Wildberries håller på att omvandla handeln i Ryssland ungefär som Amazon har gjort i väst.
Den ryska fyrabarnsmamman Tatiana Bakaltjuk heter egentligen Kim och har koreanska rötter. Hon är en f d engelsklärare, som 2004 började ägna sig åt internethandel.
Stefan Lindgrens veckobrev ”Ryska Posten” tar upp nyheter från Ryssland och ryska medier, ofta sådant som får liten eller ingen uppmärksamhet i väst. I veckans Ryska Posten handlar det bland annat om Tatjana Bakaltjuk, en ovanligt framgångsrik rysk affärskvinna.
Allt började med att hon sålde kläder från tyska Otto och second hand-kläder från Europa. Sedan utvecklades verksamheten när hon upptäckte stora överskottslager av märkeskläder i Europa. Hon inledde sin verksamhet i sin Moskvalägenhet under sin graviditetsledighet, skriver brittiska The Times. Hennes första stora kontrakt var med Adidas.
Idag är hon VD för företaget Wildberries som blivit stort inom konfektion men också marknadsför en rad andra varor – och äger också företaget. Hon är nu Rysslands rikaste kvinna.
Det finns flera förklaringar till hennes framgångar. En är att hon levererar varor utan förskottsbetalning, hon litade på ryssarnas redlighet, och startade dessutom provrum i anslutning till utlämningsställena. En annan är att hon blev först på en lönsam marknad. Innan Wildberries startade såldes i Ryssland nästan inga kläder över nätet.
– Jag har ingen ekonomisk bakgrund och gjorde inga preliminära kalkyler, sägerTatiana Bakaltjuk. Jag bara fick en idé och arbetade upp företaget efter den.
För ett år sedan, i maj 2020 sysselsatte Wildberries 53 000 fast och tillfälligt anställda. I dag arbetar 72 000 personer för företaget.
Den nu 46-åriga Tatiana Bakaltjuk har 2021 en förmögenhet på $1,4 miljarder (motsvarande 12,5 miljarder SEK). Hon är inte bara Rysslands rikaste kvinna utan också den enda kvinna som lyckats ta sig in på Forbes lista över världens 50 mest förmögna kvinnor.
Tatiana Bakaltjuk (tvåa från höger). Foto: Russia Beyond.
Vaccinationsinformation på väl fungerande 1177. Bid: 1177.
”I det här ovärdiga råttrejset, i detta digitala drängslagsmål, tänker jag inte fortsätta. Jag loggar ut.”
Pernilla Ström är i sin kolumn på HD:s ledarsidor med all rätt tvärilsken på de rutiner med vilka Region Skåne misslyckats med att fördela vaccinationstider. Hon har i flera dagar – förgäves – sökt logga in för att få en tid. Hon skriver vidare:
”Sedan förra måndagen pågår ett storskaligt experiment med plågsamma bokningsförsök i Region Skåne. … Vi är sisådär 150 000 skåningar i åldersgruppen som nu skulle slåss om 13 000-14 000 vaccindoser. Det gick åt pepparn, förstås. Efter nästan två timmars blodtryckshöjande och migränframkallande surfande mellan olika vaccinatörer gav jag upp. Inga tider fanns att frambringa.”
Trots att det i Skåne finns ett väl fungerande system med vårdcentraler och den väl fungerande webbsidan och appen 1177 har regionrådet Gilbert Tribo (L), Region Skåne, redan den 28 december beslutat att vaccinationsfas 4 (de som är under 60 år) ska utföras av privata entreprenörer. Det finns ingen central sida. Ingen överblick. De flesta vaccinationsföretagen finns i tättbefolkade områden i västra Skåne, det talas om en ”extrem övervikt”. Allt mycket förutsägbart, också redan den 28 december.
I en annan artikel i HD berättarKarin Zillén om vaccinationskaoset. Svea Vaccin i Helsingborg kräver att den enskilde själv ska boka in den andra sprutan, vilket strider mot reglerna. Folk med mindre allergibesvär (tillexempel mot myggbett) riskerar att inte få någon vaccinationstid. En av aktörerna, Min doktor, accepterar bara mobilt bank-id. Vissa kräver att man skriver in personnumret vid varje inloggning, andra har olika slags koder, det är olika system hos vaccinationsföretagen.
Det hela drabbar särskilt datorovana personer och alla som inte kan gå in med datorn på speciella tider dagtid när nya tider släpps. Det känns hårresande orättvist och ogenomtänkt. Skrivbordsfolket med egen dator prioriteras framför busschaufförer och byggnadsarbetare. Absurt.
För snart ett halvår sedan fattades beslut i frågan på Region Skåne. Man borde ha haft god tid på sig att finjustera rutinerna, men har ändå misslyckats kapitalt, vilket vållat oro och i förlängningen också möjligen sjukdom och död.
Blev det ”billigare” för regionen med 14 olika privata aktörer? Vad var vitsen med systemet annars? Inkompetens i kubik. För privatpersoner har det ”blivit mycket dyrare”, med tanke på sjukdomsrisk, inställda resor, förlorad tid, med mera. Privata alternativ brukar motiveras med ”valfrihet”, här står det bara för kaos, brist på samordning och geografiska orättvisor..
Socialdemokraterna i Region Skåne har krävt att vårdcentralerna åter får ansvar för vaccineringarna, också för att garantera en bättre geografisk spridning.
Det nuvarande kaoset är bara ännu ett exempel på att regionernas ansvar för vården bör avvecklas snarast. Man tycks helt sakna kompetens för att hantera en massvaccinering, åtminstone i Skåne. Hur ska det då gå med till exempel planeringen av det nya lasarettet i Helsingborg, en ännu större utmaning?
Helsingör – från den svenska sidan länge en oåtkomlig hägring för de flesta. Foto: Sören Sommelius, maj 2021.
En söndag i slutet av maj 2021 gick jag i land från färjan Aurora i Helsingör. Det är första gången på nästan två år. Helsingör har blivit ”Utlandet”, en fjärran oåtkomlig plats, under pandemin. Kontrollanterna på Helsingörs station kollar misstänksamt mina vaccinationspapper, ”det där kunde ju vem som helst ha fixat, säger den ene av dem fast på danska. Han ler sarkastiskt.
Men titta, försöker jag, det står Pfizer här, mitt namn där och vaccinationstillfällenas datum. Jag har fått två sprutor … Mannen skakar på huvudet. ”Det ska vara ett officiellt vaccinationsintyg”, säger han och fortsätter med ett vänligt leende, ”men för den här gången …”.
Som en småfisk slinker jag genom nätet, går ut på Jernbanevej, fortsätter på Hovedvagtstræde över Stenegade upp till Stjernegade mot Torvet.
Helsingör är sig inte likt. Mycket är igenbommat. Det där danska ”hygget”, jag anar det inte. Jag menar inte att folk är illasinnade eller så, mer att de verkar bedrövade, frånvarande på ett sätt som jag inte är van vid. Man skyndar längs gatorna, majoriteten med skyddsmask och nerböjt huvud.
Det här är ett annat Danmark än det jag varit van vid under alla år. Jag associerar tillbaka till krigsåren, då senast gränsen mellan Sverige och Danmark var i det närmaste helt stängd under lång tid. Och på de danska judarnas flykt över Sundet hösten 1943. Ordet ofärdstider flaxar genom mig som en olyckskorp. Jag skakar på mig, det är nog det risiga majvädret, tio grader bara och vass vind, tänker jag, min fantasi skenar i väg. Men visst har pandemin varit en ofärdstid, nästan som ett krig.
Sedan kommer jag att tänka på en man i Helsingör mot slutet av krigsåren på 1940-talet, en äldre herre kallad Moffer, bara därför att hans systerdotter som liten inte kunde tala rent. Från sin bostad kunde han se varvet som i vår tid blivit kulturvarvet, han såg Kronborg och så det sköna Öresund med den svenska kusten och Helsingborg, om natten en saga av ljus till skillnad från det nedsläckta Helsingör.
Moffer for åt andra hållet, från krigets Helsingör till fredens Helsingborg, när färjorna till slut efter krigsåren åter började gå, när ockupationsarmén kapitulerat och Danmark blivit fritt. De åren gick gränsen mellan krig och fred just här genom Öresund, en krigets och nazismens järnridå.
Med sin utmärkta kikare hade Moffer från Helsingör kunnat se en svensk dam i sin bästa ålder, ”rundbarmad såvitt han kunde urskilja”, ”inte så värst mycket kläder på sig”. Dag efter dag följde han henne med kikaren tills hon höll en skylt framför sig ”Postfack 10-01”. Hon tiggde om hjälp. Hon var i nöd.
När Moffer till slut utrustad med en stor blombukett tog mod till sig och tog färjan till Helsingborg blev det inte så som han hoppats.
Den danska författaren Frank Jæger, född 1926 i Frederiksberg, död 1977 i Helsingör. Foto: Aage Sørensen / Ritzau Scanpix.
Nå, Moffer är ingen verklig människa, vad jag vet, bara en figur i novellen ”Moffer med kikare” av den suveräne danske författaren Frank Jæger, fint filmatiserad för SVT av Stellan Olsson.
I novellens avslutning berättas att ännu flera år efter kriget ett tjog halvgamla och äldre herrar varje onsdag träffades på en anspråkslös krog i Helsingör där de diskuterade vidvinklar och kikarobjektiv. De var alla medlemmar i Kikarklubben vars rödmosige kassör var Moffer själv.
När jag efter nästan två år åter utan möjlighet till besök på andra sidan sundet till slut kommer till det Helsingör jag dagligdags kunnat se från Helsingborg känner jag mig lite som Frank Jægers Moffer.
Skillnaden är kanske att framtiden 2021 är mera osäker än den var 1945. Då kunde det bara bli bättre när freden kommit till Danmark. Vad väntar oss nu? Med ett virus är det inte lätt att sluta fred, ens om vi inbillar oss att det kapitulerat.
Den danska brigaden som under krigsåren i Sverige avvaktat på att kunna befria Danmark, återvänder i maj 1945 efter Tysklands kapitulation till Helsingör, med färjan Holger Danske från Helsingborg. Bild: Wikipedia Commons.
Barnens dag firas 2013 i kinesiska Zhongguancun. Bild China Daily. [Photo/Xinhua].
Vid sekelskiftet 2100 kommer Kinas folkmängd enligt World Population Prospects att ha fallit från dagens 1,4 miljarder till något över 1 miljard. Minskningen är större än USA:s nuvarande folkmängd, skriverBörje Ljunggren, tidigare ambassadör i Kina och författare till flera böcker om landet, i en initierad artikel på nättidningen Dagens Arena. Han menar att ”det alltmer maktfullkomliga kommunistpartiet nu får skörda frukterna av sin biopolitik”.
När Folkrepubliken Kina bildades 1949 hade landet 540 miljoner invånare. Kvinnor födde i snitt sex barn, många dog tidigt. Den årliga befolkningstillväxten var 1,6 procent.
Bostadsskyskrapa i centrala Shanghai. Foto: Simon Sommelius.
I Maos Kina började folkmängden växa snabbare när dödligheten minskade genom stora förändringar av samhället och olika kampanjer som ”de tre renligheterna, vaccinationer och alfabetisering.
”Mao drevs inte av någon kärlek till den traditionella familjen. För nationens skull borde familjerna vara stora”, skriver Börje Ljunggren.
Efter revolutionens samhällsomdaningar växte folkmängden snabbt och 1975 nådde landet 900 miljoner invånare, samtidigt som antalet födslar per kvinna minskat till 2,7.
Några år efter Maos död 1976 införde den nye ledaren Deng Xiaoping 1979 – 81 den så kallade ettbarnspolitiken,”det kanske mest drastiska nationella befolkningsprogram som världen någonsin skådat”, skriver Ljunggren.
Politiken utvecklades till ett slags ”totalistisk demografisk ingenjörskonst”. Börje Ljungren fortsätter:
”För att föda krävdes ett födelsetillstånd. Efter den första födseln blev insättning av spiral obligatorisk, för familjer med två eller flera barn gällde sterilisering och för graviditeter utan tillstånd gällde abort. År 1983 uppgick det totala antalet rapporterade aborter till 14 miljoner. Individens vilja betydde intet. … ”… graden av tvång och konsekvenserna på könsfördelningen – könskvoten – saknar sannolikt motstycke. Politiken var framgångsrik i en mening som för tankarna till Orwells dystopier.
Ettbarnspolitiken ledde till tvångsaborter och tvångssteriliseringar, men också till en extrem övervikt i födelsetalen för pojkar. I dag föds 112 pojkar på 100 flickor, normalt är 103-106 pojkar på 100 flickor. Man har uppskattat att 50 miljoner kvinnor saknas i Kina.
2015 ersattes ettbarnspolitiken med att två barn blev tillåtna. Men befolkningsminskningen har visat sig svår eller nästan omöjlig att hejda. I storstäder har vuxit fram en ”enbarnskultur”. Bristen på kvinnor är stor. Fertiliteten ligger på 1,3 per kvinna, vilket ofelbart leder till att befolkningen minskar, kanske till under en miljard år 2100.
Andra länder har liknande problem. Japans folkmängd beräknas minska från 126 miljoner i dag till 75 miljoner år 2100. Redan i dag är en fjärdedel av japanerna över 65 år. Fertiliteten är ännu lägre i länder som Taiwan, Sydkorea och Hongkong. Singapore med 0,8 födslar per kvinna är lägst i världen.
Nigeria går motsatt väg. Enligt FN-statistik kommer landet att ha 700 miljoner år 2100 och nästan lika många i arbetsför ålder som Kina. Antalet arbetsföra i Indien beräknas ligga 50 procent högre än i dessa båda länder.
Kina är troligen det land i världen som står för störst demokratiska utmaningar, avrundar Börje Ljunggren. Från att ha varit ett land med ung befolkning beräknas andelen över 60 år vid seklets mitt komma att uppgå till runt en halv miljard.
Vykort från dåvarande Nankinggatan i centrala Shanghai 1946.
Svenska flaggan halas efter 20 års närvaro i Afghanistan. Foto: Försvarsmakten.
I ett kort pressmeddelande på ett tiotal rader noterar Försvarsmakten att Sverige efter nära 20 års närvaro i Afghanistan lämnar landet. Det heter bland annat:
””Lördag den 15 maj genomfördes en historisk flaggceremoni i Kabul. I närvaro av chefen för den multinationella styrkan Resolute Support Mission (RSM) den amerikanske generalen Scott Miller och stora delar av hans stab. På insatsens högkvarter halades den svenska flaggan efter nästan 20 års närvaro i Afghanistan.”
På sajten Bevara alliansfriheten. Nej till Natomedlemskap reagerar en av sajtens redaktörer, Lars-Gunnar Liljestrand, och skriver ”att ingen av de politiskt ansvariga för Sveriges deltagande i kriget, vare sig från regeringen eller från riksdagen, hade funnit det mödan värt att komma. Försvarsattachén vid svenska ambassaden i Kabul fick representera Sverige.”
LIljestrand är besk:
”Annars har det under de 20 år Sverige krigat aldrig saknats svenska politiker som på plats velat framträda med svenska militärer och prisat insatsen och framgångarna i kriget.
Nu när alla vet att kriget var en katastrof vill ingen av de folkvalda ta i Afghanistanfrågan ens med tång.”
Inte heller Nato-ledningen ville skylta med tillbakadragandet. På organisationens hemsida – inte en rad.
Det har varit ett krig ”utan slut och utan mål”, konstaterar Lars-Gunnar Liljestrand. Kriget har – som alla krig – skapat lidande och död för den afghanska befolkningen. De insatser för människors bästa som festtalare gärna uppehållit sig vid, har varit begränsade eller obefintliga. Krigets kostnader har varit gigantiska, en miljardrullning utan like och utan tydlig insyn och kontroll.
På köpet har Sverige – med minimal debatt – genom sitt deltagande i det nykoloniala kriget fösts och knuffats allt längre in i Natos strukturer, vilket många menar skapar ett drastiskt försämrat säkerhetsläge för vårt land, som genom inte minst den alliansfria politiken länge levt i fred, trots krigiska grannar som Hitlers Tyskland och Stalins Sovjet.
Lars Gunnar Liljestrand citerar Obaidullah Baheer, freds- och konfliktforskare vid Kardanuniversitetet i Kabul, som i Tolo News (21/5) analyserade USA:s avsikt med kriget. Det har hela tiden handlat om att hålla den afghanska ledningen nere, ställa land mot stad och backa upp de korrupta krigsherrarna för att säkerställa amerikanskt inflytande och dominans:
“The United States always kept the government of Afghanistan on the hinge of collapse and at the height of dependency lest it forget who was at the helm.”
Situationen med korruption och övergrepp från miliser och krigsherrar från tiden efter Sovjets uttåg och före talibanerna är, menar Baheer, i grunden densamma i dag. Talibanerna välkomnades då av stora delar av befolkningen. De tog inte makten i ett vakuum.
Denna som Baheer kallar strukturella ideologi som möjliggjorde talibanernas övertagande existerar än idag. Inget har i grunden förändrats.
Risken finns naturligtvis för ett fortsatt inbördeskrig mellan talibanerna och Kabul. Men om USA med sitt planerade lågintensiva bombkrig avser att fortsatt söka hålla landet nere och splittrat kommer konflikten att bli än mer blodig och långvarig.
Stopp för all utländsk militär intervention både på marken och i luften är ingen garanti för fred, men fortsatt inblandning utifrån gör med säkerhet situationen värre, avslutar Liljestrand sin viktiga text.
General Miller flankerad av försvarsattaché överste Johan Törnqvist till höger och förbindelseofficer överstelöjtnant Mattias Gleisner till vänster. Foto: Försvarsmakten.
På torsdagskvällen 21.40 kom beskedetatt Israel och Hamas enats om eldupphör och slut på de våldshandlingar som pågått sedan den 10:e maj.
Jag tänker på de bortåt två miljoner palestinier som lever i Gaza. Över 200 har dödats, en fjärdedel var barn. Vilken kuslig ”konflikthantering”. Israels dödande bomber och all kuslig förstörelse i Gaza förfärar. Vad var meningen? Har en verklig fred kommit en tum närmre? Knappast.
… men Israel är ju en demokrati har det hetat överslätande i många svenska mediers kommentarer till det pågående inbördeskriget i Israel/Palestina.
Human Rights Watch publicerade nyligen en 213 sidors grundlig rapport ”A Threshold Crossed: Israeli Authorities and the Crimes of Apartheid and Persecution”. Rapportens slutsats var att Israel bedriver apartheidstyre mot de palestinska minoriteterna, i Israel, på Västbanken och i Gaza. Få insatta bestrider slutsatsen, annat än den totalt aningslöse demagogen Lars Adaktusson.
Ett land med långt driven apartheid kan inte kallas en demokrati. Ambitionerna att etniskt rensa östra Jerusalem från palestinier är bara det senaste otroligt hänsynslösa utslaget av Israels apartheid. Bosättarnas gradvisa och illegalt utökade bosättningar på Västbanken en annan.
Ett land som medvetet bryter mot FN-deklarationer och mot krigets lagar kan inte heller kallas demokratiskt. Israels skoningslösa angrepp mot civila mål i Gaza är utan motstycke. Vilket annat land hade bemötts med stillatigande acceptans för något sådant?
Detsamma gäller attackerna mot palestinier runtomkring och inne i den heliga al-Aqsamoskén. Liksom angreppen på en långa rad medier i Gaza och mot vårdinrättningar.
Covid-19-kliniken i Gaza City attackerades i måndags och kan inte längre testa patienter, det enda teststället i Gaza. Delar av Läkare utan gränsers klinik förstördes i ett bombanfall natten till söndagen.
Gäng på gång har Israel lämnat samma bortförklaringar om Hamasanläggningar – men utan att presentera några bevis.
Mycket tyder på att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu medvetet har dragit igång kriget just nu. Han stod ju inför hotet om att efter en neslig rättegång inte väljas om. Oppositionen hade enats mot tyrannen.
Netanyahus krig ändrade förutsättningarna. Vilken cynism. Alla dessa döda, också i Israel, Hamas raketer mot civila är likaså terror och krigsförbrytelser mot oskyldiga civila.
Men det är ingen konflikt mellan jämbördiga parter. Kärnvapenmakten Israel är en av världens mest upprustade militärmakter. I kriget mot Gaza har man använt Bunker buster bomber, som har beskrivits som de värsta bomberna av alla, undantaget kärnvapen. USA introducerade dem i Afghanistan i jakten på Usama bin Ladin. Israel har nu bombat civila med samma helvetesvapen.
I Palestina skulle ha hållits allmänna val nu på lördag den 22 maj, de första valen sedan 2006. Men valen ställdes in redan innan kriget bröt ut. Hade de genomförts kunde det ha lett till att Västbanken och Gaza återförenades till en palestinsk stat med 4,6 miljoner invånare, skriver brittiska New Statesman.
Netanyahu är vinnare också i det sistnämnda sammanhanget. Med Hamas kvar vid makten i Gaza får han den fiende han behöver kunna peka på – som en sann tyrann.
I en rättvis värld skulle Netanyahu snarast skickats till Internationella brottmålsdomstolen i Haag, ICC, och ställts till svar för sina återkommande brott mot mänskligheten. Fått ett kännbart fängelsestraff.
PS: ”Varför är Sverige så tyst om Israels brott i Gaza?”, undrar Jeannette Escanilla, ordförande för Ship to Gaza Sverige, i en viktig debattartikel i torsdagens Dagens Etc.
Brittiska The Guardian ger bilder från kriget i Israel tidigt torsdag morgon.
Breaking News från den israeliska tidningenHaaretz, på torsdagen:
11.51: Myndigheterna i Gaza uppskattar antalet döda i Gaza till 83, däribland 19 barn. Sju dödade i Israel.
A wounded Palestinian girl is being brought to receive medical treatment at Shifa hospital after Israeli airstrikes hit various parts of Gaza Strip on 11 May. Photograph: Anadolu Agency/Getty Images
11.06: Brittiska Airways och flera andra flygbolagställer in flygningarna till flygplatsen i Tel Aviv som en följd av kriget.
10.57: USA:s försvarsminister säger att Israel har en legitim rätt att försvara sig.
10.50: Israeliska trupper samlas vid gränsen till Gaza. Sju dödade i Israel. Israel har genomfört hundratals anfall inne i Gaza. Palestinska militanta har avfyrat mer än tusen raketer mot södra Israel sedan måndag.
Rubrik till ledare i Haaretz, onsdag: Netanyahu leder Israel in i ett inbördeskrig mellan judar och palestinier.
* **
Många civila i israeliska städer med blandad judisk-palestinsk befolkning har dödats. New York Times lägger ut en bild (här under) som visar en högerextrem israelisk mobb som attackerat och misshandlat en arabisk man i kuststaden Acre. Mannen lämnades på gatan i ett kritiskt tillstånd. Bilden från en video.
An image taken from video showing a right-wing Israeli mob attacking an Arab man in Bat Yam.Credit…Kan 11 Public Broadcaster/New York Times.
Det som sker nu är brott mot krigets lagar både från den israeliska armén och från Hamas. Båda attackerar urskiljningslöst civila mål.
Men konflikten är inte symmetrisk. Det går inte att jämföra Hamas lokalt tillverkade raketer med de sofistikerade vapen som Israel använder, merparten från USA.
Alla förlorar på det som sker nu, utom Hamas, utom Israels cyniske premiärminister Netanyahu som bär ett stort ansvar för det som sker och borde skickas till en krigsförbrytartribunal.
FN:s generalsekreterare har vädjat till återhållsamhet. USA:s president har gjort ett bedrövligt uttalande, som inte sätter någon press på Israel, som inte gör något försök att gå in med medling och press på parterna, för att få ett slut på våldet.
Om israeliska trupper går in i Gaza, vilket kan ske redan i dag, är konsekvenserna fullständigt oförutsägbara. Gazas bortåt två miljoner invånare har under den långa blockaden levt i en ohygglig misär. En militär israelisk ockupation därtill var fasansfullt.
Här under en av The Guardians journalister rapporterar i direktsändning när israeliskt artilleri träffar och förstår en av Gazas största byggnader just bredvid henne.
Och till allra sist BBC:s knappt tio minuter långa sammanfattning av läget under onsdagen.
Fotnot: NyaKultursören gör med denna text ett tillfälligt uppehåll i bloggandet.
Långt innan moderna psykologer prisade de kreativa möjligheter som kan finnas i en människas melankoli utforskade poeten Rainer Maria Rilke (4.12 1875 – 29.12 1926) sorgsenheten som en klargörande kraft för våra inre liv. Så skriver amerikanska Maria Popova i april månads sista brev på hennes webbsidaBrainpickings. Där behandlar hon särskilt Rilkes ”Letters to a Young Poet”, skrivet den 12 augusti 1904 till den då bara 19-årige kadetten och spirande poeten Franz Xaver Kappus.
”Det finns ett fåtal texter som jag läser och läser om ungefär som man läser bibeln”, skriver Maria Popova. För henne gäller det bland annat Thoureaus Dagböcker och så Rilkes nämnda ”Letters …”.
”Mer än ett sekel har gått sedan Rilke publicerade ”Letters …”. Boken har för mig en både tidlös och förlösande innebörd, inte bara för den som breven var ställda till utan för varje mänsklig varelse med ett bultande hjärta och ett rastlöst sinne. De innehåller en rikedom av tankar om hur man kan ”leva sina frågor” och om ”vad det verkligen innebär att älska”, fortsätter Maria Popova.
Rilke skriver bland annat:
”I want to beg you, as much as I can, dear sir, to be patient toward all that is unsolved in your heart and to try to love the questions themselves like locked rooms and like books that are written in a very foreign tongue. Do not now seek the answers, which cannot be given you because you would not be able to live them. And the point is, to live everything. Live the questions now. Perhaps you will then gradually, without noticing it, live along some distant day into the answer.”
I det sjunde brevet till sin unge vän, från maj 1904, skriver Rilke:
”To love is good, too: love being difficult. For one human being to love another: that is perhaps the most difficult of all our tasks, the ultimate, the last test and proof, the work for which all other work is but preparation. For this reason young people, who are beginners in everything, cannot yet know love: they have to learn it. With their whole being, with all their forces …”
Rilke föddes i Prag. Han brukar betecknas som den tyskspråkiga modernismens största diktare (”efter Hölderlin”) och skrev över 400 dikter på franska, mest känd är hans diktsamling ”Duinoelegierna” (på svenska 1951). Bland hans prosaverk kan nämnas ”Brev till en ung poet” (på svenska 1990) och hans enda roman ”Malte Laurids Brigges anteckningar” (på svenska 1948).
I den sistnämnda resonerar Erik Lindegren i sin inledning:
”Man har jämfört Malte Laurids Brigges anteckningar” med en annan berömd fiktiv dagbok, nämligen Goethes ”Den unge Werthers lidanden”, och påpekat att båda dessa diktverk återupplivar konstens gamla rituellt-magiska betydelse. Både Werther och Brigge är dubbelgångare och syndabockar, som lastade med sina skapares svagheter drivs ut att dö i öknen.”
Längre fram i samma text berättar Lindegren vidare:
”Handlingen i denna säregna självbiografi svänger på ett för Malte själv naturligt sätt mellan hans enstöringsupplevelser i Paris och hans danska barndom, och de olika scenerna är resultatet av en minutiös retrospektion, som ställer det rationella och irrationella (och till och med det övernaturliga) på samma plan. I sitt ångestjagade tillstånd förnimmer Malte nästan fysiskt alltings sönderfall, hur ”det synliga håller på att dra sig tillbaka till det osynliga … ”.
Den 25-årige Rainer Maria Rilke år 1900. Okänd fotograf. Wikipedia.
Tårgas mot moskén. It’s not a ”clash” when police use tear gas against protesters.Mahmoud Illean / AP Photo; MSNBC.
Hayes Brown, kolumnist för det amerikanska TV-bolaget MSNBC, kommenterade på tisdagen händelserna i Jerusalem. Han var upprörd över ett uttalande från Israels utrikesdepartement i lördags:
”Beklagligtvis har den Palestinska myndigheten … ”och palestinska terrorgrupper förvandlat en dispyt mellan privatpersoner om fastighetsfrågor till en nationalistisk fråga, med avsikt att skapa våld i Jerusalem.”
Är det som sker i Jerusalem dessa dagar en fastighetsaffär, ”a real-estate dispute”?
Naturligtvis inte. Det handlar om etnisk rensning, skriver Brown.
Det handlar om en bosättarorganisation baserad i USA, Nahalat Shimon, som nu vräker sex palestinska familjer från de hus där de bott sedan 1956, genom att hävda att marken de byggts på var judiskt ägd före staten Israels uppkomst 1948.
Efter vräkningarna kommer egendomarna, enligt israelisk lag, att överlämnas till judiska bosättare – utan kompensation till de tidigare ägarna. Motsvarande lagar som ger palestinier rätt att återkräva egendom i judisk besittning finns inte.
Rupert Colville, talesman för FN:s kommissionär för mänskliga rättigheter sa på fredagen att vräkningarna ”om de beordras och genomförs medför att Israel bryter mot internationell lag.”
Hayes Brown skriver vidare att situationen i Israel mycket länge har skildrats som en kamp för överlevnad, israelerna mot palestinierna. Den beskrivningen har mist sin giltighet, skriver Brown. Det handlar i dag inte bara om sex familjer utan om palestinier ska tillåtas bo i östra Jerusalem över huvud.
Under lång tid har det varit nästan omöjligt för palestinier att få bygglov i östra Jerusalem. I dag saknar en tredjedel av alla palestinska hem i stadsdelen israeliskt bygglov, vilket medför att 100 000 palestinier nu riskerar att bli vräkta, varnade FN redan 2019.
Konflikten eskalerar snabbt. I Sheikh Jarrah-området har kastats stenar på poliser. Polisen har avfyrat tårgas inne i Al-Aqsa-moskén, för att rensa byggnaden, världen har sett beende i moskén flämta efter andan under månaden Ramadan.
Svaret från Hamas på polisstormningen av Al Aqsa-moskén blev raketer från Gaza. Det är illa, våldet förvärras. Och nu bombar Israel Gaza som vedergällning.
Det som händer nu kan utvecklas till en tredje intifada.
Protesters express their support for Palestinian families facing Israeli eviction orders in the Sheikh Jarrah neighborhood of East Jerusalem on Tuesday.Abbas Momani / AFP .
Afghanska ensamkommande ungdomar sittstrejkar på Mynttorget nära riksdagshuset i Stockholm. Bild: Stina Stjernkvist/GP.
För sex år sedan kom många ensamkommande afghanska ungdomar till Sverige på flykt undan USA:s krig, som Sverige bär ett ansvar för efter ett mångårigt och kostsamma engagemang i kriget, på tunt eller inget FN-mandat.
Efter Joe Bidens besked om att amerikanska trupper ska lämna Afghanistan, senast den elfte september i höst, följde yrvaket Nato och också Sverige USA:s politiska beslut och drar i år tillbaka sina trupper. Men så sent som i december 2020 förlängde riksdagsmajoriteten rutinmässigt och utan diskussion Sveriges deltagande i det orättfärdiga kriget i Afghanistan ett år.
Detta trots att regeringens utredare om Sveriges deltagande i kriget 2012 – 14 kom till slutsatsen att inget av de viktigaste målen som motiverade insatsen, om fred och kvinnors rättigheter, fattigdomsbekämpning och demokrati, hade uppnåtts. Den militära insatsens påtagligaste effekt var att den underströk vår lojalitet med Nato och Pentagon.
I en viktig debattartikeli söndagens Svenska Dagbladet under rubriken ”Ge amnesti till unga afghaner i Sverige” (på nätet) och ”Sverige har en humanitär skuld efter kriget” (i papperstidningen), vill fyra debattörer, Helle Klein, Pierre Schori, Maud Edgren-Shori och Carl Tham, att Sverige ska ta ett ansvar för de afghanska flyktingbarnen i Sverige, som under åren blivit vuxna och nu hotas av utvisning, till följd av den förhärdade nya asylpolitiken. Vi har en medmänsklig skyldighet gentemot de unga afghaner som redan finns i vårt land.
Fram till i årsskiftet fanns det cirka 2, 5 miljoner internflyktingar i landet och över tre miljoner andra krigsflyktingar i grannländerna och Europa.
De fyra skriver vidare:
” … vi har en humanitär skuld att betala till följd av kriget i Afghanistan. Precis som det talas om vårdskuld under pandemin, måste vi inse att vi har en medmänsklig skyldighet gentemot de unga afghaner som redan finns i vårt land. Det är idag mera uppenbart än någonsin att det är totalt omöjligt att sända tillbaka asylsökande till ”säkra områden” i Afghanistan.
Afghanistan har varit ett land till vilket man inte kan utvisa människor, menade Internationella Rödakorskommittén redan 2017. Samma syn har Svenska Afghanistankommittén: ”Det är orimligt att återsända familjer, ensamkommande unga vuxna eller barn med svagt socialt nätverk i dagens Afghanistan”.
De afghanska flyktingungdomarna lever i byråkratisk limbo under psykisk och pekuniär stress på grund av i praktiken inhumana regler och beslut. Somliga sitter sedan länge i förvar för att förpassas:
”Vi har sänt soldater för att kriga i Afghanistan. Skulle vi nu i detta nya läge fortsätta att utvisa dessa unga som flytt undan dem vi har bekrigat?”
”USA:s invasion av Afghanistan i oktober 2001 var kriminell”, skriverNoam Chomsky och Vijay Prashad i CounterPunch den 7 maj. ”Den var kriminell därför att man använda extremt mycket våld för att förstöra Afghanistans fysiska infrastruktur och samtidigt bröt sönder landets sociala band.”
Kriget pågick under nära nog tjugo år. Minst 71 344 civila dödades under denna period. Finns det några förutsättningar för fred nu?
Den 14 april varnade talmannen i Afghanistans parlament, Mir Rahman Rahmani, för att hans land stod ”på gränsen till inbördeskrig”.
Det har rått inbördeskrig i landet under femtio år skriver Chomsky/Prashad. ”Inbördeskriget intensifierades när USA gav sitt stöd åt de mest konservativa och högerextrema grupperna i landet, grupper som senare blev delar av Al Qajda, Talibanerna och andra islamistiska grupper. Inte en enda gång under denna period har USA erbjudit en väg till fred.”
”USA kommer att ’dra sig tillbaka’, men kommer också att se till att Kinas och Rysslands ambitioner att få inflytande i Afghanistan omintetgörs. Dessa geopolitiska överväganden överskuggar helt viljan att på något vis bidra till att det afghanska folket får det bättre”, skriver Chomsky/Prashad slutligen.
Photograph Source: Captain Brian Harris, U.S. Army – Public Domain.
