Financial Times publicerade i maj en uppseendeväckande artikel under rubriken ”Miljardär-boom: Hur de superrika bälgade i sig Covid-19-pengarna”. Det handlades alltså om hur olika länders dollarmiljardärer berikat sig under pandemin, sannolikt till stor del på statliga pandemistöd.
Artikeln illustrerades av ett diagram där man jämförde dollarmiljardärernas samlade tillgångar i olika länder i procent av BNP, bruttonationalprodukten – och som en jämförelse mellan 2020 och 2021. Som källa till diagrammet hänvisade man till Forbe’s lista över världens dollarmiljardärer.
Överst på listan ligger föga förvånande Ryssland. Landets oligarker har skamlöst roffat åt sig av satsningarna för covid-19-sjuka. Deras samlade förmögenheter uppgår till bortåt 35 procent av Rysslands BNP, en kraftig ökning från 23 procent året innan.
Vladimir Putin lär tillhöra den här gruppen och har i det mesta säkerligen sett till så att den och han själv gynnats. Därmed också sagt att Ryssland är ett korrupt samhälle där det är fritt fram för de allra rikaste att ta för sig än mer.
På andra plats ligger – Sverige!
Sveriges superrika dollarmiljardärer har gynnas av pandemin och kunnat öka sina sammanlagda förmögenheter från strax under 20 % av svensk BNP (2020) till nära 30% (2021).
Men vad är detta? Ligger Sverige i samma klass som Ryssland? Vad håller våra oligarker på med??
Detta sker under en socialdemokratiskt ledd regering. Hur är det möjligt, måste man fråga sig? Hur har det Sverige som under hela efterkrigstiden ansetts som ett av världens mest jämlika länder i dag blivit ett av de mest ojämlika?
I dagarna presenterades en modest ökning av beskattningen av de superrika av finansminister Magdalena Andersson, som talade om en ”miljonärsskatt”.
Dagens Nyheter attackerade finansministern grovt på ledarplats, där det talades nedsättande om ett populistiskt utspel. SVT:s Aktuellt tyckte att det var kul att sätta Magdalena Andersson i debatt med SD:s ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt. Därmed omöjliggjordes varje slags seriös debatt om den viktiga frågan, Sveriges monumentalt ökade ojämlikhet.
Varken DN eller SVT presenterade den uppseendeväckande bakgrunden, att Sverige har blivit ett av världens mest ojämlika länder. Dessa tongivande medier tog inte den svenska ojämlikheten på allvar – av bristande intresse eller djup okunnighet, undrar jag.
På listan ligger Modis Indien på tredje plats. Där har de superrika under pandemiåret fördubblat sin andel av BNP till 20 procent, vilket känns vedervärdigt.
Att USA ligger på fjärdeplats förvånar inte, i all synnerhet inte efter fyra år med Trump som president.
Fotnot: Mera om Financial Times artikel och om The Billionaire Boom i en följande blogg.
On the 2021 Forbes list, the billionaire population rose nearly 700 to a record total of more than 2700. Shutterstock/Financial Times.
”Under våren 2020 upptäcktes i en förfallen fiskarstuga utan alla bekvämligheter vid kusten norr om Hudiksvall en inramad genrebild av närmast socialrealistiskt slag. I förgrunden står den svenska arbetarklassen. Bortom viken liger pappersbruket; det ryker från fabriksskorstenarna. Däremellan spelar och sjunger frälsningssoldater för arbetare i blus, kavaj, hatt.Allt är prydligt. Se fanan och kvinnorna med sina gitarrer!” Anders Björnsson beskriver omslagsbilden till sin bok. Konstnär okänd.
”När man inte hunsar” är den lätt besynnerliga titeln på en knappt 100-sidig skrift av den mångkunnige Anders Björnsson (Celanders förlag, 2021). Författaren är, enligt presentationen på omslagets flik, amatörpianist, som varit verksam som lärare, radioproducent, tidningsman, forskare, förlagsredaktör …
Det finns därtill en undertitel, ”och trettiofyra andra miniessäer om musik”. I den finns två nyckelord, ”miniessäer” och ”musik”.
Boken är tillkommen under första halvåret 2020. De 35 miniessäerna är associativrika vanligen tresidiga texter, där musikinslag finns med som en röd tråd och klingande tonslinga genom alla texter, vars associativa flöden rör sig spännande över olika idémässiga och geografiska landskap och famnar över ”det mesta”, livet, konsten, historien, politiken.
Titelessän är daterad den 1 maj. Den inleds hos ”rännstensfolket” i Lissabon, den miljö där fadon föddes bland de allra mest åsidosatta.
Den kommunistiske historikern Eric Hobsbawm kliver in i texten och snart handlar det om jazzen. Hobsbawm försörjde sig delvis som jazzkritiker i Londons Soho för The Statesman och påminner om att jazzen alltid varit en musikform för minoriteter, också på 50-talet när rock-och pop tog över musikscenen. ”Rock murdered jazz”, menade Hobsbawm.
Fadon och jazzen, två olika öden, konstaterar Anders Björnsson, som i den här miniessäns sista rader minns några egna kvällar på arbetarhak i Helsingfors i början av 90-talet. Där var det finsk tango som gällde.
Miniessän är en spännande form. På det begränsade utrymmet ryms tankevärldar, ibland genom flyktiga möten eller som nedslag, ofta tankeväckande och inspirerande.
En annan essä utgår från Tomas Tranströmer och handlar om språket och musiken. Språket konstituerar oss som människor, genom språket kan vi reflektera över vår situation, skriver Björnsson. Musiken däremot ökar inte vårt överlevnadsvärde som människor. Däremot har musiken ett frihetsvärde:
”Man kan tala om ett musikverk i all oändlighet, men det kan också räcka med några minuters ordlöst lyssnande för att en oförglömlig lyckoförnimmelse ska uppstå.
I en intervju på 1980-talet fick Tomas Tranströmer frågan om han kunde tänka sig ett liv utan poesi. Det kunde han. För prispengarna tänkte han köpa sig en flygel.
Supprortrar till Pedro Castillo, som av allt att döma står som vinnare i Perus jämna presidentval. Foto: Ernesto Benavides/Agence France-Presse/New York Times.
Allt tyder på att vänsterns kandidat Pedro Castillo segrat i veckans peruanska presidentval, om än med mycket liten marginal.
Valets andra omgång hölls förra söndagen, den 6 juni. När alla röster räknats stod Castillo som segrare med 60 000 fler röster – eller 0,34% av rösterna. Den besegrade Keiko Fujimori, högerns kandidat och dotter till den förre peruanske presidenten Alberto Fujimori, har kastat ur sig anklagelser om valfusk och begärt att så mycket som 200 000 röster ska räknas om.
Från de peruanska valmyndigheterna har man reagerat på anklagelserna om valfusk och sagt att det inte finns några tecken på fusk. Analytiker menar att Fujimori knappast kommer att kunna vända valresultatet till sin fördel, rapporterar brittiska The Guardian.
Pedro Castillo ledde en utdragen lärarstrejk i Peru 2019. Hans parti det marxistisk-leninistiska Peru Libre har inga platser i kongressen. 18 kandidater ställde upp i den första valomgången i april där Castillo kom etta med 19 procent av rösterna.
Keiko Fujimori in 2017. Bild: Wikipedia.
Hans motståndare Keiko Fujimori, har spelat en ledande roll i peruansk politik under mer än ett decennium och ställt upp men förlorat i två tidigare presidentval. Hon är dotter till Alberto Fujimori, president mellan 1990 och 2000.
Fadern sitter nu i fängelse för korruption, dömd till 25 år. Hans tid vid makten kantades av grova övergrepp under kampen mot den maoistiska gerillan ”Den skinande stigen”, med många utomrättsliga avrättningar, tvångssteriliseringar av 270 000 kvinnor och en kolossal korruption, skriver The Guardian vidare.
Under anklagelserna för korruption flydde Fujimori till Japan, där hans familj har sina rötter. Från Japan sände han sin avsägelse av presidentämbetet via fax. Han greps senare, under ett försök att återvinna makten i Peru.
Också hans dotter har anklagats för vittgående korruption. Hon har häktats och släppts tre gånger i ett pågående rättsfall om illegala kampanjdomantioner. Om hon fälls kan hon dömas till 30 års fängelse, skriver New York Times. Skulle hon utropas till segrare garanteras hon fem års immunitet.
I Peru finns en stor japanskättad grupp med rötter i de nybyggare som kom till landet österifrån, liksom tidigare de spanska erövrarna tog sig till inkafolkets land österifrån.
De två kandidaternas bakgrund avspeglar Perus socioekonomiska struktur. Castillo kommer från det nordliga gruvområdet Cajamarca. Hans stöd kom huvudsakligen från de fattiga bergsområdena i inlandet, med stor indiansk ursprungsbefolkning.
Keiko Fujimori tillhör eliten i huvudstaden Lima. Hennes väljarstöd kommer i huvudsak från landets större städer och från de mer välbärgade kustområdena.
Pandemin har slagit hårt i landet och synliggjort klyftorna mellan de förmögna och de fattiga och utsatta, som haft begränsad tillgång till sjukvård och inte heller kunnat lämna sina jobb för att skyddat ”arbeta hemma”.
Också valet har vidgat klyftorna i landet, säger en forskare till New York Times.
Under förra veckan samlades anhängare till den segrande Pedro Castillo utanför valmyndighetens kontor i Lima för att skydda det för attacker från Fujimori, som man menade sökte ”stjäla valresultatet”.
Bolivias tidigare mångårige president Evo Morales har lyckönskat Pedro Castillo för valsegern.
Pedro Castillo of Perú Libre greets supporters from party’s headquarters in Lima, Peru. Photograph: EPA/TYhe Guardian.
Kyrkovalet kan bli en språngbräda in i den svenska poltiken för högerextrema Allians för Sverige, skriver den antirasistiska tidskriften Expo i tidskriftens senaste numret #2.2021. Partiet går till val på paroller om att kyrkan ska verka för ”återvandring” av flyktingar.
Expo berättar om hur partiet började sin valkampanj i december 2020 genom att söka upp Högsbo församlingsherm i Göteborg, där det fanns ett boende för afghanska flyktingar.
Man gick utan förvarning in i församlingshemmet , hade filmare med sig som dokumenterade och ställde frågor om särskilt flyktingverksamheten.
”Hur många bor här? Vilka är det som städar lokalerna? Vem betalar?”
En månad senare publiceras materialet på AFS högerextrema webb-TV-kanal Exakt24.
Direkt efter det hotfulla besöket av de filmande männen flyttade de ensamkommande tonåringarna från församlingshemmet, något tidigare än man annars skulle ha gjort ¨.
– Det var en mycket konfrontativ intervju, berättar för Expo Anders Leizzinger, kyrkoherde i Carl Johans pastorat, där kyrkan i Högsbo ingår.
Samma dag intervjuades en av församlingens förtroendevalda kyrkopolitiker av Gustav Kasselstrand, partiledare för Alternativ för Sverige som enbart presenterar sig som ”kyrkopolitiskt aktiv”. Lite senare ringertill Anders LeizzingerPer Sefastsson, kassör för AfS. och frågar varför församlingen mörkat boendet för församlingsmedlemmarna.
I kyrkan och församlingshemmet upplever man det skedda som djupt obehagligt, inte minst den svans av hotfulla kommentarer som följt i filmernas fotspår, både på sociala medier och i verkligheten.
– Efter filmerna ringde en person till mig och undrade vad jag var för en djävla präst. Han sa att han visste var jag bor och att han själv inte bodde långt därifrån.
Alla anställda i Högsbo församling har nu tillgång ett personlarm med möjlighet att ringa in bevakning från ett vaktbolag. Församlingens medarbetare uppmanas vidare att inte arbeta ensamma. Larm och vaktbolag är nu mycket dyrare än vad flyktingverksamheten var tidigare.
– Kyrkovalen är ett sätt för små partier att testa sin väljarstöd inför riksdagsvalen, säger Jan Strid, pensionerad universitetslektor vid Lunds universitet som forskat på kyrkovalen. Han berättar för EXPO hur Kristdemokraterna en gång ställde upp i kyrkovalet för att sedan delta i riksdagsvalet. Sverigedemokraterna deltog i kyrkovalet första gången 2001.
Fotnot 1: Allians för Sverige bildades 2018. Dess nuvarande partiledare Gustav Kasselstrand är tidigare utesluten ur SD:s ungdomsförbund SDU.
Fotnot 2: Söndagen den 19 september 2021 är det val i Svenska kyrkan. Till kyrkomötet, det högsta beslutande organet, finns 294 direktvalda platser. Vid förra kyrkovalet 2017 röstade ungefär en miljon människor.
Äter en suverän auberginecurry på Indian Royal Haveli på Carl Krooksgatan på Söder i Helsingborg, mitt emot GA-kyrkan. Very tasty skulle jag sagt berömmande, om jag varit i Indien. Det är en för Sydsverige het junidag. Restaurangens dörr står öppen mot gatan.
Från fönstret där jag sitter ser jag Afghan shop, den välsorterade kryddaffären tvärs över gatan, där jag hittat annars svårfunna kryddor men också djupfrysta pakoras, med genuin indisk taste. På restaurangens andra sida ligger en affär med kattprylar.
Indier har för övrigt de senaste åren varit den största immigrantgruppen i Helsingborg. Många av dem har som högutbildade it-experter arbetat för Ikea. Våren 2021 finns det enligt Trip Advisor åtminstone sju indiska matställen i Helsingborg. När jag växte upp var de första pizzeriorna en sensation.
Det är fredag den 11 juni och studentdag i Helsingborg. Stortorget ser ut som vanligt, belamrat av bilar. Det är inte som vanligt i coronatider. Många nyblivna studenter kör i stället runt i stan i nyputsade privatbilar, gärna en öppen cab eller åtminstone en taklucka, där man kan sticka upp huvudet och sträcka ut armarna. Chaufförerna tutar triumfatoriskt och studenterna viftar med flaggorna och vinkar åt oss i folket som beundrar dem.
Här finns flaggor från många fjärran länder, libanesiska, iranska, syriska, afghanska, kosovoalbanska, rumänska, svenska, you name it! Stora världen har kommit till den lilla staden vid Sundet.
Så roligt, så härligt. Gläder mig åt dess unga människor som med sin examen tar ett stort kliv in i framtiden. Och hoppas att de blir välkomnade med öppna armar!
Helsingborg har blivit en kosmopolitisk stad. Det märks också under försommarkvällarna på strandpromenaden från Fria Bad, via Gröningen till Inre hamnen. Här rör sig en blandning av människor från många håll i världen, med skilda öden och olika bakgrunder, men med de gemensamt att nu, åtminstone en tid, är helsingborgare.
För den här i så många sammanhang så inkrökta och provinsiella staden är det en rejäl vitamininjektion.
En tio meter hög ballong föreställande Boris Johnson hängde länge över Hartlepool, en hamnstad i nordöstra England. I valet segrade de konservativa i staden som ända sedan 1974 varit ett labournäste.
En följd av konservative Boris Johnsons bullriga brexit kan bli sammanbrott och splittring för de förenade kungadömen, United Kingdom, Storbritannien. Som barn ville Johnson bli ”kung över hela världen”, skriver den irländske författaren Fintan O’Toole i senaste numret av The New York Review of Books, 10 juni 2021. Kanske är rentav Johnson ”Storbritanniens siste premiärminister”, menar O’Toole.
Han betonar att Storbritannien består av fem politiska enheter, Skottland, Wales, Nordirland, Storlondon och resten av England. Johnson domninerar bara den sistnämnda. Till följd av dess många invånare och antalet platser i parlamentet ger det honom den majoritet han behöver för att styra landet. Men det är inte tillräckligt för att säkra Storbritanniens framtid.
Brexit har som en jordbävning skakat om de fyra andra enheterna. Johnson var borgmästare i åtta år i London, som just har återvalt labours Sadiq Khan till borgmästare.
Nordirland har inget val i år, men dess största parti Demokratiska Unionistpartiet, som ingick i en allians med Johnson om Brexit innan han svek alla de löften han gett, har bytt partiledare. I Wales har labour framgångsrikt hållit ställningarna som ledande parti och stödet för självständighet har stadigt växt.
Störst dramatik svarar Skottland för. 62 procent röstade mot Brexit 2016. Det skotska nationella partiet (SNP) gick till val på frågan om skotsk självständighet, om de partier som har detta mål (i huvudsak SNP och De gröna) fick majoritet, vilket man lyckades med.
Boris Johnson visade sig inte en enda gång i Skottland under valrörelsen. Hans impopularitet där är så stor att han blivit en belastning för partiet.
Johnson kom till makten genom att söka stöd hos två stora grupper i det brittiska samhället, delar av överklassen ”i grevskapen” och de tidigare proletärerna i det sönderrasade industriella hjärtlandet, som är ute efter hämnd på ”kosmopoliterna och liberalerna”.
Brexit är den brittiska kusinen till Trumpismen, skriver Fintan O’Toole. Både Johnson och Trump beskriver sig gärna som outsiders som vill sparka bort de inflytelserika eliterna. Det finns en tydlig skillnad. Trump eftersträvar ett permanent kaos, som håller hans projekt levande, medan Johnson inte är ute efter en oreda utan slut.
Han har varit inställd på att delegera det mesta av regeringsarbetet till andra för att själv kunna ägna sig åt storslagna och skrytsamma utspel, som enorm bro över Irländska havet, från Skottland till Nordirland.
Johnson bana har på senare tid har på senare tid kantats av skandaler som nog skakat honom. En gällde den extravaganta renoveringen av hans lägenhet på Downing street. En annan handlade om pandemin. I oktober kunde högertidningen Daily Mail rapportera att Boris Johnson , upprörd över coronakrisens restriktioner, gastat ”Inga fler djävla lockdowns – låt oss stapla de döda kropparna i tusental.” Han förnekade kategoriskt, men både BBC och kommersiella ITV citerade källor som konfirmerade uttalandet.
Boris Johnson; drawing by John Cuneo. New York Review of Books.
Micco Grönholm, Helsingborgs kommunikationsdirektör, vill inte svara på tidskriften Journalistens frågor. Bilden från Grönholms blogg ”The Brand Man”, Varumärkesmannen. Han har numera titeln ”Head of future”. In english, of course.
På nya numret (#5,2021) av tidningen Journalistens förstasida läser jag ”Granskning: Helsingborg förhindrar insyn”. Inne i tidningen finns ett sexsidigt ambitiöst reportage under vinjetten ”Så vittrar en demokrati” om hur städerna i Skåne men i synnerhet Helsingborg behandlar de journalister som vill granska den kommunala politiken .
”Helsingborg kommun försöker föregå granskningar genom att fördröja svar på frågor, för att sen skicka egna pressmeddelanden där man blir först att berätta om samma missförhållanden.”
Helsingborg är inte ensamt: ”I Malmö ger man ut en egen månadstidning som pumpar ut positiva nyheter om staden till en kostnad av fyra miljoner per år.”
Men åter till Helsingborg. I ett inledande exempel handlade det 2019 om stadens kommunala renhållningsbolag och dess affärer med en utländsk stiftelse ”NoWaste Foundation”. Tidningens journalister kontaktade staden den 11 november men fick beskedet att man inte kan kommentera därför att en utredning pågår som blir klar i december, hette det.
Men hoppsann. Två dagar senare , en fredag em 17.20 meddelar staden att utredningen är klar. I ett pressmeddelande meddelar man att samarbetet med No Waste avbryts. Utredningen lämnas inte ut, den är tillgänglig först senare. Fortfarande en vecka senare har tidningen inte fått ut någon utredning eller annat material.
Förfarandet kommenterades av HD:s chefredaktör Marcus Ekdahl, som menar att det från kommunens sida handlade om ”en myndighet som hellre ägnade sig åt skademinimering än att svara på frågor”.
I artikeln ger Journalistens Klas Ekström många fler exempel på liknande beteenden från Helsingborgs stads sida mot Helsingborgs Dagblad och tidningens journalister. Det handlar om hur intervjupersoner gör sig oanträffbara och hur journalister skickas uppåt i hierarkierna till folk som inte är varken ansvariga eller insatta.
– Ryggmärgsreflexen blir att skydda, att bli snålare med information, att skademinimera. Det borde inte vara kommunikatörernas uppgift i en kommun, säger HD:s förre chefredaktör Jonas Kanje.
På några år har kommunikatörernas antal i Helsingborg tredubblats, med uppdrag att förmedla positiva bilder av Helsingborg och uppenbart undvika kontroversiella eller förmodat negativa sammanhang. Stadens bevakning av turerna inför folkomröstningen om Öresundskraft är ett riktigt obehagligt exempel på det, på kommunal desinformation i maktens händer, följt av ett formidabelt fiasko för de högerpolitiker som drev frågan, helt utan känsla för den lokala opinionen.
Till saken kan läggas att det härskar en rädslans kultur i Helsingborgs stads organisation på många nivåer. Osedvanligt många höga chefer har blivit avskedade och utköpta för miljonbelopp, därför att de inte fogligt underordnat sig överordnades direktiv.
Helsingborg ska vara den ”skapande, pulserande, gemensamma, globala, balanserade staden för människor och företag”, heter i Vision 2035, som styr kommunens informationsarbete. Bakom visionen ligger en person som kallar sig själv ”The Brand Man”, varumärkesmannen, kommunikationsdirektören Micco Grönholm, uppenbarligen en flosklernas mästare. Grönholm ställer inte upp på intervju med Journalisten, beklämmande.
Det gör däremot Cecilia Eklund som är Helsingborgs presschef. Men så värst mycket svarar hon inte på Journalistens frågor. I stället angriper hon Helsingborgs Dagblads journalister i ett ilsket mejl till Journalisten:
”Det är många som inte vill ta intervjuer med medier i allmänhet och med framförallt en handfull journalister på Helsingborgs Dagblad i synnerhet. Många upplever att journalisterna har sin vinkel och svaren klara redan innan intervjun inleds och som efteråt säger att själva intervjun var något av det värsta de varit med om. …”
Hoppsan. Det var ömma tår.
I dagarna har har sju bidrag nominerats till Wendelpriset, som delas ut av föreningen Wendelas vänner och Fojo, och belönar det eller de bäst skrivna socialreportagen i Sverige. Bland de nominerade sju reportagen är två från Helsingborgs Dagblad. Det säger en del om kvaliteten på HD:s grävande redaktion.
”Här bor skuggvärldens arbetare” av Emma Johansson, Jennie Lorentsson, Truls Nilsson, Joakim Andersson Lee och Björn Lilja, Helsingborgs Dagblad.
”Varje dag säljer kvinnor sina kroppar” av Brith Lindahl, Jennie Lorentsson, Björn Lilja och Marcus Svensson, Helsingborgs Dagblad.
Många av de nämnda HD-reportrarna står gissningsvis på Cecilia Eklund svarta lista.
För Helsingborgs stad borde artikeln i Journalisten vara en angelägen varningssignal om att de nuvarande relationerna med medier liksom stadens informationshantering är inkompetent, ohederlig och odemokratisk. Så borde det bara inte kunna fortsätta i en stad med en demokratisk grundsyn.
Malin Björk, Europaparlamentariker för vänsterpartiet.
I dag onsdag röstar EU-parlamentet återigen om patenträtten på covidvaccin.
i den rika delen av världen har vaccineringen mot covid-19 tagit fart de senaste månaderna. Allt fler människor har fått sina två doser och kan börja återgå till ett mer normalt liv med familj, vänner och arbetskamrater. Jag själv hör till de privilegierade som fått två sprutor och inväntat de efterföljande två veckorna, en väntan som lett fram till en närmast euforisk känsla av ”nära odödlighet”.
Men, skriver europaparlamentarikernMalin Björk (V) på nättidningen Dagens Arena, ” i den fattigare delen av världen ser det annorlunda ut. Av de 1,7 miljarder doser som hittills getts världen över, har bara 0,3 procent varit i låginkomstländer.
Om dagens långsamma vaccinationstakt fortsätter skulle det ta 57 år innan befolkningen i de fattigare länderna skulle vara vaccinerade. I Indien dör uppskattningsvis över 30 000 människor per dag i covid. Dessutom slår de nedstängda samhällena extra hårt mot redan hårt prövade ekonomier och människor.”
Det räcker inte att enbart befolkningen i världens rika länder vaccineras. Ett sådant förfarande kan leda till farliga mutationer, i värsta fall virus som vaccineringarna dåligt erbjuder skydd mot. För att stoppa pandemin krävs att så många som möjligt så snabbt som möjligt får tillgång till covidvaccin.
Malin Björk fortsätter: ”Allt fler globala aktörer är nu överens om att en av de viktigaste åtgärderna för att skynda på tillgången till vaccinet är att tillfälligt häva patenträtten på covidvaccin. Det som ursprungligen var ett förslag från Indien och Sydafrika i förhandlingar i Världshandelsorganisationen (WTO) stöds numera av runt hundra länder, däribland USA, hundratals akademiker, politiker, religiösa ledare och organisationer som arbetar med global folkhälsa, som Världshälsoorganisationen (WHO) och Läkare utan gränser.”
Enligt forskare som studerat läkemedelspatent skulle produktionen kunna påbörjas en rad nya platser inom bara ett par månader om läkemedelsbolagen delade med sig av sina patent och tillverkningsprocedurer. I det globala Syd finns dessutom redan ett fyrtiotal vaccinfabriker och producenter som idag tillverkar miljardtals doser andra vaccin och som kan snabbt ställa om.
De enda som tjänar på att vaccinpatenten görs oantastliga är de stora och oligopolliknande läkemedelsbolagen, skriver Malin Björk vidare. Utvecklingen av covidvaccinet har inte finansierats av bolagen själva, utan främst av offentliga medel.
Det ekonomiska riskerna med covidvaccinet betalas alltså med offentliga medel, medan vinsten går rakt i privata fickor.
Björk avslutar sin text med en uppmaning: ”Nu har vi chansen att ta vårt ansvar och snabbt stoppa den globala pandemin. Låt oss göra det. Det vinner vi alla på – epidemiologiskt, ekonomiskt och moraliskt.”
En byggnad där nyhetsbyrån AP hade sitt kontor i Gaza city bombades den 14 maj. Foto: Hatem Moussa/AP/DN.
Israel gjorde nyligen journalister och mediebolag till mål för sina attacker i Gaza, skriver Kari Andén-Papadopoulos,professor vid Institutionen för mediestudier, Stockholms universitet, i en debattartikel i Dagens Nyheters kultursektion på söndagen.
Under det senaste kriget bombade israeliskt flyg ett trettiotal palestinska och internationella medieredaktioner, däribland al-Jazira, AP och Reportrar utan gränsers lokaler.
Från israelisk sida hette det papegojaktigt återkommande att man bombade Hamasmål, tunnlar och annat och att de medier som hade lokaler i samma byggnader fick skylla sig själva. Några bevis härför såg åtminstone jag själv inte skymten av.
Men det fanns också de som var kritiska till Israels mediekrig, fortsätter Kari Andén-Papadopoulos. Hon skriver:
”Ändå var det chockerande att se den skamlöshet med vilken Israel, inför världens ögon, aggressivt pulvriserade mediehusen i Gaza och med dem den mänskliga rättigheten att få tala och rapportera fritt om en konflikt – ja, Hamas har också sin skuld i denna – som direkt dödar och traumatiserar civilbefolkningen.
Attackerna kan ses inte bara som ett bokstavligt försök att strypa förmedlingen av lokala ögonvittnesreportage om lidandet i Gaza, och som en militär maktdemonstration avsedd att sätta skräck i motståndaren: de manifesterar också självmedvetet den atmosfär av total straffrihet som har möjliggjort Israels pågående illegala expansion av bosättningar på Västbanken, blockaden av Gaza och tvångsfördrivningen av palestinier såsom de i kvarteret Sheikh Jarrah i östra Jerusalem.”
Bombningarna av mediebolagens redaktioner i Gaza var både spektakulära och uppenbara krigsförbrytelser.
Men Israel går längre än så, skriver artikelförfattaren och uppmärksammar informationskriget på ”den digitala fronten”, som hon menar är den viktigaste.
Israeliska myndigheter har lyckats förvandla plattformar som Facebook och Instagram ”från kanaler för det fria ordet till verktyg för att övervaka och censurera palestinier.”
Under de senaste veckorna har särskilt unga palestinier på Facebook, Instagram, Twitter och TikTok dokumenterat och fördömt israelisk polisbrutalitet och attacker av israeliska bosättare mot palestinska aktivister och invånare som protesterar mot Israels planer på att fördriva palestinierna från Sheikh Jarrah. ”Bilder tagna av ögonvittnen i Sheikh Jarrah, vid al-Aqsa-moskén och i Gaza har mobiliserat palestinierna på ett sätt som vi inte har sett på många år.”
Men de sociala medierna går inte att lita på.
” När händelserna i Sheikh Jarrah eskalerade, och bilderna blev allt mer politiskt och känslomässigt laddade, började Facebook, Instagram och Twitter i allt snabbare takt censurera användare som protesterade mot och dokumenterade dessa händelser. Palestinska och pro-palestinska inlägg har raderats, konton blockerats, hashtags dolts och tillgängligheten till innehåll begränsats”, skriver Kari Andén-Papadopoulos.
Den palestinska organisationen för digitala rättigheter 7amleh (the Arab Centre for the Advancement of Social Media) publicerade nyligen en rapport som dokumenterade 500 fall av kränkningar av palestiniernas digitala rättigheter sedan början av maj. Enbart Instagram har raderat hundratals stories relaterade till Sheik Jarrah, även arkiverade inlägg, och gömde också i ett kritiskt skede de arabiska hashtaggarna #Al Aqsa och #Sheik Jarrah.
Nio framstående organisationer för digitala rättigheter uppmanade nyligen sociala medier att använda ”transparenta och konsekventa riktlinjer för moderering” och att vara öppna om beslutsprocessen när de censurerar innehåll.
Uppropet pekar på att många av de senaste veckornas fall av masscensur sannolikt är relaterade till det israeliska justitiedepartementets cyberenhet ”8.200”. Denna enhet har de sista åren skickat tiotusentals anmodanden till sociala mediebolag om att ta bort innehåll. I en absolut majoritet av fallen har plattformar som Facebook frivilligt hörsammat cyberenhetens begäran och raderat innehållet, utan domstolsbeslut, vilket betyder att palestinier inte har några möjligheter att överklaga beslutet.
7hamleh har till exempel i en rapport visat att sociala medieföretag under 2020 tog bort 81 procent av det innehåll som israeliska myndigheter bad dem om”, konstaterar Andén-Papadopoulos. Därtill kommer att Facebook och Instagram upprepade gånger lämnat ut palestinska användares data till israeliska myndigheter, vilket lett till hundratals arresteringar.
Facebooks chefer träffade den 13 maj i ett möte Israels försvarsminister Benny Gantz för att effektivisera samarbetet kring att censurera palestinskt innehåll som (påstått) ”uppmanar till våld eller sprider desinformation”.
Men påstående rymmer dubbelmoral, fortsätter artikelförfattaren: Israeliska myndigheter och militär använder själva sina officiella konton på sociala medier för att sprida uppenbart felaktig information, falska nyheter och starkt provocerande och ofta våldshetsande propaganda. Dessutom fortsätter den israeliska extremhögern ostört att sprida desinformation och organisera våldsamma attacker med hjälp av sociala medier.
De senaste veckorna har israeliska högerextremister använde appar som Telegram och WhatsApp för att uppmana till och organisera den våg av lynchmobbar som nyligen gick till attack mot palestinier i städer över hela Israel och ledde till summariska avrättningar på båda sidor.
Kari Andén-Papadopoulos sammanfattar:
”Israels digitala förtryck förvärrar de kränkningar mot mänskliga rättigheter som redan sker på marken, och förhindrar palestinier – som inte har något alternativ – att göra sina krav på frihet, rättvisa och värdighet hörda. Även om detta särskilt drabbar palestinierna, borde vi alla vara oroade för vad det säger om de sociala medieföretagens engagemang i sina egna åtaganden att respektera mänskliga rättigheter. De nära relationerna mellan kommersiella plattformar, som drivs av vinstintresse, och repressiva regimer vars övergripande mål är att utöka sin kontroll tystar aktivt de människor som allra mest behöver dessa plattformar.”
En grupp flyktingar och migranter, de flesta asylsökande, efter ankomsten till Rødby i Danmark. Bilden togs hösten 2015. Foto: Bax Lindhardt/Bax Lindhardt/NTB scanpix/TT.
Det danska folktinget röstade i torsdags för en lag som innebär att flyktingar som söker asyl i Danmark kan komma att placeras i ett flyktingläger i ett afrikanskt land i väntan på besked från danska migrationsmyndigheter.
Landets socialdemokratiska regering ledd av statsminister Mette Fredriksen vill att ett mottagandecenter för asylsökande ska upprättas i ett land utanför Europa, skriver Svenska Dagbladet. I detta center ska hela handläggningen av asylansökningar från tredjelandsmedborgare och statslösa ske.
Det ska dock inte gå att söka asyl direkt vid mottagandecentret, utan det måste ske vid exempelvis den danska gränsen, heter det i lagen.
Flyktingar från afrikanska länder ska således tvingas ta sig över Medelhavet, och fortsätta hela den mödosamma vägen till Danmark för att sedan skickas tillbaka till centret och vänta på ett beslut om deras framtid.
S-regeringen har gjort främlingsfientliga Dansk Folkepartis politik till sin. Det är en kuslig utveckling. Av det danska ”hygget” har blivit en taggtrådsstat, med ett öppet förakt för den ofta desperata utsatthet som tvingat den enskilde att lämna sitt land för att söka en framtid någon annanstans.
Den flykting som i det ”afrikanska lägret” till slut beviljas asyl av Danmark – får ändå inte komma dit utan förväntas stanna i det aktuella värdlandet personen befinner sig i, alternativt flyttas över till FN:s flyktingläger. Om det blir avslag är det värdlandet som ska ansvara för deportationen.
Ska Danmark inte ta emot några asylsökande?, undrar Svenskan och fortsätter:
Om asylsystemet går från teori till verklighet, så som det har beskrivits hittills, innebär det att Danmark i princip kommer att ta emot noll flyktingar som sökt asyl spontant. Den danska S-regeringen har i stället öppnat för att återigen ta emot kvotflyktingar från FN, något som landet inte har gjort på flera år.
Invandrings- och integrationsminister Mattias Tesfaye (S) har sagt att regeringen har haft dialog med 5–10 länder om sina planer, men han vill inte uppge vilka länder det handlar om. Länder som nämnts i debatten är bland annat Egypten, Tunisien, Rwanda och Etiopien, enligt danska Jyllandsposten.
Dessa länder ska förmodligen mutas med saftiga belopp för att hålla läger åt Danmark.
Förslaget har mött massiv internationell kritik. FN:s flyktingkommissariat UNHCR har uppmanat folketinget att förkasta förslaget bland annat därför att det skulle underminera det internationella flyktingsamarbetet. Också EU har riktat kritik mot förslaget.
Även organisationer som Röda korset, Amnesty International och Rädda Barnen har riktat kritik mot planerna – inte minst för avsaknaden av detaljer kring exempelvis hur mänskliga rättigheter och en rättssäker asylprocess ska värnas.
För mig framstår det som fullständigt obegripligt hur ett land med lång demokratisk tradition kan förfalla till den här sortens djupt inhumana ärkenationalistiska migrationspolitik. Att ett socialdemokratiskt parti bedriver den här sortens politik är lika hjärtlöst som beklämmande.
Skulle Sverige efter valet 2022 få en M/SD/KD/L-regering talar mycket för att man kommer att försöka driva igenom liknande lagar på denna sidan sundet.
