Barsebäcksmarschen 1982. Foto: Hans Johnsson/Sydsvenskan Bild.
Ulf Kristersson (M) och Nyamko Sabuni (L) publicerade i veckan en demagogisk hyllning av kärnkraften. Den nuvarande kärnkraftslagstiftningen är ”hopplöst föråldrad”. Den är rentav ett ”hot mot en långsiktigt hållbar energiförsörjning”. Vad som nu krävs är en ”färdplan för nästa generations kärnkraft i Sverige”.
”Vad ska väck, Barsebäck”, skanderade alla vi som var med i den stora Barsebäcksmarschen 1982, och fortsatte ”Vad ska in, sol och vind”. För Kristersson och Sabuni gäller typ det omvända. Ut med vind- och solkraft, in med kärnkraft.
I stället för dagens stora kärnkraftverk lanserar de båda en modell som bygger många små Katrineholmskärnkraftverk över hela Sverige.
”Dagens största reaktorer kan försörja hela Stockholm med el. De små reaktorerna är lagom stora för att försörja städer i Katrineholms storlek.”
Små kärnkraftverk ska få den förtorkade och försummade landsbygden,som Katrineholm och hundratalet liknande orter, att återhämta sig och blomstra.
Vad som krävs är inget svårt menar artikelförfattarna, bara ” långsiktigt arbete och en bred palett av åtgärder. Det handlar bland annat om att säkerställa möjligheter till forskning och utveckling, stabila investeringsförutsättningar samt lagstiftning och standardiseringar som möjliggör fler reaktorer.”
Kan vi ha solpaneler på taket, varför inte ett eget kärnkraftverk i trädgården?
Riktigt så långt går inte paret Kristersson och Sabuni. Men deras utspel känns inte kunnigt och inte seriöst.
I en replik till deras inlägg i DN skriver centerriksdagsmannen Rickard Nordin under rubriken ”Små kärnkraftsreaktorer ligger 20 år framåt i tiden”:
”Debattörerna verkar ha missat de senaste årens teknikutveckling. Sol och vind sjunker drastiskt i pris. Att kombinera det med vätgasgasturbiner, energieffektivisering, mer överföringskapacitet och flexibilitet skapar ett nytt sorts energisystem. Det systemet är billigare, flexiblare och framför allt – det systemet byggs ut på marknadsmässiga villkor. Inte ens de billigaste serieproducerade kärnkraftverken är i närheten av att konkurrera mot det.”
Till argumentet bör läggas ett annat. Om många små kärnkraftverk byggs runtom i Sverige följer en rad frågor, inte minst om hur säkerheten ska garanteras, både när det gäller driften, avfallet och uranleveranserna? Kan sådana kärnkraftverk utsättas för hot av terrorister? Vad händer i ett framtida krig? Vilka risker finns för olyckor, som haverier och härdsmältor?
Vindkraftverk för forskningsbruk på västra Jylland. Foto: Sören Sommelius.
Grönland har varit danskt i århundraden, till början en koloni, nu med ett stort och allt mer utvecklat självstyre. Till ytan gör Grönland Danmark till världens tolfte största nation. Grönland har 56 000 invånare på drygt två miljoner kvadratkilometer som till 80 procent täcks av en massiv inlandsis.
För ett år sedan ville Donald Trump till världens häpnad ”köpa” Grönland. Hans utspel fick Danmark att reagera rejält och grönländarna blev förstås upprörda, de var inte till salu.
Men frågan har inte lagts på is. I Svenska Dagbladet berättarJonas Gummesson om Grönlandsfrågans fortsatta utveckling och dess bakgrund i ett kusligt maktspel mellan stormakterna USA, Ryssland och Kina. Det handlar om militärstrategi och om ekonomi och råvaror.
Under andra världskriget och den tyska ockupationen av Danmark bröts förbindelserna mellan Danmark och Grönland, som lät USA upprätta militära anläggningar på ön. Sedan dess svarar USA för öns militära försvar, som också används i det amerikanska försvaret.
Redan under andra världskriget tog Grönland steg mot ökad självständighet. Danmark var i tyska händer och kontakten bruten. Grönlänningarna lät då USA upprätta militära anläggningar. Sedan dess är det USA som står öns försvarar och dessutom utnyttjar installationerna för eget skydd.
Efter krigsslutet erbjöd dåvarande presidenten Harry S Truman Danmark 100 miljoner dollar för att göra Grönland till en del av USA. Det var 1946.
Någon affär blev det som väl var inte.
Sommaren 2019 smälte gigantiska mängder is på Grönland. Brittiska The Guardian nämnde i mars i är att man uppskattat att den smälta isen på Grönland 2019 uppgick till 600 miljarder ton is. Som en följd härav höjdes på bara fyra månader den globala havsytans nivå med 2,2 millimeter.
2.2 millimeters havshöjning globalt efter fyra månader grönländsk sommar. Kan den accelererande globala klimatkrisen illustreras tydligare?
Issmältningen på Grönland förändrar snabbt möjligheterna att exploatera råvaror på väldiga nya områden. Samtidigt ökar olika aktörers intresse av att kontrollera Arktis, särskilt USA, Ryssland och Kina.
På ön finns rika metallfyndigheter – järn, koppar, zink – och även ovanliga jordartsmetaller med stor betydelse för teknik- och försvarsindustrin i världen.
The loss of land-based glaciers in Greenland leads directly to sea level rise, ultimately increasing the risk of flooding to millions of people. Photograph: Ian Joughin/IMBIE
Ulf Swanstein och Berlith Persson vid ingången till Helsingborgs medicinhistoriska museum. Som riskerar att stängas i augusti.Bild: Stefan Lindqvist/HD..
Återigen är Medicinhistoriska museet i Helsingborg nedläggningshotat. Region Skåne bryr sig inte. Helsingborgs kommun är om möjligt än mer ointresserad.
På måndagens ”Min mening” I Helsingborgs Dagblad skrev Erik Helmer, som själv arbetar med museet, att ”Dunkerpengarna skulle kunna rädda huset och de medicinhistoriska utställningarna”. Jag instämmer till fullo. Dunkerstiftelserna skulle kunna göra all skillnad i världen. Men det fordrar ett snabbt agerande. Om ingenting händer kommer museet att stängas den 13 augusti. Helmer skriver om en ”kulturhistorisk katastrof”.
Den K-märkta museibyggnaden på Bergaliden i Helsingborg är Sveriges äldsta bevarade barnsjukhus, en historisk byggnad med stort kulturellt värde. Museet har byggts upp under lång tid av ideella krafter, på senare år med stöd av Kulturen i Lund.
Nu riskerar denna kulturskatt att försvinna för gott. Föreningen bakom museet vägrar dock att vika sig.
Om museet läggs ner, museisamlingarna skingras och den k-märkta byggnaden görs om på kommersiella villkor – då har det kulturfientliga Helsingborg visat upp sin sämsta sida ännu en gång.
Dock kan Dunkerstiftelserna göra skillnad. Pengar finns. Frågan är om det finns god vilja och handlingskraft?
Svensk sjukvård präglas av ett systemfel, skriver Dagens Nyheters ledarskribent Amanda Sokolnicki i söndagens tidning, där hon frejdigt angriper den svenska sjukvårdens organisation, där regionerna har ansvar för vården.
Under pandemin har det gång på gång visat sig att regionerna inte har vare sig kapacitet eller kompetens att hantera vårdens utmaningar. Sokolnicki pekar särskilt på bristfälliga journalsystem, där många regioner gjort undermåliga upphandlingar liksom när det gäller andra it-system inom vården.
En fråga som kostat liv under pandemin är den bristfälliga eller obefintliga uppbyggande av beredskapslager. Till det kommer sådant som oförmågan att reglera nätläkarföretagen, där många har incitament att ge ”alla patienter precis vad de vill ha – oavsett om de behöver det eller inte” – och skickar räkningen till regionerna.
Det här är inget nytt. Minns skandalbygget av Nya Karolinska sjukhuset i Stockholm med miljardrullning och för den delen den bristfälliga planeringen av ombyggnaden av Helsingborgs lasarett. Kostnaden för Nya Karolinska blev över 60 miljarder, mer än svenska försvarets årsbudget, en fördyring med 47 miljarder jämfört med vad ”de lättlurade politikerna i landstinget” bestämt, skrev Robert Aschberg i Aftonbladet.
Men viruset har ”gett en nyttig påminnelse om att svensk sjukvård präglas av ett systemfel”, genom regionernas bristande kompetens i många avseenden, skriver Sokolnicki.
Hon hävdar vidare att undermåliga journal- och it-system är en orsak till att ”en del sjuksköterskor i snitt ägnar två av arbetsdagens alla timmar åt patienter (Vårdfokus 8/8 2019).” Mindre usla system skulle rentav kunna ge dubbelt så mycket vård, menar hon och summerar:
”Det här är alltså ingen perifer fråga, den präglar – och bromsar – hela det svenska sjukvårdssystemet. Vårdpersonalen använder sin värdefulla tid till fel saker, patienter utsätts för onödiga risker – och skattebetalarna får inte valuta för pengarna.”
Det finns ett stort demokratiskt problem med regionernas sjukvårdsansvar, med ofta helt okända politiker som avgör vårdens förutsättningar och ofta ställer vårdkvalitet mot risken för skattehöjningar, som skett i Region Skåne vid flera tillfällen. ”Hur ser egentligen väljarnas chanser till ansvarsutkrävande ut?”, undrar Amanda Sokolnicki.
Pandemin har verkligen visat att vårdens organisation via regionerna har blivit ett allvarligt systemfel. Men att avskaffa regionerna blir inte enkelt:
”Det är inte bara bättre vård, ekonomisk effektivitet och rättvisa som ligger i potten. Då hade regionerna redan varit avskaffade. Det är också regionpolitiker som inte vill avskaffa sig själva. Och som finns i varje parti.”
På några veckor gjorde ett virus från en fladdermus i Kina 25 miljoner amerikaner arbetslösa, stängde gränserna mellan länderna i den fria rörlighetens Europa, tömde gatorna i städer över hela världen, sände hundratals miljoner indier ut från städerna och hem till sina byar. Alla förstår att det som sker är ovanligt och allvarligt och att krafter är i rörelse som kan ta världen till en helt ny plats.
Idéhistorikern Sverker Sörlin blev den 9 mars i år svårt sjuk i covid-19. Efter tolv dagar med smärta och hög feber vände det. Han kunde äta litet mat utan vämjelse och slutade att varje natt räkna andetagens frekvens.
Sverker Sörlin. Bild: Sofia Runarsdotter.
Sverker Sörlin använde sina återvunna krafter till att skriva och sammanställa en bok ”Kris! Från Estonia till Corona”, som getts ut av Arena Idé på bokförlaget Atlas i sommar.
Temat är samhället och kriserna. Här finns både äldre texter, många publicerade på Dagens Nyheters kultursida och nyskrivna. Den övergripande frågan är vad vi gör med virusets övergripande berättelse, hur vi och samhället kommer att påverkas. Sörlin skriver:
”Aldrig har det varit så tydligt att vi är en enda mänsklighet under samma himmel. Aldrig har vi upplevt att vår individuella hälsa är så beroende av den globala hälsan. Hur reagerar vi?”
Den pågående coronakrisen har alldeles särskilt synliggjort de senaste trettio åren som allt djupare kris för den svenska samhällsmodellen. Det har varit trettio år av kris, konstaterar Sörlin.
”Dessa årtionden har inneburit stora omfördelningar av förmögenheter … ett gradvis sammanbrott för den svenska landsbygden, växande ojämlikhet inom vård, skola och omsorg. … Samtidigt har vi sett det historiska genombrottet för ett auktoritärt nationalkonservativt parti vars framgångar varit direkt beroende av krisen.” Han fortsätter:
”Vården är underfinansierad, äldreomsorgen är underbemannad och logiken bakom dess allt torftigare omhändertagande av några av vårt samhälles allra svagaste är bestämd av intresset hos en liten grupp ägare, ofta riskkapitalister, och inriktar sig huvudsakligen på kostnadsbesparingar och nästan inte alls på verklig omsorg och omtanke eller ens kvalitet i arbetet.”
Coronakrisen får oss att ”omförhandla” det förflutna, skriver Sörlin. Vår ”erfarenhetshorisont” förskjuts. Vi omdefinierar den politik som lett till dagens situation, vi skriver om vår historia.
Hur gick det till när apoteken förvandlades till affärskedjor, när många av vårdgivarna blev bolag, när hemtjänst och äldrevård privatiserades, särskilt i Stockholm. Vad har den stadigt växande ojämlikheten i Sverige sedan 1980-talet betytt för smittspridningen i invandrartäta förorter? Var det verkligen så klokt att rusta ner sjukvården år efter år, att sänka beredskapen på alla områden.
Det är hög tid att ställa om och att hur tänka på hur det svenska samhället ska se ut i framtiden. Kanske krävs en kris för att vi ska klara av att göra de omprövningar som krävs för trygghet och säkerhet, skriver Sverker Sörlin.
Han ser, liksom Angela Merkel och FN-chefen Antonio Guterres krisen som ett ”möjlighetsfönster”. Det är nu vi måste börja våga tänka i nya banor, för att på allvar våga kräva omprioriteringar och ett annorlunda och bättre samhälle än dagens.
Den diskussionen har ju redan börjat i samtal mellan alla oss som sedan många månader lever i frivillig karantän och på många nivåer i samhället. Frågan är hur politikerna klarar omprövningar? Jag har sett bedrövliga exempel på utspel för att allt snabbt ska återgå till hur det var före krisen.
Men så får det inte bli. Med Sörlins ord: ”Stora epidemier är påskyndade. De skakar om samhällen så djupt att förändring blir möjlig.”
I det sammanhanget är hans ”Kris!” en alldeles oundgänglig inspirationskälla och verktygslåda. Här finns nödvändig analys och bra argument, det första som behövs för att börja bygga ett bättre samhälle.
Fotnot: ”Kris! Från Estona till Corona. Av idéhistorikern Sverker Sörlin. Med förord av Antje Jackelén, ärkebiskop i Svenska kyrkan. Atlas/Arena Idé. Pocket.
Den indiske revolutionären Taraknath Das skrev 1908 till den ryske författaren och fredskämpen Leo Tolstoj och bad honom om stöd för den indiska självständighetskampen mot det brittiska koloniala styret. Tolstojs svarade med ett långt brev, som, publicerades i den indiska tidningen Free Hindustan.
På så vis kom den unge Mahatma Gandhi att läsa det, på den tiden en ung fredsaktivist i Sydafrika. Gandhi skrev i sin tur till Tolstoj och bad att få publicera texten i sin egen sydafrikanska tidning Indian Opinion, där det trycktes på engelska med rubriken ”A letter to a Hindu”, senare utgivet i bokform.
Kontakten mellan den 39-årige Gandhi och den den 80-årige Tolstoj blev inledningen till en brevväxling mellan de båda ickevåldsaktivsterna, som varade till Tolstojs död1910.
Amerikanska Maria Popova berättar på sin inspirerande sajt Brain Pickings om kontakten mellan Gandhi och och den åldrade Tolstoj. Hon jämför ”mötet mellan två stora andar” med en annan brevväxling, mellan Einstein och Freud om våld och människans natur.
Tolstojs brev är en ”stridssignal” och en uppmaning till icke-våldsmostånd, skriver Maria Popova. Allra mest framgår det kanske i ett brev han skrev den 7 september 1910, åtta veckor innan han tog sitt sista andetag:
”Ju längre jag lever – och särskilt nu när jag tydligt känner att jag nalkas min död – desto större blir min vilja att uttrycka det jag känner starkare än något annat.”
Leo Tolstoj syftar med sina egna ord på ”avståendet från allt motstånd med våld och accepterandet av kärlekens doktrin bortom bortförklaringar.” ”Kärleken … är livets högsta och i djupare mening enda lag.” ”Varje användande av våld är oförenligt med kärlek”.
Tolstoj förundras över hur ett stort land som Indien med två hundra miljoner invånare kunde låta sig koloniseras av ett brittiskt kommersiellt företag. Han skriver:
”När människor lever i enlighet med de kärlekens lagar som lever i deras hjärtan och är uppenbara för dem, vilket utesluter varje användning av våld kan inte längre några hundra förslava miljoner, inte heller kan miljoner förslava en enda individ.
Fotnot: Letters from One: Correspondence (and more) of Leo Tolstoy and Mohandas Gandhi; including ‘Letter to a Hindu’ kan köpas som ebook via Amazon för $3 här.
I sin introduktion till Tolstojs ”A Letter to a Hindu” skriver Mahatma Gandhi:
INTRODUCTION
The letter printed below is a translation of Tolstoy’s letter written in Russian in reply to one from the Editor of Free Hindustan. After having passed from hand to hand, this letter at last came into my possession through a friend who asked me, as one much interested in Tolstoy’s writings, whether I thought it worth publishing. I at once replied in the affirmative, and told him I should translate it myself into Gujarati and induce others’ to translate and publish it in various Indian vernaculars.
The letter as received by me was a type-written copy. It was therefore referred to the author, who confirmed it as his and kindly granted me permission to print it.
To me, as a humble follower of that great teacher whom I have long looked upon as one of my guides, it is a matter of honour to be connected with the publication of his letter, such especially as the one which is now being given to the world.
It is a mere statement of fact to say that every Indian, whether he owns up to it or not, has national aspirations. But there are as many opinions as there are Indian nationalists as to the exact meaning of that aspiration, and more especially as to the methods to be used to attain the end.
One of the accepted and ’time-honoured’ methods to attain the end is that of violence. The assassination of Sir Curzon Wylie was an illustration of that method in its worst and most detestable form. Tolstoy’s life has been devoted to replacing the method of violence for removing tyranny or securing reform by the method of non-resistance to evil. He would meet hatred expressed in violence by love expressed in self-suffering. He admits of no exception to whittle down this great and divine law of love. He applies it to all the problems that trouble mankind.
When a man like Tolstoy, one of the clearest thinkers in the western world, one of the greatest writers, one who as a soldier has known what violence is and what it can do, condemns Japan for having blindly followed the law of modern science, falsely so-called, and fears for that country ’the greatest calamities’, it is for us to pause and consider whether, in our impatience of English rule, we do not want to replace one evil by another and a worse. India, which is the nursery of the great faiths of the world, will cease to be nationalist India, whatever else she may become, when she goes through the process of civilization in the shape of reproduction on that sacred soil of gun factories and the hateful industrialism which has reduced the people of Europe to a state of slavery, and all but stifled among them the best instincts which are the heritage of the human family.
If we do not want the English in India we must pay the price. Tolstoy indicates it. ’Do not resist evil, but also do not yourselves participate in evil—in the violent deeds of the administration of the law courts, the collection of taxes and, what is more important, of the soldiers, and no one in the world will enslave you’, passionately declares the sage of Yasnaya Polyana. Who can question the truth of what he says in the following: ’A commercial company enslaved a nation comprising two hundred millions. Tell this to a man free from superstition and he will fail to grasp what these words mean. What does it mean that thirty thousand people, not athletes, but rather weak and ordinary people, have enslaved two hundred millions of vigorous, clever, capable, freedom-loving people? Do not the figures make it clear that not the English, but the Indians, have enslaved themselves?’
One need not accept all that Tolstoy says—some of his facts are not accurately stated—to realize the central truth of his indictment of the present system, which is to understand and act upon the irresistible power of the soul over the body, of love, which is an attribute of the soul, over the brute or body force generated by the stirring in us of evil passions.
There is no doubt that there is nothing new in what Tolstoy preaches. But his presentation of the old truth is refreshingly forceful. His logic is unassailable. And above all he endeavours to practise what he preaches. He preaches to convince. He is sincere and in earnest. He commands attention.
Resenärer och chaufförer vittnar om att många avgångar är fullsatta, något som bryter mot Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Bild: Tom Wall/HD.
Folkhälsomyndighetens rekommendationer om social distans hålls inte, varken på stadsbussarna i Helsingborg eller på bussar och i tunnelbanan i Stockholm.
Enligt Skånetrafiken har det skett en minskning av antalet resenärer under pandemin. Det har inneburit ekonomiska förluster som gjort att man har dragit ner på turerna, skriver Helsingborgs Dagblad.
Vad gör de regionala politikerna? Ytterst är det deras ansvar. Accepterar de ökade covid-19 smitta och fler dödsfall för att hålla nere Skånetrafikens miljardunderskott? Eller har de semester??
– Prognosen är att vi kommer ha minskad biljettförsäljning på en miljard. För att kunna behålla trafik där det finns många resenärer, måste vi minska där det finns färre, säger Saman Tondnevis,affärsmarknadschef på bussarna för Skånetrafiken.
Det är ingen enkel målkonflikt. Men om den inte hanteras och blir löst kan konsekvenserna bli ytterst obehagliga.
Till hösten finns det inga planer på att öka turerna. Skånetrafiken har meddelat att avgångarna kommer ligga på en 10-15 procent minskning jämfört med samma tid förra året. Följden kan bli fler smittade och döda och också att allt fler väljer att ta den egna bilen, med allt vad det innebär.
Situationen i Stockholm är liknande om än i större skala. Sveriges Radios Ekot granskning visar att det har varit svårt eller omöjligt för de som reser kollektivt i Stockholm att hålla avstånd. Trots varningarna om trängsel fortsatte trafiken att köras med färre turer.
Ekot har granskat data från nästan 90 000 inspektioner under tre månader av pandemin. På närmare en femtedel av alla resor har det enligt kontrollanterna varit svårt, eller inte gått, att hålla avstånd till andra.
Nu ska samma politiska regionledning i Stockholm som bär ansvaret för smittospridning och de många dödsfall som inträffade på regionens äldreboende hantera en ny kris som kan drabba Stockholmsregionen i en andra vågens pandemi när skolorna börjar och semestrarna slutar efter sommaren.
Efter alla bortförklaringar i den första krisen är det svårt att ha någon tillit nu. Till SR säger Trafikförvaltningens i Stockholm kommunikationschef Suss Forssman Thullberg:
– Vi kör så mycket vi kan utifrån förutsättningarna, men det är utmaningar vi har. Vi kommer aldrig att klara trängselproblematiken om inte varje stockholmare hjälper till.
Är det jobb- och studiependlande stockholmare som har ansvaret för att undvika en ny våg av pandemin i höst? Naturligtvis inte.
Ekots genomgång av data från bussarna visar att mer än var fjärde buss varit full eller överfull av resenärer, enligt bussbolagets egen klassning.
Kommer det att bli ”livsfarligt” att resa kollektivt i höst? Ja, om ingenting göras för att hantera den kommande krisen.
Färre turer trots varningar om trängsel. Foto: Emma-Sofia Olsson/SvD/TT
Den som ska bli dansk medborgare måste genomgå en så kallad ”grundlovsceremoni”. Den består för den sökande av tre moment: a) att underteckna ett dokument med löftet att följa den danska grundlagen, b) att lova att vara respektfull mot regeringstjänstemän och c) att lova att visa respekt för ”danska värderingar”.
Hur visar man respekt för ”danska värderingar”? Jo, enligt ”handskakningsceremonin” som antogs av parlamentet i december 2018, där kravet är att den sökande skakar hand med en regeringsanställd, ”naken handflata mot naken handflata”. Handskar är förbjudna.
Genusvetaren Marie Meyleskriver om ”Danmarks statsrasism” i nya numret av Malmöbaserade kulturtidskriften Mana (1.2020). Temat är coronaaktuella ”Beröring”.
Är det en särskilt del av dansk kultur att skaka hand med regeringstjänstemän utan handske, undrar Meyle sarkastiskt.
För henne – och jag delar förstås hennes synsätt – är lagen ett uttryck för antimuslimsk rasism i Danmark.
Detsamma gäller ”maskeringsförbudet”, som parlamentet antog tidigare samma år, vilket i realiteten var ett burkaförbud.
Sommaren 2020 har den pågående pandemin vänt ut och in på begreppen. Att ta i hand med en regeringstjänsteman eller någon annan utan handskar medför nu en uppenbar risk för att bli smittad och är knappast ett signum för dansk kultur, om det nånsin skulle kunna ha varit det.
Den 16 april i år beslöt följaktligen den danska regeringen om att tillfälligt undanta handskakning som krav på medborgarskap.
Också den danska ”kärnvärderingen” att visa sitt ansikte i offentligheten har blivit problematisk och kan likaså i vissa sammanhan klassas som en hälsorisk, när det råder påbud om att bära ansiktsmask.
Hur behandlas då de som söker danskt medborgarskap när handskakningsceremonin uínte kan genomföras och ansiktsmask inte kan förbjudas?
Jo, man lägger ner möjligheten att söka medborgarskap i Danmark så länge som pandemin varar, skriver Marie Meyle. Svenska tidningsuppgifter är dock annorlunda.
John Lewis i förgrunden slås ner av rasistiska poliser på Edmund Pettus-bron under den stora marschen för rösträtt i Selma, Alabama. Lewis misshandlades så svårt att hans skalle spräcktes, men överlevde. Foto: AP.
John Lewis, legendarisk amerikansk medborgarrättskämpe och demokratisk kongressman från Georgia, avled i fredags 80 år gammal, drabbad av cancer i bukspottskörteln.
Lewis kämpade för afroamerikanernas medborgerliga rättigheter ända till sin död. Han föddes i Troy Alabama 1940 som son till ”sharecroppers” (ungefär statare) och blev en framträdande ledare i medborgarrättsrörelsen redan på 1960-talet.
Några månader efter hans födelse lynchades kycklingfarmaren Jesse Northon 30 km från hans födelsehem. Northon hade tilltalat en polis med hans namn utan att inleda med ”Mister”. Han arresterades varpå en upphetsad mobb angrep och förföljde Thornton, som stenades och sköts ihjäl. Hans kropp dumpades i ett träsk och hittades en vecka senare, omgiven av gamar.
Lewis växte upp i en miljö som präglades av händelser som den nämnda, skriver The New Yorker i en artikel om Lewis eftermäle. Särskilt sydstaterna genomsyrades av Jim Crow-erans råa rasism och segregering.
Påverkad av Martin Luther Kings radiopredikningar flyttade Lewis till Nashville, där han började studera teologi och ickevåldsteori. Han blev snart dissident och medborgarrättsaktivist som slöt upp bakom King.
John Lewi. ,Foto: Paul Marotta
Som aktivist arresterades han 45 gånger och misshandlades än fler gånger av poliser och av vita rasister. Den mest uppmärksammade händelsen var under Den blodiga söndagen, den 7 mars 1965, då han med 600 aktivister marscherade för rätten att rösta. På Edmund Pettusbron över Alabamafloden blev han slagen medvetslös av polis så brutalt att hans skallben krossades. Han trodde att han skulle dö.
Trots händelserna på bron i Selma Alabama som förändrade USA:s historia bär den fortfarande ett Edmund Pettus namn och hyllar därmed en amerikansk senator, en vit rasist och ledare eller ”Grand Dragon” i Alabamas Ku Klux Klan.
Lewis kämpade för medborgerliga rättigheter hela sitt liv. Vid budet om hans död saBarack Obama att den sista gången han ”träffade” John Lewis var under ”en virtuell demonstration där John gav sitt stöd åt unga aktivister under demonstrationerna efter George Floyds död”.
John Lewis går mellan Barack och Michelle Obama över Edmund Pettus-bron i Selma Alabama vid en minnesceremoni.
Dunkerstiftelserna sparkade för ett år sedan sin vd Claes Lindqvist. Anledningen var att denne placerat tiotals miljoner i bolag där han själv satt i styrelsen, utan att inhämta tillstånd.
Nu står det klar att tillsammans 85 miljoner, skriver Helsingborgs Dagblad, har förskingrats (”var borta” är HD: ordval) genom den förre vd:ns affärer.
Två bolag har satts i konkurs. Det ena redan förra året med 15 miljoner i och det andra i början av 2020 med 70 miljoner (av totalt 218 miljoner) i skuld till Dunkerstiftelserna.
På stiftelsernas hemsida, dunkerstiftelserna.se, skriver man att ”Styrelsen uppdagade tidigt under 2019 att ”den tidigare verkställande ledamoten kunde misstänkas ha gjort investeringar av Dunkerintressenas kapital i strid mot denna placeringspolicy”. Alltså en misstanke men inget fastslående.
Det heter vidare att den tidigare VD:n ”skiljts från alla uppdrag inom Dunkerintressena och, efter avstyrkan från revisorn, inte beviljats ansvarsfrihet. Legala åtgärder har initierats och högsta prioritet är att söka begränsa förluster.”
Den sparkade vd:n Claes Lindqvist har tidigare via sin advokat uppgett att han anser att ”de påståenden om brister som gjorts rörande hans förvaltning av Dunkerintressena är oberättigade”.
De försvunna 85 miljoner gick till två förlusttyngda aktiebolag där Claes Lindqvist var styrelseordförande, skriver HD.
Det ena bolaget heter Crossborder technologiesAB och sysslade med lasthanteringsutrustning. När ett Dunkerbolag blev aktieägare under 2015 var Crossborder redan under hård press. De senaste fyra åren hade förlusten uppgått till mellan 7 och 10 miljoner kronor. Varför i hela friden skulle Dunkersmedel satsats i ett så krisdrabbat företag? Och hur kunde den dåvarande vd:n utföra så väldiga överföringar utan att återstoden av styrelsen reagerade??
Det andra bolaget heter Sparkistan StClemens AB, och är moderbolag i en koncern verksam inom e-handel.
Beloppen är så stora att det självfallet borde bli en rättssak av det inträffade. Det finns ingen anledning i världen att låta 85 miljoner försvinna, som skulle kunna ha gagnat Helsingborgs stad i enlighet med Dunkers testamente.
Fonderna har på senare tid använts till att med sammanlagt miljardbelopp bygga Helsingborgs Arena och ny läktare på idrottsplatsen Olympia. På tur borde ha stått akuta kultursatsningar. Helsingborg saknar en konsthall. Biblioteket behöver både nya områdesbibliotek och en utvidgning och renovering av huvudbiblioteket eller rentav ett helt nytt bibliotek.
Planer på utvidgningar av huvudbiblioteket har aviserats, men är långt ifrån prioriterade.
Till saken hör inte minst att Dunkers kulturhus, som kom till genom medel från Dunkersfonderna, har varit djupt nedgånget i en utdragen konstnärlig kris och borde fått resurser av något slag till en nystart för att återta sin position i kulturlivet.
Därför är Dunkerstiftelsens försvunna 85 miljoner banne mig ingen småsak. Om den nuvarande styrelsen inte utreder vad som skett faller skuggan också över den.
