fortsätter:
”I själva verket är den (rapporten) snarare ett tecken på att Sveriges integrationspolitik tycks fungera precis lika bra oavsett hur stor invandringen är. Vi lyckas inte sämre med att göra invandrare till laglydiga medborgare bara för att de blir fler.”
BRÅ konstaterar att resultaten i den nya rapporten är oerhört lika de från 2005 med två avgörande skillnader.
Brottsligheten i samhället är lägre nu än 2005 (då invandringen var lägre). Allt har inte bara blivit ”värre och värre”.
I rapporten från 2005 var kriminaliteten bland utrikes födda något högre än kriminaliteten bland inrikes födda med utländska föräldrar. Nu är det tvärt om.
Innebörden av den andra punkten är, för att fortsätta att citera Magnusson, att ”människor som kommer hit med värderingar från ett annat land är mindre benägna att hamna i brottslighet än människor som har vuxit upp i Sverige och har två utländska föräldrar.”
Slutsatsen av det är att problemet inte är importerat utan inhemskt och handlar om att Sverige blir allt mer segregerat – etniskt och ekonomiskt.
Slutsatsen är uppenbar. Om vi inte kommer till rätta med klassklyftor, bostadssegregation, skolsegregering, arbetsplatsdiskriminering, machokulturer, arbetslöshet och utbildningsbrister, inte minst i våra särskilt utsatta områden, så kan kriminaliteten öka.
BRÅ undersöker i rapporten olika faktorer som leder till överrisk för att hamna i kriminalitet, så kallade kriminogena faktorer.
Invandrare har en överrisk på 2,5 gånger, men andra faktorer har betydligt större betydelse:
Manligt kön innebär en överrisk på 3,5 gånger, dålig inkomst innebär en överrisk på 5,3 gånger, om man har vuxit upp i en familj som lever på försörjningsstöd så ligger överrisken på 6,1 gånger. Dålig utbildning innebär en överrisk på 5,7 gånger.
Magnusson avrundar:
”Att låsa in alla män skulle alltså ha betydligt större effekt för att minska brottsligheten i samhället än att stänga gränserna, men ännu större effekt skulle det ha att satsa stora pengar på skola och arbetsmarknad.
Av någon anledning är det inte lika politiskt gångbart med sådana förslag som det är att gnälla på invandrare, skrika om stängda gränser och papegojprata om tuffa tag och hårdare straff.”
I somras spelades några testföreställningar av ”Pang i bygget”. Föreställningen kommer att spelas fullt ut sommaren 2022. Medverkar gör bland andra Birgitta Rydberg, Eva Rydberg, Adde Malmberg och Kalle Rydberg. Bild: Anders Malmberg/HD
För två år sedan tecknades ett avtal mellan kulturförvaltningen i Helsingborg och Eva Rydberg Nöjesproduktion, där 2021 skulle bli sista säsongen, skriver Helsingborgs Dagblad. Men pandemin förändrade det mesta och i januari i år ville Eva Rydberg förlänga kontraktet till 2023.
Eva Rydbergs produktionsledare Mikael Lindell Bolin skrev till kulturförvaltningen: ”Eva Rydbergs allra högsta önskan att hon får sina 2 sista år på teatern.”
I en normal kommun hade man tackat och bugat med vändande mejl efter allt som Eva Rydberg stått för när det gäller att förvalta arvet efter Nils Poppe på Fredriksdalsscenen.
Men inte i Helsingborg. Först efter tre månader lämnades ett besked, den 27 april i år. Kommunen ville inte förlänga Eva Rydbergs avtal efter 2022.
Bolin skrev ett nytt brev, ställt till kulturpolitikerna i stället. Han betonade också att en planerad SVT-dokumentär om Eva Rydberg och om Fredriksdalsteatern äventyrades om det inte blev någon föreställning 2023. Nu gick det snabbare. Ett positivt besked kom efter bara några timmar.
Historien är pinsam på många vis. Hur kan Helsingborg som stad behandla Eva Rydberg och hennes arbete med teatern under många år så nedlåtande? Och hur kommer det sig att ”tjänstemännen” fattar ett så viktigt beslut utan att förankra det hos politikerna. Talar man inte med varandra?
Kulturnämndens ordförande Cecilia Engström (KD) ändrade beslutet efter brevet i april. På HD:s fråga varför kulturförvaltningen inte gjort det tidigare svarar hon:
– Det hade de inte kommunicerat med mig.
Inte heller oppositionen kände till det negativa beslutet.
Kulturnämndens vice ordförande Margareta Liljedahl Eriksson (S):
– Man backade. Jag tror att de insåg att det skulle bli ett ramaskri om man gjorde det här mot Eva Rydberg. Det blev en vändning innan vi hade möte med nämnden, säger hon.
– Jag borde som nämndsledamot ha fått information om det är så att en hyresgäst vill förlänga, men får inte förlänga. Det är inte okej, säger Lars Dalesjö (MP).
Jan Björklund, oppositionsråd (S) reagerade likaså upprört:
– För mig är det helt obegripligt när vi satsar på besöksnäringen. Vilken annan kulturinstitution har fullsatt tre månader i rad år efter år sedan jag tror 1965. Ingen annan kulturinstitution är lika populär, säger han och misstänker att vissa kanske anser att Eva Rydbergs föreställningar är lite för ”folkliga”.
Kommer kulturförvaltningen att klara av att hantera frågan om teaterns framtid? Det gäller att hitta en efterträdare till Eva Rydberg, någon som kan ta vid 2024. För självklart ska Fredriksdalsteatern leva vidare.
Men för nämndsordförande Cecilia Engström är det inte självklart alls.
– Det är en jättestor fråga. Vi ser gärna att det fortsätter med någon typ av publik verksamhet som vi har haft hittills som på något sätt är ett nationellt intresse, säger hon.
”Någon typ av publik verksamhet”, vad tusan betyder det? Fredriksdalsteatern har på många vis varit och är unik i Sverige, både genom traditionen från Nils Poppe via Eva Rydberg till våra dagar och som häckteater på Fredriksdalsmuseets område.
Visst kan inriktning och framtoning diskuteras, men seriöst då. Det som skett i år visar på grundläggande inkompetens och bristande engagemang hos kulturförvaltningen.
Foto: Helsingborgs Stad. Bild från 2018 när kostnaderna<rna för Oceanbadet angavs till 15 miljoner kr. I dag talar man om en miljard … Priset har mer än 60-faldigats på tre år.
Helsingborgs politiker har avsatt tillsammans omkring en miljard i förskott ur Dunkersfonderna för att finansiera Helsingborgs Arena och nya läktare på Olympia. Arenan går med stort årligt underskott och HIF har, ja du vet, halkat ner i Superettan. Var byggena befogade? Var det väl använda Dunkerspengar. Knappast. Var det politiker som byggde monument över sig själva? Möjligen.
De båda nämnda projekten är färdigamorterade 2022 respektive 2025, skriver Helsingborgs Dagblad. Men redan nu är det dags att sätta sprätt på ytterligares miljard av de Dunkerspengar som ännu inte finns, men som 2040 beräknas uppgå till 1,5 till 1,7 miljarder.
Det handlar först och främst om det så kallade Oceanbadet, som för en kostnad till en miljard (av samma fonder, men ändå, en miljard) spektakulärt ska placeras i Oceanhamnen. Och så om en ny ishall för ”bara” 100 miljoner.
Dagens politiska ledning i Helsingborg, med moderate Peter Danielsson i spetsen, har som bekant inget intresse eller ens minsta förståelse för att kultur är en grundläggande del i en levande stad för ”dej som vill något”, som det så pösigt formulerats.
Dunkersmedlen användes länge till kulturella satsningar som Stadsteatern och Dunkers kulturhus. Men det var oändligt länge sedan. Behoven nuinom kultursektorn är avgrundsstora.
Det gäller först och främst en ombyggnad av eller ett nytt stadsbibliotek, sedan länge otillräckligt för stadens behov. De planer på ett underjordiskt bibliotek i stadsparken som nämnts verkar mest vara en förevändning för att bygga ett stort underjordiskt p-hus på samma plats.
Helsingborg har ingen konsthall, till skillnad från mera framsynta städer som Höganäs, Landskrona, Lund, Malmö förstås, Trelleborg, Hässleholm med flera. Det är pinsamt och en skymf både mot alla aktiva konstnärer i regionen och de många konstintresserade som finns i staden och trakten.
Dunkers kulturhus skulle behöva en ordentlig översyn och kanske en om- och tillbyggnad för att anpassa sig till vår tid på ett bättre sätt än nu.
Den fria icke-institutionsbunda kulturen är sedan länge hemlös. Här borde en rejäl satsning vara befogad, gärna med utgångspunkt från en äldre byggnad som kan ges nytt innehåll, kanske som Kulturmejeriet i Lund. Gamla brandstationen har nämnts. Kvarteret Portugal är en annan hot spot.
I det segregerade Helsingborg skulle behövas fler kulturinstitutioner utanför centrum. Kanske kunde det ärrade kulturbärande Folkets hus återköpas, det skulle vara en viktig gest och ge Söder en ny identitet.
Listan kan göras längre. Det är ”typ mer än femtio år sedan” Helsingborg fick ett nytt områdesbibliotek. Området runt gamla mejeriet …
Oceanbadet är så länge det kostar en miljard en absurd, megalomanisk och spektakulär satsning som i första hand verkar komma till för ”besöksnäringen” och för de få boende i H+-området och för att ”sätta Helsingborg på kartan”. När jag googlar på ”oceanbadet” nämner SVT i februari 2018 summan 15 miljoner och att badet ska vara klart till sommaren samma år:
”Badet kommer totalt att kosta 15 miljoner kronor. Pengarna finns avsatta i stadens investeringsbudget.”
Pyttsan. Hur gick det till att kostnaden mer än 60-faldigades?
Till Drottninghögsbadet fanns först inga pengar. Nu heter det att folk från Söder skulle komma till Oceanbadet för att ta sig ett dopp. Vad kommer inträdesavgiften att bli, för att badet ska gå runt? Tror knappast att målgruppen för badarna finns på Söder.
Statsminister Stefan Löfven (S) med fru Ulla på Medborgarplatsen i Stockholm under en manifestation till stöd för flyktingar 2015. Foto: Maja Suslin/TT
Bortåt 20 000 afghaner riskerar att efter talibanernas erövring av Afghanistan hamna i ett mångårigt limbo i Sverige. Många har fått tillfälliga uppehållstillstånd. Andra lever med utvisningsbeslut som inte kunnat verkställas till följd av situationen i Afghanistan.
Det borde vara humanitärt självklart att Sverige på alla vis omvärderar den här gruppens villkor. Annars finns bara ett hopplöst alternativ, mångårigt liv på sparlåga här, och ett kusligt fullständigt otänkbart, utvisning till talibanernas kusliga Afghanistan.
Men statsminister Stefan Löfven tar inte in situationen. När DN:s Hans Olsson (19/8) frågar honom om de stora skaror av afghaner som i dag och i morgon är på flykt och behöver skydd. svarar han:
Vi ska aldrig tillbaka till 2015, förklarar Stefan Löfven. ”Där kommer inte Sverige att hamna igen”,
Men var 2015 verkligen ett katastrofalt år för Sverige, undrar Stefan Jonsson i ett inlägg på DN Kultur. Han skriver bland annat:
”Det kom många flyktingar, hela 162 000 sökte asyl det året om jag inte tar fel. Sverige och svenskarna tog emot dem med vänlighet och engagemang. De samlade in mat och kläder, öppnade dörrar, låste upp lokaler som stått oanvända och placerade ut sängar. De skänkte pengar.
”Från höger till vänster idkade man praktisk solidaritet från människa till människa. Ingen inbillade sig att det var enkelt, men människor gjorde vad de kände att de måste. Samhället visade sig från sin bästa sida.”
Flyktingmottagandet gick bra. Kommuner, regioner, verk och myndigheter gick på högvarv för att skaffa fram bostäder, ordna med personal och starta utbildningar. ”Även ekonomiskt var 2015 års flyktingmottagande en framgångssaga.”
2015 var inte bara ”ett bra år” fortsätter Stefan Jonsson. Det var ”ett lysande år”!
Jonsson skriver utifrån en färsk forskningsrapport (*) som ” visar att flyktingmottagandet 2015 gav ett par-tre år av expansiv välfärdspolitik som resulterade i stora överskott i kommunernas budgetar och en sällan skådad ekonomisk tillväxt som gav plus även i statens budget. Varför inte hamna där igen?”
Sverige fick dessa år hundratusentals invånare, många av dem barn, tonåringar, och välutbildade unga vuxna som under lång tid kommer att vara nödvändiga för arbetsmarknaden: ett Sverige som jobbar.
”Kort sagt: det är de som i allt högre grad gör de nödvändiga jobben, särskilt inom vård, handel, transport och restaurang- och turistnäringen.”
I sin avslutning vädjar Stefan Jonsson till statsministern:
”Stefan Löfven, tag paus, tänk! Det finns en sannare story än den sverigedemokratiska berättelse som hemsöker politiken. Solidaritet, välfärd och jobb: så var 2015. Tack vare att Sverige tog emot många människor på flykt. Fram till dess att gränserna stängdes var det ett frihetens och solidaritetens år. Det gick att göra annorlunda. Det gick att göra rätt. Det gick rent av att göra gott. Och det visade sig att det i längden gynnade alla.”
*) Fotnot: Migrationsforskaren Peo Hansen vid Linköpings universitet, skriver om flyktingmottagandet 2015 j i sin nya bok ”A Modern Migration Theory”, inom kort i svensk översättning.
Över 600 flyktingar trängdes på planet från Kabul. Foto: Defense one/Reuters/DN.
Talibanerna har på kort tid efter det att USA lämnade landet erövrat Afghanistan. Talibanernas 80 000 militanta soldater visade sig vara överlägsna de 300.000 afghaner som utbildats av USA, försetts med högteknologiska vapen och ett välutrustat flygvapen (i motsats till motståndaren).
Därmed är en 20-årig amerikansk kolonial och folkrättsstridig ockupation av Afghanistan till slut över. Det var George Bush som inledde kriget mot landet som en hämnd på Usama bin Ladin och elfte september, trots att Afghanistan inte bar den huvudsakliga skulden till illdådet.
Bush har fler dödade på sit ansvar än bin Ladin. Ex-presidenten borde först till krigsförbrytartribunalen i Haag.
Världens rikaste och mest militariserade stat har i praktiken besegrats av några storskäggiga religiösa fanatiker som förmodligen hållit till i Pakistans berg under stora delar av dessa tjugo år, i väntan på att amerikanerna skulle ge upp.
USA är ekonomiskt världens rikaste land. Dess BNP var 2016 ofattbara $18 6240 miljarde till skillnad mot Afghanistans 19 miljarder dollar, enligt Internationella Valutafondens beräkningar där Afghanistan ligger på 110:e plats av världens 190 länder.
Hur kunde USA lämna över Afghanistan som en gåva till talibanerna? Det borde gått att skapa förutsättningar för en bättre framtid för landet, under tjugo år. Vad har världens mäktigaste stat gjort i Afghanistan under alla dessa år? Ägnat sig enbart åt att skydda amerikanska intressen? Svikit afghanerna, svikit mänskligheten och lagt grunden till en ny härd för fanatisk terrorism? Och nya miljoner flyktingar, med allt vad det innebär.
I sitt tal häromdagen sa Joe Biden att USA inte var i Afghanistan för ägna sig åt ”nationsbyggande”. USA har i land efter land särskilt i Asien, ägnat sig åt att förstöra nationer, Irak, Afghanistan och Libyen är bara några av de senaste exemplen. Har inte landet en moralisk skyldighet att ersätta det man slagit i spillror med något annat?
USA:s svek är ohyggligt. Priset kommer att betalas av folket i Afghansian som snart – om de stannar – kommer att bli medborgare i Islamic Emirate of Afghanistan. Livet i landet, särskilt för kvinnor, kommer under decennier framöver att bli miserabelt eller värre, oavsett alla löften från talibanernas sida dessa dagar.
Det kusliga ur svensk perspektiv är att Sverige är djupt insyltat i den här nationsförstöringen genom deltagande under tjugo år i USA:s krig i Afghanistan. Också Sverige bär en skuld till det som sker nu.
Hela den svenska militärapparaten anpassades i något avseende efter att Sverige skulle gå i strid på USA:s sida med samarbete med Natoländerna.
Också biståndet anpassades efter USA:s krig. Afghanistan har varit Sveriges största biståndsmottagaren med ett årligt stöd på en miljard kronor, trots vetskapen att långsiktigt bistånd är svårt till ett land i krig.
Också för Nato är det som skett nu ett kusligt misslyckande. Organisationens norske generalsekreterare Jens Stoltenberg försökte patetiskt skylla på olika afghanska politiker. Obehagligt. Fred byggs inte med ”störst och värst vapen”, utan på tusen andra vis.
Många kommer att försöka fly ut ur talibanernas Afghanistan. Vem vill bli undersåte i Islamic Emirate of Afghanistan?
Hur ska flyktingarna tas emot på ett humant vis? Särskilt USA har ett ansvar, men också Sverige. Vårt ansvar gäller inte minst de afghaner som redan finns i Sverige och särskilt de som en gång kom hit som ”ensamkommande flyktingbarn”. Under mycket lång tid kommer det inte att bli möjligt att skicka flyktingar till talibanernas Afghanistan. De som redan finns här måste ges möjligheter till ett gott liv.
I Sverige finns 12 000 afghaner som enbart beviljats tillfälligt uppehållstillstånd och därtill 7500 som fått utvisningsbeslut som inte kunnat verkställas. Sverige har efter krigsdeltagandet på USA:s sida, också med så kallade offensiva fredsframtvingande insatser, ett moraliskt ansvar för dessa bortåt 20 000 afghaner i Sverige, att ge dem rimliga chanser till ett värdigt liv här och inte låta dem förtvina i ett limbo utdraget i många långa för dem meningslösa och destruktiva år av väntan.
Eller ska den svårt belastade Ulf Kristerssons kusliga snack om att flyktingar är en belastning bli fortsatt huvudprincip.
I brittiska New Statesman skriver Ido Vock:
”The refugee crisis is also likely to go far beyond just those who assisted Western states. Afghans who did not assist foreign militaries, former government officials and those who simply have no desire to live under the Taliban’s brutal rule might attempt to leave the country. They could number in the hundreds of thousands.
The debacle is Biden’s defining foreign policy episode so far. The repercussions of the fall of the Afghan state will be felt for years to come. The “graveyard of empires” has claimed another victim.”
På den svenska sajten ”Bevara alliansfriheten. Nej till Natomedlemskap” skriver Anders Björnsson bland annat, under rubriken ”Efter en ockupation – några punkter”:
”Förenta staterna var en ockupationsmakt i Afghanistan; Sverige var också en ockupationsmakt. De bedrev båda – liksom alla därvarande, oinbjudna – aggression.
En ockupationsmakt kan aldrig vinna ett krig. Den måste bort, …
När ockupationen är överstånden, måste befriarna visa återhållsamhet. De har allt att vinna på detta, alla människors sympati. Övergrepp ska stävjas. Generositet premieras.
Ockupanterna, som angrep utan grundad anledning, måste gå till rätta med sig själva. Omskolning förestår. Så är det nu i Sverige.”
A Taliban member chasing people who were waiting to get to Kabul’s international airport on Wednesday.Credit…Jim Huylebroek for The New York Times.
Moderaternas partiledare Ulf Kristersson anländer till SVT för att delta i partiledardebatt, sommaren 2020.Foto: Jonathan Näckstrand/TT/DN.
I en debattartikel på DN kultur gick Jan Scherman i den gångna veckan till fränt angrepp mot moderaternas mediepolitiska handlingsprogram, ”Mediepolitik för mångfald”, offentliggjort i juni i år.
Scherman menar att M nu går betydligt längre än SD i olika förslag i syfte att både kontrollera och nedmontera public service: ”Det gäller inte bara besparingar, minskad mångfald, utan också direkt styrning av verksamheten genom att placera ut statliga revisorer på SVT och SR.”
Scherman påminner om moderaternas senaste partistämma i oktober 2019. Då ville partiets tyngsta partidistrikt, det i Stockholm, helt avskaffa public service.
På stämman upprepade partisekreteraren Gunnar Strömmer utan konkretisering vissa kretsars mantra att SVT och SR är svårt vänstervridna, ”att vinklingen inte är helt opartisk” i dessa medier. Denna påstådda vänstervridning var snarast ett utspel för att ” ge utredarna mod att ta i med hårdhandskarna”, fortsätter Scherman.
I pressmeddelandet om 2021-utredningen heter det att ”utvecklingen gör att några av de traditionella argumenten för public service i radio och TV inte längre är relevanta.” Moderaterna preciserar inte. Argumenteringen påminner om sverigedemokraternas.
Så här heter det bland annat:
”SVT och SR ska inte tränga ut kommersiell radio och TV, eller bedriva oschysst konkurrens med lokaltidningar på webben.”
Den ojusta konkurrensen kommer knappast från SVT och SR utan från stora kommersiella aktörer. Vi såg vad som hände när amerikanska multinationella och ytterst förmögna Discovery nyligen köpte upp rättigheterna till att sända de olympiska spelen i större delen av Europa i hemliga förhandlingar med den Olympiska kommittén.
När det gäller lokal nyhetsrapportering har vi all anledning att vara tacksamma för att SVT byggt ut lokala nyhetssändningar över stora delar av Sverige. Lokaljournalistiken har annars varit den stora förloraren i de senaste årens medieutveckling. Nu kontrollerar en knapp handfull stora medieägare merparten av denna rapportering, med kraftigt nedskurna redaktioner.
Moderaterna vill lägga ner Utbildningsradion, UR. Och de vill tvinga SVT och SR att regelbundet ta fram förslag på lågkostnadsalternativ för verksamheten.
På punkt efter punkt har Moderaterna gått vidare med idéer som först förts fram av SD, vilket framgår för dem som läser alla sidorna i den 55 sidor långa utredningen, understryker Scherman. Och jag kan tillägga att det räcker bra med att läsa pressmeddelandets sammanfattning.
M vill ha ett smalare programutbud. Något som också SD föreslår i sin motion om public service från oktober 2010. SD kräver att ”verksamheten bör bli smalare och vassare”. KD har uttryckt sig på liknande vis.
Det är hårresande okunnigt och obehagligt. Dagens SVT och SR är suveräna institutioner med en upparbetad ambition att informera brett och sakligt också på områden som inte prioriteras av andra medier. SVTPlay är en kulturskatt av sällsam och skimrande kvalitet och mångfald. Ska den också offras i M/SD:s förkrympta värld.
Bland det mest obehagliga är att moderaterna inte vill grundlagsskydda public service. Partiet kallar det för en demokratisk rättighet för riksdagen att lägga ner public service med en rösts övervikt i riksdagen, på liknande vis som när värnplikten avskaffades. SD har länge haft samma uppfattning.
Både M och SD betonar vikten av att public service vårdar det svenska språket. SD kräver färre anglicismer och svordomar. Partiet vill ha fokus på svensk kultur och natur.
Med ännu mer kommersiell TV lär det inte bli mycket kvar av svenska språket, det kan vem som helst inse redan nu.
I Danmark skar man ner drastiskt på Public Service, bland annat genom att lägga ner den utmärkta kulturkanalen, DRK. Det hette i debatten innan att DR skulle satsa mer på dansk kultur och dansk film i sitt utbud. Mer Åsa Nisse och Jönssonligan blir det i ett svenskt sammanhang.
På lördagskvällen zappade jag genom det kommersiella utbudet, det var Jönssonligan i två kanaler samtidigt. Är det vad vi kan vänta, när nu M och SD kallar det mesta andra för vänstervridet?
Scherman avrundar:
”Det är uppenbart att Moderaternas förslag är mer genomarbetade och långtgående än SD:s mer kortfattade populistiska utspel. Samtidigt är M-rapporten fylld av inkonsekvenser. Särskilt motsägelsefullt blir det när utredarna betonar vikten av frihet, oberoende och sanningssökande, samtidigt som man föreslår en serie avancerade regleringar och direkt styrning. …
Partiet har nu kört om SD och tagit täten i kritiken mot public service. Moderaternas förslag är bland mycket annat ett direkt hot mot en fri och oberoende nyhetsförmedling i den skattefinansierade tv:n och radion.”
Fotnot: Jag Schermans artikel har bemötts av M-politikerna Odd Eiken och Viktor Wärnick i en replik.
Fotnot 2: Bloggen NyaKulturSören kommer under en tid att inte ha lika många inägg i veckan som nu, när ambitionen varit en text om dagen.
Gängkriminalitet, skjutningar som skadar eller dödar oskyldiga, skolor som inte fungerar, flyktingar som lever på bidrag så att Sverige inte har råd med andra insatser, skatterna räcker inte till …
Ungefär så verkar det ofta förhålla sig i många mediers rapportering. Sverige är i kris och det är flyktingarnas fel, blir slutsatsen för många som skräms av ett på kort tid förändrat Sverige där de inte känner sig trygga.
Sverige har förändrats, skriver Sven-Eric Liedman i en angelägen krönika på Aftonbladets ledarsida.:
”Vid mitten av 1800-talet var två svenskar av tusen födda i ett annat land. I dag är det två miljoner av tio och en halv. I Malmö är nästan hälften av invånarna invandrare.”
Men beror landets problem på det som blivit annorlunda, undrar Liedman? Visst finns det svårigheter. Men också möjligheter.
Han utgår från en ny bok ”Samhällsorientering: För en hållbar integration (Komlitt)”, skriven av sociologen Mikael Stigendal och statsvetaren Erik Amnå.
Stigendal är specialist på integration och segregation och skriver bland annat att integration gäller alla i samhället, inte bara de nya svenskarna. Detsamma gäller segregation, inte bara då det gäller utsatta områden.
Det är också ett växande problem att vi får en alltmer isolerad ekonomisk överklass, fortsätter Liedman, en klass inom vilken flertalet förskansar sig i sina stora villor i Djursholm och Östermalm, Hovås, Örgryte, Limhamn – och kanske Tågaborg, Laröd och Viken: ”Deras barn lär sig förstå att de är något förmer än vanliga människor”.
Segregationen skapar ett ”vi” och ”dom”-samhälle. Vi som har rätt, som gör rätt. Dom som är skulden till alla våra problem. Dom som utgör ett hot mot oss …
Dessa tankestrukturer lägger grunden för främlingsfientlighet och högerextremism. I Sverige har sverigedemokraterna nått politiska framgångar på dem. Moderater och kristdemokrater har aningslöst lierat sig. Också inom socialdemokratin finns tendenser åt det hållet.
Fördomar om andra människor är en mäktig splittrande kraft, skriver Sven-Eric Liedman, som konstaterar att ju mer sverigedemokratiska känslor får fäste och sprider sig desto mer försvåra integrationen:
”Målet med integration bör däremot vara att skapa en genuin vi-känsla, inte att göra oss likadana som genom assimilering. Olikhet kan i ett integrerat samhälle tvärtom skapa ett slags nyfikenhet inför det främmande.”
Bara i ett mera jämlikt samhälle kan en sådan integration skapas, med en ”genuin vi-känsla”.
Det svenska samhället framställs i dag ofta ”som ett gigantiskt varuhus med ett närmast gränslöst utbud”. Med pengar kan allt uppnås. Men hungern efter pengar kan göra människor till monster. Är inte hungern efter rikedom och lyx den viktigaste drivkraften för gängkriminaliteten?
Leva ett liv i överflöd eller dö. Tänk er ett samhälle där måttfullheten är ett dominerande ideal. Det är min utopi, sammanfattar Sven-Eric Liedman.
Handpollinering av fruktträd i en avlägsen dal i Kina där alla bin och pollinerande insekter utrotats genom överanvändning av pesticider. Bilden ur dokumentärfilmen ”Earth: Muted”.
Lilla filmfestivalen i Båstad har återuppstått efter pandemins mörker och under en liten vecka visat film som skapat möten och samtal på Scalabiografen mitt i byn. I går visades den sista filmen i år under en festival som är unik i Sverige genom sin småskalighet och genom närheten mellan publik och filmfolk.
Bo Widerberg grundade festivalen 1996 och i år har det varit 25-årsjubileum med ett femtontal filmer, visade under fem dagar, därtill möten och samtal om om svensk films och biografens utveckling och framtid, regissörsmöten med bland annat Ruben Östlund, Björn Runge och Fanni Metelius.
Den förstummade jorden – eller ”Earth: Muted” är titeln på en lika angelägen som annorlunda film, gjord av tre regissörer, Mikael Kristersson, Åsa Ekman, Oscar Hedin.
Det är en miljödokumentär, som utspelar sig i en avlägsen kinesisk dalgång – men som har stor allmängiltighet som en berättelse om hur människans vanvård av naturen kan skada mänskligheten. Visningen i Båstad var den första för svensk publik. Nu följer inom kort biopremiär och fram emot årsskiftet också TV-visning. Den tysk-franska kulturkanalen Arte kommer att visa filmen under 2022.
En av de tre filmarna, Mikael Kristersson var på plats i Båstad och deltog efter visningen i ett samtal om filmen. Han filmade själv under fyra resor i Kina i ett filmarbete som genom avancerad klippning och krävande översättning av ett stort inspelat material tagit nästan ett decennium att fullfölja.
”Earth: Muted” utspelar sig i en dalgång i Kina, där jordbrukarna försöker livnära sig på ett ekosystem som är på väg mot kollaps. Där har de vilda pollinerande insekterna försvunnit på grund av överanvändning av bekämpningsmedel.
I filmen skildras tre kinesiska familjer som påverkats av miljökrisen. I den svindlande vackra inledningen arbetar man med handpollinering av fruktträd. Det ser så intagande grant ut – men är sista möjligheten att rädda stora fruktodlingar genom ett otroligt arbetskrävande mänskligt arbete. Något liknande hade knappast varit möjligt i Sverige. Ändå skulle en miljökris som den kinesiska knappast vara otänkbar här, tror jag, och associerar till hur havsörnen var nära utrotning efter det att örnarnas ägg fick för tunna skal efter tung påverkan av miljögifter.
I filmen får vi möta människor i deras vardag och se den vackra dalens natur. Samtidigt är filmens miljöproblematik ödesmättad. Den ger mycket att tänka på enbart genom de röster som hörs i filmen och utan någon allvetande berättarröst som skulle ha kunnat förenkla och förvränga de komplicerade sammanhang det handlar om.
Dokumentärfilmen är skapad av Film and Tell 2021 i samproduktion med Film i Skåne och Picafilm.
Mikael Kristersson har tidigare gjort sig känd som en i Sverige unik naturfilmare, med säregna filmer som Pica, Pica (1976), Falkens öga (1998) och Ljusår (2008).
Pica, Pica är det latinska namnet på skatan. Filmen handlar om skator i stockholmsförorten Vällingby, ofta stå att filmkameran låter oss uppfatta skatornas blick på människan. Jag glömmer aldrig en scen där skatorna har sina bon nära ortens Systembolag och med förståelig förundran betraktar människorna där nere som släpar på stora kartonger och tunga kassar med skramlande flaskor.
Båstadfestivalen hyllade särskilt den i dagarna 90-årige filmaren Jan Troell, med att visa några av hans filmer. Jag såg en av dem, Uppehåll i myrlandet”, en halvtimmeslång härlig kortlfilmefter en novell av Eyvind Johnson, en av Troells allra första filmer, från 1964.
En ung Max von Sydow spelar bromsaren Kvist som hoppar av tåget av en speciell anledning och snart möter en likaså mycket ung Allan Edwall i den lappländska ödemarken.
Filmen visas på SVTPlay till juli 2023 liksom Tom Ahlands nygjorda intervju med filmaren, ”Ett par dagar i november med Jan Troell”.
Fotnot: Läs också Johan Malmbergs kulturartikel om filmfestivalen här.
”Harry Martinson-sällskapet är sedan flera år tillbaka med och stöder ett svenskt anslutande till TPNW. Det är min förhoppning att många av våra medlemmar deltar i denna namninsamling. Det är verkligen att handla i Harry Martinsons anda”, skriverÅke Widfeldt, styrelseledamot i Harry Martinson-sällskapet, på sällskapets hemsida, publicerat på fredagen den 6 augusti, årsdagen av den första atombomben 1945 fälld av USA över Hiroshima.
”I en radiointervju dagen före publiceringen av Aniara 1956 säger Harry Martinson att hans avsikt med eposet var att ”vända intresset till jorden, den stjärna som kanske är så sällsynt att vi inte har råd att förstöra den med allt den bär på. […] Vi lever kanske i Paradiset men vi förvaltar inte Paradiset. Det är nästan vad jag i huvudsak ville säga.”
En viktig del av förstöringen av jorden var för Martinson de omfattande atmosfäriska kärnvapenprov som utfördes av den tidens stormakter och som i förlängningen hotade hela vårt paradisiska klot. I dag utförs visserligen inga sådana prov, men risken för ett kärnvapenkrig har ökat betydligt under senare år. De två atombomber som fälldes över Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945 var relativt små jämförda med nutidens många kärnvapen som har enormt mycket större förstörelsekraft sedan en ny upprustning med kärnvapen inletts.
Samtidigt sänks kärnvapentröskeln och man har börjat tala om nya taktiska, ”små” kärnvapen som är minst lika förödande som Hiroshimabomben. Några av stormakterna har i dag också kungjort att de nu är beredda att omedelbart sätta in kärnvapen utan att avvakta fientliga angrepp. Dessutom är risken för ett kärnvapenkrig av misstag stor och den växer för varje dag.”
Med Harry Martinsons ord, vi måste slå vakt om jorden, ”kanske … så sällsynt att vi inte har råd att förstöra den med allt den bär på. […] Vi lever kanske i Paradiset men vi förvaltar inte Paradiset.”
I de allra första stroferna i sitt rymdepos Aniara beskriver Martinson en strålförgiftad jord, som Aniaras passagerare flyr från. Redan vid avresan får de ange vilken del av planeten Mars de vill färdas till. Alla passagerare åläggs att var och en till Mars medföra icke strålningssmittad jord.
Martinson skriver i Aniara:
”i dessa år då Jorden nått därhän att hon för strålförgiftnings skull beredes en tid av vila, ro och karantän. (…)
Till vilken del av Mars ni då vill komma, till östra eller västra tundran preciseras här. Att icke strålningssmittad jord i kruka skall föras med av alla anges där. Minst tre kubikfot skall av mig förseglas och bokas in för varje resenär.”
Redan på Harry Martinsons tid var detta inte science fiction utan utgick från sin tids realiteter. I vår tid, 2021, förbereder Elon Musk – på liknande vis som författaren siat om – rymdfärder för miljoner människor till planeten Mars för att för upprätta en ny civilisation sedan planeten jorden miljöförstörts.
Fotnot: Skriv under namninsamlingen där kravet ställs att den svenska regeringen ska ratificera FN:s förbud mot kärnvapen, här.
Fotnot 2: Harry Martinsons rymdepos Aniara kan gratis läsas och/eller laddas hem på Lithteraturbanken.
Fotnot 3: Länk till Harry Martinson-sällskapet hittar du här.
