månadsarkiv: juni 2021

Böcker, Författare, Indien

Zac på jakt efter Narayans sydindiska fiktiva Malgudi

R K Narayan med sin hustru Rajam, cirka 1935. Foto: R. K. Balaraman/Wikipedia. 

Rasipuram Krishnaswami Iyer Narayanaswami borde ha fått Nobelpriset i litteratur. Men R K Narayan, som han vanligen kallas, gick bort för tjugo år sedan, i maj 2001. Han är särskilt känd för sina många noveller och romaner (skrivna på indisk engelska) om den fiktiva sydindiska staden Malgudi. 

Tidskriften Sydasienbulletinen grundades 1977, bytte så småningom namn till Sydasien och var länge en källa till fördjupad rapportering från de sydasiatiska länderna, med fokus på Indien. Jag var själv med glädje en del av tidskriftens Lundaredaktion ledd av de inspirerande vännerna Staffan Lindberg och Göran Djurfeldt.

Men en klåfingrig moderat kulturminister skar bort det ytterst blygsamma produktionsstödet vilket ledde till nedläggning. Den tryckta tidningen var död, men efter några år återuppstod en digital version, sydasien.se, som lever vidare men som pandemins år 2020/21 har återuppstått med tre inspirerande tryckta nummer i pocketboksformat, därtill med produktionsstöd från Statens kulturråd – och med framtida planer på fyra årliga nummer med lite skiftande inriktning.

Redaktörer är Johan Mikaelsson och Henrik Schedin, med redaktionsledamöterna Parul Scharma, Troy Enekvist och Elina Kroksjö. ”Bevakningsområdet” anges som ”Indien, Pakistan, Sri Lanka, Nepal, Bangladesh, Afghanistan, Bhutan och Maldiverna”.

Men åter till Malgudi och R K Narayan. I Sydasien #2 2021 bidrar den indisk-svenske författaren Zac O’Yeah, sedan länge bosatt i sydindiska Bengaluru (tidigare Bangalore), med en dryga tjugo sidors spännande essay om R K Narayan, på jakt efter vilken plats som mest kan antas inspirerat författaren till hans ”hittepåort” Malgudi.

R K Narayan i sitt hem i C Chennai i sitt arbetsrum vid det enkla skrivbord där han skrev mot slutet av sitt liv. Foto: Zac O’Yeah.

Några år före författarens bortgång gjorde Zac för Aftonbladet en intervju med Narayan i hans hem i sydindiska Chennai (dåvarande Madras). Det var ingen lätt intervju. Narayan ville inte svara på alla slitna frågor om när och var han hittade på Malgudi. I stället talade han helst om tamilska matvanor. Zac ställde också den obligatorisk frågan om han hoppats på att tilldelas Nobelpriset för att med Malgudi ha skapat ett helt litterärt universum.

– Vad skulle jag med det till, fräste han till och bytte samtalsämne till maten igen, särskilt sydindisk masaladosa, en sorts rispannkaka fylld med potatismos. 

Zac O’Yeahs essä består till stor del av en sydindisk resa till platser förknippade med R K Narayan och hans Malgudi. Kanske är det också en resa på jakt efter hans egna ”indiska” anknytningar. Han skriver:

”… kanske är det så att Malgudi är varhelst jag själv befinner mig när jag läser en bok av Narayan, snarare än någon enstaka geografisk lokalitet. … möjligtvis så som Narayan själv ville se Malgudi lite här och där, till och med på en gata i New York om det det skulle får honom att känna sig mer hemma på Manhattan.”

Malgudi finns förstås också på nätet, genom de filmatiseringar av Narayans verk som setts av många miljoner. Zac O’Yeah prisar särskilt den indiska TV-serien ”Malgudi Days” från 1980-talet, med ett femtiotal episoder som bygger på Narayans noveller och på episoder ur böckerna. En del finns tillgängligt på Youtube, med engelsk textning, se här.

Narayan själv föredrog den indiska TV-serien framför den prisbelönta bolywoodproduktionen ”The Guide” från 1965, baserad på hans roman med samma titel, filmen var också Indiens Oscarsbidrag. Den engelska versionen av filmen finns att se här.

R K Narayans ”The Guide, utgiven 1985 av Indian Thought Publications i Mysore.

Film, Göteborg Film Festival, Putin, Ryssland

Röda Kvarn visar ryska storfilmen ”Kamrater”

Ur Andreij Konchalovskijs ryska ”Kamrater”, en uppgörelse med den totalitära Sovjetstaten sådan den fungerade 1962, nästhan tio år efter Stalins död 1953.

Ryssland kan fortfarande producera filmer som hör till det bästa som görs i världen. Andrej Tarkovskijs alltför få verk hör till de omistliga att återse återkommande, som den självbiografiska ”Spegeln” eller hans allra sista film ”Offret”, inspelad 1985 på Gotland, med bland andra Erland Josephson och Sven Wollter.

Andrej Zvjagintsevs Leviatan (2014) utspelar sig på en halvö i Barents hav och handlar om en man som strider mot en korrupt lokal borgmästare. Det är också en modern omarbetning av Jobs bok och berättelsen om det bibliska sjöodjuret Leviatan.

Filmens bildspråk har en sällsam lyskraft. Dess vassa satir mot det destruktiva ryska samhället är skoningslös. Samtidigt är det också ”en berättelse om kärlek och tragedi upplevd av vanliga människor”.

I dag har Röda Kvarn i Helsingborg premiär på ”Kamrater!”, (2020), som vann juryns speciella pris på Filmfestivalen i Venedig. Filmen är ett mästerverk av den 83-årige Andreij Konchalovskij, som räknas som en av Rysslands i dag främsta filmare och som ung samarbetade med Andreij Tarkovskij med hans film ”Ivans barndom”.

Året är 1962, på Chrusjtjovs tid.  Arbetarna på lokomotivfabriken i ryska Novocherkassk, donkossackernas huvudstad, går i strejk sedan deras löner sänkts samtidigt som priserna på livsmedel stigit kraftigt.

Arbetarna i Sovjet får inte strejka tycker de lokala politruckerna. En av dem är filmens Lyuda (Lyudmila), som på möten talar sig varm för hårt motstånd mot arbetarnas aktioner. En av dem är hennes dotter som arbetar på fabriken och aktivt stöder strejken. Hon är inte rädd för de soldater som sätts in sedan Moskva larmats om strejken.

– Skulle sovjetiska soldater skjuta på våra egna arbetare? Otänkbart. 

Men soldaterna skjuter. Eller kanske är det prickskyttar som mördar. Händelserna i filmen följer nära det som verkligen skedde i staden. Och Andreij Konchalovskijs film är bitande frän i sin uppgörelse med stalinismens övergrepp, den anda som länge levde kvar i Sovjet och för den delen också i Putins Ryssland, långt efter Stalins död 1953.

Och inte bara det. När de dödade demonstranternas blod färgar torgets mark röd beslutar man att asfaltera om torget för att snabbt bygga upp en dansbana där. Det som skedde inte bara tystas ner, det asfalteras ner, blir osägbart för generationer. Men Konchalovskij s film bryter sönder asfaltens tystnad och återskapar en kuslig verklighet.

Filmen är inspelad i svartvitt, vilket ger den en närmast dokumentär prägel. Det har också varit Konchalovskijs avsikt att ligga så nära det verkliga skeendet som möjligt.

Jag såg och drabbades av filmen i början av februari under Göteborg filmfestivals storartade virtuella visningar. Nu när det verkar som om pandemin är på väg att klinga av når den till slut också biograferna, däribland Röda Kvarn i Helsingborg som i dag lördag har svensk premiär på filmen. Nu är det gott om biljetter, efter månadsskiftet inte 8 i salongen utan 50.

Dödsstraff,, Förintelsen, Israel, Tyskland, USA

Avrättar Arizona med Zyklon-B som i Auschwitz?

How creepy is this? The state of Arizona is bringing back the gas chamber, and the gas they’re going to use is Zyklon-B, the very same poison gas that the Nazis used in places like Auschwitz to exterminate 6 million Jews. Manifestation utanför fängelset i Florence Arizona, där kommande avrättningar kan bli utförda med cyanid/Zyklon-B.

Den amerikanska delstaten Arizona förbereder sig på att återuppta avrättningar i en hjälpligt renoverad gaskammare. Avrättningarna, de statliga morden, kan möjligen genomföras med cyanid, samma gas som användes i Auschwitz och andra nazistiska koncentrationsläger där den gick under namnet Zyklon-B, rapporterar brittiska The Guardian.

Detta sker i USA post Trump. Avrättningar med Zyklon-B. Fasansfullt.

Anti-death penalty campaigners protest outside the prison in Florence, Arizona, where Joseph Wood was executed. Photograph: AP Photograph: AP.

Dödsstraffet i delstaten har inte används sedan 2014, efter den grymma och uttagna avrättningen av Joseph Wood, som fick en dödlig injektion.

Det tog två timmar att avrätta Wood, som fick 15 sprutor med 750mg vardera av midazolam och hydromorphone, enligt avrättningsprotokollet. Under tiden kippade den dödsdömde alltmer flämtande efter andan, tills han slutligen avled efter svåra plågor.

Gaskammaren som används för avrättningar i Florence i Arizona. Den senaste avrättningen här skedde med cyanid/Zyklon-B 1999. Avrättningen väckte starka protester bland Förintelseöverlevare. Foto:: Mike Fiala/Agence France-Presse.

Senast den dödliga cyanidgasen användes i Arizona var 1999 när den dödsdömde Walter LaGrand, med tysk nationalitet, avrättades med gasen, något som tog 18 minuter och väckte stor upprördhet i Tyskland, med tanke på dess bruk i nazisternas läger.

Auschwitzöverlevare i Israel och Tyskland har protesterat kraftigt mot bruket av cyanid/Zyklon-B som för alltid förknippas med Holocaust.

Under de senaste månaderna har den republikanskt styrda delstaten lagt ner stora summor på att renovera sina avrättningsmetoder. Arizona har satsat $1,5 miljoner på att testa ett nytt medel för en dödande injektion. Man har också, enligt dokument som The Guardian begärt och fått, hjälpligt renoverat gaskammaren, byggd 1949, som tidigare inte befunnits tät.

Man har också köpt in de ingredienser som behövs för att framställa dödande cyanid/Zyklon-B.

Arizona har bråttom att återuppta avrättningarna i delstaten. Man har valt ut två dödsdömda av 115 som väntar i delstatens dödsceller. Den 65-årige Frank Atwood har dömts till döden för mordet 1984 på åttaåriga Vicki Lynne Hoskinson, något som han nekar till. Atwoods advokater sägner att pandemin har försvårat deras möjligheter att söka vittnen. Clarence Dixon, likaså 65 år, hart dömts till döden för ett mord på en student 1978.

The execution chamber at the Arizona state prison in Florence. Photograph: Reuters.
Boris Johnson, FN, Frankrike, Kärnvapen, Kina, Nato, Ryssland, Storbritannien, Sverige, USA

Kärnvapenstaterna bryter mot ickespridningsavtalet

1 kommentar
Den brittiska ubåten HMS Vanguard som bär upp till 40 kärnvapensstridspetsar ombord.

Storbritannien lanserade tidigare i år en ny kärnvapenpolicy. Ryssland utvecklar ny ”domedagsvapen” och USA ska utveckla nya landbaserade missiler. De tre länderna bryter mot icke-spridningsavtalet NPT från 1968, där de enligt avtalets artikel 6 förbundit sig nedrusta sina kärnvapen, något som nu verkar ignoreras.

Också Kinas kärnvapenarsenal växer nu från cirka 219 (2019) till uppemot 350 (2021) – i en kapprustning mellan Kina och USA.

Alla de fem officiella kärnvapenstaterna utvecklar nya och mer skoningslösa kärnvapen. Kanske är Frankrike ett undantag med en lägre nivå på upprustning med ”bara” 23 miljarder euro på sina kärnvapen mellan 2019 och 2023.

Ända sedan det kalla krigets slut har antalet kärnvapen i världen minskat. Dessvärre verkar den utvecklingen vara bruten nu, skriver Clara Gullman Levin och Josefin Lind, den sistnämnda generalsekreterare i Svenska Läkare mot kärnvapen i nya numret av tidskriften Läkare mot kärnvapen, nr 163 maj 2021.

I augusti finns en planerad ”översynskonferens” för icke-spridningsavtalet (mötet har blivit uppskjutet och skulle ha hållits i april 2020). Om mötet blir av kommer flera stater att få stå till svars för moderniseringar som strider mot avtalets artikel 6 och hela avtalets anda.

Boris Johnsons Storbritannien ökar landets landets kärnvapen till 260 – i stället för den tidigare aviserade minskningen till 180. Det är en ökning med hela 44 % och ett dramatiskt trendbrott, efter det att Storbritannien under trettio år konsekvent minskat antalets kärnvapen i landet. Forskare och experter världen över har starkt kritiserat Storbritanniens beslut, som de menar skapar kapprustning kärnvapenländerna emellan.

Boris Johnson kan se charmig ut med sin slagfärdiga jargong. Men hans politik förfärar ofta. Det gäller inte minst landets nya kärnvapenpolicy, som inte utesluter att att använda kärnvapen mot andra externa hot än just kärnvapenhot.

USA:s kärnvapenarsenal rustas nu upp för ofantliga belopp, 494 miljarder dollar fram till 2028.

Bulletin of American Scientist skriver att USA dessutom planerar för ett helt nytt landbaserat ballistiskt kärnvapen (ICBM) som
ska ersätta de nuvarande missilerna Minuteman III. För tillfället går de nya missilerna under namnet ”Ground- Based Strategic Deterrent” (GBSD) och planeras vara klara i slutet av 2020-talet. Kostnaden förväntas landa på cirka 100 miljarder dollar.

Redan nu finns 400 ICBM utplacerade i olika delstater. Till dessa kommer ytterligare 600 nya missiler. Var och en av dessa kommer att ha en sprängkraft 20 gånger starkare än de bomber som sprängdes över Hiroshima och Nagasaki 1945 och som dödade hundratusentals människor.

När jag läser och skriver om denna kusliga och vanvettiga kärnvapenupprustning blir jag förfärad och beklämd över att Sverige genom övningar och avtal med Nato kan komma att acceptera att amerikanska kärnvapen förs in i Sverige, liksom i de avtal som Norge nu accepterat.

I stället bör och måste Sverige ratificera FN:s och ICAN:s förbud mot kärnvapen, som fick laga kraft i januari i år! Allt annat är omoraliskt vanvett.

Sveriges alliansfria politik har dessutom i FN:s anda skapat en gynnsam fredlig utveckling för landet under mycket lång tid.

USA:s Minuteman III, en kraftfull strategisk missil som genomgått en uppdatering och om cirka 10 år kommer att bytas ut mot en ny typ av missil.
Miljö, Öresund, Skälderviken, Skåne

Vattenskotrar eller Tumlare i Skälderviken?

Foto: Johan Nilsson/TT.

Vattenskotrar har blivit ett växande inslag vid våra kuster. Nu rapporterar HD att Skäldervikens tumlare är känsliga för starka ljud. Hur är egentligen situationen för tumlarna i Skälderviken och Öresund?

Öresund mår allt bättre. Djurarter som sedan länge varit försvunna har återvänt till sundet skrev Aftonbladet redan 2019. I artikeln nämndes både tumlare och tonfisk, som arter som till följd av förbättrad vattenmiljö återvänt till Öresund.

Men många privatpersoner slår nu larm om vattenskotrarnas framfart, ofta av förare utan sjövana, ofta i höga hastigheter och nära kusterna där de även kan utgöra ett hot för kanotister och simmare.

– Både vattenskotrar och motorbåtar går för fort, säger till HD Elin Lygård, naturvårdsförvaltare på Kullaberg, som arbetar med de marina reservaten i Skåne. ”Vattenskotrarna är små och snabba och låter oerhört mycket. De som kör ändrar ofta riktning vilket innebär att varken människor eller djur, som fåglar eller tumlare, i vattnet hinner reagera eller undvika skotern.”

Marinbiolog Kristin Johansson är bekymrad över konsekvenserna för djurlivet. av vattenskotrarnas framfart i Skälderviken.

De senaste åren har hon observerat att allt fler kör vattenskoter i Skälderviken, där hon också är bosatt.

– En motorbåt kör från ett ställe till ett annat, men vattenskotrarna kör runt på samma plats, ibland flera stycken, säger hon.

Tumlare kommunicerar med hjälp av ekolod. De är känsliga för ljudstörningar.

I somras simmade en tumlarkalv upp på Hunnabadet intill pirarmarna i Skälderviken. Den var levande när den hittades med dog innan Kristin Johansson kom fram. Privatpersoner på plats hade observerat hur flera vattenskotrar kört under en lång tid i närheten.

– Jag kan inte belägga det, men min teori är att kalven stressats av skotrarna och simmat bort från sin mamma, säger Kristin Johansson.

Tumlarna är en skyddad art. De små valarna håller till både i vattnet kring Kullaberg och i Skälderviken. Ofta är det hona och kalv som jagar i grunda, strandnära områden.

Står valet mellan tumlare och vattenskotrar i de skånska havsvattnen?

Fotnot: Vattenskoterkörning är endast tillåtet i allmänna farleder och i områden där länsstyrelsen beslutat om undantag från det generella förbudet.

Men vattenskoterförordningens giltighet har ifrågasatts genom en dom från EU-domstolen vilket gör att det i dagsläget inte bedrivs någon tillsyn utifrån reglerna i förordningen.

Foto: MAJA SUSLIN / TT.
Kärnvapen

NY amerikansk Natostrategi i Norge

Norska fredsaktivister.

Den norske överstelöjtnanten Tormod Heier, som också är professor vid Forsvarets høyskole i Oslo, skriver i en uppmärksammad artikel i den norska tidningen Klassekampen om ett nytt militärt avtal mellan USA och Norge i april i våras, (Supplementary Defence Cooperation Agreement).

Avtalet är ett av många mellan USA och mindre Nato-stater, inte Tyskland, Frankrike och Storbritannien men väl de med de till Ryssland gränsande staterna, från Norge i norr till Rumänien i söder.

Det handlar om att USA ska kunna använda dessa Nato-länders territorium för att ”hejda ryska framstötar”. Det handlar inte om att utplacera hundratusentals soldater, med stridsvagnar och artilleri, som under det kalla kriget,  utan om att ha förberedda platser dit trupper snabbt kan föras från amerikanska styrkor i Nordatlanten och Svarta Havet (Andra och Sjätte Flottan). 

Dessa kan med kort varsel skjuta ner ryska missiler, slå ut Moskvas strömförsörjning och även slå ut kommandosystemen.

Den amerikanska försvarsstrategin från 2018 ska ”avskräcka Ryssland” genom ett oförutsägbart mönster av amerikansk synlighet och närvaro längs de ryska gränserna. Man skulle kunna använda andra ord för samma sak, ”kommer att provocera Ryssland”,

I Washington kallas detta strategically predictable, but operationally unpredictable, skriver Heier vidare. I Norge säljer man in avtalet som en säkerhetspolitisk vinst:

”Och det är kanske riktigt. Nu kan amerikanska styrkor snabbare och mera effektivt komma till Norges undsättning”, fortsätter Heier, inte minst om landet riskerar att bli instängt, av den ryska Östersjöflottan från söder och av Nordflottans ubåtar: ”Detta är Norges mardröm, att hamna bakom ryska linjer, därför att USA inte kommer fram i tid. Kriget är över innan det börjat”.

Men en annan fråga kan bli ännu viktigare. Kommer norska myndigheter att kunna kontrollera vad USA gör från norskt territorium i ett krisläge? Detta stadgas i grundlagens §25, att Norge ska ha full kontroll över all militär aktivitet på norskt territorium.

I ett krisläge utvecklas allt snabbt. Kommer Norge då att ha insyn i amerikanska operationer och vilka konsekvenser de får, undrar Tormod Heier.

Risken är stor för dålig krishantering, fortsätter Heier. Det kan snabbt bli som under Libyenkriget, med ett amerikanskt flaggskepp, som varken hade klara politiska mål eller tillgång till vältränad personal med solida kunskaper i konfliktområdet – och kunskaper om hur motparten kunde förväntas tolka den amerikanska närvaron genom sina egna glasögon,

Priset för Norge kan bli högt, mycket högt. Stortinget ska till hösten behandla det nya amerikanska avtalet.

Den dag Sverige skulle kunna bli Natomedlem kan vi förvänta oss liknande eller samma strategiska konflikter om hur amerikanska trupper ska få använda svenskt territorium, inte att förglömma den avgörande frågan om kärnvapen, något som Tormod Heier inte berör.

Bilden från YouTube.