Krisen inom äldrevården är en av de som blivit tydliga under coronapandemin. Sociologen Göran Therborn, professor vid University of Cambridge, ser en blek och avslagen svensk debatt om vilka åtgärder som krävs. FOTO: JESSICA GOW / JAKOB DALL/Aftonbladet
”Starta om välfärden” var rubriken på en viktig artikel på Aftonbladet kultur i veckan.
Göran Therborn, professor i sociologi vid universitet i Cambridge i Storbritannien, numera bosatt i Sverige, analyserar den fråga som borde stå högst på den politiska dagordningen i Sverige, detta att pandemin blottat allvarliga sprickor i det svenska samhällsbygget – men sällan diskuteras ingående och i hela sin vidd.
Viktiga frågor måste ställas. Varför drabbades den svenska äldreomsorgen av så många covid-19-dödsfall att Sverige i mitten av augusti hade det femte högsta dödstalet i världen, 574 per en miljon invånare, jämfört med till exempel Norge med samma siffra 48?
”Huvudorsaken är uppenbarligen en misslyckad systemkonstruktion av kommunalisering, kommersialisering och frikoppling från sjukvården.”
Therborn jämför också med skolan och sjukvården.
”Likartade problem av uteslutning och ojämlikhet på grund av kommersialisering och kommunalisering har sedan länge konstaterats inom skola och sjukvård. Det nya pensionssystemet har visat sig användbart för storskaliga ekonomiska bedrägerier.”
Efter decennier av rivningar och utförsäljningar behöver det svenska välfärdsbygget en ny konstruktion, slår Göran Therborn fast.
Han citerarKlaus Schwab, grundare av World Economic Forum i Davos, som i en ny bok, ”Covid-19: The great reset”, bland annat skriver:
”Först och främst kommer eran efter pandemin att föra in en period av massiv förmögenhetsomfördelning från de rika till de fattiga och från kapital till arbete. För det andra, covid-19 kommer sannolikt att ge dödsstöten åt nyliberalismen …”
För Sveriges del måste frågor ställas om hur pandemin till följd av decennier av ökade klassklyftor på olika vis drabbat de mest utsatta i samhället.
Varför har medellivslängden minskat i fattiga kommuner i Sverige? Och hur kommer det sig att Sverige haft den största ökningen av ekonomisk ojämlikhet i Europa?
Och som en följd därav, vad kan göras för att med Schwabs ord ”reset” förutsättningarna för det svenska samhället utifrån de drabbade erfarenheterna av pandemin?
Isen på Grönland smälter i dag fyra gånger snabbare än 2003. Foto: Pauline Askin/Reuters.
När den globala temperaturen höjs med tre grader kan vår civilisation komma att stressas nära en kollaps, skrev Bill McKibben i sin essä utifrån miljöaktivisten Mark Lynas nya bok, ”Our Final Warning: Six Degrees of Climat Emergency”. I en tidigare blogg har jag skildrat bokens förutsättningar och grundteser.
Vid en tvågradig höjning av jordens temperatur smälter så mycket is att 79 miljoner människor kommer att bli hemlösa. Världens städer kommer snabbt att få betydligt varmare klimat. Det kan innebära att norra halvklotets städer (och länder) redan nu ”förflyttar sig två mil söderut” per år, skriver McKibben med en drastisk pedagogisk formulering.
”Logiken” innebär att ett land som Sverige om tjugofem år kan komma att få ett klimat som påminner om vädret på platser femtio mil söderut i dag. Och om ett sekel skulle södra Sveriges somrar kunna bli som de i Nice eller Barcelona.
Tre fjärdedelar av jordens befolkning kommer vid en treradig global uppvärmning mer än 20 dagar per år att drabbas av en hetta på bortåt 50 grader. För New York handlar det om 50 dagar per år, i Djakarta 365 dagar.
Många länder blir då obeboeliga, som större delen av Indien, Pakistan, Bangladesh och östra Kina. Expanderande öknar kan komma att sluka hela regioner, från Irak till Botswana.
Att återvända till det ”normala” från en klimatkris är omöjligt, det finns inget vaccin, skriver McKibben. Han vill ändå inte vara enbart pessimist. Det finns ljuspunkter.
Ingenjörerna har skött sitt jobb, konstaterar han. Priset på solkraft har sjunkit med 82 procent sedan 2010. Vindkraften har blivit nästan lika mycket billigare att producera.
När världen drabbades av covid-pandemin förändrades mänsklighetens livsstil mycket mer än vad vi hade vågat tro över hela planeten. Vi slutade flyga, pendlade mera sällan, många fabriker stängdes. Som en följd härav sjönk utsläppen med tio – femton procent.
Detta tyder på att det mesta av de faktorer som förstör vår jord är inbyggda i de system som styr våra samhällen, avslutar McGibben. Bara genom att angripa och förändra dessa system och samtidigt ersätta fossilbränslen med förnyelsebar energi kan mänskligheten ha en möjlighet, inte att få ett slut på den globala uppvärmningen, men en möjlighet att trots allt överleva.
Fotnot: En tidigare blogg om klimatkrisen finns här:
Skärmdump Helsingborgs Dagblad. Konsultföretaget McKinsey har fått betalt för att analysera hur den skånska vården ska effektiviseras. Några förslag är att slå ihop vårdavdelningar och att göra fler operationer på fredagar. Bild: Hussein El-alawi/HD.
Hur ska den framtida sjukvården i Skåne se ut? De styrande allianspolitikerna gav uppdraget att utreda detta till konsultfirman McKinsey och kallade det ”Region Skånes förändringsresa”. Bakom den förskönande rubriken låg krassa tankar om att den ”skånska sjukvården ska bli effektivare och billigare”, skriver Helsingborgs Dagblad.
Det var inte frågan om att konsultfirmans arbete skulle bli effektivt och billigt. Räkningen för utredningen chockerade säkert många. 27 miljoner kostade konsulterna. Timlönen var ”hygglig” skulle man kunna säga. Region Skåne betalade 2 180 kronor i timmen för de billigaste av McKinseys konsulter. Den dyraste konsulten kostade 4 360 kronor i timmen.
Under september månad 2019 arbetade en av konsulterna 221 timmar för Region Skåne med timpriset 3270 kronor. 722 670 kronor för en månads arbete betalade regionen.
Sex konsulter var inblandade och skulle inte bara granska Regionens effektivitet inom vården som helhet utan också hur effektivt man arbetade på vart och ett av de nio skånska sjukhusen.
Med den ovan nämnda månadskostnaden för en konsult kan man se att hela räkningen täcker så där 37 månaders konsultarbete, sex halvtidsinsatser eller tre heltids på årsbasis, grovt räknat.
Räcker det verkligen med ”tre heltidstjänster” under ett år för att granska den skånska sjukvården och föreslå förbättringar på vart och ett av de nio sjukhusen? Jag tvivlar? Särskilt när jag ser resultatet.
McKinseys konsulter föreslår, enligt HD, under huvudrubriken: rubriken för samtliga sjukhus: ”Nya arbetssätt är lösningen – inte att bli fler”.
Läkare och övrig sjukvårdspersonal är tydligen lata eller åtminstone ineffektiva. Kanske talar de rentav med patienterna? Så kan det ju inte fortsätta. Beror den utdragna krisen inom vården på dåliga arbetsrutiner? Är det därför akutpatienter har bäddats ner i korridorerna? För att läkare och syrror är ute och röker, eller vaddå?
Konsultfirmans slutsatser är nära nog identiska med de två ledande borgerliga sjukvårdspolitikernas ideologiska positioner. HD skriver:
”Ett återkommande mantra för regionstyrelsens ordförande Carl Johan Sonesson (M) och sjukvårdsansvariga regionrådet Gilbert Tribo (L) är att mer vårdpersonal inte är lösningen på alla problem.”
Och med 27 milljoner brända på att få McKinseys konsulter att säga detsamma tycks detta bli den gällande sanningen inom den skånska sjukvården.
En kvalificerad gissning är att allianspolitikerna har gett konsultfirman direktiv, som man följt till punkt och pricka. Sonesson/Tribos förutfattade meningar har därmed förvandlats till ”sanningar”, till ett pris på 27 miljoner. Simsalabim. Vilken trollkonst.
I november 2019 presenterade regionledningen statistik som visade att operationssalarna bara utnyttjades till 25 procent på fredagar på Skånes universitetssjukhus (Sus) och lasarettet i Landskrona.
”Det är ju inte acceptabelt. Där finns mer att göra!” sade regionrådet Annette Linander (C) då.
Men reaktionerna mot utredningen var starka, minst sagt. Under rubriken ”Arga kirurger: Regionstyrelsens utspel om att operera mera är provocerande” hette det bland annat:
”Det kokar på kirurgavdelningarna runtom i Skåne efter regionstyrelsens utspel om att operera mera på fredagseftermiddagar. ”Verklighetsfrämmande”, ”provocerande” och ”en käftsmäll” är reaktioner från den pressade vårdpersonalen.”
Till HD:s ekonomireporter Dan Ivarsson säger nu Region Skånes ekonomidirektör Lars-Åke Rudin:
– Både du och jag tycker att 27 miljoner är fantastiskt mycket pengar. Men man ska ställa det i relation till vad vi får ut av det. Det som McKinsey har pekat på kan vi få utväxling på som är betydligt mycket mer än 27 miljoner. Vi får redan effekter av det.
– Sedan kom det tyvärr lite covid emellan.
Ja det kom ”lite covid emellan”, minns någon det?
På vilket sätt förhåller sig McKinsey till ”lite covid” 2020? Till vårdskulden efter alla uppskjutna operationer, till innestående semestrar till personal som beordrats att arbeta och inte ta ledigt. Till andra akuta insatser för att under pandemin rädda liv?? Ska man fortsätta att ha bristfälliga lager på skyddsutrustning och mediciner? Kostar det inget?
Kan man verkligen seriöst utreda vårdens framtid utan att förhålla sig till den pågående pandemin eller dra konsekvenser för beredskap för kommande liknande smittspridning?
Var finns visionerna för en bra sjukvård med ett mänskligt ansikte, med rimliga arbetsvillkor för personalen?
Inte i huvudet på regionstyrelsens ordförande Carl Johan Sonesson. För några år sedan tyckte han att Region Skåne kunde tjäna extra pengar genom att hyra ut operationsavdelningar till privata vårdföretag nattetid. Tanken är obehaglig på många vis. De som har privata sjukförsäkringar (dryga 600 000 i Sverige nu) skulle kunna opereras nattetid privat och slippa köa med vanligt folk.
Är superdyra konsultfirmor som McKinsley överhuvud ett bra verktyg att få fram kreativa förslag för vårdens framtid? Kan inte vårdutveckling bättre skapas underifrån bl a genom worskshops och arbetsgrupper, kompletterade med olika former av expertis?
27 miljoner är hursomhelst ett dyrt pris för en trivial sats på åtta ord som för många knappast kan vara en självklar lösning på vårdens problem: ”Nya arbetssätt är lösningen – inte att bli fler”.
Konsultfirman McKinsey har räknat på hur många timmar som sjuksköterskor och undersköterskor arbetar med varje patient på de skånska sjukhusen. Bild: Albin Brönmark/HD
Finlands socialdemokrater är nu officiellt för att förkorta arbetsveckan för landets löntagare. Nu måste Sanna Marin över- tyga de fyra övriga partierna i regeringskoalitionen innan det kan bli tal om ett skarpt förslag. Bild: Francisco Seco/AP/TT
Under den gångna helgen valdes Finlands statsminister Sanna Marin – som också är världens yngsta på posten – till partiordförande för socialdemokraterna. I sitt installationstal upprepade hon sitt krav från valrörelsen om att införa sextimmarsdag i arbetslivet, nu med tillägget att reformen dessutom kommer att gagna arbetare som blivit av med sina jobb under coronapandemin, skriver Tidningen ETC.
Hon menar bestämt att kortare arbetstid både skapar bättre arbetsvillkor för de anställda och högre produktivitet för industrin.
– Vi behöver skapa en tydlig vision och konkreta förslag för hur Finland kan gå vidare mot kortare arbetsdagar och finska arbetstagare mot ett bättre arbetsliv, sade hon i talet enligt euractiv.com.
Med sig har Sanna Marin sitt eget parti SDP. En exakt gräns vid sex timmar ville partiet dock inte dra, utan nöjde sig med att gå med på kortare arbetsvecka och större flexibilitet i arbetslivet.
Hon måste också komma överens med de fyra övriga koalitionspartierna, vilket inte är givet.
– Det välstånd som kommer att komma ur ökad produktivitet måste delas upp, inte bara mellan ägare och investerare, utan också mellan de anställda, sade hon.
Även i Italien och Storbritannien har tanken på förkortad arbetstid hamnat i medvind. För Italiens del handlar det om chefen för landets nationella institut för socialförsäkringar Pasquale Tridico som föreslagit det som ett vapen mot arbetslöshet. Och i Storbritannien har en grupp parlamentsledamöter framfört att fyradagarsvecka för med sig fördelar inte bara för ekonomin, utan också för miljö, hälsa och för demokratin.
I Tyskland har IG Metall, Europas största industrifack, nyligen lagt fram förslaget som en lösning på både arbetslöshet och de stora strukturomvandlingar som väntar branscher som bilindustrin.
– Genom detta kan jobben i industrin behållas istället för att skrivas av, förklarade IG Metalls ordförande Jörg Hoffman för Deutsche Welle i mitten av augusti.
I Sverige har det inte på lång tid förts någon debatt om sextimmars arbetsdag. Skulle förslaget genomföras i Finland gissar jag att liknande idéer snabbt kommer att slå rot också här.
Fotnot: Sanna Marin har varit Finlands statsminister sedan december 2019, men först nu valts till ordförande för SDP, det finska socialdemokratiska partiet. Hon har drivit regeringskoalitionen vänsterut, framför allt genom höjda pensioner och genom att stoppa några av den tidigare regeringens nedskärningar.
På ett extrainsatt möte beslöt kommunfullmäktige i Göteborg torsdag den 20/8 att Göteborg ska ansluta sig till ICAN Cities Appeal eller Stadsuppropet mot kärnvapen.
Därmed blir Göteborg den första svenska staden som utropar sig som kärnvapenfri, inspirerad av Nobelprisbelönade ICAN:s arbete att i FN förbjuda innehav och bruk av kärnvapen.
Stadsuppropet har som slutmål att alla kärnvapen ska förbjudas genom FN:s försorg. Det har fått stöd av hundratals städer runt om i världen, bland dem 25 städer i vårt grannland Norge, som Oslo och Trondheim.
När Feministiskt Initiativ drev frågan i Lund röstades motionen ner. Även i Göteborgs kommunfullmäktige ville den styrande alliansen avslå motionen, enligt Emmyly Bönfors (C).
I ett debattinlägg i Tidningen ETC skrev Stina Svensson,Gruppledare, Feministiskt initiativ Göteborg som motionerat i fullmäktige och Tomas Magnusson, Svenska Freds Göteborg, båda initiativtagare till medborgarförslaget till stöd för Stadsuppropet bl a:
”Idag är nästan alla medvetna om klimatkrisen, vad uppvärmningen av jorden medför. Ett begränsat kärnvapenkrig, där bara en handfull av de 16 000 kärnvapen som finns i världen används, skulle förmörka himlen i stora delar av världen, och resultera i en klimatförändring om kanske 20 grader kallare, sommar som vinter. Ett kärnvapenkrig som utlöses i Ryssland eller USA, i Indien eller Pakistan, skulle få förödande effekter i Göteborg.
Därför är det så viktigt att de politiker i kommunfullmäktige som står närmast invånarna i staden är beredda att uttala sin mening när frågan kommer upp i fullmäktige. Det är också dessa politiker som måste agera om det otänkbara händer …”.
För att ICAN:s förslag om att förbjuda kärnvapen ska bli internationell lag krävs att 50 länder ratificerar avtalet. Sverige som var pådrivande under arbetet i FN har som bekant skamligt nog inte gjort det. Man tar större hänsyn till de upprepade hoten mot Sverige från Trumps USA än till Sveriges traditionella och långvariga stöd för FN och FN:s grundläggande policy att verka med icke-våld.
44 länder har nu ratifierat avtalet. Målet verkar var inom räckhåll. Det kommer att få en lång rad praktiska verkningar, som att tydliggöra att banker och pensionsfonder som investerar i företag involverade i kärnvapenproduktionen bryter mot folkrätten och internationell lag, för att ta ett aktuellt svenskt exempel.
Bilden: 75 år efter atombomberna över Hiroshima och Nagasaki blev Göteborg första stad i Sverige att ansluta sig till Stadsuppropet mot kärnvapen. På bilden två av initiativtagarna, Stina Svensson, Feministiskt Initiativ, och Tomas Magnusson, Svenska Freds.
Vi lever i en alltomfattande global kris, skriver Bill McKibben i senaste numret i New York Review of Books (20 aug 2020), i en essä som utgår från Mark Lynas nya bok Our Final Warning.
Vår tids kris påverkar allt i våra liv – ”hur vi köper mat, hur vi gifter oss, hur vi träffar våra föräldrar och hur vi tar oss till vårt arbete. Allt har dramatiskt förändrats. Varje fundering om säkerhet och förutsägbarhet kullkastas. Kommer jag att ha kvar mitt jobb? Kommer jag att överleva? Kommer jag någonsin att åter ta flyget?
Det kaos som skapats av Covid-19 är också i hög utsträckning ett förebud om vad som sker under den kommande globala uppvärmningen. Människan har fullständigt förändrat planeten Jordens fysiska förutsättningar. Det kommer att leda till att det nuvarande århundradet blir ett sekel av kriser, många av dem mycket farligare än den kris vi nu lever i.
Den viktigaste frågan är om vi kan begränsa den kommande temperaturhöjningen så att vi trots allt med höga kostnader och stort lidande kan hantera de kommande kriserna – eller om de kommer att förstöra vår civilisations förutsättningar. ”Mark Lynas gör i sin bok det smärtsamt tydligt att det senare är en uppenbar möjlighet”, skriver Bill McKibben.
McKibben är bland annat grundare av den Right Livelyhood Award-belönade globala gräsrotsrörelsen 350.org, som har mobiliserat tusentals volontärer i 188 länder och har nära kontakter med Fridays for Future-rörelsen. 350.org har som målsättning att världens ska få fossilfria bränslesystem.
Mark Lynas i sin tur är en brittisk journalist och klimataktivist som redan 2007 inför klimatkonferensen i Köpenhamn publicerade sin uppmärksammade bok Six Degrees: Our Future on a Hotter Planet. Den boken var ingen munter läsning, skriver McKibben. Sedan dess har den vetenskapliga kunskapen om jordens ekosystem fördjupats dramatiskt. Samtidigt har våra samhällen förslösat ett decennium genom att förse atmosfären med väldiga mängder mer koldioxid. Bådadera innebär att Lynas nya bok är ”mycket, mycket mörkare”.
Omkring år 2015 översteg den globala temperaturhöjningen en grad jämfört med nivån före den industriella revolutionen. Det innebär att vi nu varje sekund släpper ut lika mycket sot och metangas i atmosfären som efter explosionen av tre Hiroshimabomber. Människans resande, uppvärmande, belysande och byggande släpper varje år 35 miljarder ton koldioxid i atmosfären.
Det innebär att inlandsisen på Grönland redan smälter med en takt som tidigare förutspåtts för år 2070. De bränder som härjar världens skogar har ökat med en femtedel. Nya värmerekord har slagits för urbana områden i Mellanöstern och Asien. 54 grader har noterats som den högsta uppmätta temperaturen på jorden.
Och ändå lever vi fortfarande i en ”engrads-temperaturhöjd värld”, konstaterar McKibben. Det vi ser är bara början. Han är djupt oroad och citerar Lynas:
”Om vi fortsätter med ’business as usual’ kommer den globala uppvärmningen att passera två grader mycket snart, kanske i början av 30-talet. Tre grader följer vid seklets mitt, fyra omkring 2075. Vid seklets slut kan det handla om fem eller till och med sex grader.”
Siffrorna antyder en framtid som de flesta har svårt att föreställa sig. Två graders global uppvärmning innebär inte att det bara blir dubbelt så svåra konsekvenser som av en grads uppvärmning. Skadorna på klimatet och på jordens ekosystem ökar mycket mycket snabbare.
Redan vid två graders global uppvärmning kan vi få uppleva Norra Ishavet isfritt om somrarna, vilket påverkar jetströmmar som Golfströmmen och får drastiska konsekvenser för klimatet i Nordamerika och i Europa.
Tre grundläggande frågor om kärnvapen har i decennier förblivit obesvarade, skriver i New York Review of Books amerikanska Jessica T. Matthews i sin artikel ”The New Nuclear Threat”, som jag berört i en tidigare blogg.
Den grundläggande frågan har hela tiden varit ”Vilket är vårt mål med ett kärnvapenkrig?” Ett kärnvapenkrig har bara förlorare och kan aldrig vinnas. President Eisenhower favoriserade kärnvapen därför att de ”var så billiga”. Men det är knappast ett hållbart argument. Ronald Reagan skrev i sina memoarer att blotta tankarna att det var möjligt att vinna ett kärnvapenkrig var ”galna, crazy”.
Eller är det som generalen Thomas Power ironiskt sa: ”Om det vid krigets slut visar sig att två amerikaner är de enda som överlevt förutom en ryss, har vi vunnit då?
Den andra frågan handlar omkärnvapens avskräckande förmåga. Det finns inga svar på detta heller, betonar Mathews. Vid tiden för Kubakrisen hade USA femtusen stridsspetsar mot Sovjets 300. Trots den 17-faldiga överlägsenheten trodde inte Kennedyadministrationen att man hade möjlighet att genomföra en framgångsrik första attack.
Den tredje frågan hänger samman med de båda andra: Vad händer om avskräckandet misslyckas? Kan kärnvapen vara användbara för att utkämpa ett krig? Knappast.
Det är också så att de ”mindre” kärnvapen (men mångfalt kraftfullare än Hiroshima) som USA nu placerar ut i en rad europeiska länder av opponenten kan uppfattas som förberedelser för en attack.
Sommaren 2017 arrangerades ett katastrofalt möte för Donald Trump i ett säkerhetsrum i Pentagon för att informera honom om kärnvapen. Han fick se diagram som visade hur USA och Ryssland framgångsrikt hade skurit ner sina kärnvapenarsenaler från 30 000 stridsspetsar till vardera 6000. Men mötet gick snett.
I ett raserianfall krävde Trump att USA:s kärnvapenkapacitet skulle återbyggas till 30 000 enheter, samtidigt som han kallade de närvarande militära och civila ledarna för ”knarkare och barnungar” (dopes and babies).
Försvarsminister Mark Esper hävdar bestämt att presidentens första prioritet är att modernisera hela USA:s kärnvapenstyrkor, inklusive nya ubåtar med ballistiska missiler, ett nytt stealth-bombplan med mera, till en kostnad av 1.7 biljoner dollar på 25 år (17000 miljarder SEK). Det är en 17 gånger större satsning än Obamas.
Markbaserade interkontinentala robotar (ICBM) utgör de mest kusliga vapnen för fienden eftersom de är utrustade med många megaton starka bomber. Men de är också de mest sårbara eftersom de är stationära i silos och lätta mål för en fiende.
Därför, skriver Jessica T. Matthews, handlar det om att ”use them or losse them”. Dessa vapen måste aktiveras utan förhansdsvarning innan åse träffas av inkommande missiler. Det innebär att presidenten har omkring tio minuter på sig att fatta beslut som hotar allt liv inte bara i det land som anfalles utan på hela vår planet.
Trumpadministrationen har därtill ägnat sig åt massiva tillbakadragande från alla internationella avtal och därmed också försvagat viktiga internationella organisationer. Det handlar om bland annat klimatavtalet i Paris, det nukleära avtalet med Iran, Avtalet om vapenhandel och WHO.
Särskilt viktiga har avtalen om vapenbegränsning varit, som sänkt takten för vapenkapprustningen från ”galopp till lunk”, skriver Matthews. Utan dessa avtal skulle de två sidorna fortfarande ha haft 65 000 stridsspetsar i stället för 13 000.
Det enda begränsande avtalet nu, START, går ut två veckor efter det att näste president installerats 2021, om det inte förlängs på ytterligare fem år. Trump vill inte förnya avtalet om inte också Kina inkluderas. Och Kina vill inte gå med, därför att både Ryssland och USA har fem gånger så många stridsspetsar som Kina.
I maj läckte uppgifter från USA att man diskuterar att bryta också avtalet om förbud mot kärnvapenprov som varit i kraft sedan tjugoåtta år. Något sådant skulle vara det värsta USA hittills har gjort, innebära ett förödande slag mot alla ickespridningsavtalet och förvandla USA till ett internationellt paria-land.
USA har tidigare gjort långt många fler kärnvapentester än andra länder, över tusen mot Kinas 45 för att ta ett exempel.
Om Trump vinner valet i november går världen mot mörknande tider utan allt kusligare kärnvapenhot. Även om han skulle förlora valet kommer det inte att visa sig enkelt att hejda det amerikanska militär-industriella komplexet som kommer att göra allt för att ta nya multimiljard-steg för fortsatt modernisering och utökning av USA:s kärnvapen.
Kanske finns det en enda möjlighet att leda till en förnyad möjlighet för förhindrad nukleär vapenspridning, skriver Matthews. Hon syftar på möjligheten att de fem ursprungliga kärnvapenstaterna, USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina skulle anta den så kallade Reagan-Gorbatjov- principen, som de både ledarna gemensamt formulerade vid sitt möte 1985:
”Ett kärnvapenkrig kan aldrig vinnas och får därför aldrig utkämpas”.
Allt fler hoppas att den så kallade Reagan-Gorbatjov-principen ska antas av de fem ursprungliga kärnvapenmakterna: ”Ett kärnvapenkrig kan aldrig vinnas och får därför aldrig utkämpas”. Bilden från mötet i Genève mellan de båda ledarna 1985. (Photo: Bettman/Getty Images)
Vi lever i en tid av gigifiering av arbetsmarknaden. Nya gigförertag tar över allt fler sektorer av marknaden. Amerikanska Amazon som håller på att etablera sig i Sverige är det senaste och hittills mest dramatiska exemplet på företeelsen.
Tillfälliga, osäkra och lågavlönade arbeten har etablerat sig i Sverige i form av gigekonomiska företag som Foodora, Tipptapp och Yepster, som erbjuder tjänster som hemkörning av mat eller avhämtning av avfall.
Många som kontrakteras av ett gigföretag anses inte vara anställda av företaget, vilket innebär att arbetsköparen inte behöver ansvara för arbetarnas rättigheter på samma sätt som för en anställd.
För ett år sedan bildadesGigwatch.se, som ett forum för analys och idédebatt om gigföretag i Sverige. Intitativet granskar gigekonomin och vill slå hål på myterna som omgärdar den.
I en programförklaring skrev man då: ”Vi består av ungdomar från olika delar av civilsamhället som vill se en förändring på den utveckling som pågår i samhället just nu, där gigekonomin breder ut sig till fler och fler branscher.
I länder som USA, Storbritannien och Tyskland ifrågasätter i dag allt fler människor hur positiv den upphajpade gigekonomin egentligen är. Krav börjar ställas på garanterade timmar, större trygghet och att bli erkänd som anställd. I Sverige är det betydligt mer tyst. Det vill vi ändra på.”
Amerikanska Amazon håller i dagarna på att introducera sig på den svenska marknaden, vilket kan få långtgående konsekvenser i många avseenden. Två av initiativtagarna till Gigwatch.se, Lovina Isaksson och Jacob Lundberg, skrev i helgen en viktig kritisk debattartikel om Amazons introduktion i Sverige under rubriken ””Vi uppmanar alla att bojkotta Amazon”:
”I hemlandet USA har Amazon inte bara slagit ut små butiker och bokhandlar utan även hela köpcentrum – vissa av dem är i dag ombyggda till Amazon-lager. Den överhängande risken är att Amazons etablering i längden inte leder till en ökning av antalet jobb så mycket som till en omvandling av dagens butiksjobb till lagerarbete.
Hundratals, kanske tusentals, människor riskerar i och med Amazons Sverigeetablering att slussas ut ur branscher med kollektivavtal och säkra anställningar och rakt in i famnen på en starkt fackfientlig arbetsgivare. Med assistans av den mest moderna övervakningstekniken har Amazon återinfört former av exploatering som snarast liknar 1800-talets industrikapitalism. Det är dåliga nyheter för Sveriges arbetare.”
Vi har i flera år varit medvetna om att Amazon kommer att introducera sig i Sverige. Det första offren kommer sannolikt att komma från bokbranschen, som bokhandlar, e-boksföretag och bokförlag. På sikt kan Amazon få ett avgörande inflytande över den (därmed säkert krympande) svenska bokutgivningen och vad svenskarna läser.
Men Amazons entré innebär i lika hög grad ett recept för butikutslagning och utarmning av svenska stadskärnor, därutöver också ett ekonomiskt hot mot köpcentra, som Väla utanför Helsingborg.
Det här är ingen nödvändig utveckling. Den skulle kunna åtminstone bromsas och begränsas genom lagstiftning. Men det fordrar akuta och snabba politiska åtgärder, som vi ännu inte sett skymten av.
Protester utanför Amazons grundare Jeff Bezos hus i New York den 9 augusti. Demonstranterna kritiserar hur anställda har behandlats i coronakrisen. Foto: John Marshall Mantel/Sipa/TT.
Den 12 juni 1982 samlades en miljon människor i Central Park i New York för att demonstrera mot kärnvapenkapprustningen i vad som då var den största politiska manifestationen i USA:s historia.
En andra nukleär kapprustning har inletts – en som kan bli farligare än den första. Trots det verkar allmänheten inte vara orolig. Mänskligheten levde i många decennier i skräcken för ett kärnvapenkrig som aldrig inträffade – och inbillar sig att den sortens hot tillhör det längesedan förflutna. Så är det tyvärr inte.
1982 samlades en miljon människor i New Yorks Central Park i en väldig manifestation mot kapprustningen och kärnvapenhotet, den största politiska demonstrationen i USA:s historia. I dag behandlas möjligheten för en nukleär katastrof knappast ens i notiser.
I nya numret avNew York Review of Books (20 augusti 2020) skriver Jessica T Mathews om ”Det nya kärnvapenhotet”. Hon har varit ordförande i Carnegiestiftelsen för Internationell fred (CEIP) från 1997 till 2015 och har tjänstgjort både i Vita huset och i Utrikesdepartementet. Hennes utgångspunkt är fyra nya böcker i ämnet.
USA och Sovjetunionen överlevde det kalla kriget trots att man levde på en fruktans knivsegg, som drev båda länderna att bygga upp arsenaler på över 30 000 kärnvapen, skriver Mathews. Med de vapnen hade allt liv på vår planet kunnat utplånas flera gånger.
John F Kennedys försvarsminister Robert McNamara besökte Strategic Air Command (SAC) i Omaha där kärnvapenkrig planerades. Han fick veta att bland alla tusentals utsedda mål för kärnvapenbomber fanns en radarstation i Albanien som försvar för flygattacker. Bomben utvald för att förstöra radarstationen var 300 gånger större än atombomben som fälldes över Hiroshima den 6 augusti 1945 klockan 8.16.
– Herr minister sa den tjänstgörande chefen för SAC till McNamara. Jag hoppas att ni inte har några vänner i Albanien, därför att vi kommer att radera ut hela landet tillsammans med radarstationen. Det lilla Albanien var vid denna tid visserligen kommunistiskt men politiskt oberoende av Moskva.
Några decennier senare, när Jimmy Carter var president ville man ”reducera” skadorna genom att bland kärnvapenmålen inte bara ha ministerier och liknande utan också individuella sovjetiska ledare, deras hem och datjor, sommarvisten, inte bara i Moskva utan över hela Ryssland.
Men, skriver Mathews, om man använder megatonkärnvapen för att döda individer innebär det att många hundratusen människor dödas samtidigt avvarit bomb.
Det kalla kriget slutade fredligt och i princip genom ickevåld. USA:s och Rysslands kärnvapenarsenaler reducerades med 90 procent. Vi borde vara säkrare i dag, men så är det inte, snarare tvärtom, konstaterar Mathews.
Kina moderniserar och vidgar sin hittills ganska lilla arsenal av kärnvapen. Ryssland och USA moderniserar likaså sina kärnvapen med en hel meny av nya kärnvapen. Aktiviteter i rymden utökar det globala slagfältet.
Till det kommer att länge existerande avtal mellan USA och Sovjet om begränsningar av kärnvapenkapprustningen nu rivs upp ett efter ett.
Fotnot: I en kommande blogg vidareutvecklar jag flera spår i Jessica T Mathews essä om hotet om kärnvapenkrig i vår tid, ”The New Nuclear threat”.
Fotnot 2: De fyra böcker som Jessica T Mathews utgått från är:
Med LOV kan alla privata utförare som uppfyller kommunens krav erbjuda sina tjänster till Helsingborgs invånare. Det skriver alliansens företrädare i stadens vård- och omsorgsnämnd. Bilden Janerik Henriksson/HD.
Nio borgerliga ledamöter i Helsingborgs vård- och omsorgsnämnd skriver i ett debattinlägg i Helsingborgs Dagblad på torsdagen om hur äldrevården i Helsingborg ska förbättras.
Jag börjar läsa med intresse. Äldreomsorgen i Sverige har drabbats av en förödande katastrof under coronapandemin. Smittan sped sig till många äldreboenden, med höga dödsfall som följd. Ansvariga politiker och tjänstemän försökte i det längsta dölja den fasansfulla verkligheten.
Frågan om förbättringar och omprioriteringar inom välfärden och äldrevården har högsta politiska prioritet. Det system som infördes med den så kallade ädelreformen har med pandemin visat sig grovt dysfunktionellt. Det gällde inte minst att äldreboende inte kunde anställa en egen läkare.
Helsingborgs äldreomsorg var bland de värst drabbade i landet. Många boende smittades. Dödstalen var förfärande höga. Fortfarande har vad jag sett ingen grundlig genomlysning av orsakerna ägt rum.
”Omkring 30 vårdtagare har avlidit sedan covid-19 drabbade Valltorps vårdboende i slutet av april, enligt flera källor, bland annat inifrån boendet. Det är en av de största smitthärdarna inom äldrevården i Skåne. Hur kunde det hända”, undrade SVT.
”Nära hälften av de boende på Valltorp har avlidit under corona-pandemin. Men smittan spred sig även till personalen. Enligt källor med insyn på boendet har en majoritet av den ordinarie personalen varit sjuka. En av rösterna: ”Bara en handfull klarade sig, 90 procent insjuknade på min avdelning.”
För många av de boende och deras anhöriga liksom för personalen inom äldreomsorgen i Helsingborg har det senaste halvåret präglats av en otrygghet på liv och död, som det måste vara svårt för utomstående att leva sig in i.
Till min stora besvikelse nämner ”de nio” i sin artikel inte med ett ord covid-19 och vilka lärdomar man dragit av katastrofen. Det nämns inte heller i texten något om bättre utbildad personal, om rimligare arbetsvillkor, bättre löner och färre timanställda.
I stället handlar det om LOV, som ska leda till att ”hemvården präglas av trygghet, valfrihet och kvalitet”, där LOV står för ”lagen om valfrihetssystem och innebär att inte bara kommunen utan även privata aktörer kan få utföra vård och omsorg”.
Under covid-19-pandemins värsta stunder diskuterades återkommande hur kvaliteten inom äldreomsorgen sänkts under decennier, inte minst genom privatiseringar och marknadstänkande som genomsyrat också den kommunalt drivna verksamheten.
Nu vill ”de nio” privatisera ytterligare och kallar det för ”valfrihet”. De boende benämns i artikeln som ”kunder”, som ska kunna välja mellan olika ”produkter” eller utförare och där själva valfriheten (också för de dementa?) ska garantera trygghet och hög kvalitet.
Jag blir mörkrädd.
Fotnot: Artikeln har undertecknats av allianspolitikerna i Helsingborgs vård- och omsorgsnämnd: Lars Thunberg (KD), kommunalråd och ordförande i Helsingborgs vård- och omsorgsnämnd, Jacqueline Engström (M), första vice ordförande i Helsingborgs vård- och omsorgsnämnd, James Klingborg (M), Beth Lundstedt Holmkvist (M), Kristina Påhlsson (M), Margareta Fagerhov (L), Dubravka Trejiling Nikolic (L), Sara Johnsson (C), Anne-Margret Norberg (KD).
