månadsarkiv: maj 2019

Donald Trump, Medier, USA

Granskning av satiren mot Donald Trump

Omedelbart efter Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet i november 2016 publicerade den tyska kvalitetstidskriften Der Spiegel ett nummer där Donald Trump på första sidan skildrades som en asteroid på väg mot jorden i kollisionskurs.

Den kubanska konstnären Edel Rodriguez hade gjort teckningen till vilken tidskriftens redaktion satt rubriken ‘DAS ENDE DER WELT’, med underrubriken ”sådan vi känner den”, alltså på svenska ungefär ”Nu går jorden, sådan vi känner, den under”. Det kan noteras att rubriken konstaterade något, den saknade frågetecken.

Den 45:e amerikanske presidentens tid vid makten har satt starka känslor i svallning, konstaterar den brittiske författare Nick Hilton i en fyllig essä på mediesajten ”Medium Daily Digest”.

Hilton konstaterar inledningsvis att Trumps presidenttid har präglats av kaos, varit ”a mess”, men att en positiv konsekvens av detta kaos har varit att ur den har fötts en rad lysande tidskriftsförstasidor, både i USA och i Europa.

I en gedigen genomgång granskar Hilton mediebilden av Trump från tiden för valkampanjen 2016 till nu. 

Samtidigt med Der Spiegel publicerade brittiska New Statesman ett dramatiskt omslag, som i sin hållning påminner om Der Spiegels anslag. Porträttet av Trump har i datorn med hjälp av Photoshop bearbetats till en kärnvapenexplosion. Rubriken är ”Trumps apokalyps”, med den något nedtonade underrubriken ”Hur Trumps populistiska revolt hotar världsordningen”.

Sedan dess har karikatyrerna av Trump följt i en aldrig sinande flodvåg. En återkommande symbol har varit det republikanska partiets elefant. På en akvarellteckning av Barry Blitt i The New Yorker från 2016 är Trump förvandlad till trollkarl som gör tricket med den itusågade damen, här ersatt med en itudelad elefant.

Trumps oförutsägbara högerpopulistiska twitterstyre av USA har lett till stora utmaningar av demokratin. Alltför sällan uppmärksammas sådana i svenska medier, där man ofta särskilt i public service hellre balanserar för-Trump mot mot-Trump på et oideologiskt vis.

Tyska Der Spiegel har hållit hög klass. I ett omslag av samma kubanska Edel Rodriguez, som jag nämnde i början, har Trump halshuggit Frihetsgudinnan på IS-vis. 

Många tidskrifter har, som The Economist och The Time, gjort omslag som tar fasta på Trumps hot att angripa stater han ogillar med kärnvapenkrig. Rubrikerna är lakoniska ”Det kan hända” och ”Making America Nuclear again”. New Statesman gjorde ett bra omslag i augusti 2017 på samma tema. Presidenten sitter och twittrar på ett kärnvapenmoln. Rubriken är ”Trump goes Nuclear. Does the US threaten the World?”

Donald Trump, FN, Iran, Israel, Kärnkraft, Kärnvapen, Krig och fred, USA

USA kränker FN-stadgan med krigshotet mot Iran

Hans Blix, tidigare generalsekreterare för FN:s atomenergiorgan IAEA, är i en TT-artikel i Aftonbladet djupt kritisk till USA:s beslut att lämna kärnenergiavtalet, som han anser fungerade väl.

– Det är en våldsam kränkning av FN-stadgan som USA har begått. Man talar allmänt om att USA har dragit sig ur kärnenergiavtalet, men det var en diplomatisk uppgörelse som lades fram inför och godkändes enhälligt av säkerhetsrådet. Det var bindande för alla medlemmar i FN, säger Blix och tillägger:

– Man drar sig inte ur ett beslut i säkerhetsrådet, man bryter mot det. Och inte nog med det, USA uppmanar – med påtryckningar mot alla andra stater – att följa i detta brott mot säkerhetsrådets beslut. […]

Blix tror inte att USA vill framtvinga ett krig mot Iran, särskilt inte Donald Trump. Men risken är överhängande att ett storkrig uppstår av misstag:

– Man blåser upp ett väldigt hot och hoppas att detta ska ge en del av den avkastning man vill ha, utan att behöva verkställa hotet. Den stora risken är att det slår gnistor, säger han.

Avkastningen är att USA:s allierade i regionen blir av med konkurrensen från ärkefienden Iran, enligt Blix. Han tror inte alls på de argument som framförts från USA:s sida.

– Jag har en tanke om att det egentligen handlar om att USA ekonomiskt vill försvaga Iran och hindra landets ekonomiska utveckling. För det är ett stort, starkt, mycket aktivt land med en välutbildad befolkning. Det ser USA som ett hot mot sina närmsta vänner i regionen, nämligen Saudiarabien och Israel.

Blix konstaterar vidare att den israeliska militären inte längre bedömer att Iran utgör ett militärt hot. Inte heller har Iran i dagsläget några planer på att skaffa kärnvapen, tror Blix.

– Iran har hävdat att de aldrig haft som avsikt att utveckla kärnvapen. Det kanske man inte behöver tro på. Men man har större anledning att tro på USA:s underrättelsetjänst CIA, som sagt att Iran lade de planerna på hyllan 2003. Det är rätt länge sedan.

För drygt ett år sedan drog sig USA ensidigt ur det avtal som syftar till att begränsa Irans möjligheter att utveckla kärnvapen. Det följdes av omfattande sanktioner mot Iran, vars oljeexport nu mer eller mindre stoppats. Och de senaste veckorna har USA påstått att Iran utgör ett militärt hot mot amerikanska intressen i Mellanöstern.

Inom Trumpregimen finns två hökar och krigshetsare som öppet talat för ett amerikanskt krig mot Iran: Utrikesminister Mike Pompeo och än mer den högerextreme krigshetsaren och säkerhetsexperten John Bolton.

Det obehagliga i det pågående smutsiga politiska spelet är att så få protester mot USA:s politik hörs från omvärlden, varken från civilsamhället eller från politiska institutioner. Det är nu vi måste visa vår solidaritet med det iranska folket. När krigshändelser inletts kommer det att vara för sent.

Helsingborg, Helsingborgs Dagblad,, Sjukvård, Skåne, Skatt

Helsingborgs sjukhus – Ett stoppat miljardbygge

Foto: Björn Lilja/HD.

Helsingborgs sjukhusbygge har gjort en paus, skrev Helsingborgs Dagblad häromdagen. Allt som inte är påbörjat stoppas.

Planeringen måste göras om.Konsekvenserna är så stora att det krävs nästan ett års funderande. Sju år efter det att regionstyrelsen klubbade om– och nybyggnaden på Helsingborgs lasarett – har man inget svar på frågan vilket sjukhus som egentligen ska byggas.

Det ligger nära till hands att dra likheter mellan skandalerna kring bygget av Karolinska sjukhuset och turerna kring Helsingborgs lasarett. I båda fallen ligger det yttersta ansvaret hos regionpolitiker som inte klarat av att hantera otroligt komplexa och kostsamma sjukhusbyggen.

Skuldfrågan är bara en del av byggeländet i Helsingborg. Men nog borde den genomlysas och ansvar utkrävas. Så här långt är ett grundfel uppenbart, att ”sjukvårdens verkliga behov inte nått fram till dem som bygger”.

Eller med andra ord att de ytterst ansvariga för miljardbygget inte skapat beslutsstrukturer som på djupet involverar folk med kompetens då det gäller nödvändiga förutsättningar för god vård och bästa möjliga medicinska insatser. Kanske är Helsingborgs lasarettsbygge bara ännu ett uttryck för den djupgående vårdkrisen i Region Skåne.

Vi är många som med vrede minns den ledande moderate regionpolitiker som under förra mandatperioden tyckte att det viktigaste för vården i regionen var att Skåne hade den lägsta landstingsskatten i Sverige.

HD:s granskning har – så här långt – klokt nog ändå haft fokus på den viktigaste frågan om hur sjukhusbygget ska kunna fullföljas så att funktionerna garanteras och kostnaderna inte blir allt för orimliga.

I det senaste avsnittet handlar det därför om vilka alternativ som finns för utformning och placering av olika avdelningar i det nya sjukhuset, ett avgörande viktigt pussel för att skapa ett fungerande sjukhus för framtiden.

Det är lätt att bli ödmjuk inför svårigheterna. Det finns inga genvägar, inga enkla lösningar. Det viktigaste efter allt som skett hittills är att undvika halvmesyrer och våga ta svåra beslut för att forma ett väl fungerande lasarett.

Vy över sjukhusområdet.Bild: Fredrik Hedenskog/HD.
Konst, Ryssland, Stalin

Uzbekistans Louvren räddades undan Stalin men hotas åter

Målning av Karaxan, Savitskymuseet i Nukus.

Savitskymuseet i den oansenliga staden Nukus i västra Uzbekistan beskrivs av brittiska The Guardian som ”Uzbekistans Louvren”, ett konstmuseum som under 1900-talet räddade avantgardistisk konst som förbjudits av Stalin frånta förstöras. Men, skriver Suzanne Moore, i dag är Savitskymuseet som institution hotat och i sig i stort behov av räddning.

Igor Savitsky kom kring 1950 till området och började tidigt skapa en stor kollektion av dissidentkonst. Samlingen består av verk av ryska och uzbekiska konstnärer från 30-talet och framåt, då Stalin förbjöd allt som inte var socialrealism. Museet öppnades 1966.

Tjuren av Vladimir Lysenko är museets mest kända verk. Konstnären satt i ett av Stalins läger. Hans målning fick plockas undan den dag under Sovjettiden, då KGB besökte museet.

När jag besökte museet våren 2013 var det en omtumlande upplevelse. Här fanns en parallell avantgardism, målare av samma klass som Chagall och andra – men okända av omvärlden.

Den gången var museet i stort behov av upprustning och ekonomiskt stöd. Många uttryckte farhågor för att museet skulle tvingas sälja ut av samlingarna för att få pengar till driften. Köpare skulle i så fall inte saknas, alltifrån ryska oligarker till internationella konstköpare och stora museer världen över.

Savitskymuseet i Nukus., strax söder om den till stor del uttorkade Aralsjön i Uzbekistan.

Någon sådant skulle vara en stor tragedi. Savitskymuseet skiljer sig från många andra museer med ”exit genom souveniraffären”, skriver Suzanne Moore:

”Det här är konst som konstnärer har dött för, räddad av en person, vars passion var att samla deras verk och bevara dem åt framtiden. Hon drömde om att en dag skulle dessa konstnärer bli erkända och rehabiliterade.”

Bomullsplockare. Volkov.
Dunkers, Fotografi, Helsingborg

ÖGA MOT ÖGA MED djuren i Björn Perssons bilder

Father and Son, Masai Mara, Kenya, 2017. Foto: Björn Persson

I sin bok ”Allt jag inte vet om djur” (Alfabeta 2012) skrev den brittiska författarinnan Jenny Disky (1947 – 2016) bland annat att även om hon levt mycket med djur och kan mycket om djur så kan hon inte alls föreställa sig hur det skulle vara att verkligen vara till exempel en katt. Även om många lever med och nära djur är vår kunskap om djurens villkor bräcklig och ytlig.

Jag minns Diskys tankar när jag på fredagskvällen på Dunkers såg vernissagen på The Thin Line, en unik fotoutställning med bilder av främst Afrikas vilda djur, tagna av Björn Persson.

Hans bilder påminner vid första anblicken mycket om andra liknande bilder av elefanter, tigrar, lejon och leoparder. Ändå har de en egenart, inte minst genom att så många av utställningens bilder är närbilder, där fotografen tagit sig helt nära de djur han fångat med kamerans öga.

Bilderna har därmed uppstått ur möten, öga mot öga, på ett sätt som får mig som betraktare att uppleva att jag ser djuren på ett nytt sätt, också som individer, men därtill i Diskys mening har något därutöver att förmedla om djurens existentiella villkor.

Björn Persson flyttade i 20-årsåldern från Helsingborg till Sydafrika där han arbetade med antitjuvskytte i en nationalpark. Den erfarenheten byggde hos honom förståelse för både djurens beteende och deras otroliga utsatthet. Utställningens titel syftar på att Afrikas vilda djur är utrotningshotade, både till följd av klimatförändringar och genom människans rovdrift.

Soul of the Leopard, Masai Mara, Kenya, 2017. Foto: Björn Persson

En stor publik hade i fredags kommit till vernissagen i entréhallen, som var fylld till sista plats. Det kändes som en efterlängtad nytändning för det länge så nergångna kulturhuset, inte minst därför att utställningen också är producerad av Dunkers, med AnnCatrin Gummesson som curator.

Utställningen pågår till 20 oktober.

Äldreomsorg, Demokrati, Helsingborg, Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna

Parkeringsplatser byts mot privat äldreboende!!

P-platser på Stortorget eller inte? Frågan hänger nu i luften. Däremot står det klart att det finns en politisk majoritet i fullmäktige för att Ragnvallagården och Lussebäcksgården ska gå tillbaka i kommunal regi nästa år. Arkivbilder.Bildkollage: Helsingborgs Dagblad

Ännu en stor politisk satsning i Helsingborg går i stöpet, rapporterade Helsingborgs Dagblad häromdagen, en kohandel utan like. Det som skett väcker ännu en gång frågor om demokratin i staden, om hur politiska uppgörelser kommer till stånd på minst sagt lösa boliner med minimal hänsyn till realiteter och vad som är bäst för de berörda.

Alliansen och miljöpartiet presenterade häromdagen en uppgörelse. Stortorget skulle bli bilfritt och fler bilfria gågator i centrum skulle inrättas. Det låter ju efterlängtat och väldigt bra, äntligen ett bilfritt Stortorg.

Men – det fanns ett pris. Miljöpartiet fick bort en del bilar ur centrum mot att äldreboendena Ragnvallagården och Lussebäcksgården ska fortsätta att drivas i privat regi, det är nu Vardaga, tidigare skandalomsusade Carema Care, som står för verksamheterna.

Bilfritt Stortorg i den ena vågskålen, privata äldreboenden i den andra. Kan man göra så? Vad säger de som ska bo på Vardagas hem?

– Om man ska skriva avtal med privata måste vi vara med i hela processen, hela resan. Annars nekar vi kategoriskt alla förslag. Vi kan inte ställa upp på ett avtal där vi inte kan borga för innehållet, säger SD:s kommunalråd Michael Rosenberg.

Någon dag efter kohandeln blev det en helomvändning. Socialdemokraterna och vänsterpartiet förde frågan till kommunfullmäktige, där de har majoritet tillsammans med SD.

Jan Björklund, S-ledaren i Rådhuset, välkomnar att hela uppgörelsen mellan alliansen och MP går upp i rök.

– Det är bara bra. Jag blev förbannad när såg den. Att kohandla med de äldres välfärd och ställa det mot parkeringsplatser – det är helt exempellöst, säger han.

Han påpekar att det redan pågår en utredning om p-platsbehovet i staden och i förlängningen vilka ställen som kan göras bilfria.

– Jag tolkar det som att det finns en majoritet för bilfritt på Stortorget när andra p-lösningar hittats.

Socialdemokraterna slåss för att alla vårdboenden ska drivas i kommunal regi.

– De styrande är inte mogna för att privatisera, anser Jan Björklund.

Personal och boende på de privata äldreboendena har kritiserat förhållandena där. Inför kohandelsbeslutet tidigare i veckan hade allianspolitikerna inte utvärderat boendet.

– De har inte pratat med personalen eller de som bor där för att höra vad de tycker. Högst märkligt, säger Christel Håkansson, socialdemokrat och vice ordförande i  vård- och omsorgsnämnden.

Centerpartiet, EU, Film, Kristdemokraterna, Kultur, Moderaterna, Sverigedemokraterna, TV, Vänsterpartiet

Dags att satsa på en svensk version av ARTE TV

Sjuttio procent av EU:s medborgare kan se den tysk-franska kanalen Arte på sitt eget språk – men inte Sverige eller de skandinaviska länderna.

Arte är en public service-kanal utan fokus på nyheter och sport, men med ett brett och vasst kulturmaterial, med därtill många dokumentärer och fördjupande program i aktuella frågor.

Sveriges Radios Kulturnytt har intervjuat Amelie Leerhard, chef för Arte Europe. Hon hoppas att kanalen ska kunna expandera ytterligare utöver dagens sex språk, förutom franska och tyska också italienska, polska, spanska och engelska, med redaktörer från olika länder, som väljer ut innehåll för sitt lands publik.

Det går att följa Arte i Sverige via kanalens strömningssajt, huvudsakligen på tyska eller franska men också på engelska. Alla program är, till följd av upphovsrättsliga frågor, inte tillgängliga här. Men det som kan ses redan nu är ofta av allra bästa kvalitet.

Sverige har inte varit prioriterat men Amelie Leerhard utesluter inget.

– Vi tittar på att testa fler språk i mindre skala.

Svenska TV-tittare är i dag ofta hänvisade till kabelkanalernas miserabla utbud, dominerat av rader av kommersiella amerikanska stationer. Bortsett från Public Service finns raddan av reklamfinansierade sändare, vars utbud likaså domineras helt av amerikanska program.

Lite tillspetsat skulle man kunna säga att svenska folket är hjärntvättat från morgon till kväll genom de här kanalernas utbud, genomsyrat av våld, klichéer, sexism.

Arte står för något helt annat. Men skulle jag vilja inkludera kanalen i mitt ”kanalpaket” är det oftast snudd på omöjligt. I all annan kommersiell verksamhet hade ingen accepterat liknande regler.

EU-kommissionen har för perioden 20121 – 2027 lagt en budget för kultursatsningar inom Kreativa Europa på 19 miljarder kronor. Nyligen röstade EU-parlamentet för en fördubbling av summan. 56 procent av den totala budgeten går till aktörer inom film, tv och dataspel.

I Sverige finns två störtreaktionära partier, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, som vill stryka alla EU:s kultursatsningar. Moderaterna och centerpartiet är inte mycket bättre men vill att nivån ska vara kvar på samma nivå som förra perioden, medan S, MP, V, L, och FI se en större budget än förra perioden.

– Kulturen får en liten droppe av EU:s budget, nu kanske det är frågan om två små droppar, om man ställer det i proportion till andra budgetposter som att man subventionerar fossilindustrin och krigsmaterielindustrin, då tycker vi att det här är en mycket bättre satsning, säger Malin Björk (V), EU-parlamentariker.

FN, Frankrike, Kärnvapen, Krig och fred

Sverige bör gå med i FN:s förbud mot kärnvapen

”Det kan verka omöjligt”. Film från ICAN, Svenska läkare mot kärnvapen och Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet .

”De socialdemokratiska kvinnor som på 40-, 50- och 60-talen var emot försvarets krav på en svensk atombomb beskrevs återkommande nedlåtande som ”Naiva. Känslomässiga. Irrationella.”

Idag förs kampen för att Sverige ska gå med i FN:s kärnvapenförbud, skrev nyligen Malin Nilsson, Generalsekreterare för Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet och Clara Levin, T.f. generalsekreterare Svenska Läkare mot Kärnvapen, i en debattartikel för SVTNyheter. Där hette det vidare:

”Vår historia är fylld av modiga beslut för nedrustning, men vägen dit har aldrig varit enkel. Det kan verka omöjligt, tills det är gjort. Det är dags för Sverige att gå med i FN:s förbud mot kärnvapen.”

Den tidens S-kvinnor med Inga Thorsson i spetsen manade regeringen att regeringen att välja avspänning istället för kärnvapen.

Inom de kommande månaderna kommer den svenska regeringen bestämma om Sverige ska skriva på förbudet mot kärnvapen eller inte, skriver Beatrice Fihn, Nobelprisbelönade ICAN:s svenska generalsekreterare. Hon påminner om att :

”Enligt en opinionsundersökning gjord av Sifo vill 85% av svenska folket att Sverige skriver på förbudet men regeringen velar ändå.”

Hon skriver vidare: ”Sveriges historia är fylld av modiga beslut för nedrustning och avspänning. Idag känns besluten självklara, men varje steg har varit en kamp.”  

Paris stöder nu ICANs krav på ett förbud mot kärnvapen, som en av många städer världen runt, dock ännu ingen i Sverige.

Förra fredagen anslöt sig Paris till de städer som stöder ICANs krav på ett förbud mot kärnvapen. Stadens borgmästare Anne Hidalgo bekräftade stadens stöd för avtalet. Hon säger:

”Kärnvapen är utformade för att förstöra städer och allt vi älskar i dem. Det är inte förvånande att just städer nu går i spetsen i kampen mot dessa inhumana och omoraliska vapen.”

Paris ställningstagande är särskilt viktigt, skriver ICAN, eftersom staden är huvudstad i ett land med 300 kärnvapen.

Bland andra städer som stöder ICANs krav på kärnvapenförbud finns bl a Los Angeles och Washington DC, men ännu inga svenska städer.

Hela listan över de städer som anslutit sig till ICANs kärnvapenförbud finns här.

Malin Nilsson och Clara Levin vill att Sverige skriver under FN:s förbud mot kärnvapen.


Demokrati, Infrastruktur, Posten, USA

Postnord saboterar Demokratin – och eTC

Postnords dåliga utdelning omöjliggör för tidningar och tidskrifter att fortsätta med postdistribuerad utdelning.

Tidningen ETC:s Johan Ehrenberg gick fredag den 10 maj till ett generalangrepp mot Postnord som sviker Sverige, ”ett bolag i fritt fall”.

Ehrenbergs utgångspunkt var förståeligt nog ETC egenintresse att få tidningen utdelad till prenumeranterna dagligen, det som man betalar Postnord för. Det är posten allt mindre intresserad av. Man ska ”testa utdelning” av post och tidningar varannan dag från i höst för att sedan införa det över hela landet.

Utrotningshotat art: Brevlådorna. Teckning ETC.

I praktiken har det försöket redan inletts. Jag får numera allt mera sällan mitt prenumerade ex av tidningen på utgivningsdagen. I torsdags, för att ta ett exempel, kom tisdags- och onsdagsnumren. På fredagen fick jag torsdagstidningen men ingen fredagstidning och ingen helgtidning som jag betalar speciellt för. Visst, jag kan läsa tidningen digitalt. Men jag vill läsa på papper, jag vill begränsa min egen redan alltför omfattande skärmtid.

ETC är för övrigt bara ett exempel på hur ett bolag i fritt fall totalt sviker sina kunder – och med det också sitt demokratiska uppdrag att fullgöra en samhällstjänst, genom att leverera infrastruktur som är grundläggande i ett demokratiskt samhälle.

Det som sker med Postnord handlar, skriver Johan Ehrenberg, om ett ”låtsasföretagande, där de som fattar besluten agerar utifrån en ideologi om privatisering och vinstjakt som självklart inte har med postens uppgift att göra”.

Förra året gjorde Postnord en förlust på 855 miljoner. Det ledde till att VD:n Håkan Henricsson fick lämna sin post – med en fallskärm på 14 miljoner kronor.

I en artikel över två uppslag i samma nummer skriver Ulrika Lindahl om ”Postens sista suck”. Här berättas om hur Carl Bildts borgerliga regering 1993 avreglerade både posten och skolan, som marknadsutsattes. I dag konkurrerar ett 30-tal olika företag om att bära ut posten.

Postnords så kallade ”samhällsuppdrag” innebär att företaget har ett ansvar att dela ut posten på platser där inga privata företag är intresserade. Följden har blivit att privata företag främst etablerat sig i storstäder där det är lättast att tjäna snabba pengar.

I Sverige är förtroendet för Postnord i botten, bara 14 procent. Skillnaden är stor mot USA, där posten är den myndighet som har största förtroende, 88 procent, med utdelning sex dagar i veckan till landets alla 157 miljoner adresser.

Sjukvård

Tiotusentals svenskar får inte utskriven medicin

När apotekets monopol upphörde 2009 försvann även den lagstadgade skyldighet som det statliga apoteket hade haft, att ansvara för landets läkemedels­försörjning, skriver artikelförfattarna. Foto: Gorm Kallestad/TT

Privatiseringarna har mer än något annat rivit upp och förändrat Sverige. Den fria marknadens strukturer har gjort om oss som lever i det här landet från medborgare till kunder.

Valfrihet har ersatt solidaritet och samhällsansvar som värdegrund.

Den som drabbas av sjukdom blir kund hos vården och kan välja vårdleverantör, heter det. Hen kan också välja apotek sedan apotekets monopol upphävdes 2009.

Men vad gagnar valfriheten mellan tio apotek om inget av dem kan leverera de läkemedel som efterfrågas. I en artikel på DN debatt skildrar  överläkarna Jan Calissendorff och Mikael Lehtihet under rubriken ”Patientsäkerheten hotas när allt fler läkemedel restnoteras” om hur hur antalet restnoterade läkemedel ökat dramatiskt sedan apoteksmonopolet upplöstes:

”För närvarande finns 366 olika preparat på Läkemedelsverkets sida för restnoteringar. Här finns bland annat olika antibiotika, blodtrycks­läkemedel, antidepressiva, och en rad olika smärtlindrande preparat, och även läkemedel vid allvarliga ovanliga diagnoser. Detta innebär att tiotusentals människor i Sverige inte längre kan hämta ut förskriven medicin, med risk för allvarliga hälsoeffekter som följd.”

Vad händer om sjuka inte kan få de mediciner som läkare har skrivit ut?

Calissendorff och Lehtihet konstaterar att det leder till ökade kontakter med vården för att eventuellt få tag i alternativa mediciner. Det kan leda till ohälsa och skapar ofta otrygghet. Det leder lätt till att patienter hamstrar svårtillgängliga läkemedel eller försöker komma åt dem via nätet från ofta osäkra leverantörer.

Det statliga apoteket hade en lagstadgad skyldighet att ansvara för landets läkemedelsförsörjning. I dag finns ingen sådan skyldighet, bara otydliga tillsynsmyndigheter som inte agerar kraftfullt, enligt de båda debattörerna, som kräver:

”Kraftfulla åtgärder där ansvarsfördelning klarläggs mellan företag och myndighet är nödvändig för att säkerställa att läkemedelsbehandling kan ske utan onödig fördröjning. Annars ökar risker för bestående hälsopåverkan och reducerad livskvalitet.”

Vad händer med läkemedelsförsörjning i läge av krig eller kris? Det statliga apoteket hade i uppdrag att för totalförsvarets räkning ha resurser för att kunna ”stärka samhällets förmåga att förebygga och hantera svåra påfrestningar i samhället”. 

Nu finns ingen sådan ”lagstadgad skyldighet”, vilket leder till stora problem i fredstid för ”tiotusentals patienter” och riskerar att i ett krisläge få oerhört destruktiva följder också för samhället som helhet. De båda debattörerna diskuterar dock inte den konsekvensen närmare.