Moderaterna, Riskkapitalbolag, Sjukvård, Skolan

Sveriges värsta välfärdsplundrare

31 december, 2019 sosommelius

Aktuellt Foto listar de största Välfärdsplundrarna i Sverige. Bild: Aktuellt Fokus.

Det svenska världsunika systemet med fria vinstuttag i skolor, sjukvård, flyktingmottagande och äldreomsorg har skapat en ny förmögen klass, skriver tidskriften Aktuellt Fokus, som listat Sveriges värsta välfärdsplundrare. Här uppgifter om några ur den här ”smarta” kretsen.

Högst upp på listan står Björn Savén, som genom sitt bolag tjänat miljarder på att köpa och sälja välfärdsbolag som Patena, Carema och Attendo. 2016 uppgick hans personliga förmögenhet till 2,8 miljarder kronor.

Förra året krävde Skatteverket Savén på 1,8 miljarder, en skuld han valt att överklaga. Alltsedan starten har Carema, som nu heter Vardaga, och Attendos verksamhet kantats av skandaler med vanvård och underbemanning.

Anders Jultin skrev friskolereformen som antogs 1992 av regeringen Bildt. Jultin lämnade politiken och blev i stället VD för privata Kunskapsskolan. Därefter ledde han John Bauer Education i konkurs med miljarder i skulder.

Några dagar före konkursen la Hultin på sin Facebooksida upp en bild av sig själv där han korkar upp dyr champagne, med texten ”because im worth it”. Efter konkursen köpte Hultin upp de fyra mest lönsamma skolorna som han fortfarande driver.

Adelsmannen Gustaf Archibald Douglas tjänade 2005 650 miljoner kronor i reavinst på försäljningen av Attendo Care. Douglas är en av Sveriges rikaste personer och hade i maj 2015 en personlig förmögenhet på 4,4 miljarder US dollar, enligt amerikanska tidningen ”The Richest”. Gustaf Douglas satt i Moderaternas partistyrelse mellan 2002 och 2014.

Rune Tedfors startade år 2000 John Bauer-gymnasierna och kunde 2005 – 08 ta ut 90 miljoner i vinst på dem. Han tjänade 200 miljoner på att sälja skolkoncernen till sitt eget moderbolag innan det såldes vidare till riskkapitalbolaget Axcell. 2013 gick John Bauer-gymnasierna i konkurs och lämnade tusentals gymnasister utan skola.

Tedfors har genom avancerad skatteplanering under lång tid bara betalt 15 procent i inkonstskatt, motsvarande hälften av vad en städerska eller undersköterska betalar.

Barbara Bergström. *Bild: Aktuellt Fokus.*

Barbara Bergström grundade Internationella Engelska skolan 1993., en elitskola med fokus på disciplin. 2012 sålde Bergström skolkoncernen för 691 miljoner kronor till det amerikanska riskkapitalbolaget TA Associates. Samma år var hon med på listan över Sveriges mest förmögna.

Filippa Reinfeldt. Bild: Aktuellt Fokus.

När Filippa Reinfeldt var Sjukvårdslandstingsråd och gift med Sveriges dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt (M) drev hon en aggressiv privatiserings- och avknoppningspolitik i Stockholm.

Hon är ansvarig för byggandet av sjukhuset Nya Karolinska, som kostade Stockholms skattebetalare mångmiljarder. Den absoluta merparten av dessa pengar hamnade i privata företagares fickor.

2014 lämnade Fillipa Reinfeldt politiken för ett välbetalt chefsjobb på det privata vårdföretaget Aleris.

Hur har dessa svindlande affärer blivit möjliga? Varför har politikerna inte satt upp rimliga regler från att låta giriga personer plundra välfärdsbolag för miljarder? Och nu när vi vet, hur kan det komma sig att inte ett finger höjs för att få slut på förskingrandet av skattepengar?

Infrastruktur, Posten

PostNords ointresse för postutdelningen

30 december, 2019 sosommelius

Steglits och gulsparv. Bild av Henning Trollbäck. PostNord.

Vid årsskiftet höjer PostNord inrikesportot för brev upp till 50 öre med över 20 procent eller från nio kronor till elva. Samtidigt har brevhanteringen försämrats dramatiskt.

Jag postade ett viktigt brev i fredags förmiddag. Min brevlåda liksom de flesta andra nu töms kl 09.00 (för ett år sedan var det 16.00). Eftersom tömning av brevlådan slopats på lör- och söndagar hämtas brevet först måndag kl 9.00. I bästa fall når det adressaten den 31.12 (nyårsafton), men förmodligen först på onsdag, den 2 januari.

Är det acceptabelt att det ska ta fem dagar att skicka ett brev? Bara om man betraktar posten som vilket vinstdrivande företag som helst. Och det är ju vad som skett under de senaste decennierna, då posten ”konkurrensutsatts”, precis som såg mycket annan statlig verksamhet.

Men posten borde betraktas som nödvändig infrastruktur i ett fungerande demokratiskt samhälle. Det handlar om att brev och paket ska kunna sändas inte bara mellan de mest befolkade delarna av landet ute också i glesbygder och avkrokar.

I många andra europeiska länder finns det trots allt fortfarande ett fungerande postväsende, också med lördagsutdelning.

Fotnot: Vid årsskiftet höjs också utlandsportot från 21 till 22 kronor, efter flera tidigare våldsamma höjningar. Sverige torde nu höra till de dyraste länderna i Europa i det här av seendet. Att posta ett vykort från Helsingborg till Helsingör kommer alltså att kosta 22 kronor.

Fotnot 2: Höjningen av portona har möjliggjorts av en ny postförordning som trädde i kraft i augusti och som ger PostNord möjlighet att ”höja portot för att kompensera för fallande brevvolymer”.

Fotnot 3: Postförordningen ändras även med ett beslut om att brev ska levereras inom två dagar (tvådagarsbefordran) istället för inom en dag (övernattbefordran).

I regeringens pressrelease beskrivs dessa drastiska försämringar som att ”Regeringen moderniserar postlagstiftningen”.

Fotografi, Storbritannien

John S Webb åter till Uppväxtens Londonkvarter

29 december, 2019 sosommelius

Fotografen John S Webb (t v) i barndomens kvarter i Clapham, London.

Fotografen John S Webb har genom åren publicerat en lång rad fotoböcker. På den fotografiska filmens tid arbetade han ofta med en till synes ålderdomlig storformatskamera. På senare år har han med lättare digital utrustning utforskats världen som vandrande landskapsfotograf.

Hans bilder har ofta arbetat i den svartvita gråskalan, där sällan människor skymtat, annat än möjligen på stort avstånd.

På Instagram har John på sistone brutit sig ut den svartvita ramen. Hans landskap har fått färg.

I dagarna har John S Webb publicerat en helt annorlunda och djupt personlig fotobok, ”Stonhous Street SW 4”. Boken består av bilder på människor och miljöer i det område i London, där John föddes 1950 och där han växte upp, Old Town Clapham. Den är inte minst en hyllning av hans föräldrar Elsie och Eric Webb, som gifte sig i september 1939, några veckor efter andra världskrigets utbrott.

Efter skolan fick John Webb arbeta på en fotostudio i Clapham. Han fotade det mesta, från mode till möbler, inte minst till postorderkataloger. 1970 började han studera fotografi. Fotoskolan gav sina elever olika uppgifter. John dokumenterade sin uppväxtgata och hans bilder visades på utställningar på lokala bibliotek. Utställningskopiorna är sedan länge försvunna. Men från de bevarade negativen kommer merparten av bokens bilder.

I bilderna återskapas vad som kan upplevas både som en barndomsidyll och som ett slitet arbetarklassområde, där familjens hus tvångsåldes och revs för att lämna plats för nya projekt

Av bilderna framgår tydligt att det finns relationer mellan fotografen och de han fotar. Han känner dem, de tillhör hans hemma, hans vardagliga värld. De skildrar alls inte ett kvarter där han som främling bara är på exotiskt snabbbesök.

Bokens foton är med några få undantag från åren 1971 – 74. Det sistnämnda året lämnade John England, flyttande till Sverige och slog sig ner i Helsingborg. Han bor nu i Malmö.

Stonhouse Street: I de två affärerna kunde köpas godis, serietidningar, dagstidningar och cigaretter. Foto: John S Webb.

Fotnot: John S Webb var en av fotograferna knutna till fototidningen Aktuell Fotografi, med redaktion på Sundstorget i Helsingborg. Under några spännande år gjorde tidskriften Helsingborg till något av ett kreativt center för svensk fotografi, med Jan Olsheden som drivande kraft på redaktionen. Bland de många fotografer som arbetade för eller ofta medverkade i tidskriften kan nämnas Gerry Johansson, Yngve Baum, Per Lindström och Ralph Nykvist.

Fotnot 2: Fotografierna ifrån boken kommer att ställas ut i augusti i Clapham på ett teater Clapham Omnibus i deras café/bar. Det är samma byggnad där bilderna ställdes ut där 1973, då huset fungerades bibliotek.

John S Webbs föräldrar och familjens hund. Foto: John S Webb.

Bjuv, Demokrati, Facebook, Google, Medier, Moderaterna, Polen, Public Service, Sverige, Sverigedemokraterna, Ungern

2010-talet och den urholkade demokratin

28 december, 2019 sosommelius

Nyåret 2019 innebär både ett årsslut och finalen för 2010-talet. Nu väntar ett nytt 20-tals första år 2020. Många medier har inför ”skiftet” försökt förstå vilka händelser och trender som format 2010-talet.

Dagens Samhälle, som för kort tid sedan dessvärre köptes av Bonniers, har valt tio trender som inte särskilt präglat enstaka år utan mera spelat en roll under det snart avslutade decenniet.

Det är intressant läsning. Men jag saknar en viktig trend, de tryckta mediernas dramatiska tillbakagång, särskilt dagstidningarnas. Deras traditionella affärsmodell med intäkter från både läsare (cirka 1/3) och annonsörer (ungefär 2/3) rasade ihop under tiotalets första hälft.

Digitala intäkter har börjat ge viss kompensation, men ändå inte gett jämförbara intäkter med hur tidningarna finansierades för bara ett decennium sedan. Dessutom är nästan allt deras nyhetsmaterial inlåst, av ekonomisk nödvändighet. Det innebär också att de många (särskilt i yngre generationer) som inte prenumererar är hänvisade till Public Service (SVT och SR) samt till nyheter förmedlade av sociala medier. Google och Facebooks algoritmer styr nyhetsflödet.

I förlängningen innebär detta ett hittills alltför lite uppmärksammat hot mot demokratin i det här landet. Någon ny statlig mediepolitik som skulle kunnat bli en motkraft har heller inte formats. Samtidigt angrips Public Service av det nya högerblocket, M, KD och SD, med grova och osakliga påhopp. Fungerande och självständiga Public Service-företag är i rådande tider livsviktiga för den svenska demokratin.

En av trenderna i Dagens Samhälles spaning handlar om ”SD – från utanförskap till makt”. Partiet blev i en av årets sista opinionsundersökningar Sveriges största politiska parti (visserligen inom felmarginalen, men ändå). Det är lätt att bli mörkrädd inför utvecklingen de närmaste åren och konsekvenserna i valet 2022. Kommer Sverige då att politiskt likna länder som Polen och Ungern?

Till det kommer att SD blev störst i tolv svenska kommuner och i fyra av dem har utsett kommunstyrelsens ordförande. Sölvesborg, där Jimmy Åkesson gjorde politisk karriär, visar hur det kan gå för resten av landet om SD:s framgångar bara fortsätter.

Vid det stundande årsskiftet kommer det traditionellt socialdemokratiska Bjuv att få en kommunfullmäktigeordförande från SD, med stöd från moderaterna, på ett sätt som obehagligt påminner om vad som skedde i Tyskland i början av 1930-talet.

Demokrati, Energi, Helsingborg, Kristdemokraterna, Liberalerna, Miljö, Moderaterna, Öresundskraft

Öresundskrafts försäljning: ”Debatten inte okej”

27 december, 2019 sosommelius

Ja-sidans politiker har abdikerat, säger S-politikern Jan Björklund. De deltar inte i debatten och låter i stället tjänstemän på företaget hantera politiska frågor: ”Det är inte okej”. Foto: Sven-Erik Svensson/HD.

Söndag den 12 januari ska helsingborgarna folkomrösta om försäljningen av Öresundskraft, den största kommunala affären i stadens historia. De partier som vill sälja (moderaterna, liberalerna och kristdemokraterna) deltar inte i den offentliga debatten. Den har kommunstyrelseordförande Peter Danielsson överlåtit tillkommunens tjänstemän

– Ja-sidans politiker har abdikerat. De har delegerat en politisk fråga till tjänstemän. Det är inte okej!, säger socialdemokraternas Jan Björklund.

Björklund säger till HD att politikerna måste motivera sina ställningstagande för väljarna:

– Nu är vi inne i ett folkomröstningsläge. Då är det politiken som ska svara på väljarnas frågor.

Jan Björklund kallar dessutom en del av svaren som Öresundskraft ger på hemsidan för partsinlagor.

– Det finns ett material framme att ta ställning till, nu är det politiken som ska ta över. Då kan man inte låta tjänstemännen bedriva valrörelse åt ja-sidan. Det känns som hela den här frågan håller på att krackelera. Det är helt vansinnigt.

Frågan om försäljningen av Öresundskraft engagerar många helsingborgare.

– Vi kommer att finnas tillgängliga för människor som tar kontakt med oss, men inte kampanja, sa Liberalernas kommunalråd Maria Winberg Nordström nyligen i HD.

Kommunstyrelsens ordförande Peter Danielsson (M) uttrycker sig på liknande vis. Han ser det som oproblematiskt att Öresundskrafts tjänstemän på bolagets hemsida svarar på frågor som kommit upp i debatten.

Men Helsingborgs Dagblads reportrar Truls Nilsson , Torbjörn Svensson och Torbjörn Wester är kritiska till några av de svar företaget ger på hemsidan. Dessutom förhindrar sekretessen kring försäljningen raka svar i flera viktiga frågor, som om elprisernas tänkbara utveckling under 2020-talet.

Vi är många som är bekymrade för en lång rad odemokratiska apsekter när det gäller både frågan om försäljning eller inte och hur frågan behandlats inför folkomröstningen.

Alliansens politiker med Danielsson i spetsen har dåligt visat respekt för de många som engagerat sig frågan. Merparten av dem är uppenbart kritiska, också den äldre generation av lokala politiker från alla partier, vilka nyligen protesterade på Helsingborgs Dagblads debattsida under rubriken, ”Stoppa försäljningen av Öresundskraft”.

Arbete, Demokrati, Ekonomi

SPÖKARBETARE I DEN DIGITALISERADE EKONOMIN

25 december, 2019 sosommelius

Vad händer med det mänskliga arbetet i en värld där artificiell intelligens och robotar tar över allt större delar av arbetsmarknaden, undrar Mikael Nyberg i en artikel i Aftonbladet.

Han har läst boken Ghost Work av antropologen Mary Gray och dataexperten Siddhart Suri. De påpekar att det alltid kommer att finnas behov av människor. Den artificiella intelligensen klarar inte av allt. Det är alltid en bit kvar, ”the last mile of automation”.

Den automatiska ansiktsigenkänningen har fått allt större betydelse inte sällan i integritetskränkande sammanhang. Men maskinerna klarar inte allt.

Vad händer när Uberföraren rakar av sig skägget och förvirrar den automatiska ansiktsigenkänningen? Bilderna på den slätrakade slussas vidare till en nätarbetare någonstans i cyberrymden. Hen avgör om det är samma person eller inte, medan en klocka tickar på skärmen och avgör tidsåtgången.

Nätarbetarna har inga anställningskontrakt, inga försäkringar och inga reglerade arbetstider. De är osynliga spökarbetare för oss med löner som genom stenhård konkurrens är nedpressade till ett minimum.

20 miljoner amerikaner tog 2016 tillfälliga jobb via digitala kanaler, inräknat allt från spökarbetet på nätet till taxijobb för Uber. Andelen som hankar sig fram som gigarbetare, frilansare eller uthyrda via bemanningsbolag har växt från 10 till 16 procent i USA på tio år, skriver Mikael Nyberg, som också konstaterar att ”mer än ett århundrade av vunna rättigheter, allt från 40-timmarsvecka till sjukvårdsförsäkringar och arbetarskydd, försvinner i processen”. Nyberg avslutar sin text:

”Från mörkret stiga vi mot ljuset, sjöng proletärerna under 1900-talet. Nu är de på nytt osynliga som klass också för sig själva. Så länge det varar kan spökarbetet breda ut sig.”

Demokrati, Helsingborg, Kristdemokraterna, Miljö, Moderaterna, Öresundskraft, Sverigedemokraterna

Öresundskraft: Tre veckor till sanningens minut

24 december, 2019 sosommelius

Tre veckor återstår till folkomröstningen om Peter Danielssons & Companys förslag att sälja Öresundskraft. Mycket står på spel valdagen den 12 januari 2020.

En viktig fråga gäller kommunens långsiktiga energi- och miljöpolitik, där Öresundskraft har och kan komma att spela en viktig roll. Det handlar också om kommunens framtida möjligheter till kreativ it-utveckling.

En annan gäller demokratin. De som driver frågan, PD&Co, har inte mycket till övers för demokratiska grundprinciper. Att inte kompromissa om valdagen hör också hit, liksom undlåtenheten att i jultider fixa rimliga möjligheter att förhandsrösta.

Den negativa synen på kommunala folkomröstningar ligger hos Peter Danielsson och Maria Winberg (Liberalernas kommunalråd) snubblande nära öppet demokratiförakt.

Informationen om Öresundskraft har varit grovt missvisande genom information som skrev ner företagets framtida vinstmöjligheter.

Rent ekonomiskt är det efter HD:s avslöjande uppenbart att det är en rejält dålig affär att sälja Öresundskraft.

Till detta kommer frågan om A&M, Alvarez&Marsal, den amerikanska ytterst exklusiva och dyra konsultbyrån. Det bara rullar dollarmiljoner över Atlanten. Åtta miljoner extra för att folkomröstningen ”ställer till problem”. Extra arvode om det inte blir någon försäljning, provision på beloppet (väl?) och så vidare. Frågan om vem som anlitat konsultbyrån och kringgått upphandlingsreglerna, hur det kunde ske i hemlighet just kring ett allmänt val borde granskas mycket mera, liksom avtalsreglerna.

Det finns så många korrupta inslag i försäljningsprocessen att den borde ha avbrutits för länge sedan. Till det kommer att informationen på den kommunala webbsidan helsingborg.se enbart är inriktad på valteknikaliteter och inte alls ger utrymme för argument för respektive mot försäljningen.

Frågan om vad pengarna från försäljningen ska användas till är dåligt genomlyst. PD&Co har uttryckt sig i allmänna och svävande ordalag, som att det ska gynna vård och skola.

Men vi som bor i den här staden är ytterst medvetna om att PD&Co väldigt gärna vill bygga monument över sin egen förträfflighet, som arenan, fotbollsläktaren på Olympia, det inställda underjordiska garaget i Slottshagen och annat. Ska vi vänta oss mer av den vara? Förmodligen.

Vem ska bestämma över hur stiftelsen med köpeskillingen används? Blir det samma PD&Co? Hur kommer reglerna att se ut och vem ska garantera att det hela sker på ett juste vis?

Vi har sett hur lättvindigt Dunkersstiftelsens miljoner hanterats, där uppenbart svindel och fiffel med miljonbelopp inte polisanmäldes.

Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna är för en försäljning. Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centern motsätter sig. Sverigedemokraterna har inte bestämt sig.

Mycket tyder på att SD till slut avgöra hela frågan, skriver HD. Partiet har inte tagit ställning till själva sakfrågan. Sista ordet är ännu inte sagt.

Mitt finger i vinden inbillar sig att det till slut inte blir någon försäljning, vilket skulle vara väldigt positivt både för miljön och för demokratin, och därtill visa att folkligt engagemang kan ge resultat.

Demokrati, EU, Frankrike, Grekland, Kina, Nato, USA

The Economist utser ”Årets nation”

23 december, 2019 sosommelius

Årets nation höll allmänna val i lördags den 21 december. Året har präglats av positiva reformer. Men ännu återstår mycket innan landet kan kalla sig en demokrati.

Brittiska The Economist utser årligen i december ”Årets nation”, genom att uppmärksamma ett land som utmärkt sig speciellt i positiva mening under det gångna året. Det är ingen enkel uppgift. Ibland blir det fel. 2015 utsågs Myanmar till Årets nation, efter att ha installera demokrati med Aung San Suu Kyi som ledare. Men, tyvärr, tidigare i år tvingades hon till Internationella krigsförbrytartribunalen i Haag med anledning av den etniska rensningen av Myanmars muslimska etniska minoritet Rohingyafolket.

2019 har i många avseenden varit ett negativt år präglat av stridslysten nationalism, konstaterar tidningen. I Indien har många muslimer fråntagits sitt medborgarskap. Kina har skickat muslimer till läger. USA har angripit internationella institutioner.

Men det finns trots det positiva exempel. The Economist nämner Nordmakedonien som ändrade sitt namn för att gynna fredsprocessen med sin granne Grekland. Grekland har till följd av namnfrågan länge blockerat makedonierna från att inleda förhandlingar för ett EU-medlemskap.

I februari blev Makedonien (eller formellt FYROM, Former Yugoslav Republic of Macedonia) i stället Nordmakedonien. Nu kan landet förhandla med Nato (vad nu det ska vara bra för?). Men Frankrikes president Emmanuel Macron blockerar landets väg till EU, med det enda argumentet att en invitation till EU för ännu en stat från Balkan skulle irritera de franska väljarna.

Två länder blev avsevärt mindre despotiska under 2019, konstaterar The Economist. Det ena är Sudan. Massprotester i landet tvingade dess ledare Omar al-Bashir att avgå. Han har varit en av världens värsta tyranner, som mördat och förslavat så många av Sudans svarta afrikaner att en tredjedel av landet bröt sig loss och bildade Sydsudan 2011.

The Economists vinnarland är oväntat Uzbekistan. Ännu för tre år sedan var landet en postsovjetisk diktatur, ett slutet samhälle styrt med extrem brutalitet och inkompetens. Efter despoten Islam Karimovs död 2016 har mycket förändrats, till en början långsamt, under 2019 allts snabbare och mera långtgående.

Uzbekistans nye premiärminister Shavkat Mirziyoyev har genomfört ett omfattande reformprogram. Det tidigare utbredda slavarbetet på bomullsfälten har förbjudits. Det värsta fånglägret har stängts. Korruptionen i landet har bekämpats, det var den som gjorde det möjligt för svenska Telia att muta sig till gigantiska projekt gällande mobilnät.

Många nya gränsstationer har öppnats, utländska journalister har bjudits in. Den 21 december, i lördags, genomfördes allmänna val.

Trots framstegen är Uzbekistan ännu inte en demokrati. Valets alla partier stöder Shavkat Mirziyoyev, som inte möts av någon opposition värd namnet. Ändå upplever uzbekerna positiv förändring efter 25 år av stagnation, skriver The Economist i sin motivering av att man utser Uzbekistan till Årets nation.

Ängelholm

Läderstaden Ängelholms 400-åriga historia

22 december, 2019 sosommelius

Garvningsarbete med hudar på Grönvalls läderfabrik 1966.Bild: Kalle Lind/HD.

Det första garveri jag kände doften av och såg låg i marockanska Marrakech. Jag hade inte fyllt trettio. Vi hade med vår Fiat 1500 bilat från Helsingborg till Nordafrika. Det är bra länge sedan men jag minns ännu särskilt läderfärgeriets intensiva färger och stank under en brinnande sol.

Jag hade inte behövt färdas så långt. På den tiden, 1960-talets slut, var Ängelholm fortfarande en stad där läderindustrin spelade en avgörande roll, där Rönne å fylldes av fabrikernas utsläpp och garveriernas fräna dofter var stadens signum.

Dagens Ängelholm, ”Lergökastaden”, är för många en lättsam och charmig sommarstad. Men för inte länge sedan varÄngelholm en industristad som 1940 hade 6000 invånare. En tredjedel av befolkningen levde då på att bearbeta läder- och läderprodukter, skriver historikern Johan Brinck i Ängelholmsboken 2019, som har till tema Läderstaden, tryckts i 2300 ex och ges ut av Ängelholms Lokalhistoriska förening.

Redaktionen för Ängelholmsboken 2019, fr v Kalle Lind, Ove Torgny och Johan Brinck.

I femtontalet artiklar, där de allra flesta skrivits av Johan Brinck, men enstaka av Ove Torgny, Hans Aarenstrup och Billy Heil, beskrivs Ängelholms långa tid som läderstad. Fokus ligger både på alla stora och små läderindustrier men också på de personligheter som drev eller arbetade på industrierna, där de äldsta grundades redan på 1600-talet.

Nicanor Grönvall, född i Ängelholm 1851, får ett eget kapitel. Efter att ha arbetat som garvare i New York och Chicago återvände han 23 år gammal till hemstaden och drev garveri i hörnet av Storgatan och Laxgränd. Han var en entreprenör och 1881 byggde Hotel Vega, med rum för resande. I dess trädgård framträdde 1886 skräddaren och agitatorn August Palm, vid det första socialdemokratiska mötet i staden.

Nicanor satt med i kommunfullmäktige i trettio år. Han såg till att kyrkan fick elektriskt ljus – åtminstone under gudstjänsterna – vid mitten av 1890-talet, staden elektrifierades först 1910. Han var bland mycket annat engagerad i både Engelholms Vin- och spritbolag och Engelholms Landtmannabank.

Ännu vid mitten av 1980-talet gick Grönvalls läderfabrik, eller AB Wigral, bra och drev också en fabrik i Klippan. Men förhållandena ändrades snabbt och drastiskt. Ny konstgjorda material och konkurrensen från låglöneländer tvingade fabriken i Ängelholm att slå igen 1990 och med den var Sveriges största läderfabrik borta.

Grönvalls var långt ifrån den enda läderfabriken i Ängelholm. Remfabriken importerade hudar från Sydamerika vilka garvades vegetabiliskt miljövänligt eller kemiskt med kromgarvning. Sydläder producerade bl a lädersnören och industriella remmar men också andra remmar som användes till exempel för att driva symaskiner.

Verksamheten krisade 1968, då nedläggning hotade. Men 40 anställda kunde genom att satsa 5000 kronor var köpa ut fabriken av ägaren Investor och driva den vidare. Därmed skapades ett av Sveriges få löntagarägda företag.

1996 ändrades namnet till Protite. Företaget är fortfarande arbetarägt, har ett 20-tal anställda och håller därmed en månghundraårig tradition av läderhantering levande i staden.

Fotbollsfabriken Select i Ängelholm får ett eget kapitel. Företagets boll Top-Star med 24 läderfält användes bland annat vid fotbolls-VM i Sverige 1958. Från 70-talet flyttades bolltillverkningen efter hand utomlands, särskilt till Pakistan där Select utbildade nya bollsömmare.

Ängelholms Lokalhistoriska förening är nog så unik, inte minst genom årsböckerna där man årligen dokumenterat Ängelholms nutid och dåtid. Med sin verksamhet och med bokserien har man båda skapat och levandegjort ett brett lokalhistoriska intresse i Ängelholm med omnejd.

Årsboken innehåller ett rikt bildmaterial och rymmer förutom det dryga hundrasidiga materialet om Läderstaden Ängelholm också artiklar om bland annat Kronohäktet, Rössjöholm och Össjö.

Demokrati, Ekologi, Ekonomi, Energi, Kristdemokraterna, Litteratur, Moderaterna, Öresundskraft

Väljarna desinformerade: Om Öresundskraft säljs luras helsingborgarna på tre miljarder

21 december, 2019 sosommelius

Helsingborgarna får mellan 2,5 och 3 miljarder mer i avkastning från Öresundskraft under enn tioårsperiod än om företaget säljs. Bilden: Öresundskrafts vinster sedan det gjorts avdrag för behovet av investeringar. Grafik: Ola Olofsson/HD.

”Ytterst handlar folkomröstningen om ja eller nej till att säkra välfärden.”

Maria Winberg Nordström, liberalt kommunalråd i Helsingborg, varnade på en presskonferens 13/12 publicerad i HD lördag 14/12 för konsekvenserna av en utebliven försäljning av Öresundskraft.

Lars Thunberg , hennes kristdemokratiske kollega, använde liknande tongångar, liksom försäljningens drivande kraft Peter Danielsson, kommunstyrelsens moderate ordförande.

Pengarna från försäljningen ska läggas i en stiftelse, som man räknar med ska ge en avkastning på 300 miljoner per år. Skola, vård och omsorg får 180 miljoner, stadens kulturbolag Hasab 120 miljoner.

Alltså välfärden står på spel om Öresundskraft inte säljs, säger de politiker som driver frågan.

Det låter ju bra. Problemet är att det inte stämmer.

Fallande vinster och ett behov av allt större investeringar. Det har varit flitigt använda argument för att sälja Öresundskraft.

Men Öresundskrafts ekonomiska kalkyler är helt annorlunda och mycket mera positiva.

På några år beräknas Öresundskraft vinst gå från dagens drygt 300 miljoner till 500 miljoner kronor. Och om sju, åtta år är den uppe i drygt 800 miljoner kronor. Kalkylen pekar på en vinst 2029 på närmre en miljard kronor.

Trion Winberg, Thunberg och Danielssons får till ”sin stiftelse” cirka 300 miljoner om året. Men beloppet är osäkert. Många tror att vi är i början av en lågkonjunktur och att därmed stiftelsens placeringar riskerar att påverkas negativt då det gäller avkastningen.

Om Öresundskraft inte säljs skulle Helsingborg i ren vinst från företaget få 400 miljoner år 2022, 800 miljoner 2027 och närmre en miljard 2029.

Jag gör en enkel kalkyl utifrån Öresundskraft egen prognos, sådan den redovisas i staplarna här. För åren 2020 – 2029 blir Öresundskrafts avkastning då närmare tre miljarder högre än förhoppningen för stiftelsen

Det som ger Öresundskraft så goda vinster är ökad avkastning från produktion av el och fjärrvärme samt kommunikationslösningar, via exempelvis stadsnätet, allt sådant som är mycket mindre konjunkturkänsligt än exempelvis börsen.

Om staden säljer (jag skulle hellre använda begreppet ”förskingrar”) de värden som är förknippade med Öresundskraft luras helsingborgarna på säg mellan 2,5 och 3 miljarder kronor.

Inte ”säkras välfärden” därigenom på bästa vis, Maria Winberg. Vad som gör mig förundrad är att trion Winberg, Thunberg och Danielsson har så usla kunskaper i Öresundskrafts ekonomiska framtidsmöjligheter. Nog borde den amerikanska konsultfirman ha stenkoll på sådant och berättat för dem.

Samma trio har anklagat debattörer och väljare för att inte förstå en komplicerad fråga. Påståendet ter sig för mig som rent hyckleri, när man själv är så otroligt illa insatt i försäljningens grundläggande förutsättningar.

* * *

Fotnot: I lördagens HD presenterar Helsingborgs ekonomidirektör Ulf Krabisch och Renée Molkert, senior rådgivare, på Min Mening ett inlägg med helt andra och lägre siffror.

Här länkar
1) Till HD:s artikel ”HD avslöjar: Kraftig ökad vinst väntar Öresundskraft”
https://www.hd.se/…/hd-avslojar-kraftigt-okad-vinst-vantar-…
2) Till Krabisch/Molkerts insändare ”Här visar vi en mer korrekt bild av verksamhetens framtida resultat”, med svar av HD:s chefredaktör Jonas Kanje:
https://www.hd.se/…/ekonomidirektoren-om-vinstprognosen-for…

I Krabisch/Molkerts inlägg heter det bland annat att …
”… materialet som HD:s artikel hänvisar till inte är ett internt material på Öresundskraft utan det IM (”Investment Memorandum”) eller rätt beskrivet ”Confidentiell Information Package” som prekvalificerade köpare fått ta del av under åtagande om sekretess. Materialet har till syfte att beskriva bolaget så positivt som möjligt. De slutliga spekulanterna har i processen fått möjlighet att göra sina egna bedömningar av bolagets möjligheter och risker. I materialet beskrivs inte de risker som finns med ett fortsatt ägande av Öresundskraft exempelvis, tuffare konkurrens, tappade kundvolymer, ny- och återinvesteringar, ökade räntekostnader, förändrade förutsättningar för koncernbidrag mm.”

Jonas Kanje försvarar HD:s tidigare publicerade material och skriver bland annat:
”Nu har staden här ovan tagit fram helt andra siffror än tidigare. Man har tagit bort en del siffror och presenterar en ny prognos som man kallar ”optimistisk resultatutveckling”. Det står naturligtvis staden fritt att först ta fram en prognos som beskriver ”bolaget så positivt som möjligt” och sedan ta fram en helt ny ”optimistisk” prognos som visar på betydligt lägre resultat än den första. Såvitt jag kan bedöma förändrar det dock inte något av innebörden i vår ursprungliga artikel.”

SS:s kommentar: När jag läste ekonomi var ”dubbel italiensk bokföring” ett grundläggande begrepp. Med tanke på den inblandade amerikanska konsultbyrån tycks det här handla om ”dubbel amerikansk bokföring”, en kalkyl med en omgång siffror till hugade spekulanter för att få upp priset på företaget (och konsultfirmans provision) och helt andra räknestycken riktade till väljarna för att visa hur illa ställt det är med Öresundskraft och att Danielsson/Thunberg/Winbergs ambition att snarast sälja företaget är det enda rätta. Vi som ska rösta den 12 januari borde, för att upprepa Winbergs formulering, inse att nu gäller det för oss att förstå att ”Ytterst handlar folkomröstningen om ja eller nej till att säkra välfärden.”

Nya Kultur Sören

månadsarkiv: december 2019