Porträtt av Elsa Grave. Pastell av Brita af Klerker.
”Jag föddes i en gruva” är titeln på en ny utställning i Konsthallen, Åstorps bibliotek. Med vernissagen hyllades på kvinnodagen den 8 mars poeten Elsa Grave med ett ambitiöst program.
På utställningen, som pågår till den 15 maj, visas ett urval av Graves målningar, för att ge en bild av henne som just konstnär, tillsammans med brev, skissblock, teckningar. Det breddar bilden av en mångsidigt begåvad kvinna: Poet, romanförfattare, konstnär, feminist, miljöengagerad …
Elsa Graves oljemålning av Nyvångshögen. Hon gick på målarskola och var först inriktad på att bli bildkonstnär. Bild: Anne-Marie Grave, dotter till Elsa Grave.
Inledde gjordeKristina Hallind från Elsa Grave-sällskapet, som berättade om poetens liv och skrivande. Elsa föddes i Gunnarstorp 1918 och växte upp i Nyvång i anslutning till den stora ask- och slagghög som är Nyvångs signum i världen.
Elsa Grave gick i läroverk i Helsingborg. Men lärarna var lomhörda för hennes skrivande talang, berättar Kristina Hallind. Den blivande poeten och en av modernismens förgrundsgestalter i svensk poesi, fick i studentbetyget ett B i svenska, viket motsvarade precis godkänt. Hennes konstnärliga ambition värderades desto mer, med ett A i betyget, högsta tänkbara.
Skådespelaren Gunilla Poppe, som också är Elsa Grave-sällskapets ordförande, läste under kvällen flera av hennes dikter, som Svinborstnatt. Några av dikterna fanns stort textade på väggarna, ett härligt sätta att introducera poesi.
”Svinborstnatt och kvalmig lukt i stian, suggan snarkar i sin dröm dröm av dubbelhakor, galtabetar surnad mjölk och här och där ett brunt potatisskal, djupast ner i drömmen glider strömmar utav blåmjölk där en flik av grädden ännu döljer svarta liket av en fluga.”
På vernissagesöndagen reflekterade konstnären och filmaren Kalle Brolin inspirerat om slagghögar (kan en slagghög vara ett konstverk?), gruvsamhällen, blåsorkestrar och om Elsa Graves poesi, medan författaren Åsa Maria Kraft läste egna dikter, som hyllningar till Elsa Grave på kvinnodagen.
Elsa Grave genomgår en våg av förnyad uppmärksamhet. I samband med hundraårsminnet av hennes födelse (1918) hyllades hon i en lång rad kulturartiklar.
Därför är det så glädjande att Åstorps konsthall i samarbete med Åstorps bibliotek och ABF tagit hem Elsa Grave till den trakt där hon föddes med en så härlig och ambitiös satsning som den här.
Fotnot: Nya Kultur-Sören slipar argumenten, inventerar ordförrådet och gallrar bland vanföreställningarna och de förutfattade meningarna. Han gör därför uppehåll i bloggskrivandet en tid framöver.
Sveriges Televisions entré från Oxenstiernsgatan i Stockholm, september 2008.Foto Holger Ellgaard/Wikipedia.
Det har länge funnits en politisk enighet om att yttrandefriheten är en nödvändig förutsättning för en fungerande demokrati. Ändå har SD länge i en rad sammanhang gått till angrepp mot medier och enskilda journalister på ett sätt som påminner om förhållandena i länder som Polen och Ungern.
Nu rättar moderaterna in sig i ledet bakom sverigedemokraterna. I nya numret av tidningen Journalisten rapporteras om hur motioner från de båda partierna vill införa sanktioner mot journalister eller medier som prickas i Granskningsnämnden.
Moderaternas riksdagsledamöter Lars Beckman, Jan Ericson och Edward Reidl föreslår i två motioner att Granskningsnämnden för radio och tv stärks genom införandet av sanktionsmöjligheter vid brott mot regelverket.
Även flera Sverigedemokrater i riksdagen föreslår i motioner att sanktionsmöjligheter införs. David Lång (SD) och Robert Stenkvist (SD) vill i en motion införa ”påföljder” för programansvariga ”när allvarliga brott mot stadgar och sändningstillstånd sker”.
Samma parti vill att granskningsnämndens ledamöter ska bestå av politiker från riksdagspartierna, mandatmässigt proportionerligt, och utses av riksdagen i stället för av regeringen.
Förslaget skulle innebära att politiker från Sveriges riksdag beslutar om vad som är sakligt och vad som är opartiskt, och kan besluta om ”påföljder” för anställda på SVT, SR och UR.
Under det senaste året har politiker inte bara från M och SD utan också från KD vid olika tillfällen grovt attackerat public Service-medierna. De nya motionerna är djupt oroande. Om SD och M-politiker skulle få makt att straffa SR och SVT kan konsekvenserna inte överblickas.
Grundlagsskyddet för public service är helt otillräckligt och borde stärkas innan det är för sent.
Litteraturkanalen.se – slopar månadsavgiften och blir tillgänglig utan kostnad.
Litteraturkanalen.se, en för Sverige unik webb-satsning, blir nu kostnadsfritt öppen för alla bok- och läsintresserade (och för er andra också …). Bakom satsningen står de båda helsingborgsfilmarna Mikaela Hennig och Rex Brådhe, som tidigare bland annat gjort en lång rad dokumentärfilmer för SVT, inte minst K-special.
Därmed slopas den tidigare månadsavgiften. Den som vill är välkommen att fortsätta som stödmedlem med samma månatliga belopp som tidigare, 39 kronor i månaden. Men huvudprincipen är fritt inträde till Litteraturkanalens många skattkammare.
Från startsidan finns tolv dörrar till olika sorters material.
Under vinjettenEllens skarpa boktips berättar bokkännaren Ellen Skarp, som i många år arbetade på Killbergs i Helsingborg, om sina favoritböcker. Det handlar ofta om fransk litteratur (i svensk översättning) men också om annat, som isländska deckare, brittiska feelgoodhistorier och om ålarnas hemliga liv, enligt Patrik Svenssons prisade Ålevangeliet.
På Litteraturkanalen finns också flera av Rex och Michaelas egna filmproduktioner, som dokumentären ”Mitt hjärtas jaguar”, om dramatikern, skådespelaren, musikern och fotbollsfantasten Magnus ”Mankan” Nilsson och den fina kortfilmen Sundet, om barndomsminnet och ljudet av en färja när bilarna rullar ombord.
Här finns också bilder från ett work in progress, en dokumentär om Andrew Manze,”Den skrattande dirigenten”, under många år chefsdirigent för Helsingborgs symfoniorkester. Och så i tre delar min egen intervju med Förintelseöverlevaren Katja Olsson, ”Flickan som kom till Auschwitz”.
Förhndrar stadsdirektören Palle Lundberg att Öresundskraftsaffären ska granskas externt. Bilderna, t v foto Tom Wall, HD, t h foto Sven-Erik Svensson/HD.
Stadsrevisionen svarade i höstas HD att man inte kunnat genomföra en extern revision av Öresundskraftaffären därför att man ”utan framgång försökte få en revisionsbyrå att granska affären”.
Nog borde man provat fler kanaler, det var så mycket som stod på spel. Det lät som en bortförklaring. Trots allt handlar det om 25 miljoner och om avsevärda demokratiska värden.
Nu i mars 2020 ges en ny förklaring, som för mig låter som goddag yxskaft, förlåt uttrycket. HD skriver:
”Nu hävdade man istället att förslaget stoppades eftersom stadsrevisionen är oberoende”.
Stadsrevisionen ska rimligen vara oberoende gentemot stadens styre vars fogderi den har till uppgift att granska. Om kommunens ledande politiker bygger idrottsanläggningar för en miljard (som skett i Helsingborg, först Arenan och sedan nya Olympia) borde stadsrevisionen oberoende granska så att politikernas beslut följt lagar och rimliga ekonomiska avvägningar – även om politikerna norpat kapital ur Dunkersfonderna.
Så här heter det på Helsingborgs hemsida: ”De förtroendevalda revisorernas uppdrag är att granska om stadens verksamheter sköts ändamålsenligt, ekonomiskt och att räkenskaperna är korrekta.”
Revisorkollegiet har fyra politiskt tillsatta ledamöter. Dess uppgift är exakt vad Bert Alfson begärt, att granska stadens räkenskaper. Ordförande är Aina Modig Lindell (S).
Revisorer lämna ansvarsfrihet. Den företags-vd som ger revisorerna instruktioner begår ett grovt fel.
Men i stadsdirektören Palle Lundbergs värld är revisionen ”oberoende” av medborgarna i kommunen, den ska inte granska kommunens beslut om det finns medborgerliga krav, då är den inte ”oberoende”.
För att vara oberoende ska stadsregionen göra som stadsdirektören säger. Punkt slut. I Helsingborg lika väl som i Vitryssland. Amen. Eller vad menas?
Nu är det alltså medborgare som begärt att en extern revision ska göras av hur stadens styrande politiker och tjänstemän agerat under Öresundskraftsaffären, vilket är högst rimligt.
Samtidigt säger Lundberg mot sig själv, skriver HD:
– Alla invånare kan höra av sig med förslag till revisionen. Detta hade vi kunnat vara tydligare med och förklara när frågor kommer in och hänvisa vidare. Har man man frågor som rör revisionen är ordförande i revisorskollegiet tydlig med att hon gärna tar emot frågorna.
”Felet” Bert Alfson skulle ha gjort med sin begäran blir då att han använt sig av det så kallade ”Helsingborgsförslaget”, klubbat i kommunfullmäktige, en procedur där också medborgare kan yttra sig.
Det förstås inget fel. Allt tyder på att Lundberg och kommunstyrelseordförande Danielsson till varje pris vill förhindra att Öresundskraftsaffären blir föremål för en extern genomlysning. Det kan bara bero på att det finns något i affären som måste döljas till varje pris. Varför fick HD enbart intervjua den avgående ekonomidirektören Ulf Krabisch via skriftliga i förväg formulerade frågor och inte på telefon?
Folkinitiativet, genom Bert Alfson, skickade in ett Helsingborgsförslag. Men det stoppades innan det publicerats.Bild: Britt-Mari Olsson/HD
Folkinitiativets Bert Alfson vill ha en extern genomlysning av hela processen kring försäljningen av Öresundskraft, skriver Helsingborgs Dagblad.
Men staden har stoppat förslaget som inte ens lagts ut på kommunens hemsida, enligt reglerna för det så kallade Helsingborgsförslaget, beslutade av kommunfullmäktige.
Staden och staden, förresten. I det här sammanhanget är det stadens servicedirektör Mathias Johansson Perttu som i samråd med sina kollegor på Kontaktcenter och på stadsjuridiska enheten har beslutat att stoppa Bert Alfsons förslag från att läggas upp för omröstning på stadens hemsida.
– Stadsrevisionen är fristående och agerar oberoende mot staden, säger servicedirektören till HD. Han fortsätter ”Då blir det svårt för staden att ge uppdrag. Därför blev det det svaret. Vi har även stoppat andra Helsingborgsförslag som vi inte råder över.”
Stadsdirektör Palle Lundberg står bakom servicedirektörens beslut och stoppar granskning av sitt eget agerande under Öresundskraftsaffären. Bild: Sven-Erik Svensson/HD.
Men i en andra artikel, utlagd på HD:s webbsida under tisdagskvällen agerar stadsrevisionen knappast oberoende mot staden. Stadsdirektören Palle Lundberg står bakom beslutet att säga nej till att släppa fram förslag på en extern granskning av Öresundskraftsaffären, heter det i artikeln.
Men – nog var stadsdirektör Palle Lundberg en av de personer vars agerande under Öresundskraftsaffären skulle ha granskats i en extern genomlysning?! ”Tjänstemännen” på kommunen har ju utpekats som de som drivit försäljningen och rimligen måste Lundberg ha spelat en huvudroll i sammanhanget. Nu stoppar han granskningen av sig själv. Det ser inte snyggt ut. Maktmissbruk skulle jag vilja kalla beteendet.
Bert Alfson är sannerligen inte ensam. Vi var 96 procent av de röstande som valde att rösta nej till kommunaledningens förslag att sälja Öresundskraft, vilket bara fick tre procent av rösterna. Jag gissar att de flesta av nejröstarna, de 96 procenten, är lika intresserade av en extern genomlysning som Bert Alfson.
Kommunalrådet Marcus Friberg (MP) är initiativtagare till Helsingborgsförslaget, skriver HD. Han menar att förutom det som finns nämnt i regelverket – exempelvis lagbrott eller oförskämdheter – så ska förslagen släppas igenom.
– När jag överser det förslag som är lagt är det en politisk bedömning som görs att det inte lagts ut. Framförallt när det rör frågan om en extern revision.
KommunalrådetJan Björklund (S) är också kritisk till att förslaget stoppats:
– En extern revision är ett alldeles ypperligt Helsingborgsförslag oavsett vad man tycker om innehållet. Det får inte vara ett tyckande om innehållet, säger han.
Det handlar om demokrati och demokratisk insyn i vad som skulle ha blivit Helsingborgs största affär någonsin, med långsiktiga och oåterkalleliga konsekvenser och många underliga inslag, som hittills bara framskymtade bakom kommunledningens mörkläggningsridåer.
Men det handlar också om pengar, om 25 miljoner som det extravaganta amerikanska konsultbolaget A&M ska casha in. Firmans huvudansvarige för helsingborgsaffären, stationerad i New York, är också återkommande kommentator i den ultrakonservativa Trumpvänliga TV-stationen Fox News. Varför ska Helsingborg anlita en sådan person och en sådan firma och till det priset?? Det måste genomlysas.
Och vem bokade in konsulterna? Var det tjänstemännen på egen hand? Den avgående ekonomidirektören svarade bara på frågor via SMS, inte i telefon. Varför då? Var det Palle Lundberg som drev projektet?
Vad visste politikerna och i synnerhet Peter Danielsson? Visste kommunstyrelsens ordförande ingenting om konsultupphandlingen som gjorde i all tysthet just under valdagarna 2018, utan att helsingborgarna fick veta något?
Också detta måste genomlysas.
Till det kommer kommunrevisionens och servicedirektör Mathias Johansson Perttus aktuella beslut att ta bort Bert Alfsons förslag, vilket strider mot intentionerna i ett av kommunfullmäktige fattat beslut om medborgarinflytande. Vad hade servicedirektören för grund? Vem och vilka mer var inblandade i beslutsprocessen. Danielsson?? Och Palle Lundberg, det vet vi nu, just en skön bekännelse.
Har inte kommunrevisionen ett givet uppdrag att på medborgarnas vägnar granska hur de makthavande använder offentliga medel? Revisionen ska väl knappast skydda makthavare som ifrågasätts genom att tysta medborgarnas möjligheter till dialog och insyn?
Varje ny tur gör affären alltmer olustig. Helsingborg kan inte gå vidare förrän de här frågorna är rejält utredda. Sanningen måste bli offentlig vilket bara kan ske genom en extern och helt oberoende revision.
Den stadsdirektör som stoppar en granskning av sig själv borde rimligen tala ut – eller söka ett annat jobb.
Ersättningsnivån för skolorna har ändrats förr och den måste kunna ändras igen, skriver debattörerna. Foto: Alexander Olivera/TT
Runt om i landet tvingas kommunerna skära ner inom sin skolverksamhet samtidigt som skolkoncernerna kan plocka ut mångmiljonvinster, skriverBoel Vallgårda och Johan Enfeldt från Nätverket för en likvärdig skola i en debattartikel i Svenska Dagbladet.
De båda artikelförfattarna har i sin rapport ”Ökad likvärdighet genom minskad skolsegregation och förbättrad resurstilldelning” kommit fram till att fristående skolor överkompenseras med cirka 20 procent jämfört med kommunala skolor.
De slår fast det självklara att ”dessa orimligheter måste rättas till” och har kommit fram till att den nuvarande lagstiftningen ger nuvarande lagstiftningen ger ”olikvärdiga villkor mellan offentligt drivna skolor och vinstdrivna skolor”.
Följden av det har blivit att kommunerna runtom i landet måste skära ner inom sin skolverksamhet samtidigt som skolkoncernerna kan plocka ut mångmiljonvinster.
Friskolesystemet infördes av Bildtregeringen 1992. Den gången fick friskolorna 85 procent av kommunernas ersättning. En utredning några år senare fastslog sedan att en rimligare nivå vore 75 procent. Trots detta är ersättningen i dag höjd till 100 procent.
Detta trots att den kommunala skolan har ett ansvar att se till att det finns skolor för alla, också i utsatta områden. Friskolorna kan däremot bedriva skolor enbart där det lönar sig för dem och se till att klasserna alltid är fulla.
Fristående skolor i allmänhet och koncerner som Internationella engelska skolan (IES) i synnerhet, kan för sig skapa en gynnsammare elevsammansättning. Kommunala skolor får i stället en ökad koncentration av elever med behov av stöd. Vinstsyftande skolor behöver bara ta emot elever som aktivt valt deras skola och därmed accepterat ett specifikt koncept, till skillnad från de kommunala som måste vara till för alla.
Det har därmed blivit mycket lönsamt att bedriva friskolor, vilket har lett till att utvecklingen mot koncernskolor, riskkapital och börsnoteringar tagit fart. I utredningen heter det:
”Att stora belopp av skattemedel överlåts till privata utförare utan närmare preciserade krav på vad som ska göras för pengarna är inte möjligt inom andra områden är skolan.”
För att förstå hur samhället ser ut måste vi se skolans roll. Rapportens författare skriver:
Skolan är också en mötesplats för unga och deras föräldrar vilken kan bidrar till sammanhållning förståelse och tolerans i samhället. Skolan har ett centralt uppdrag i att upprätthålla det civiliserade samhället som uttrycks i FN:s mänskliga rättigheter och barnkonventionen. Att upprätthålla denna centrala uppgift försvåras när skolan fragmentiseras.
Rapporten är högintressant läsning. De högljudda debattörer som vill lösa sociala problem med fler poliser och hårdare straff bör särskilt studera den. I skolans ojämlika värd byggs ett segregerat samhälle – med skattepengar. Det är fullständigt horribelt.
Den 25-sidiga rapporten kan laddas ner gratis här.
På Tomarps kungsgård visas till den 23 mars en ovanligt suggestiv keramikutställning, formad av Marianne Hall. I de vackra rummen finns ett myller av lerfigurer. Den som tittar efter noga kan se att många befinner sig mitt i livets dramatik, andra misstänker jag rentav är döda.
Men utställningen handlar inte om döden utan om livet och livets uttryck. Halls figurer har ett kroppsspråk och en ansiktsmimik som rentav får mig att höra, nå ”höra”, vad de säger så att jag kan ana något om vad de utsatts för eller utsätts för, som utsagor om människans och mänsklighetens glädje och lidande.
Många av Marianne Halls figurer är bara handshöga eller mindre. betraktaren måste luta sig fram över dessa Gulliver-varelser och själv bli något av en jätte i sammanhanget. Det förstärker betraktarens känsla att Marianne Hall inkännande reflekterar över människans och mänsklighetens litenhet och utsatthet. Associationerna vandra åt olika håll, det kan handla om krig, pandemier eller miljökatastrofer.
På utställningen visas också filmarens Lars Lennart Forsbergs (1933 – 2012) kortfilm Kyrie Eleison, en femton minuter lång suggestiv visuell gestaltning av Marianne Halls lerfigurvärldar, med sång av isländska Björk.
Forsberg blev känd för bl a Vem älskar Yngve Frej och gjorde år 2000 en personlig dokumentär, ”Min mamma hade 14 barn”. Ett av de andra barnen var konstnären Marianne Hall (född 1936), ett annat den kända skulptören och keramikern Hertha Hillfon (1921 – 2013). Nog måste Marianne Hall ha inspirerats av storasyster Hertha, deras verk har familjekänsla sig emellan, om än Herthas är mycket större.
Pappa till de tre konstnärliga och kreativa syskonen – och alla de andra barnen – är skräddarmästaren Karl Filip Forsberg , som på äldre dar började teckna porträtt, många av dem självporträtt. Hans uttrycksfulla och drivna bilder visas på bottenvåningen och nog blinkar de till dotter Mariannes figurer en trappa upp.
På webbsidan Galleri på svenska konstnärer skriver Marianne Hall:
Jag gör bilder i lera detta är mitt språk
En gång hade jag inget språk då kunde vanmakten ta makten över mig
Nu har jag ett språk som tar makten över vanmakten
Hur det sker vet jag inte glädjen bara finns där stark som vatten.
Marianne Halls lerskulpturer på Tomarps kungsgård.
