”1177 är för de allra flesta den primära ingången till sjukvården,” skriver Jonas Lindberg. Foto: Maxim Thoré/Bildbyrån/Dagens Samhälle.
Ska privata nätvårdbolaget Kry få ta över hela rådgivnings- och hänvisningstjänsten 1177 i Region Stockholm? Regionens borgerliga majoritet ville till en början att en frågan skulle avgöras på tjänstemannanivå. Efter kritik ändrade man sig.
Sjukvårdsregionrådet Anna Starbrink (L) har överfört beslutet att godkänna Krys köp av 1177 till ett demokratiskt organ.
Frågan har flera dimensioner. Är 1177 överhuvud en verksamhet som lämpar sig för privata vinstgivande verksamhet? 1177 har blivit en hörnpelare i det svenska vårdsystemet.Ska ett privat företag, som själv är en stor aktör i regionen kunna ta över verksamheten?
Till råga på allt är valet av just Kry till ny ägare av 1177 minst sagt tvivelaktigt. I en debattartikel av senaste numret av Dagens Samhälle /#2/2021) skriverJonas Lindberg, sjukvårspolitisk talesman för vänsterpartiet, bland annat:
”Kry har konsekvent och tydligt utnyttjat kryphålen i systemet, ägnat sig åt fulspel och vilselett många patienter till att lista sig på deras mottagningar.”
Lindberg slår fast det självklara att det är ”viktigt att det inte finns möjligheter för ett bolag att bedriva rådgivning och hänvisning samtidigt som det bedriver vårdverksamheter i regionen”. Han skriver vidare:
”1177 är för de allra flesta den primära ingången till sjukvården. Det är där vi letar information, får råd och stöd och kan samtala med sjuksköterskor som stöttar oss och vid behov hänvisar oss vidare ut i sjukvårdssystemet i Region Stockholm.
Tilliten till denna tjänst är A och O, och det är därför viktigt att det inte finns möjligheter för ett bolag att bedriva rådgivning och hänvisning samtidigt som det bedriver vårdverksamheter i regionen.”
Kommer Stockholmarna att kunna lita på 1177 om Kry tar över verksamheten? Är det rimligt att Kry genom 1177 får kvalificerad information om hur vården i regionen fungerar?
Den här sortens bedrövliga privatiseringar borde självklart inte ligga i regionpolitikens händer utan vara lagligt reglerade.
I förlängningen ligger också en gradvis mer och mer privatiserad vård, som ingen har något att vinna på utom de privata vårdföretagen, Kry och andra.
Ledarna för de fem finska koalitionspartier som styr Finland sedan december 2019. Centerpartiets Katri Kulmuni lämnade sin post som biträdande statsminister i juni 2000, men ersattes då av Annika Saarikko, i trettioårsåldern. Collage Thomas Niskakangas.
Finntopia är rubriken på en åttasidig artikel i nya numret (jan/feb 2021) av New Internationalist, en tidskrift med fokus på sådant som ekologi, hållbarhet och biodiversitet. Artikeln jag syftar på är en presentation av FN:s nya ”The WorldHappiness Report”, som utifrån en rad noga specificerade kriterier väljer ut ”de ”lyckligaste” länderna i världen.
Och Finland leder klart – före Danmark, Norge och Island. Finland tog förstaplatsen från Norge 2018, trots att BNP per capita var en tredjedel lägre i Finland än i Norge. Sverige ligger på en sjundeplats, klart sämst av de nordiska länderna och efter Holland och Schweiz.
Det som räknas i indexet är sådant som inkomstnivå, förväntad livslängd och nivån på social trygghet och korruption.
Exemplet Finland visar att ”lycka” inte är detsamma som ständig ekonomisk tillväxt, skriver New Internationalist.
Forskare har slagit fast att Finland har skapat sociala välfärdsstrukturer som gör att människor ”mår bra”. Viktigt i sammanhanget är hur landets immigranter uppfattar sin situation. Redan 2028 blev Finland det land i världen som kunde uppvisa högst välmående bland sina invandrare.
”Lyckan” i ett land hänger inte minst samman med den politiska stabiliteten. Finland och rankas högst av världens 178 länder vad gäller politisk stabilitet – i The Fragile State Index.
”Det är lättare för ett folk att vara ”lyckligt” om deras stat är stabil, om press och medier är fria och ansvarstagande, om skolorna är välfungerande, barnens hälsa är god – liksom befolkningens.
Finland är faktiskt ett av få områden på jorden där förhållandena är sådana att människor blir nöjda, när man ”bryr sig om varandra” mer än konkurrerar.
I många avseenden i dag är Finland motsatsen till Storbritannien, där antalet hemlösa mellan 2009 och 2018 har stigit med 169 procent. I Finland har under samma tid den långvariga hemlösheten sjunkit med 35 procent och i Helsinki återstår nu bara ett enda härbärge med 50 bäddar.
Tidskriften diskuterar förstås vad det betytt för Finland att landet i december 2019 fick en ung kvinnlig statsminister, Sanna Marin, i en regering där fyra centrala ministerposter innehas av kvinnor i den ”tidiga 30-årsåldern”. Man slår fast att dagens finska regering bygger Finland till ett land med ökande jämlikhet.
Särskild uppmärksamhet ägnas åt den finska debatten om Universal Basic Income (UBI), som skulle kunna innebära en helt ny välfärdsmodell. På World Economic Forum för två år sedan i Davis sa den holländske historikern Rutger Bregman att UBI är ”en fråga om frihet”.
2016 genomförde den finska regeringen ett försök där 2000 personer, alla arbetslösa när studien inleddes, fick en grundlön på bortåt 6000 svenska kronor per månad under två år, oavsett andra inkomster och utan att ta hänsyn till om man sökte jobb eller inte. Syftet med studien var att reflektera om det nuvarande socialförsäkringssystemet kunde förenklas.
Liknande pilotstudier har utförts i amerikanska Seattle och i den kanadensiska provinsen Ontario.
”Många använde den garanterade basinkomsten till att förbättra sin livskvalitet och som ett skäl till att inte lönearbeta”, säger författaren Tuomas Muraja.
Om folk i Europa ska lära sig att konsumera mindre och förorena mindre, då måste de också producera mindre, skriver New Internationalist.
Finlands historia de senaste åren kan ge oss alla hopp, även om Finland inte är en utopi utan ett land där mycket kan förbättras.
Tidskriften citerar skotske Robert Owens, som på nyårsdagen 1816 talade till invånarna i skotska New Lanark:
– Jag vet att det går att bygga samhällen utan brottslighet, utan fattigdom och med betydligt förbättrad hälsa, samhällen nästan utan nöd och misär och med människors förnuft och glädje hundrafalt förbättrade.
Fotnot: New Internationalists skribenter är Danny Dorling, professor i human geografi vid universitetet i Oxford och Annika Koljonen som disputerat vid Cambridge i internationella relationer och bor i Helsinki. Texten är ett sammandrag från deras gemensamma bok ”Finntopia: What we can learn from the world’s happiest country” (2020).
Två finska affischer. Den vänstra avser att locka turister. Den högra är snarare ironisk och satirisk.
Sven Klangs kvintett, fr v: Lasse (Christer Boustedt), Kennet (Henric Holmberg), Gunnel (Eva Remaeus), Sven (Anders Granström) och Rolf (Jan Lindell). Foto: SF.
”En pärla till klassiker” hette det i ett inlägg i Kulturradion häromdagen om Stellan Olssons film ”Sven Klangs kvintett”, som visats i SVT och kan ses på SVT/Play till och med söndag kväll.
”Sven Klangs kvintett är en väldigt bra musikfilm; rolig, vemodig och full av skön schlager och fantastisk jazz. Miljöerna är träffsäkra och skådespeleriet på topp hos Oktoberteaterns ensemble”, hette det i Kulturradion, där man också noterade att …
”Gruppen valde Stellan Olsson som regissör då han jobbade i den poetiska, sensuella och humoristiska anda de sökte, samma anda som hos Bo Widerberg, Jan Troell och i Milos Formans tjeckiska filmer.
Filmen fick också stort genomslag både hemma och utomlands och hör till de svenska filmer som oftast visas på filmfestivaler runt om i världen.”
Jag passade på att se om Sven Klangs kvintett häromkvällen för fjärde eller femte gången, tror jag, och kan bara hålla med. Filmen och dess personer känns lika levande och berörande i dag 2021, som när filmen hade premiär 1976.
Den skildrar en dansorkester i en nordvästskånsk småstad 1958 och är inspelad i Ängelholm, Helsingborg och Höganäs. Filmen bygger på en teaterföreställning av Ninne Olsson och Henric Holmberg, uppförd av Musikteatergruppen Oktober.
Filmens orkester styrs med auktoritärt egensinne av den självsvåldige Sven Klang, spelad av Anders Granström. Han är gift men trasslar med Eva Remaeus sångerska. I orkestern spelar Henric Holmberg trumslagare med Jan Lindell vid pianot. Deras musik är traditionell men lockar många dansglada, i scener från bland annat Tivolihuset i Höganäs och Folkets hus i Helsingborg. Michael Segerström medverkar i en biroll.
När saxofonisten Lasse (Christer Boustedt), gör lumpen i trakten börjar han också spela i orkestern och tar med sig moderna jazztoner, inspirerade av Charlie Parker. Han utmanar också den dominante och konservative Sven Klang, som vill ha musiken på sitt sätt och tar hand om det mesta av intäkterna själv.
Filmen fångar suveränt tidsandan på 50-talet. Den är också en skildring av musikens och konstens förlösande kraft.
Fotnot: Sven Klangs kvintett kan ses på SVT/Play till och med söndag 31/1 kl 24.00:
Sovjetiska soldater befriar fångarna i Auschwitz, för i dag 76 år sedan, den 27 januari 1945. Foto: Wikipedia.
Den 27 januari 1945 befriades koncentrationslägret Auschwitz av den sovjetiska Röda arméns 100:e Lviv-divísionens 60:e armé på den ukrainska fronten.
Bilden här är enligt Wikipedia det foto som har störst trovärdighet, när det gäller autencitet, det viktiga är att bilden togs på själva dagen för befrielsen av lägret. Flera liknande bilder arrangerades några veckor senare.
Denna bild blev funnen för några år sedan i Moskva och visar lägerfångar i randiga kläder som leds ut ur lägret. Till följd av svält förefaller flera av dem ha svårt att stå upprätt och måste stöttas.
I dag finns det olika intressen kring lägret i södra Polen, söder om Krakow, skriver amerikanska Getty Images som har köpt rättigheterna till bilden:
”Kontroverser har uppstått på platsen för koncentrationslägret. Starka krafter har velat bygga både ett köpcenter och ett nöjesblock nära och inne på själva lägerområdet. För inte så länge sedan stoppades planerna på ett diskotek. Senare har byggföretaget Maja byggt både ett stort parkeringshus och ett turistservicecenter i Oswiecim (det polska namnet för Auschwitz). En snabbmatsrestaurang har också byggts i ”den skyddade zonen”, efter godkännande från de lokala myndigheterna.
Nästan alla fångarna i Auschwitz hade före Röda arméns ankomst tvingats ut på olika dödsmarscher, men 7 000 som bedömts alltför orkeslösa lämnades kvar i lägret. De sovjetiska soldaterna försökte hjälpa de överlevande och chockerades av vad de såg, vidden av de nazistiska brotten mot mänskligheten. I dag är Dagen för Auschwitz befrielse, den 27 januari, en ”Internationell dag till minnet av Förintelsen.”
Den 17 januari gav de retirerande tyska trupperna order om att Auschwitz koncentrationsläger och dess underläger skulle evakueras. Mellan den 17 och 21 januari drev SS ut omkring 56 000 fångar från Auschwitz. De flesta hetsades att ta sig bäst de orkade 63 km västerut till järnvägsstationen i Wodzisław Śląski (Loslau). Andra tvingades 55 km nordväst till Gliwice (Gleiwitz).
Fångarna sattes på tåg för transporter västerut till andra läger i det egentliga Tyskland. Hård vinter rådde, med temperaturer under – 20 grader. Mellan 9 000 och 15 000 människor uppskattas ha dött under dödsmarscherna från Auschwitz.
Att befria Auschwitz var inget planerat mål för Röda Armén utan mera en följd av att trupperna passerade lägret när man avancerade västerut genom Polen.
De krigströtta sovjetiska soldaterna chockerades över vad man såg i Auschwitz. I lägret hittade man 600 döda kroppar, 370 000 kläder för män och 837 000 kvinnokläder. Till det kom inte mindre än sju ton mänskligt hår.
Vasily Petrenko, general i Röda Armén, antecknade: ”Jag som sett människor dö varenda dag chockerades av nazisternas obeskrivliga hat mot fångarna som hade förvandlats till levande skelett. Jag hade läst om nazisternas behandling av judarna, men ingenting om deras sätt mot kvinnor, barn och äldre. Först i Auschwitz förstod jag något om vad judarna hade utsatts för.”
Själv besökte jag som 23-åring Auschwitz och chockerades över vad jag såg, berg av mänskligt hår, lampskärmar gjorda av mänsklig hud och berg av övergivna tandborstar och resväskor.
Under skolans historietimmar hade mycket lite eller ingen alls tid ägnats åt Förintelsen och de nazistiska koncentrationslägren.
Fotnot: På Förintelsedagen i år anordnar Forum för levande historia i Stockholm en digital minnesceremoni för Förintelsens offer – ceremonin den 27 januari sänds live med tal, musik och ljuständning direkt från Eric Ericsonhallen i Stockholm. Deltar gör bland andra Livia Fränkel, statsminister Stefan Löfven och riksdagens talman Andreas Norlén.
Författarcentrum Syd uppmärksammar Förintelsens minnesdag 27 januari 2021 kl 14-15 med ett författarsamtal i Malmö på Zoom. Tre författare medverkar, Set Mattsson, Taliah Pollack och Freke Räihä. Moderator är Mikael Olsson Al Safandi.
I Malmö konsthall genomförs ett stort digitalt program från 13 – 17 om Förintelsens minnesdag, se programmet här. Programmet kan följas på Facebook Live.
Antalet sjukhussängar i dagens Sverige är lägst i hela OECD, 2,2 sängar per tusen invånare, mot mer än det Foto: Bertil Ericson / TT
Pandemin synliggör vårdhaveriet, skriver Karin Rosenqvist, ordförande i FiB/K, med ett förflutet inom socialtjänsten, i nya numret av FiB/Kulturfront, 1/2021.
Det som på ekonomispråk kallas New Public Management (NPM) förvandlade på några år vården till en marknad, där allting har ett pris och där kostnadsberäkningen av priset styr vården och verksamheten.
•• Det är stora förändringar som drabbat och utarmat vården under de senaste decennierna. För 25 år sedan (1994) fanns i Sverige 5,5 sjukhussängar per tusen invånare. I dag är samma siffra den lägsta i hela OECD, 2,2 sängar per 1000 invånare. Mer än hälften av alla vårdplatser på sjukhusen har försvunnit. Hur gick det till?
•• ”Just in time” styr numera vården som en grundtes i NPM. ”Onödig” lagerhållning är dyr, enligt NPM. Men när en pandemi drabbar hela världen nästan samtidigt drabbas de länder som inte har skyddsutrustning, nödvändiga tester och annat.
•• De nya vårdföretagen placerar sina vårdenheter där där det är lönsamt. I Norrlands glesbygder innebär det långa resvägar till vården, mot fem minuter till fots i de större städernas centrala delar.
•• Regionernas ersättningsregler gynnar patienter med lindriga symptom. Nätläkare utan egna mottagningar gynnas. Samtidigt ökar antalet privata sjukförsäkringar – och de privatförsäkrade får förtur till skattefinansierade platser.
•• Ädelreformen som genomfördes i mitten av 90-talet innebar att kommunen tog över sociala frågor och viss vård. De äldre-äldre slipper i dag långvård och kan bo mera hemlikt. Men den medicinska vården ligger kvar på regionerna, som ofta använder sig av upphandlade tjänster. I Stockholm är det privata Familjeläkarna som ansvarar medicinskt för 70 äldreboenden, vilket skapat kusliga problem och förhöjda dödstal.
•• Lagen om valfrihet präglar dagens vård. De äldre-äldre blir därmed ”kunder” som ska välja vård, i Stockholm mellan bortåt 200 ofta mindre hemtjänstföretag. Dessa företags chefer har oftast ingen sjukvårdsutbildning. Kunskaper om basala hygienrutiner har under pandemin inte ingått i personalens kompetens. Det är billigare med timanställda som bara går in vid toppar och ofta har sämre utbildning.
Om ”valfriheten” för de äldre tas bort, skriver Karin Rosenqvist, och kommunerna drev verksamheten skulle det kunna göras säkrare och effektivare, med också särskilda coronateam.
Vi lär få leva med coronasmittan under lång tid framöver och det som skedde på vissa äldreboenden, där många gamla lämnades att dö utan ens en läkarkonsultation, var kusligt och omänskligt.
På olika håll finns trots det en begränsad vilja att erkänna vårdhaveriets roll där när det gäller det coronapandemins dödlighet bland de äldre. Vården kan verkligen inte fortsätta i gamla dödliga spår.
I ett viktigt inlägg i FiB/K:s nätdelskriver samtidigt fibbaren Jan Fredriksson kritiskt om uppgifterna att det amerikanska företaget Cerner Sverige AB har tagit fram ett nytt ett nytt digitalt journalsystem åt Region Skåne. Skåningarnas patientuppgifter, som diagnoser och recept ska framöver lagras på företagets dataservrar i Stockholm. Han skriver bland annat:
”Sjukjournaler innehåller information som kan vara livsavgörande i ett kritiskt ögonblick. Sådana handlingar skall ligga på en offentlig myndighet. Att överhuvudtaget komma på tanken att lägga ut detta på privata entreprenörer måste ju betraktas som totalt ansvarslöst. Att det dessutom är ett företag som lyder under utländsk lag, i detta fall amerikansk, gör det helt absurt.”
An activist in opposition to the death penalty protests outside the US penitentiary in Terre Haute. Photograph: Bryan Woolston/Reuters/The Guardian.
Vitmaktpresidenten Donald Trump lyckades ge order om att döda 13 federala fångar som dömts till döden. Trumps sista ”mord”, vilket annat ord kan man använda, ägde rum lördagen 16 januari i Terre Haute, Indiana, där Dustin Higgs avrättades. Fyra dagar senare flyttade Joe Biden in i Vita huset.
Higgs försvarsadvokat såg enbart politiska skäl bakom verkställandet av dödsdomen för ett trippelmord som begicks 1996, och som den nu avrättade har förklarat sig oskyldig till. ”Den man som verkligen mördade kvinnorna”, undslapp dödsstraff”, säger advokaten.
Två dagar före avrättningen av Higgs mördades en annan dödsdömd, Corey Johnson, genom en dödlig injektion.
Trump återinförde 2020 dödsstraffet för federalt dömda fångar, som då inte tillämpats på 17 år. Under sista fasen av sitt presidentskap mördades 13 fångar i denna kategori.
I dag sitter fortfarande 49 federalt dömda fångar i fängelse i väntan på verkställandet av dödsstraff, enligt Death Penalty Information Center. En av dem är Dzhokhar Tsarnaev, som dömts för att ha kastat bomber på Boston Marathon i april 2013, då tre dödades och 254 skadades. Hans ärende ska behandlas av USA: Supreme Court, Högsta domstolen.
Dödsstraffet har länge haft en rasistisk sida. Afro-amerikaner och personer med spansk-latinsk bakgrund utgör betydligt fler bland de dödsdömda än sin andel av USA:s befolkning.
Nu vädjar två prominenta afro-amerikanska kongresskvinnor i ledningen för 35 demokrater till den nytillträdde president Joe Biden att benåda samtliga 49 dödsdömda, skriver The Guardian.
Det rasistiska dödsstraffet: €9 federala fångar väntar på att bli avrättade med dödliga sprutor. Källa: Death Penalty Information Center.
Fredagen den 22 januari är historisk. Från och med denna dag är kärnvapen illegala. De företag och länder som fortsätter att hantera eller konstruera kärnvapen bryter därmed mot internationell lag. Detsamma gäller de fonder som investerar i aktier i kärnvapenproducerande företag, vilket dessvärre har varit utbrett bland exempelvis svenska pensionsfonder.
Förbudet mot kärnvapen är ett viktigt steg mot en bättre värld, ännu viktigare än det så framgångsrika förbudet mot minor. Det senare har Sverige ratificerat, men inte kärnvapenförbudet. Efter hårda påtryckningar från flera av Trumpregimens ministrar backade Sverige och bröt mot en långvarig tradition av konsekvent FN-vänlig och kärnvapenkritisk politisk hållning.
Det började med ett brev från försvarsminister James Mad Dog Matthis (under Irakkriget var han ansvarig för den s k bröllopsmassakern med mord på många civila) till försvarsminister Peter Hultqvist och har sedan fortsatt med obehagliga hot från USA mot Sverige från en rad amerikanska nyckelpersoner, också av USA:s Nato-ambassadör Kay Bailey Hutchison och sannolikt från Trumps olika utrikesministrar, som Rex Tillerson och Mike Pompeo.
USA:s hårda påtryckningar på Sverige beror troligen på att Trumps USA ville att Sverige ska gå med i Nato – och att USA då också ska få en framtida möjlighet att upprätta baser och utplacera trupper i Sverige, så som USA i dag gör i Norge.
Det här scenariet utgör ett kusligt säkerhetshot mot Sverige, därför att det i förlängningen gör Östersjön till ett konfrontationszon mellan USA och Ryssland, där Sverige blir inblandat i ett krig som kan växa till ett kärnvapenkrig mellan de båda länderna.
ICAN har 400 medlemsorganisationer i nära 100 länder. Konventionen om förbud mot kärnvapen antogs i FN:s generalförsamling av Sverige och 121 andra stater 2017. Det har nu ratificerats av 51 och därmed blivit internationell lag.
Svenska Beatrice Fihn, generalsekreterare i ICAN, som 2017 mottog Nobels fredspris för organisationens arbete för ett förbud mot kärnvapen. Sverige var genom utrikesminister Margot Wallström pådrivande i det arbetet.
Vinjettbild till den i höstas sända radiodokumentären om Vipeholmsanstalten i Lund, av Randi Mossige-Norheim.
Tidskriften Balder med mottot ”Frihet – jämlikhet – solidaritet” utsågs välförtjänt till Årets kulturtidskrift 2020”. I juryns motivering heter det bland annat:
”Den numera 45-åriga tidskriften uppmärksammar centrum i periferin, utan att skrika med. Den som läser Balder förstår att den rådande samhällsordningen inte är det enda tänkbara, att förvandling är möjligt. Genom vardagens sysslor, samtal, odling och politik, konstnärligt arbete och etiska övervägande beskrivs världen och människans storlek i landskapet.”
Balders redaktion ligger i Bjuråker nära Västerdalälven.
Jag citerar vidare ur prismotiveringen:
Dess ”bevakning av vår samtida kultur har ett annat perspektiv än stadens.
I tider av specialisering, koncepttänk, korridorer, ekologisk kris och utmattning, lyfter Balder blicken och söker helhetsperspektiv”.
I det sista numret förra året (Nr 4 2020) är temat ”En plats på jorden”. Infallsvinklarna är mångahanda.
I ”Här i denna dal” berättar Karin Ducander om en fattig dal i södra Frankrike, tjugo mil norr om Perpignan, en dal där ”flertalet tar steget ur det etablerade mönstret och valt att skapa sina liv på egna villkor”, ”en skön dal, där tiden porlar stillsamt och lättjefullt som en rännil efter ett lätt regn”.
Området har en tradition som hemvist för oliktänkare. Här frodades mellan 900-talet och 1200-talets mitt katarismen, vars kristna ideal var tolerans, likvärde och gemenskap.
Marie Lundquist skriver under rubriken Det hemliga såret om Alberto Giacometti och ett annat seende. I en spännande text reflekterar hon särskilt över konstnären och seendet. Vilka är hans utdragna varelser, dom kan föra tankarna till utmärglade lägerfångar? Hon ser snarare ”en människa i tillblivelse” i hans verk, ”i ständig rörelse från sitt ursprung”.
Giacomettis ateljé i 14:e arrondissementet I Paris blir “den plats på jorden” hon knyter an till. Och på en bild i anslutning till reportaget, tagen av Christer Strömholm 1986, kan vi ”kika in” i ateljén, konstnären bland penslar, trasor, mejslar och bakom dessa utdragna magra kroppar.
I en text av helt annat slag knyter Mats Ahlberg an till Randi Mossige–Norheims starka radiodokumentär med en serie reportage om Vipeholmsanstalten utanför Lund, som ända till för ett sextiotal år sedan förvarade ”sinnesslöa” barn, män och kvinnor – bortom all mänsklig anständighet.
Randi Mossige–Norheims farbror Inge var en av de flera tusen svenskar som spärrades in på Vipeholm. Många av dem utsattes där för experiment som medvetet framkallad karies som förstörde deras tänder. ”De kallades obildbara idioter, sorterades bort och låstes in. Överläkaren på Vipeholm lät plocka ut 152 av de intagnas hjärnor”, läser jag i programintroduktionen på SR/Play.
Här skildras en 13-årig pojke. Han har ”ett slött stirrande ansiktsuttryck och verkar rädd”, skriver en läkare, som också noterar att pojken ”ryggar tillbaka för en brinnande tändsticka”. Sex år senare är han blek och mager, går ner 15 kilo på ett halvår och dör. Han avled utan något tecken till lidande”, säger överläkaren som också slår fast att ”någon särskild gravsten torde inte behövas”.
Vipeholm var läkaren och den socialdemokratiske riksdagsmannen Alfred Petréns verk. Petrén hade med stöd av politiker från andra partier varit med om att driva igenom steriliseringslagar för ”sinnesslöa”. Dessa skulle inte försämra släktet genom att föda ”en mindervärdig avkomma”, som Petrén uttryckte det.
Hur var det möjligt frågar, som Mats Ahlberg och avslutar sin starka text med aktuell koppling:
”En krass blick på människovärdet, en blick som just nu plötsligt dykt upp på i princip alla äldreboenden i landet. Rösterna från Vipeholm lär oss att se varje människa som just en oskattbar människa.”
Alberto Giacometti. Foto: Christer Strömholm, 1986.
Gustav Fridolin överlämnar coronasäkert sin utredning Skolbibliotek för bildning och utbildning till utbildningsminister Anna Ekström. Foto: Biblioteksbladet.
Bara två av tio fjärdeklassare tycker mycket om att läsa, enligt en stor undersökning. Det är hälften så många som genomsnittet i EU. I början av 2000-talet svarade en majoritet av eleverna i samma undersökning att de i vart fall tyckte om att läsa, idag är det färre än hälften.
Några år senare i livet för skolungdomarna är det ännu sämre. Enligt den stora undersökningen PISA är det en majoritet av de svenska 15-åringarna, som säger att de ”bara läser om de måste”. Och andelen som inte alls läser skönlitteratur minskar snabbare i Sverige än i andra OECD-länder.
I längden är det här ohållbart, skriver Gustav Fridolin, i dag folkhögskollärare, tillsammans med juristen Anna Medin och undervisningsrådet Tove Mejer i en debattartikel i onsdagens Aftonbladet. Där presenterar de sitt betänkande Skolbibliotek för bildning och utbildning, SOU 2021:3, vilket de på tisdagen överlämnade till utbildningsminister Anna Ekström och regeringen.
Uppgifterna om det sjunkande läsandet i tonårens formativa år är djupt sorgligt. Barn som växer upp utan ett levande förhållande till läsning förlorar så mycket. En anledning är säkert den digitala världens expansion. Även om de smarta telefonerna och läsplattorna till en del bygger på läsningen är det ofta av ett annat slag än det traditionella bokläsandet, e-böckerna undantagna.
Skolornas ansvar för att stimulera till läsning är avgörande. Då tänker jag inte bara på läs- och pluggläsning utan på läsning i vidare mening, inte minst av skönlitteratur. I den nämnda artikeln heter det bland annat:
” När vi läser längre texter övar vi oss i att försöka förstå det svåra och sammansatta. Vi stannar upp och koncentrerar oss, i stället för att swipa till nästa budskap. Med all information tillgänglig i fickan hela tiden, blir de långa resonemangen som är skrivna för att hålla över tid ännu viktigare.
När vi läser skönlitteratur sätter vi oss in i andras sammanhang, vi stärker vår förmåga att se andra människor och livsvillkor.”
I privatskolornas tid har hela skolsektorn utsatts för en osund ekonomisk konkurrens. Många friskolor har lägre lärarlöner. Skolbibliotek och matsalar har ofta sparats bort.
Den nämnda utredningen syftar mycket vällovligt till en ny skärpt skollag som gör som gör skolbibliotek av hög klass obligatoriska:
”Vi har haft regeringens uppdrag att ta fram förslag på en ny lagstiftning som garanterar alla elever likvärdig tillgång till skolbibliotek av hög kvalitet. I dag lämnar vi vårt förslag på skärpningar i skollagen och läroplanerna.
Vi vill att det uttryckligen ska framgå av skollagen att alla skolor ska ha ett skolbibliotek med både tryckta böcker och digitala medier.
Det räcker inte med några spridda hyllor, utan utbudet ska vara samlat och hålla hög kvalitet. Det innebär till exempel att det behöver finnas både sakprosa och skönlitteratur, och böcker för olika åldrar och på olika språk.”
Man kräver vidare att skolbiblioteken ska vara bemannade, i första hand av personer med examen inom biblioteks- och informationsvetenskap. Det i sin tur kräver förstärkta högskoleutbildningar och möjligheter till vidareutbildning.
Artikelförfattarnas viktiga slutsats är att skolans uppdrag är mer än bara kunskapsförmedling:
”Skolbiblioteket är det fysiska uttrycket för skolans bildningsuppdrag, större och bredare än enbart kunskapskraven. Här växer elever till demokratiska medborgare med en vilja att förstå världen och verktyg att förändra den.”
Bild från Biblioteksbladet, om skolors nedskärningar av skolbibliotek.
Vitmaktpresidenten Donald Trump undertecknade någon av sina sista dagar ett dokument som med kuslig grymhet dömer hundratusentals om inte miljoner människor i Jemen, oskyldiga kvinnor, män och barn, till svält, skriver Avaaz och fortsätter: Men vi tänker stoppa det!
FN slog omedelbart larm efter Trumps beslut att förklara Nordjemens rebellregering som en terroristorganisation. Från FN hette det att beslutet kan orsaka den värsta svält världen sett på fyrtio år: Beslutet kommer att i praktiken göra det omöjligt att sända mat, mediciner och förnödenheter till den del av Jemen där 80 procent av befolkningen lever, däribland tolv miljoner barn, i stor nöd och med behov av omedelbar humanitär hjälp.
USA:s tillträdande president Joe Bidenhar lovat väljarna att USA kommer att sluta med stödet till kriget i Jemen, där Saudiarabien spelar en avgörande roll. Biden kan också upphäva Trumps kusliga beslut.
Avaaz skrivelse är ställd till Joe Biden, utrikesminister Anthony Blinken och den amerikanska kongressen. Man vädjar om undertecknande och hoppas på en miljon underskrifter, hittills är det omkring 100 000 som som skrivit under:
”We urge you to do everything in your power to save the Yemeni people from starvation and help bring lasting peace to Yemen. We ask you to immediately reverse Trump’s designation of the Houthis as a ’terrorist’ organization, which is blocking life-saving food and medical aid from reaching desperate children. Suspend arms sales that fuel the conflict. Lead diplomatic and humanitarian efforts to protect civilians. Keep your promise, and end US support for this cruel war.”
