Dags utkräva ansvar för svindlade konsultaffärer i fallet Öresundskraft

Här är avtal som staden tecknade med konsulter inför försäljningen av Öresundskraft. De är delvis hemligstämplade.Bild: Björn Lilja.

Vem fattade beslutet om att mitt under pågående valrörelse förbereda och sedan engagera tre konsultfirmor som skulle sälja Öresundskraft – bakom ryggen på de helsingborgare som ytterst äger energibolaget?

Det var inte Peter Danielsson, kommunstyrelsens ordförande, enligt hans egna uppgifter. Han har i vaga ordalag hänvisat till ”tjänstemännen”.

I Helsingborgs Dagblad nämndes häromdagen summan 25,3 miljoner för tre iblandade konsultbyråer, där advokatfirman Vinge får tolv gånger mer än vad staden avtalet.

Kan ”tjänstemännen” verkligen fatta beslut som leder till kostnader på över 25 miljoner kronor – utan att ha förankrat beslutet hos kommunledningen? Jag har svårt att förstå det. Följdfrågan är dyster men måste ställas, kan det vara så att Danielsson ljuger?

Och vilken roll har stadsdirektören Palle Lundberg spelat när det gäller ambitionen att sälja Öresundskraft bakom ryggen på helsingborgarna? Och att besluta att anlita tre konsultfirmor för detta mångmiljonbelopp?

Helsingborgs kommunlednings svindlande affärer då det gäller upphandlingen av konsultfirmor måste genomlysas grundligt av oberoende instanser. Det gäller förstås vilka avtal som skrivits och vilka belopp den misslyckade affären landat i, men i lika hög grad hur de inblandade agerat för att tysta ner planerna och det just kring ett demokratiskt val.

HD skrev vidare: ”Stadens ekonomidirektör Ulf Krabisch tecknade kontraktet med Vinge i augusti 2018, mitt under brinnande valrörelse. Värdet på uppdraget sattes till 586 900 kronor. Det var sju kronor under den gräns där staden annars hade tvingats att låta fler aktörer lägga bud.

Ett skäl till handplockningen av Vinge var att kunna hålla Öresundskraftsaffären hemlig från offentlighetens ljus.Men 586 900 kronor räckte inte långt. Totalnotan från Vinge landar på 7,3 miljoner kronor. Det är mer än tolv gånger så mycket som den avtalade summan.

Det är oklart om staden har hållit sig inom lagens råmärken när de handplockade A&M och Vinge. Frågorna har inte prövats rättsligt än.”

Frågan om varför lilla Helsingborg valde att – utan anbudsförfarande – anlita också ett av New Yorks mest exklusiva konsultföretag, Alvarez & Marsal (A&M), har ännu inte blivit klarlagd. En fråga inställer sig direkt. Företaget får nu 17,3 miljoner av Helsingborg i arvode. För vaddå??

Hur mycket av miljonkostnaderna gäller flygresor mellan New York och Helsingborg? I båda riktningarna? Har politiker och tjänstemän varit på möten i USA? Mina frågor känns insinuanta och obehagliga. Men varför fortsätter mörkläggningen av det som skett? Det är sannerligen dags att utkräva ansvar för de svindlande konsultaffärerna kring den påtänkta försäljningen av Öresundskraft!

Det som skett och fortfarande mörkläggs lämnar stort utrymme för misstankar om korruption och kommer att kasta långa skuggor över Helsingborg om inte alla fakta kommer fram i ljuset.

I folkomröstningen om försäljningen vann nejsidan med rungande 96 procent, mot tre procent för Danielssons jasida.

Folkomröstningen om Öresundskraft innebar ett demokratiskt uppvaknande som gör att staden efter det aldrig kommer att bli sig riktigt lik.

Den ende som inte tycks ha förstått det är Peter Danielsson själv. Måndagen efter omröstningen såg den så totalt golvade Danielsson mest kränkt ut. Fanns det någon självrannsakan eller ödmjukhet hos honom? Knappast. Men de 96 procenten innebar ju också att en majoritet av helsingborgarna tappat tilltron till honom som politiker.

Danielsson satsade all sin personliga prestige på projektet. Han gick för att få sin vilja igenom långt över acceptabla gränser i viktiga avseenden. Jag tänker på mörkläggningen under valet 2018, den bisarra valsedeln till folkomröstningen, de hisnande konsultarvodena och det odemokratiska valet av dag för folkomröstning. Därmed missbrukade han grovt sitt uppdrag som folkvald politiker.

Han borde nu ta konsekvensen av folkomröstningen och lämna sina politiska uppdrag.

Peter Danielsson, kommunstyrelsens ordförande i Helsingborg, satsade hela sin personliga prestige på att staden skulle sälja Öresundskraft. Men i folkomröstningen ställde bara tre procent upp på hans förslag medan över 96 procent röstade mot. Foto: News Øresund – Johan Wessman. Wikipedia.

Brasiliansk film hotar att utplånas av Bolsonaro

Bild ur den brasilianska västernfilmen ”Bacurau” som slagit publikrekord i hemlandet. Men att köpa en biobiljett till filmen har där i dagsläget blivit en moståndshandling.. Bild: Victor Juca.

Brasiliansk film står i fokus under den pågående filmfestivalen i Göteborg. ”Den brasilianska filmen har kanske aldrig varit bättre. Ändå riskerar den att utplånas” skrev festivalens konstnärliga ledare Jonas Holmberg i en introduktion:

–Det är ett dramatiskt kulturkrig som pågår i Brasilien just nu, med Jair Bolsonaro som huvudperson och filmen som primär arena. Att vi fokuserar på brasiliansk film är både en solidaritetshandling med de brasilianska filmskaparna och en hyllning till en av världens mest fascinerande filmkulturer.

Strax före jul hölls den årliga filmfestivalen i Rio de Janeiro. 200 filmer visades, en halvering mot vad som tidigare varit fallet.

Bakom den destruktiva utvecklingen ligger landets högerpopulistiske presidenten och exmilitären Bolsonaro, som presenterat sig själv som ”stolt homofob” och nämnt tiden då landet styrdes som militärdiktatur som den bästa i Brasiliens historia.

Särskilt hatisk har tonen mot kulturarbetare varit och mot just de minoriteter som legat bakom den nya brasilianska filmvågen, skriver Erik Eje Almqvist i Göteborgsfestivalens katalog:

Bolsonaro har deklarerat att det statliga filminstitutet Ancine inte längre ska stödja filmer som behandlar ”homosexualitet, pornografi och vad han kallar ”genusideologi” … utan i stället ”försvara familjevärderingar och hylla brasilianska hjältar”. Presidenten avskedade filminstitutets chef och ersatte honom med en frikyrklig chef som påstods kunna ”recitera 200 bibelverser och bär en bibel under armen”.

Brasilienkorrespondenten Henrik Brandão är bedrövad:

– Alltsammans är jävligt sorgligt. Det här händer just som brasilianska filmer vinner fina priser i Cannes och på stora festivaler över hela världen. Ett stort filmland riskerar att gå under.

I Göteborg visas ett 15-tal brasilianska filmer. Jag ser en av dem, Ery Rochas ”Burning Night” (Breve miragem de sol), en febrig berättelse om en taxichaufförs utsatta tillvaro i Rio. Huvudpersonen fick pris vid festivalen i Rio som bästa manliga skådespelare. Han jobbar ständigt natt. Filmen är därmed också en skildring av en hård tillvaro för många olika slags ”natt”-människor i den brasilianska huvudstadens marginaler, gjord med ett lyriskt och drabbande filmspråk.

Fotnot: Göteborgs filmfestival pågår till och med måndag 3 februari.

Ery Rochas ”Burning night” är en febrig berättelse om en taxichaufförs utsatta tillvaro i Rio de Janeiro.

Ingen filmkris men filmpolitisk kris

Levan Gelbakhiani (t v) i Guldbaggebelönade svensk-georgiska ”And then we danced”. T h Gunnar Bergdahl, tidigare bl a chef för Göteborg Film Festival, dokumentärfilmare och mångårig kulturchef på Helsingborgs Dagblad.

”Filminstitutet sviker svensk kvalitetsfilm” skriver Gunnar Bergdahl, tidigare bl a chef för Göteborg Film Festival, dokumentärfilmare och mångårig kulturchef på Helsingborgs Dagblad.

Hans artikel är en välmotiverad reaktion på diverse mediala utspel om ”en svensk filmkris”, där det enda som räknats tycks ha varit hur många biobiljetter som sålts till svenskproducerade filmer. Bergdahl vänder sig särskilt mot ett bedrövligt uttalande av Filminstitutets chef Anna Serner.

– Fram till nu har vi försökt säkerställa en bred repertoar av titlar på biograferna. Jag är inte säker på att vi kan ta det uppdraget längre. Vi måste, tillsammans med branschen, börja titta på vad publiken faktiskt köper biobiljetter till. 

Filminstitutet skapades i slutet av femtiotalet för att ”främja svensk kvalitetsfilm”. På 90-talet ändrades formuleringen under den dåvarande borgerliga regeringen till ”värdefull svensk film” och nu tycks det bara handla om ”svensk film”.

En konkret anledning till den påstådda ”filmkrisen” är den kommersiella och i det närmaste helt monopoliserade biografbranschen. Filmstaden ägs numera som bekant av kinesiska riskkapitalister, vars intresse att visa svensk kvalitetsfilm inte är väldokumenterat.

I Sverige produceras 30 – 40 biofilmer årligen, till övervägande del finansierade av allmänna medel. Men eftersom de inte visas på de kommersiella biograferna får de låga biljettsiffror, oavsett kvalitet.

På den pågående filmfestivalen i Göteborg finns över hundra svenska filmer i programmet, däribland nyproducerade så väl som repriser, biofilmer, dokumentärer, kortfilmer. Det är en imponerande bredd, mångfald och kvalitet. Sverige är fortfarande ett filmland, trots en akut brist på kreativ filmpolitik.

Jag tänker särskilt på And Then We Danced, som ytterst välförtjänt guldbaggebelönades som årets bästa svenska film. Också Levan Gelbakhiani, som filmens homosexuelle dansare, prisbelöntes som året bäste huvudrollsinnehavare.

Filmens regissör Levan Akin har gjort ett mästerverk som kommer att gå till filmhistorien och som inte blir sämre av att han själv växt upp i Rinkeby som son till georgiska migranter.

Frågan som Anna Serner borde ha grubblat på (i stället för ovan citerade plattityder) är förstås hur fler än 40 000 biobesökare ska kunna få se filmen på svenska biografer. Ytterligare en tanke hade inte skadat, hur kommer filmen att lanseras och distribueras strömmande?

Levan Gelbakhian i svensk-georgiska And Then we danced.

Maud Olofssons katastrofala postaffärer hotar glesbygden

Glada miner när dåvarande näringsminister Maud Olofsson (C) skakar hand med, t v Post Danmarks ordförande Fritz Schur och t h Posten AB:s vd Erik Olsson. Foto: Lars Lindqvist

Sveriges näst största bolag, Postnord, riskerar konkurs, skrev Dagens Nyheter i söndags i ett utmärkt reportage. Tidningen berättar om hur bolaget gick från nationell kassako med världsledande kvalitet till utskälld förlustmaskin.

Den avgörande händelsen inträffade 2008. Dåvarande industriminister Maud Olofsson presenterade sammanslagningen mellan den danska och svenska posten.

På ett tidigt stadium anade Riksrevisionen ugglor i mossen. Innan sammanslagningen begärde man att få syna affärsupplägget och tillsätta en revisor, skriver Björn Elmbrant i Dagens Arena.  Men Maud Olofsson förklarade att en granskning inte var möjlig.

2 000 postkontor har försvunnit, fortsätter Elbrant. Det skulle man klara genom att postombud inrättades i lokala ICA eller Konsum. Men många av butikerna har nu lagts ned. Sverige är ett av få länder som inte subventionerar sin postservice. För att hålla sina 9 500 postkontor öppna har franska staten stöttat dem med 9,4 miljarder under de senaste åren.

– Postnord var den sämsta affären jag kunde tänka mig. Den svenska staten blev grundlurad av danskarna, säger till DN Peter Brännström. Han arbetade 38 år inom den svenska posten och slutade som högsta operativa chef inom Postnord 2014.

Göran Greider.

Avtalet var idiotiskt, konstaterade Göran Greider i en ledare i onsdagens Dagens ETC:

”Avtalet var idiotiskt, men Maud Olofsson stod på sig. Hon lyste på presskonferensen när hon stod tillsammans med de svenska och danska postbossarna i en affär som knappast var mycket bättre än hennes andra stora insats för landet: klartecknet hon gav för statliga Vattenfalls köp av Nuon.”

Postens kris har accelererat sedan dess.

Antalet postade brev har sjunkit drastiskt, samtidigt som mängden paket ökat rejält. De minskade intäkterna från brev kunde kanske ha uppvägts av paketuppgången.

Men, men, redan 1993 togs Postens monopol bort av Carl Bildts regering. Det var ett av den dåvarande borgerliga regimens många privatiseringsprojekt. Vänsterpartiet och socialdemokraterna röstade emot.

Sedan dess har nya företag tagit hand om den postutdelning som är lönsam, medan det statliga bolaget bolaget enligt lag är tvingat att ta hand också om den olönsamma utdelningen i gles- och landsbygd:

”Idén om konkurrens funkar uselt, särskilt i ett avlångt och glesbefolkat land som Sverige. Post- och paketutbärning borde betraktas som ett naturligt monopol.”

Sverige är i dag bland de länder som allra minst subventionerar postverksamheten. ”Vi är som vanligt det mest marknadsliberala landet”, konstaterar Greider.

Hans slutsats är kompromisslös:

”Posten borde förstatligas. Så enkelt är det. Man kan mycket väl ändå ha kvar det goda med att matvarubutiker sköter en del av verksamheten – det har ökat tillgängligheten.

Men avskaffa postmarknaden. Vi har inte råd med den.”

Pappa, make, krigsförbrytare: Om kriget och människan

Danjin Malinovic ger tillsammans med Fikret Çesmeli (övre högra bilden) för Riksteatern sin egen pjäs ”Pappa, make och krigsförbrytare”, med premiär i onsdags på Stenkrossen i Lund. Foto: Sören Vilks.

Danjin Malinovic kom med sin familj till Helsingborg som flykting från krigens Jugoslavien i början av 1990-talet. I sin bok ”Var är mitt hem?” berättade han om flykten och om hur det var att landa i Sverige som gömd flyktingfamilj. Av boken gjorde han enmansföreställningen med samma namn, som han spelat runtom i Sverige i över 300 föreställningar.

I onsdags hade Danjins nya pjäs ”Pappa, make och krigsförbrytare” premiär på Stenkrossen i Lund i Riksteaters regi. Den bygger på flera intervjuer med en dömd krigsförbrytare som i ett svenskt fängelse avtjänade 18 års fängelse.

Frågan som Danjin Malinovic ställer är: Hur är det möjligt för en man som lever ett vardagligt liv som familjefar, som pappa och make, kan förvandlas till krigsförbrytare? Vad är det för demoner i oss som kriget släpper lösa, som förvandlar oss till våldtäktsmän och mördare?

Det handlar inte bara om Jugoslavien. Samma mekanismer verkade i nazismens Tyskland men också i dagens krig som det i Syrien.

I föreställningen finns scener där Danjin intervjuar (den anonymiserade) krigsförbrytaren men också reflekterar över det han får höra. Föreställningen bygger mer på frågor än på förenklade svar. Hur kunder det hända? Skulle det kunna ske också i ett land som Sverige som haft fred i över två hundra år?

Uppsättningen är befriande starkt antinationalistisk. Här talas inte om det ena folket som hatar det andra.

Utan om vad som händer när nationalistiska krafter blir starka och delar in världen i vi, de goda, och dom, de onda.

Som i Jugoslavien 1991 – 92. Och i Sverige 2020.

I en svensk opinionsundersökning förra veckan var SD största enskilda parti och några av de traditionella borgerliga partierna har naivt ställt in sig i leden.

På scenen finns också skådespelaren, sångaren och musikern Fikret Çeşmeli, vars stämningsfulla lutaspel ger nödvändiga pauser i den sceniska högspänningen.

Michael Cocke har regisserat en föreställning som bygger på stark scenisk närvaro hos de båda medverkande, på förtätning och ett mod att ta upp de svåraste frågor.

Det är 19 år sedan krigen i Jugoslavien började. Vi i Sverige borde diskutera det som hände mycket mera, inte som ett jugoslaviskt fenomen utan som något allmänt som kan uppträda där vi minst av allt anade att det var möjligt.

Därför är Danjin Malinovics ”Pappa, make och krigsförbrytare” så angelägen och nödvändig och dessutom en starkt berörande föreställning.

Pjäsen går nu ut på turné i Sverige. Den spelas på Landskrona teater den 28 januari och på Helsingborgs stadsteater den 17 mars, i båda städerna ges endast en föreställning.

Fotnot:

Danjin Malinovic presenterades nyligen i Helsingborgs Dagblad av Marjan Saab, läs här.

Boel Gerells recension i HD/Sydsvenskan hittar du här.

Lars Rings recension i Svenska Dagbladet finns här:

Recension i SR P1:s Kulturnytt finns här.

En intervju i SR:s i förra veckan finner du här.

Fikret Çeşemil och Danjin Malinovic Foto: Sören Vilks

Norska Nato-soldater illa ute på Irakisk USA-bas Sverige bör lämna Irak!

Norska soldater i Irak. Foto: Dagsavisen.no.

Förra helgen hölls i Sälen Folk och Försvars årliga möte. En fråga som borde ha stått högt upp på agendan och som blivit brinnande aktuell efter USA:s mord på den iranske generalen Qassim Soleimani är att de svenska trupperna nu bör lämna landet. Attacken följdes som bekant av ett beslut i det irakiska parlamentet att kräva att alla utländska trupper ska lämna landet.

Men de svenska soldaterna verkar göra som USA, stanna i Irak. Diskuterades frågan i Sälen? Jag vet inte.

Irans reaktion på mordet var måttlig. Raketer sändes mot två amerikanska baser, men avsikten var inte att döda soldater. Trump svarade inte med att ytterligare trappa upp kriget med Iran.

Dock har det i efterhand det framkommit att amerikanska soldater sårades vid attacken. Och att norska Natosoldater på en av de båda attackerade amerikansk baserna i Irak var illa ute.

Från den norska militären på plats kom beskedet:

– Ett mirakel att ingen blev dödad”, sade den norske befälhavaren. Norska källor citerar en amerikansk soldat på basen:

”Bunkerne var stappfulle. Vi var presset inn der som sild i tønne, forteller den amerikanske soldaten Alex Bender.” (Forsvarets Forum 15/1)

Norrmännen är öppna med att de är i Irak i hägnet av USA och ledda av USA, skriver på nätet utgivarna av Bevara Alliansfriheten. Nej till Natomedlemskap.

– Norske styrkers sikkerhet ved militærbasen i Irak er avhengig av det amerikanske nærværet”, sier oberstløytnant Einar Aarbogh.

Sverige, Norge, Danmark och Finland har alla soldater på plats i den USA-ledda koalitionen Operation Inherent Resolve (OIR). Bevara Alliansfriheten skriver:

”Det är uppenbart, att regeringarna i de fyra länderna är oroade och nervösa över vad som kan hända i Irak. Ingen av dem verkar vilja ta egna beslut i någon riktning. De har allt skäl i världen att hoppas, att krisen i Irak skall blåsa över. Med deltagandet i OIR har den svenska regeringen placerat svenska soldater mitt i en potentiell militär konflikt mellan USA å ena sidan och Irak/Iran å den andra.”

USA har genom utrikesminister Mike Pompeo svarat att man stannar i Irak oavsett vad irakierna säger. Det är obehagligt. Men ska Sverige verkligen göra som Trumps soldater, ska svenska soldater i realiteten bli en del av en ockuperande militärstyrka i landet?

Sverige riskerar, heter det vidare i texten, svenska soldaters liv och dessutom att vårt land dras in i en konflikt i Irak, där vi kan hamna i en konflikt med globala och regionala stormakter. Det ligger inte i Sveriges nationella intresse att ingå i den USA-ledda koalitionen i Irak, som saknar folkrättslig grund.

Helsingborgs folkomröstning ett demokratiskt uppvaknande

17 av moderaternas 18 ledamöter i kommunfullmäktige bojkottade söndagens folkomröstning i Helsingborg, liksom två av liberalernas tre politiker. Bland de senare också Christina Freij (L), valnämndens ordförande, och kommunens ansvariga i demokratifrågor!!
Grafik: Johan Strömbeck/HD

Helsingborgs första lokala folkomröstning i söndags ledde till att nejsidan segrade med 96 procent mot 3. Aldrig tidigare i en lokal svensk folkomröstning har så många medborgare vänt sig mot en opinion som hade majoritet i kommunfullmäktige.

Folket besegrade politikerna med 96 – 3. De politiker som drivit frågan hade totalt missbedömt folkopinionen. Att 96 procent röstade mot dessa är unikt i de svenska folkomröstningarnas historia, sa Anders Sannerstedt, valexpert och statsvetare vid Lunds universitet till Helsingborgs Dagblad.

Varför engagerade sig helsingborgarna till den grad i frågan? Det handlade nog inte bara om ett välskött energibolag, om framtida priser på el, fjärrvärme och fiber-it. Inte bara om ett energibolag som framgångsrikt och stabilt gett staden goda vinster och samtidigt varit aktivt för att bedriva miljövänlig verksamhet.

Öresundskraft blev för många också ännu ett exempel på hur privatiseringar påverkar välfärden negativt. Vi har sett vad som skett med skolan, vården, järnvägen, apoteksväsendet. Det är nog nu!

Men ytterst gällde det att värna den lokala demokratin, att vi som bor i Helsingborg känt oss lurade gång på gång i viktiga kommunala frågor. Den som länge blivit lurad bli förbannad och helsingborgarna var arga men inte uppgivna, arga och aktiva demokratikämpar.

Folkomröstningen om Öresundskraft innebar ett demokratiskt uppvaknande som gör att staden efter det aldrig kommer att bli sig riktigt lik.

Fredagens avslöjande i HD om 23 politiker från jasidan som inte röstade om försäljningen är ett djupt obehagligt. Bland moderaterna röstade en enda av 18 kommunfullmäktigeledamöter. Det är en arrogant form för demokratiförakt.

Frågan är om inte det allra mest pinsamma avslöjandet här är att Christina Freij, liberala ordförande i valnämnden, med ansvar för demokratifrågor, inte heller röstade. Hon bör snarast lämna sitt uppdrag. Till HD uttalar säger hon:

– Här har människor varit väldigt arga – och rädsla och ilska är inte en bra grund för att fatta beslut.

En person med ansvar för demokratifrågor omyndigförklarar de röstade. Fullständigt otroligt!

Maria Winberg Norström, liberalt kommunalråd, ångrade sig efteråt, men uppmanade under debatten före valet folk att valskolka: ”Den bästa jarösten är den som stannar hemma”.

Jonas Sjöholm, medlem i partiets lokala styrelse, uppmanade Winberg Nordström att avgå. Han hade reagerat på det hon sa under debatten.

– Först blev jag alldeles paff. Sedan tyckte jag bara att det var förskräckligt. Att gå så långt som att uppmana folk att inte rösta – det kunde jag inte föreställa mig. Vi är det parti som drivit frågorna om lika och allmän rösträtt en gång i tiden.

Mycket tyder på att försäljningen drevs av en liten krets borgerliga politiker med dålig eller ingen känsla för folkopinionen. Peter Danielsson bor i valkretsen Laröd-Hittarp där 93 procent röstade nej till hans förslag. Anade han inget?

De politiska partierna föddes ur folkrörelser. Med krympande medlemsantal är de på lokal nivå ofta något annat i dag, som frimurarloger där de reella besluten fattas av en liten krets stormästare.

Därmed också sagt att jag anser att den i de här sammanhangen tondöva kretsen Danielsson, Winberg Nordström med flera borde lämna arenan efter det här debaclet.

Att räknas ut med 3,3 mot 96,4, borde kosta på.

Kommunens ansvariga i demokratifrågor, Christina Freij (L), valnämndens ordförande, avstod från att rösta i folkomröstningen .Bild: Torbjörn Svensson/HD.

Indiens regering privatiserar Air India och den nationella järnvägen

Trade union members shout slogans during a general strike called by various trade unions, in New Delhi, India, Wednesday, Jan. 8, 2020. Trade unions have called for a country-wide strike Wednesday to protest against what they call the ”anti-workers and anti-people” policies of the government led by Prime Minister Narendra Modi. (AP Photo/Altaf Qadri) AQX103

Masstrejk i Indien i protest mot privatiseringar, rapporterar Arbetet. Facken hoppas att 250 miljoner arbetare ska delta i en landsomfattande strejk, som med vrede vänder sig mot beslut fattade av den hindunationalistiske premiärministern Narendra Modi.

Särskilt kontroversiellt är den hindunationalistiska regeringens beslut att privatisera det nationella flygbolaget Air India, vilket fått ett halvt dussin fack med anställda som arbetar på flygbolaget att strejka. Regeringen vill också privatisera den statsägda järnvägen, ett av världens största företag, särskilt när det gäller antalet anställda. På listan står också delar av de statligt ägda bankerna.

Regeringen hotar de strejkande med att de som deltar kan drabbas av löneavdrag eller andra ”disciplinära åtgärder”.

Indien vann 1947 nationell självständighet från den brittiska kolonialismen. Samtidigt delades det brittiska Indien mellan Indien och Pakistan, som senare i sin tur delades när Östpakistan blev Bangladesh. Landet har gärna benämnts ”världens största demokrati”, efter att ha ärvt det brittiska valsystemet.

Nehru, den förste premiärministern, styrde sitt land med femårsplaner, inspirerad av Sovjet. De nationella företagen spelade en stor roll, både när det gäller att bygga indiska satelliter, producera indiska bilar och att servera indisk ”Campa Cola” i stället för amerikansk Coca eller Pepsi.

Sedan dess har mycket förändrats. Indien har haft en exceptionell ekonomisk tillväxt när marknaderna öppnats för internationell konkurrens. Men de nu aktuella privatiseringarna riskerar tillsammans med de nya antimuslimska lagar som infördes i början av december 2018 att slå sönder det Indien vi känner som demokratiskt, tolerant och i snabb ekonomisk tillväxt.

Indiens ekonomiska tillväxt har stagnerat, men är fortfarande i ett internationellt sammanhang hög, 6,2 procent per år.

Mudis kritiserade lagar gav indiskt medborgarskap till flyktingar som kommit til Indien, utom till muslimska flyktingar.

Foto: THE ECONOMIST/EPA.

Avbryt allt militärt samarbete med Trump!

Pierre Schori, ordförande i Olof Palmes minnesfond.
FOTO: JONAS EKSTRÖMER/TT / TT NYHETSBYRÅN

”Avbryt allt militärt samarbete med Trump”, skriver Pierre Schori på Aftonbladet kultur.

Folk och Försvars årliga rikskonferens i Sälen inleddes i söndags och avslutas på tisdagen. I medierapporteringen har det, vad jag uppfattat mest handlat om hur mycket pengar som ska anslås till militära ändamål. Pierre Schori sätter en annan och mycket viktigare fråga i fokus:

Är det god säkerhetspolitik att fortsätta ingå i militära operationer som i realiteten styrs av Pentagon, som i sin tur har lydnadsplikt till en person som tycks ha helt tappat förstånd och förnuft med sina hot om utplåning av hela nationer, dess ekonomier och kulturer? Hot som kvalificerar som brott mot krigets lagar. Om de skulle genomföras vore de krigsförbrytelser.

Schori slår vidare fast att den tid är förbi då vi kan förlita oss på gott omdöme och gemensamt säkerhetstänkande i Vita huset. 

Mordet på den ledande iranske generalen Soleimani och de irakiska toppmilitärerna var ett brott både mot FN:s och Natos stadgar. Efter mordet röstade Iraks parlament för att USA och dess stödtrupper ska lämna landet. Trump svarade med att hota Irak med sanktioner.

Från svensk officiell sida har hörts liten eller ingen kritik mot mordet och USA-hotet om sanktioner. De svenska 70-talet soldater som finns på en amerikansk bas i Irak norr om Bagdad har inte tagits hem, bara tillfälligt ”pausats”.

I alla sammanhang har det hetat att svenska soldater var i Irak på regimens inbjudan. När regimen högst rimligt vill få bort de utländska soldaterna ur landet, borde förstås Sverige vara lyhört – i stället för att invänta instruktioner från Trumpregimen.

Risken är överhängande att Trump segrar i höstens USA-val och kan styra landet i ytterligare en fyraårsperiod, med allt vad det innebär för en oförutsägbar och hotfull politik som mycket snabbt kan utlösa storkrig. Ska Sverige riskera att i ett sådant läge ha svenska soldater under amerikanskt kommando? Med Shoris formulering: ”I Vita huset råder …

… kaos och envälde, cynism och girighet. Vi vet nu vad som menas med America First, och det betyder inte global säkerhet och gemensam värdegrund under FN-stadgan, respekt för folkrätt och mänskliga rättigheter. Det är dags att pausa allt militärt samarbete med Pentagon så länge Donald Trump sitter vid makten.”

Folkomröstningen gav resultat: ”En stolt natt för Helsingborg”

11.15 på måndagsförmiddagen kom ovanstående pressmeddelande från M, KD och L i Helsingborg. Man meddelar att ”Vi kommer att respektera folkomröstningsresultatet” och kommer därför inte att lägga fram något förslag till kommunfullmäktige.

Så klokt. Och så bra att beskedet kommer så här pass snabbt efter den historiska folkomröstningen. Det är bara att gratulera Bert Alfson och Folkinitiativet som arbetat länge och engagerat med frågan. Men också att gratulera helsingborgarna, som får behålla sitt energibolag Öresundskraft men i lika hög grad därför att demokratin segrade, när de drivande politikerna nu dragit tillbaka sitt förslag.

Det är lätt att hålla med HD:s Peter Fällmar Andersson som skriver om ”En stolt natt för Helsingborg”.

Ett regn föll över en vintermörk stad, men Helsingborg har sällan fyllts av så mycket folklig energi. Som denna söndag den 12 januari, 2020.Det senaste året har helsingborgare förmått skapa en smått enastående mobilisering i en fråga som vid första anblick kan verka en smula tradig, men som berör varje helsingborgare – och dessutom väldigt många människor i grannkommunerna (de fick inte rösta, men kan i natt skicka ett tack till alla Helsingborgs demokratikämpar). I Helsingborg förstod många, många väljare instinktivt att det här var stort, att det här gällde alla, att det här gällde stadens framtid.

96, 4 procent.

Det här är ett rungande och underbart nej. En stolt stund för Helsingborg.

Och det hände trots att varje demokratiskt steg under det senaste året har mötts av ett politiskt styre som gjort allt för att försvåra en grundlagsskyddat rättighet som en folkomröstning. Trots en valdag skapt för lägsta möjliga valdeltagande, trots få förtidsröstdagar, trots folkvalda som uppmanat väljare att inte gå och rösta, trots detta kalla januariregn.