Pianisten Felix Tani och skådespelaren Michael Segerström spelar Henning Manchells korta drama ”Driving Miles”, som utspelar sig i Norge och handlar om en skrothandlare, en taxichaufför och den gudabenådade jazztrumpetaren Miles Davis.
En skrothandlare i Norge funderar på om hans flaggstång behöver målas. I stället hissar han flaggan på halv stång, efter ett telefonsamtal från sin far. Miles Davis är död, berättar pappan och uttalar namnet som man läser det utan någon engelsk intonation. Året är 1991.
Så pass poetiskt inleder Henning Mankell sin ”Driving Miles”, med undertiteln ”Gökuret från Montreux”, som på onsdagskvällen uppfördes som genrep på Sub Rosa på Råå. Pjäsen lär vara den sista Mankell skrev kort tid före sin död. Historien utspelar sig i Norge och handlar om en skrothandlare, en taxichaufför och den gudabenådade jazztrumpetaren Miles Davis.
På scenen står Michael Segerström,som med stor scenisk närvaro och glimten i ögat gestaltar skrothandlaren och berättar en historia om dennes vän taxichauffören, som en gång på jazzfestivalen i Molde fick köra Miles Davis. Miles frågade chauffören om han visste vem han var och om han tyckte om hans musik. Svaret på den första frågan var ja och på den andra nej. Sedan blev de båda vänner för livet.
Pjäsen är uppbygd som en blues, med en härlig rytm i berättandet. Med på scenen finns pianisten Felix Tani, som ibland bara markerar paus i monologen med några snabba ackord för att en annan gång låta en musikslinga växa långt ut i rummet, innan Michael Segerströms skrothandlare fortsätter sin vemodiga berättelse om jazzen, vänskapen och livet.
Eyvind Andersen står för regin av Mankells till formen lilla men till innehållet stora drama. Det är lätt att ta ”Driving Miles” till sitt hjärta.
Fotnot: Föreställningen ges på torsdag kl 19 i Tivolihuset i Höganäs, på fredag 21.15 i Konsul Perssons villa under Helsingborgs KulturWKND och på söndag kl 16 på Kulturhuset Björnen i Åstorp.
EU reagerade i hårda ordalag mot USA:s beslut att i strid mot FN-förbudet från 1997 mot landminor eller personminor åter börja använda dessa vapen utan restriktioner. Det innebär att Donald Trump sätter sig över folkrätten.
EU:s utrikespolitiske chef Josep Borrell sa i ett uttalande att USA nu underminerar det internationella förbudet mot landminor. Ett förbud som rädda tiotusentals liv under de senaste tjugo åren. Han fortsatte:
Majoriteten av offren är barn. Att använda dessa vapen ”någonstans vid något tillfälle är fullständigt oacceptabelt för EU”:
Trumps föregångare Barack Obama förbjöd USA:s väpnade styrkor att använda minor någonstans i världen utom i försvaret av Sydkorea, skriver New York Times.
FN:s förbud mot minor, den så kallade Ottawa-konventionen, har undertecknats av 164 länder, däribland alla USA:s Nato-allierade, konstaterar The Guardian.
USA har inte använt personminor sedan 1991, med ett undantag i Afghanistan 2002. Landets tillverkning upphörde 1997 och man har sedan dess kommit långt med att förstöra lagren av minor.
Nu ska alltså dessa lager av särskilt för civila dödliga minor åter byggas upp.
Organisationen Landmine Monitors, som arbetar för att eliminera användningen av minor och kluster-vapen har uppskattat att minor har skadat eller dödat 130 000 personer mellan 1999 och 2018, de flesta av dem civila.
Svensk vapenindustri sålde stora mängder minor in på 90-talet. Många av dem exporterades till Jugoslavien, som var tredje största kund till svensk vapenindustri och som fortfarande orsakar mänskligt lidande i länder som Bosnien och Kroatien.
Sverige borde som alliansfri stat avbryta allt militärt samarbete med dagens USA. Landet beter sig som en skurkstat, både då det gäller kärnvapen och minor, och uppträder i många avseenden som en stormakt som rustar för krig och som på punkt efter punkt bryter mot FN-beslut och mot folkrätten.
Nära korsningen mellan ”min gata”, uppkallad efter krigarkungen Karl X Gustav, och Tågagatan finns en författarskylt, som påminner om att här föddes poeten Harriet Löwenhjelm i vad som hette Villa Tågaborg och gett namn åt hela stadsdelen.
På den tiden var villan nästan ensam på landborgens höjder, utan dagens Villa Wingård och med fri utsikt över Sundet. Det mesta av Tågaborg var åker på den tiden.
Hennes föräldrar var Maggie (född Dickson) och Gustaf Adolf Löwenhjelm, militär til yrket och ryttmästare, senare major.
Harriet föddes den 18 februari 1887 som fjärde barn i familjen. 1892 flyttade familjen till Örebro där fadern blivit överstelöjtnant vid Livhusarerna . Också efter flytten besökte Harriet ofta sin barndomsstad för att hälsa på sin favoritkusin, Marianne Mörner, som bodde i närheten på Villa Halali, på Halalid.
Sommaren 1913 reste den då 26-åriga Harriet till Paris tillsammans med Marianne Mörner. På hösten samma år fick hon diagnosen lungtuberkulos och sändes till Romanäs sanatorium, där hon avled i maj 1918, bara 31 år gammal.
Harriet Löwenhjelm var inte bara poet utan också en begåvad konstnär. Hon studerade på Konstakademin 1908 – 11 och senare på Wilhelmssons målarskola.
På Litteraturbanken presenteras hon av författaren Lotta Lotass:
”Flera av hennes verk har bibliskt innehåll – hon behöll livet igenom det hon själv kallade sin barnatro – och hon drömde om att få göra kyrkmålningar. Även i sin diktning, vilken ursprungligen utgjorde ett slags förklaringar till hennes bilder, återkom Löwenhjelm till en religiös problematik, inspirerad av hennes ständiga läsning av Kierkegaard. Dikterna tar där stundvis form av bekännelse och bön. Men hon ägnade sig också åt ordlekande, åt spex och nonsensdiktning präglad av stilbrytningar och växlingar mellan ljusaste skämt och mörkaste allvar. ”
Hennes mest kända dikt är nog ”Beatrice Aurore”, tonsatt av Hjalmar Casserman:
I gamla sta’n, vid Kornhamnstorg, i Hallbecks antikvariat en gammal drömbok köpte jag i folioformat.
Sen drömde jag förliden natt om Beatrice-Aurore. Det är en gammal käresta väl död sen många år.
Hon stod mig när, hon tog min hand, hon manade mig: Kom! Med ens förstod jag, att hon var den enda jag tyckt om.
Vi gingo i en lindallé på gula, våta blad, och tårar sköljde på min kind och jag var ändå glad.
• • •
En annan dikt som lever är ”Att dö”, förmodligen tillkommen under våren 2018:
Tag mig – håll mig – smek mig sakta! / Famna mig varligt en liten stund / Gråt ett grand för så trista fakta / Se med ömhet mig sova en blund
Gå ej från mig! Du vill ju stanna, /stanna tills själv jag måste gå / Lägg din älskade hand på min panna! Än en liten tid är vi två
I natt ska jag dö. Det flämtar en låga / Det sitter en vän och håller min hand / I natt ska jag dö. Vem? Vem? ska jag fråga / varthän jag ska resa, till vilket land / I natt ska jag dö och hur ska jag våga?
Imorgon finns det en ömkansvärd / och bittert hjälplös stackars kropp / som bäres ut på sin sista färd / att slukas av jorden opp –
Källor: Solbritt Lindfors Långs: Diktarnas Helsingborg (2000). Presentation av Harriet Löwenhielm, skriven av Helmer Lång.
Käck, Mattias (2018). Harriet Löwenhjelms värld: en collagebok. Harriet Löwenhjelm-sällskapet.
Den som vill följa längdskidåkarnas säsong i tv kommer från och med 2021 att få betala för det. Då tar Nent group med Viasatkanalerna över flera rättigheter. Foto: Jonas Lindkvist/DN.
”Att ha råd att se sport på tv är på väg att bli en klassfråga”, skrev häromdagen Dagens Nyheters Johan Croneman i en tv-krönika.
Han syftar bland annat på att Nent group med Viasatkanalerna i ett avtal lagt under sig det mesta av rättigheterna för vintersportsändningar i TV.
Därmed kommer från och med nästa vinter betalabonnemang krävas för den som vill se vintersport på TV.
SVT-sporten har rättigheterna till de största vintersporterna denna vinter, och nästa, men sedan är det slut på ”Vinterstudion”, i alla fall som vi känner den, suckar Croneman:
Skidskyttet har de kvar – och rättigheterna till alpint och längd i tävlingar i Schweiz och Österrike. Resten har Nent group, med Viasatkanalerna, lagt under sig.
”Vill man ha det mesta, det bästa och det senaste inom sporten hamnar man på cirka 2.000 kronor i månaden. 24.000 om året.
Det är en helvetes massa pengar! Skall sport också bli en klassfråga? Den engelska arbetarklassen har väl inte helt övergivit Premier League, men att publiken är en totalt annan än den på 1970- och 80-talet är ju helt uppenbart. För att förstå fotbollen nuförtiden räcker det inte med att ha ett lag och kunna reglerna (hyfsat), man måste helst vara ekonomutbildad.”
Fotnot: I krönikan hänvisar Johan Croneman till bloggen Den osynliga handen, som behandlar de ekonomiska omständigheter som styr elitidrotten. Du finner den här. Den senaste texten handlar om inflationen på storfotbollens transfermarknad, internationellt och i Sverige.
Fotnot 2: ”Nent” står för Nordic Entertainement Group, som ägs av MTG-group. På hemsidan presenterar företaget bl a sina svenska TV-kanaler:
”TV3 är vårt flaggskepp, som levererar action-underhållning och är kanalen för de nyfikna. Vi erbjuder också en kanal med en profil för yngre män, TV6, vidare TV8 och TV10, som båda är inriktade på en mogen manlig publik med sportbegivenheter och dokumentärer.
Den allsvenska Penningligan. De allsvenska klubbarnas bokslut år 2017. Från bloggen Den osynliga handen. Beloppen i miljoner kr.
Arbetare utanför en tegelfabrik i Katmandu, Nepal. Tusentals indiska migrantarbetare kommer årligen till Katmandudalen för att arbeta i tegelindustrin. Bild: Niranjan Shrestha/AP
Människor har i alla tider migrerat för att skapa sig ett bättre liv eller försörjning. Pengarna som migrantarbetare skickar hem, så kallade remitteringar, kan förändra livet för familjer, hela byar och till och med länder.
Lisa Åkesson, professor vid Göteborgs universitet, intervjuas av TT i en artikel som bl a publicerats i Göteborgs-Posten om vilken roll migranternas hemskickade pengar spelar i världsekonomin. Förutsättningen för intervjun är smått sensationell. För första gången i historien överstiger nu de summorna värdet för alla utländska direktinvesteringar globalt. Och då känner man inte ens till alla flöden.
Remitteringarna är i dag också mångdubbelt större än världens samlade bistånd. Skillnaden är förstås att biståndet ofta är inriktat på att förändra och effektivisera institutioner, genom demokratiprojekt eller välfärdssatsningar. Något som förstås också kan skapa korruption.
– Remittering betyder väldigt mycket för väldigt många människor. För vissa mottagare kan det vara en garant för att köpa mat och hälsovård samt att betala för barns utbildning, säger Lisa Åkesson.
Hos de hushåll som tar emot remitteringar har man sett en lägre barnadödlighet och att barnen går längre i skolan, speciellt flickor. Därför har också Världsbanken länge förespråkat remitteringar som ett sätt att lyfta länder ur fattigdom.
Att resa iväg för att arbeta utomlands är inget som de allra fattigaste kan göra. Remitteringar kan därför bidra till att öka den socioekonomiska ojämlikheten i ett land.
Samtidigt är påfrestande att leva som migrantarbetare.
– En del känner att det ställs övermänskliga krav på dem. Ofta känner de som migrerat att de där hemma inte förstår hur tufft de har det och hur mycket de sliter. Samtidigt kan de som är kvar hemma känna att de som migrerat inte kommer ihåg hur tufft det var där hemma. Att de glömmer bort familjen då de fått det bättre, säger Lisa Åkesson.
Pressen som många migrantarbetare känner att skicka hem pengar leder till att många accepterar dåliga, ibland förskräckliga, arbetsförhållanden. Flera Gulfländer är ökända för att ha slavliknande arbetsförhållanden för migrantarbetare, men det förekommer även på andra platser.
– Också i Sverige finns det människor som jobbar under bedrövliga förhållanden.
Jag tänker på tiggarna i Sverige, ofta rumäner, många gånger romer. Nu möts de med förnedring och trakasserier, inte minst i en rad skånska kommuner som Höganäs och Staffanstorp. Men deras ambition att förbättra villkoren för sina anhöriga är helt rationell. De samhällen som inte förmår bemöta dem med värdighet håller på att förlora något mycket grundläggande i synen på utsatta människor.
Fotnot: Världsbanken uppskattar att summan av den remittering som gick till låg- och medelinkomstländer under 2019 uppgick till omkring 551 miljarder dollar, motsvarande över 5 200 miljarder kronor.
2021 uppskattar Världsbanken att summan kommer att ha ökat till 597 miljarder dollar (nästan 5 700 miljarder kronor).
Det bör nämnas att överföringarna ofta sker genom inofficiella kanaler och inte nödvändigtvis syns i officiell statistik. Den genomsnittliga globala kostnaden för att skicka 200 dollar uppgick 2019 till 6,8 procent.
Matilda Gustavsson, författare till ”Klubben – en undersökning” om övergreppen i Svenska Akademin och institutionens kris. Foto: Anders Wiklund/TT.
Mina två första lästa böcker under det nya bokåret 2020 handlar båda om Svenska Akademins kris, Katarina Frostensons ”K” (Polaris förlag) och DN-journalisten Matilda Gustavssons ”Klubben”, med undertiteln ”En undersökning”. (Bonniers).
Katarina Frostenson på en bild från 2012. Foto: Seppo Samuli/norden.org/Wikipedia.
Frostensons ”K” är en märklig bok. Den är skriven som en essäistisk dagbok från november 2017 till maj 2018. Titelns ”K” syftar i första hand på Katarina. Poeten Frostenson själv, men också på sådant som ”kaos, kris, katharsis, katastrof. Kamp. Känslor. Konst, kultur. Kabal och kärlek.”
Det är en subjektiv bok. Författaren beskriver hur hon själv och hennes man, den senare våldtäktsdömde Jean Claude Arnauld i slutet av november 2017 gick i landsflykt och flydde till Paris. Flykten ägde rum dagarna efter det att Matilda Gustavsson i Dagens Nyheter publicerat sitt väldokumenterade reportage, där 18 kvinnor, några med namn, andra anonymt med djup smärta berättar om vad de varit utsatta för på ”Klubben”. Förövare är en och samma person, i reportaget kallad Kulturmannen, Frostensons man Arnauld.
I K tar Katarina Frostenson inte kvinnornas smärta på allvar. DN har ”satt ihop en historia”. Kvinnorna ”ylar”.
Mycket är mediernas fel. Hon varnar sina läsare för att svara på mediernas frågor:
”Man ska aldrig ”förklara sig” för medierna. Det ger dem alibi, de får nytt bränsle till att fortsätta sina skandaliseringar, allt i syfte att sälja sitt skämda smör.
Berättelsens K är djupt kränkt:
”Jag hör på avstånd hyenornas skratt, rovdjurens snaskande vädring efter blod, mer offer och blod! De sniffar, de ylar och rotar, de krafsar med sina vidriga klor för att försöka få upp något nytt att skandalisera oss med, men de gnager mest på gamla knotor.”
Jag kan känna med Frostensson i hennes förtvivlan. Hela hennes värld rasar samman. Men hur kan hon bortse från sin egen och mannens roll i det som hände? Varför reflekterar hon inte över den? I stället skapar hon syndabockar. Inte bara medierna och Svenska Akademin utan svenskarna överlag: ”Jag tror, som du, att svenskarna är ett blodtörstigt folk.” Nu ska hon snarast ansöka om franskt medborgarskap. Hon betraktar sig själv som landsflyktig på samma vis som Carl Jonas Love Almqvist, som Vilhelm Ekelund, som August Strindberg, som Ingmar Bergman. Hon och maken är utsatta för karaktärsmord, utan möjlighet att försvara sig.
Trots många partier som de här citerade är det svårt att inte samtidigt fascineras av Frostensons ”dagboksessä”, i alla reflektioner om författare och deras böcker, särskilt om lyrik, om filmer och om livet.
Matilda Gustavssons ”Klubben – en undersökning” är något helt annat, en lysande personlig genomgång av Svenska Akademins kris, som en intelligent och synnerligen trovärdig fördjupning av det reportage hon själv publicerade i DN i november 2017. Klubben är ett slags facit över samma händelser som Katarina Frostenson i sin bok beskriver som mediernas ”skämda smör”.
I Klubben berättar de utsatta kvinnorna om Jean-Claude Arnault och hans bedagade kvinnosyn, liksom om Akademins tystnadskultur som gjorde övergreppen möjliga och förhindrade reaktioner på dem.
I höstas utkom de båda SVT-journalisterna Christian Catomeris och Knut Kainz Rogneruds ”Svenska akademin, makten, kvinnorna och pengarna”(Polaris). Också denna bok är ett stycke gedigen och avslöjande grävande journalistik där författarna fokuserar på de bakomliggande strukturer som möjliggjorde det som skedde.
Boken är en grundlig genomgång av Nobelprisets och Akademins gemensamma historia, från testamentsexekutorn Ragnar Sohlmans arbete, via fredsaktivisten Bertha von Suttners insatser till konflikterna mellan den medelmåttige Carl David af Wirsén och geniet Selma Lagerlöf – och fram till våra dagar.
Bokens omslag får den att se ut som en guldtacka. Och mycket i den handlar om just pengar, de i sammanhanget enorma summor som Svenska Akademin hanterat ofta med liten eller ingen insyn. Ett motto skulle kunna ha varit Follow the Money, Följ pengarna.
– Akademin förfogar över betydande medel, säger Christian Catomeris. Det finns i den en tradition att man ger varandra priser, en vana vid att berika sig själva. Till det kommer stora bostadsförmåner, tillgång till utländska bostäder i Paris och Berlin, gratis resor med mera.
Majoriteten av akademins ledamöter har miljoninkomster och sex före detta akademisekreterare får miljonpensioner. Akademin fördelar priser på mellan trettio och femtio miljoner godtycklig. Det finns inga protokoll, inga motiveringar.
Akademins kapital och akademiledamöternas privilegier, arvoden, bostäder, resor och annat är en avgörande förutsättning för allt som hänt.
Akademin kan ses som en ”självreproducerande församling”. Dess ledamöter utser ersättare när någon fallit bort. Förutom äran får nya medlemmar en helt förändrad privatekonomi och blir ett slags intellektuell elit vars verksamhet inte är öppen för insyn.
Så har det varit. Men kan akademin fortsätta verka utifrån samma premisser i framtiden?
Kulturprofilen Jean-Claude Arnault på väg in till sal 34 på rättegångens sista dag den 24 september 2018. Foto: Frankie Fouganthin/Wikipedia.
