månadsarkiv: oktober 2020

Demokrati, Dödsstraff,, Donald Trump, Kina

Den sista måltiden till en oskyldigt dödsdömd i USA

Det här var den sista måltiden som den dödsdömde fången David Spence önskade innan han avrättades 1997. 
År 2000 kom det fram att informationen som fällde honom var felaktig.

Trumps USA har på federal nivå återupptagit avrättningarna av dödsdömda fångar. I juli 2020 utförde USA den första federala avrättningen på 17 år. Sedan dess har ytterligare sex personer avrättats.

Svenska Amnesty med 100 000 medlemmar i Sverige har i höst prioriterat kampen mot dödsstraffet. Man konstaterar att utvecklingen i världen trots allt länge gått åt rätt håll. Sedan Amnesty började arbeta mot dödsstraffet har 90 länder avskaffat det.

Att just Trumps USA har en annan utveckling är bedrövligt och förfärande ur många synpunkter. Amnesty konstaterar att dödsstraffet inte är rättssäkert.

Matbrickan på bilden serverades som den ”dödsdömdes sista måltid” till David Spence som avrättades 1997. Tre år efter det att han ”mördats av staten” framkom nya uppgifter som klargjorde att bevisen som fällde honom var felaktiga.

I  juli 2020 utförde USA den första federala avrättningen på 17 år. Sedan dess har ytterligare sex personer dödats. Dödsstraffet i USA är inte rättssäkert. Dödsdomarna i USA är ofta starkt präglade av bristande juridiska processer, godtycklighet och rasism. 

Bristerna har visat sig i de nya avrättningar som utförts. Amnesty skriver:

”För två av de tre som avrättades i juli tog det 16 timmar från avrättningens början tills dess att den dömde var dödförklarad. Det är en grymhet som är svår att föreställa sig. Vi behöver din hjälp att stoppa detta.”

USA:s förnyade användning av dödsstraffet är ovärdigt en rättsstat som vill kalla sig demokratisk.

Fotnot: Kina var det land i välden som 2018 genomförde flest avrättningen, fler än 1000, följt av Iran, Saudiarabien, Vietnam, Irak, Egypten och USA. Alla länder i Europa har avskaffat dödsstraffet med Belarus (4 avrättade) som enda undantaget. (Källa Wikipedia)

Chile, Fascism, USA

1973: USA mördade Allende, införde fascism i Chile och Kissinger fick fredspriset

Salvador Allendes döda kropp bärs ut från presidentpalatset efter militärkuppen i Chile. Foto: El Mercurio.

Att USA och landets dåvarande president Richard Nixon var inblandat i statskuppen i Chile den 11 september 1973, har länge varit känt. Nu visar nyligen publicerade dokument att statskuppen och mordet på den demokratiskt valde presidenten Salvador Allende (som formellt var ett självmord) styrdes direkt från Washington, skriver historikern Magnus Västerbro i Dagens Nyheter.

Eftermiddagen den 15 september 1970 bestämde president Nixon att USA skulle arbeta för en statskupp i Chile.

Nixon hade blivit fullkomligt rasande när den socialistiske Allende valdes till Chiles president genom segern i valet den 4 september. Allende ville omforma Chile från grunden med omfördelningar av inkomster och bl a förstatligande av utlandsägda koppargruvor. USA svarade direkt med en ekonomisk blockad som skadade landets ekonomi och skapade okontrollerbar inflation.

Världsbanken ströp alla lån till Chile, också katastrofhjälp till jordbävningsoffer.

Nixon såg framför sig en utveckling där kommunismen skulle ta över stora delar av Syd- och Centralamerika, vilket skulle hota USA:s intressen i regionen. Det hela måste alltså stoppas.

Därför kallade han den 15/9 till ett 20 minuters långt möte i Vita husets Ovala rum. Mellan 15:25 och 15:45 träffade han Richard Helms, chefen för säkerhetstjänsten CIA, och utrikesminister Henry Kissinger. Man beslöt sig för att arbeta för en militärkupp.

Helms skrev ner korta stolpar från samtalet i en linjerad anteckningsbok, som nu har offentliggjorts av National Security Archives (nsarchive.gwu.edu), bl a : … ”Not concerned [about] risks involved”, … ”Make the economy scream”.

Av dokumenten framgår att Nixon beslöt att USA skulle arbeta för en statskupp i Chile, skriver Peter Kornbluh, chef för Archive’s Chile project och författare till boken ”The Pinochet File”, som skildrar USA:s långvariga stöd till Pinochets fascistiska militärdiktatur i Chile.

Det började med att CIA stöttade mordet 25 oktober 1970 på Chiles dåvarande militäre överbefälhavare, Rene Schneider, som vägrade konspirera mot landets president.

Under flera år arbetade CIA med grupper inom den chilenska militären, vilka ville störta Allende, och med att sabotera landets ekonomi. Den 11 september 1973 genomfördes militärkuppen i Chile, vilken krävde Salvador Allendes liv och skapade en skoningslös militärdiktatur som under decennier vållade ofattbart lidande för det chilenska folket, när Augusto Pinochet styrde landet ända till 1990.

Av dokumentet framgår att flera inom Nixons administration var motståndare till planerna. Men Nixon fick stöd och uppmuntran av USA:s mäktige utrikesminister Henry Kissinger.

Några i Nixons krets ansåg att det principiell var fel att använda sig av lönnmord och sabotage för att ge stöd till en militärkupp mot den demokratiskt valde ledaren för en självständig nation. Men motståndet hjälpte inte, konstaterar författaren Peter Kornbluh på National Security Archives hemsida.

Samma år, 1973, då USA störtat och mördat Salvador Allende, tilldelades Kissinger Nobels fredspris.

President Richard Nixon och hans utrikesminister Henry Kissinger. Bilden från 1973, året då Chiles president Salvador Allende störtades i en USA-ledd statskupp – och då Henry Kissinger fick Nobels fredspris.
Corona, Covid-19, FN, Kärnvapen, Krig och fred, Nato, Norge

Var fredspriset till WFP ett rimligt gott val?

FN:s livsmedelsprogram, World Food Program, får Nobels fredspris 2020. I motiverigen heter det bland annat:

FN-organisationen WFP får priset ”för dess bedrifter att bekämpa hunger, för dess bidrag till att förbättra fredsvillkoren i konfliktdrabbade områden och för att vara en ledande kraft i ansträngninarna för att förhindra hunger som ett vapen för krig och konflikt”, enligt motiveringen.

WFP:s nuvarande chef är den republikanske amerikanske representanthusledamoten David Beasley, tidigare guvernör i South Carolina. Kanske gläds därför Donald Trump, fast han brukar ju inte ha mycket till övers för organisationer som har med FN att göra.

WFP verkar i dagsläget i över 80 länder varav nästan var tionde är i katastroftillstånd och är självfallet en viktig och nödvändig organisation. Mest aktuellt i sammanhanget är kriget i Jemen som också förorsakat undernäring och massvält.

Valet är okontroversiellt sa man i SVT:s kommentarer direkt efter att priset kungjorts , där det inte förekom någon ens lätt kritisk röst.

Vi lever i en tid av ökad krigsrisk. De uppsagda kärnvapenavtalen ökar risken för ett kärnvapenkrig, särskilt när USA placerar ut en ny generation ”små” kärnvapen i många europeiska länder. Dessa bomber är ”bara” upp till fem gånger kraftigare än Hiroshimabomben och påstås dessutom vara ”rena”, med lägre radioaktiv strålning, och därför – enligt Trump acceptabla att använda.

Fredspriset borde mycket mera användas som markeringar till stöd för egentligt freds- och antikrigsarbete än nu.

I statuterna för fredspriset heter det att de ska ges till ”den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser”.

Priset till ICAN, International Campaign to Abolish Nuclear Weapons, 2017, var ett ställningstagande enligt Nobels ursprungliga intentioner, präglade av inspiration från Nobels vän fredsaktivisten Bertha von Suttner. Men det valet var dessvärre mera undantag än regel.

När det är sagt. FN och FN:s organisationer marginaliseras i dessa dagar, när också Sverige är mera intresserat av NATO än av FN och då Trump driver en direkt anti-FN-politik, senast manifesterad genom att USA lämnar WHO mitt under coronapandemin. Ur den aspekten är ändå priset till WFP acceptabelt, som en markering av FN:s omistliga betydelse ”för folkens förbrödrande”.

Men Nobelkommittén i Oslo består av fem personer som valts av det norska stortinget och som alldeles för ofta har vägt in norska intressen i priset och som tycks sakna det genuina fredsengagemang som kunde ha gjort valet av pristagare mycket annorlunda.

Bertha von Suttner och Alfred Nobel.
Corona, Covid-19, Donald Trump, Krig och fred, USA, USA-valet 2020

Coronaviruset hot mot USA:s nationella säkerhet: ”Ett USA i öppet förfall”

After a possible coronavirus exposure, the entire Joint Chiefs of Staff, including General Mark Milley, the principal military adviser to the President, has gone into isolation.Photograph by Drew Angerer / Getty.

Vita Huset har blivit ett epicenter för spridningen av covid-19, skriver Robin Wright i The New Yorker. Särskilt illa har de högsta militära ledarna drabbats. På tisdagen meddelade Pentagon att hela den högsta militära ledningen, de så kallade Joint Chiefs of Staff, har försatts i karantän i två veckor. I Joint Chiefs of Staff ingår de högsta cheferna från armén, flottan, flyget, kustbevakningen och andra militära grenar.

Dessa höga militärer ansvarar för och kontrollerar världens mäktigaste militärapparat. De är de som leder krig, beordrar bombningar och verkställer speciella operationer av olika slag. De utgör också den mest kompetenta och omdömesgilla delen av den amerikanska administrationen just nu, skriva Wright.

Dessa militära höjdare isolerades sedan kustgardets vice kommendant amiral Charles Ray testades positiv för covid-19. Därefter följde man reglerna – till skillnad från andra i Washingtons politiska etablissemang.

Rays smitta har inte kunnat spåras men han besökte Vita huset för en ceremoni en dag före Trumps nominering av Amy Coney Barrett till Högsta Domstolen, ett evenemang som tycks ha fungerad som ett superspridar-tillfälle.

Ray besökte också ett möte i Pentagons bunkerlika centrum kallat The Tank, där de mest mänskliga säkerhetsfrågorna diskuteras och de mest långtgående och viktiga besluten fattas.

I mötet i The Tank deltog också marinkårens biträdande chef, General Gary Thomas, som blev den andra fyrstjärniga generalen som rapporterats smittad denna veckan.

Men inte bara höga chefer har smittats. På onsdagsmorgonen rapporterades att 70 000 militärer eller militärt anställda smittats.

Fyrtio procent av USA:s 231 militärbaser övcerhela världen har i dag resebegränsningar till följd av rapporterad Covid-19-smitta, Eftersom den smittade presidenten också är överbefälhavare är USA:s har coronaviruset nu blivit ett direkt hot mot den försvagade amerikanska militära apparaten. Och omvärlden vet det, skriver Robin Wright.

”Presidentens oförmåga att hantera covid-19-pandemin effektivt och hans misslyckande då det gäller att reducera dess ekonomiska följder har i stora delar av världen skapat bilden av ett USA i djup kris eller öppet förfall”, säger till Wright Michèle Flournoy, under Obamas presidentskap statssekreterare i det amerikanska försvarsdepartementet. ”Med tanke på det stundande valet innebär det att USA nu lever i en period av extrem osäkerhet.”

Dunkers, Helsingborg

Svindlande och skumma affärer med Dunkers miljoner

Helsingbogrsföretaget Sparkistan köpte 2017 en holländskt detaljhandelskedja, Kijkshop. Köpet var inte särskilt smart. Tre månader senare gick högriskbolaget Kijkshop i konkurs, med skulder på 165 miljoner.

Dunkerstiftelsernas  mångårige vd Claes Lindqvist fick sparken våren 2019 då man upptäckte att han hade gjort placeringar av Dunkerpengar utanför ramarna. Det handlade om investeringar i aktier där Lindqvist  hade personliga kopplingar till två bolag, där han själv ägde aktier och var styrelseledamot, skrev HD för ett drygt år sedan. Lindqvist har tidigare bland annat varit vd för börsbolaget Höganäs och för Öresundskraft. 

Dunkerstiftelserna förlorade nästan 85 miljoner på de här ”affärerna”.

Bakgrunden är följande, enligt en färsk artikel i HD. Under september 2017 bildades ett svensk aktiebolag med det trygga namnet Sparkistan, ett Helsingborgsföretag som samtidigt köpte en holländsk detaljhandelskedja Kijkshop.

Köpet var inte särskilt smart. Tre månader senare gick högriskbolaget Kijkshop i konkurs, med skulder på 165 miljoner.

Konkursförvaltaren  Peter Thörnwall riktar kraftig kritik mot styrelsen i Sparkistan, som orsakat arvingarna till tre skånska finansmän och entreprenörer förluster på 400 miljoner kronor.

En kontrollbalansräkning har inte upprättats i tid, vilket kan vara ett brott mot aktiebolagslagen och göra styrelsemedlemmarna skadeståndsskyldiga, skrev sajten Realtid den 30/9.  Thörnwall konstaterar vidare att det bara finns ett fåtal styrelseprotokoll, och att samtliga frågor av styrelsekaraktär uppges ha behandlats via telefonmöten.

Dunkerstiftelserna, är näst hårdast drabbade efter den så kallade LMK-Gruppen med 134 miljoner i fordringar, skrev Realtid den 24/9. De förvaltar arvet efter Henry Dunker som grundade Helsingborgs och Trelleborgs gummifabriker,

De senaste tio åren har stiftelserna delat ut cirka 750 miljoner kronor som enligt statuterna ska gå till släktingar till Henry Dunker, Helsingborgs stad och ett sjukhem i staden. Hur medlen används av Helsingborgs stad beslutas av kommunfullmäktige.

Krister Azelius, Claes Lindqvists advokat, menar att Dunkersstiftelsernas styrelse godkänt Lindqvists agerande ”rakt igenom”, vilket förnekas av stiftelsernas  ordföranden Ragnar Lindqvist.

– Vi visste inte om att han hade investerat i Sparkistan.

Claes Lindqvist som då var Dunkersstiftelsernas vd placerade mångmiljonbelopp i ett konkursmässigt högrisk företag där han själv var styrelseordförande och till synes bakom ryggen på styrelsen.

Om den beskrivningen är korrekt, vilket allt tyder på, handlar det om svindlande affärer med Dunkersstiftelsernas miljoner. Alla kort måste på bordet och den eller de ansvariga måste ta konsekvenserna fullt ut.

Det handlar inte enbart om Dunkers många miljoner, skrev Realtid, utan om tre försnillade arv:

”Förvaltarna till arven efter tre av Skånes främsta industrialister och entreprenörer, Henry Dunker, Mikael Karlsson och Sten K Johnson, har förlorat över 400 miljoner kronor i ett nederländskt högriskbolag som gått i konkurs.”

Fotnot: Jag har behandlat ämnet i en tidigare blogg:

Om Dunkerstiftelsernas Försvunna 85 miljoner kr
Dunkerstiftelserna har skapats från arvet efter Henry Dunker, ägare av Trelleborg AB. Utanför Stadsteatern i Helsingborg finns en byst av Henry Dunker.Foto: JSDO 1980.

Demokrati, Gaza, Israel

Dror Feiler förvägras besöka sin sjuka mamma i Israel

Dror Feiler’s mamma Penina. Credit: Courtesy of the Feiler family.

Konstnären och musikern Dror Feiler, född i Tel Aviv 1951 men bosatt i Stockholm sedan 1973, avsade sig sitt israeliska medborgarskap efter att ha gift sig med svenska  konstnären Gunilla Sköld Feiler, något som då var ett villkor för hans svenska medborgarskap.

Sedan Dror Feiler deltagit i Ship to Gazas protester mot den israeliska blockaden av Gazaremsan fick han ett 15-årigt inreseförbud i Israel 2010.

Sedan många år har han velat besöka sin i dag 97-åriga och sjuka mamma Penina, bosatt i Israel i Yad Hanna. Sist de sågs var 2013, då hon besökte Sverige.

Men det går inte. Israeliska inrikesminsteriet har förvägrat honom inresetillstånd men sagt att han mot en deposition av 100 000 shekels (motsvarande 285 000 kronor) kan få besöka henne under två veckor, skriver den israeliska tidningen Haaretz.

Feiler accepterar inte villkoren. I november 2018 begärda han därför att han som jude skulle få återimmigrera til Israel för att kunna leva nära sin mamma i Israel. Svensk lag har förändrats under åren och Dror Feiler kan i dag ha dubbelt medborgarskap.

Trots återkommande förfrågningar har de israeliska myndigheterna inte besvarat hans begäran att få bli israelisk medborgare och inte heller reagerat på frågan varför hans begäran inte behandlats under så lång tid.

Dror Feiler. .Credit: Courtesy of the Feiler family

Ängelholm

En daggmask, ”den undre bonden”, till Ängelholm?

Konstnären Bertil Englert med sin skulptur Daggmasken som Kultursällskapet i Ängelholm hoppas kunna köpa för att placera ut i staden? Bild: Niklas Gustavsson/HD.

Får Ängelholm en stor skulptur av en liten varelse, Bertil Englerts fyra meter höga ”Hyllning till daggmasken”?

Bakom tanken att köpa in Englers daggmask ligger Kultursällskapet i staden, som i samband med Ängelholms 500-årsjubileum skänkte en skulptur av Ulla och Gustav Kraitz till kommunen och nu vill går vidare för att smycka Ängelholm med offentlig konst.

Till Helsingborgs Dagblad säger föreningens ordförande Else Ekblom att det finns flera orsaker till förslaget. En är att Bertil Englert, bosatt i kommunen vid Västersjöns norra strand inte är representerad i staden. En annan är att just en daggmask skulle känna sin som hemma i Ängelholm.

– Hans daggmask skulle göra sig här. Ängelholm har alltid varit beroende av det omgivande jordbrukslandskapet och daggmaskens gärning under jorden, det är en riktig bonnastad.

Daggmasksskulpturen gjordes för tjugo år sedan, inspirerad särskilt av en dikt av Harry Martinson:

Daggmasken 

Vem vördar daggmasken, / odlaren djupt under gräsen i jordens mull. / Han håller jorden i förvandling. / Han arbetar helt fylld av mull, / stum av mull och blind. / Han är den undre, den nedre bonden / där åkrar klädas till skörd. / Vem vördar honom, / den djupe, den lugne odlaren, / den evige grå lille bonden / i jordens mull.

Daggmasken är en landlevande ringmask och ett av våra viktigaste djur och en ovärderlig medhjälpare i våra odlingar. Mellan ett halvt och två ton daggmaskar per hektar finns det i vanlig åkerjord, men daggmasken finns i de flesta miljöer. Av världens 2000 daggmaskarter lever 15 i Sverige, läser jag på Förbundet Organisk Biologisk Odlings webbsida: 

Daggmasken har en enorm betydelse för jordens fruktbarhet och struktur. Den sönderdelar och blandar växtrester med mineraljord. Den transporterar den ”förädlade” jorden till markytan. Den frigör växtnäringsämnen. Den luckrar jorden och kittar med sitt slem ihop jordpartiklarna till aggregat och den utsöndrar växtstimulerande ämnen.

Bertil Englert har haft både små daggmaskar och väldiga valar som återkommande motiv i många verk. Han beundrar särskilt daggmasken och säger till HD:

– Det är fina och vackra djur, det syns att de har jazzen i blodet. De är också världens bästa jordförbättrare. Aristoteles kallade dem jordens inälvor och Cleopatra ska ha heligförklarat dem. Jag har själv haft kompost i många år och har sett nyttan de gör.

Han har också ett eget förslag på placering av skulpturen.

– Vid den lilla parken vid Vita räck, där det finns vatten, träd och buskar. I den miljön skulle den passa bra.

Fotnot: Eftersom Bertil Englert sedan många år är en kär vän är det här ingen opartisk text, vilket bör nämnas.

Helsingborgs stadsteater, Teater

”Evigt ung” musikteater om att Leva livet in i det sista

 På bilden ur ”Evigt ung” på Helsingborgs stadsteaters stora scen: : Evamaria Björk, Nils Dernevik, Jörgen Düberg, Caroline Leander, Cecilia Borssén, Tobias Borvin.
Foto: Emmalisa Pauly.

Året är 2050. Spelplatsen just densamma som vi sitter i, vi de 49 coronasäkra premiärbesökarna som på lördagskvällen såg Adde Malmbergs uppsättning av den schweizisk-svenske dramatikern Erik Gedeons ”Evig ung” på Helsingborgs stadsteaters stora scen.

Världen har förändrats sedan 2020. Klimatkrisen har fått Öresund att stiga någon meter. Och vad har hänt efter covid-19-krisen?

De frågorna tangeras inte i ”Evigt ung”, trots att stadsteatern 2050 inte längre är en teater utan ett nergånget äldreboende för före detta teaterarbetare. Synd bara att Malmberg inte vågat sig på några inslag av vass science fiction, som kunde gett föreställningen nya dimensioner. Särskilt som miljön ju är ett äldreboende och tonen på scenen är slängigt frispråkig.

Nu blir iscensättningen något annat, en reflexion över åldrandet, både vemodig och uppsluppen. Musiken är den röda tråden, det här är framförallt musikteater, med lätt tråcklad handling mellan musiknumren. Sensmoralen är tydlig, livet kan levas och lekas in i det sista och döden kan gott få vara som i en Shakespearepjäs, där alla medverkande ligger döda i en hög på golvet för att strax resa sig och ta emot applåder.

Ensemblen består av sex ”åldringar” (i pjäsen kring de nittio), tre kvinnor och lika många män, och så en skötare, Syster Andreas (Robert Olofsson). Han samlar gänget och tar hall elujaton med ”Ovan där”. Men de boende tar över, det vill ha mindre Jesus och mera rock’n roll. Publiken är med på noterna och klappar takten. Strax tar Jörgen Düberg vid och sjunger smäktande klassiska Buena Sera och i refrängen ”and kiss me goodnight” hoppar Cecilia Borssén fram med en glänsande saxofon och tar i för fullt. Det är lätt att sympatisera med deras musikaliska uppror.

I pjäsen spelar de båda nämnda rollerna Jörgen och Cecilia och är alltså (nästan) sig själva, fast om trettio år. Cecilia är därtill en riktig teaterapa som till publikens förtjusning gör ständiga applådlockande utspel och håvar hem över måttan.

The show must go on. En gång skådis alltid skådis.

I uppsättningen fäster jag mig särskilt vid de medverkandes kroppsspråk. Ena stunden är de haltande gamlingar och kan knappt få fötterna över tröskeln för att i nästa ögonblick låta sig som Tobias (Borvin) kastas handlöst ner i orkesterdiket. Den fysiska yttre personen och den inre personligheten samexisterar. Det hela påminner ofta om en gammal stumfilm.

Nils (Dernevik) släpar på sitt dåliga ben och kan knappt stå upprätt bara för att med sitt andra jag förvandlas till en ekvilibristisk dansare, elegant och härligt.

Föreställningen är uppbygd av musiknummer och sketcher/roliga historier. Evamaria (Björk) berättar med inlevelsefulla överdrifter hur hon som ung bodde månadsvis i en hög tall för att stoppa ett motorvägsbygge. I en annan scen får hon sin protesfot avsparkad av misstag.

Caroline (Leander) sitter nästan genom hela föreställningen och spelar på sin flygel, med stort artisteri. Ibland låter flygeln som ett självspelande piano.

Yvonne Ericssons scenografi arbetar nästan bara med förscenen, klokt nog för att inte komplicera de ”äldres” rörelser. I programmet berättar hon att nästan all rekvista är återanvända föremål ur teaterns gömmor, också kläderna.

 En hel del teaterreferenser finns i ”Evigt ung”. En guldfiskskål blinkar till Hamlets dödskalle från varamonologen, fört att ta ett exempel. Bilden: Caroline Leander och Tobias Borvin.Foto: Emmalisa Pauly.
Okategoriserade

Sanning eller illusion, Tombuteljer och lögner

Reine Brynolfsson, Maria Kulle, Kajsa Ericsson och Gustav Berg – i Edward Albees moderna klassiker ”Vem är rädd för Virginia Woolf”, som på fredagen hade premiär på Helsingborgs stadsteaters Lilla scen, där den spelas som arenateater.

”Who’s Afraid of the Big Bad Wolf?” sjunger man i en tidig Disneyfilm från 30-talet. I den amerikanske författaren Edward Albees ”Vem är rädd för Virgina Woolf? spelar den brittiska författarinnan Virginia Woolf ingen roll. Det gör däremot Disneys stora stygga varg, som en markör för hur svårt det kan vara att leva som människa och alldeles särskilt vad kärlek och tillit innebär. Tillvarons hotande vargar, förvandlar kärlek till hat, ömhetsbetygelser till förolämpningar och baktaleri.

Albees moderna klassiker hade urpremiär 1962 och sattes samma år upp på Dramaten av Ingmar Bergman. Dramat premiärvisades på Lillan i Helsingborg på fredagskvällen i Eva Dahlmans starka föreställning, med extra allt. Det medelålders akademikerparet Martha och George (Maria Kulle och Reine Brynolfsson) har varit på fest hos universitetets rektor och bjuder en yngre lärare och hans fru, Nick och Grynet (Gustav Berg och Kajsa Ericsson), på efterfest. Denna börjar klockan två på natten och fortsätter till gryningen, vilket är lika länge som föreställningen varar, tre och en halv timme.

Albees dialog är ett ordfyrverkeri, som ställer stora krav på skådespelarna. Det slår nära nog oavbrutet verbala gnistor från scenen –och det som sägs högt är som ett drivande isbergs topp med frostiga sjok av svårfångade undertexter.

Maria Kulles Martha, häxa och madonna, sliter verbalt sin man i stycken som en varg frossar på ett rivet får. Hennes avgrundsskratt får håret att resa sig hos oss i publiken – trots att det också rymmer en djup kärleksförklaring. Reine Brynolfssons George är mannen i hennes liv, allt annat är otänkbart. Ändå driver paret sina svarta ”lekar” med varandra till sin yttersta spets. George ger igen för full hals, han ljuger och gör henne illa med sitt snack och pladder. Han driver det mesta till sin yttersta spets.

Maria Kulle och Reine Brynolfsson gör tillsammans och var för sig suveräna rollinsatser, medryckande och drabbande teater. Jag sitter på helspänning under treaktaren, som trots sin tilltagna speltid inte är en minut för lång.

Albees drama är ett kammarspel med bara fyra personer på scenen och en enda scenbild (av Lehna Edwall). Det yngre paret Grynet och Nick spjärnar till en början emot när de dras in i Marthas och Georges svarta förförelsekonster –men spelar snart med.

De blir brickor i ett erotiskt äta eller ätas och bidrar till att det för publiken blir ”en riktigt angenäm afton”, som någon på scenen uttrycker det när paren skiljs åt.

Dramat uppförs på en fyrakantig arenascen, med publik på fyra sidor. Det är en effektiv spelplats, som kan påminna om en boxningsring. Med soffor i två av hörnen, en fåtölj i det tredje, en dignande barvagn med flaskor som snabbt blir tombuteljer eller krossas och så en rejält tilltagen säng i mitten, förstås, ”vägen till mannen hjärta går genom hustruns underliv”, säger någon.

Det dricks mycket under föreställningen, hämningar brister, gränser till det otillåtna korsas. Säkert har Lars Norén låtit sig inspireras av Edward Albee. Det är teater på riktigt, teater som jag tar till hjärtat.

Vi var 49 priviligierade som såg den tryggt coronasäkrade premiären.

Reine Brynolfsson, Kajsa Ericsson, Gustav Berg och Maria Kulle i ”Vem är rädd för Virginia Woolf” på Helsingborgs stadsteater.