Maria Mitchell (1818 – 1899), den första kvinnliga astronomen i USA, undervisar en grupp kvinnliga studenter i astronomi.
”Låt stjärnornas ljus lysa upp era egna liv . Då behöver ni aldrig oroa er för att bagateller ska ställa till problem.”
Så brukade Maria Mitchell, amerikansk 1800-talspionjär inom astronomin, säga till sina elever, som var de allra första kvinnorna i USA som utbildades i astronomi och det vi nu kallar astrofysik, kombinationen av matematisk fysik och observerande astronomi.
Undervisningen ägde rum i Vassarobservatoriet som var både Mitchells hem och klassrum. Där genomförde hon regelbundet kväller som bestod både av stjärnstudier med teleskop, samtal om universum och poesiskrivning, där eleverna skrev dikter utifrån sina astronomiska funderingar.
Bilden ovan säger allt. En grupp astronomiskt engagerade kvinnor poserar med sina teleskop. Bilden kan vara tagen kring 1880. Det är fortfarande dagsljus utan stjärnhimmel.
Maria Popova knyter samman Maria Michell med den afroamerikanska poeten Tracy K Smith, vars far var en av NASA’s första svarta ingenjörer och den dikt, Universe in Verse, som Smith läste i samband med att Hubble-teleskopets 27-årsdag firades, en uppläsning som tillägnades minnet av Maria Michell.
“We saw to the edge of all there is — so brutal and alive it seemed to comprehend us back,” skriver Tracy K Smith i sin hyllningsdikt till Hubbleteleskopet.
Smith var i samma ålder som Maria Michells elever när Hubbleteleskopet levererade sin första efterlängtade bilder från rymden. Efter teleskopets uppskjutning 1990 har dess bilder bidragit avgörande till vår förståelse av universum, och skapat en ny känsla för världarnas skönhet.
Adrienne Rich (1929 – 2012), skrev en annan dikt med existentiella undertoner om teleskopets vetenskapliga triumfer, “Hubble Photographs: After Sappho”:
En av Hubbleteleskopets bilder står ut speciellt, ”Skapelsens pelare”, här under, som visar interstellärt material i Örnnebulosan, cirka 7000 ljusår från Jorden, platser där stjärnor föds.
“Pillars of Creation,” one of the most recognizable Hubble images, depicting the interstellar gas and cosmic dust of the Eagle Nebula some 7,000 lightyears away from Earth, simultaneously creating new stars and being destroyed by the light of nearby newborn stars. (Photograph: NASA)
Martin Luther King talar inför 4000 människor i Riversidekyrkan i New York. Det är den 4 april 1967. Samma dag men ett år senare mördas King i Memphis med en enda dödande kula.
Kanske är Martin Luther Kings tal i Riversidekyrkan i New York den 4 april 1967 hans allra viktigaste. Framgångarna med medborgarrörelsens ickevåldsaktioner i södern hade varit stora. Den amerikanska apartheiden hade tvingats retirera.
Den stora marschen till Washington med I have a dream-talet den 28 augusti 1963 ledde påföljande år till en ny medborgarrättslag och till att King fick Nobels fredspris. Efter rösträttskampen i Selma Alabama följde en ny rösträttslag 1965. President Lyndon Johnson skrev på lagarna i Kings närvaro.
Påföljande år flyttade King norrut, till Chicago. Hans nya utmaningen var att bekämpa fattigdom och klassklyftor i USA. Snart såg King samband mellan USA:s skoningslösa krig i Vietnam och fattigdomen. Han engagerade sig mer mer i en utvidgad kamp, mot ”rasism, fattigdom, militarism och materialism”.
I talet i Riversidekyrkan, ”Beyond Vietnam” eller ”Breaking the Silence”, angrep han för första gången president Johnson för kriget. Han pekade ut USA som den värsta våldsstaten i världen och slog fast att ”Vi satsar en halv miljon dollar på på att döda en fiendesoldatmedan vi bara använder 53 dollar för varje person i USA som klassats som fattig.”
Reaktionerna mot talet blev våldsamma från det etablerade USA. För presidenten blev King nu en förrädare och en avfälling. New York Times och Washington Post kritiserade honom skoningslöst. Fototidningen Life menade att Kings tal påminde om ett manuskript för nordvietnamesiska Radio Hanoi. Ett år senare jublade många vita amerikaner vid beskedet om mordet på King.
Samtidigt växt antikrigsrörelsen våldsamt. Tio dagar efter ”Beyond Vietnam”-talet demonstrerade 400 000 mot kriget enbart i New York och många ytterligare, både på andra platser i USA och i Europa.
Martin Luther King drömde om att göra om marschen till Washington från 1963 men nu som en manifestation mot fattigdomen. Han uppmanade landets fattiga att en viss dag ta sig i åsnekärror till huvudstaden för att under en dag med civil olydnad blockera all normal verksamhet i huvudstaden.
När de afroamerikanska soparbetarna i Memphis strejkade för bättre arbetsvillkor och bad om Kings stöd beslöt han att kampen för deras villkor skulle bli inledningen till Poor People’s Campaign. Deras slogan var ”I am a man”, de ville återerövra sitt människovärde.
I Memphis höll King den 3 april 1968 det tal som skulle bli hans sista ”Jag har varit på bergets topp” där han fortsätter, ”Jag har sett det förlovad landet. Jag kanske inte kommer dit tillsammans med er … Men vi som ett folk kommer att ta oss till det förlovade landet.”
Under lång tid hade han utsatts för mängder av dödshot. I talet, dagen innan han mördas, berättar han om hoten, som också kom från FBI och dess mäktige chef Edgar Hoover, som under lång tid förföljt och trakasserat honom.
När King med några vänner stod på balkongen till Lorraine-motellet i Memphis föll den dödande kulan – och USAS hamnade i chocktillstånd.
2018 var det femtio år sedan mordet. I en rad nya böcker om medborgarrättsrörelsen framhålls bilden av King som militant fredsaktivist, fortfarande genomsyrad av ickevåldsengagemang, men beredd att offra sitt eget liv i kampen för ett rättvisare samhälle.
Det är nog den bilden av Martin Luther King och hans engagemang på liv och död som är den viktigaste.
Fotnot: Här två titlar utgivna i USA, båda från 2018, med det perspektivet på King som jag nämner, med kampen mot fattigdomen och mot kriget i fokus:
• Michael K Honey: To the Promised Land. Martin Luther King and the Fight for Economic Justice.
• Jason Sokol: The Heavens might Crack. The Death and Legacy of Martin Luther King Jr.
Kings sista tal: I Have Been at th Mountains top, ett dygn innan han mördas i Memphis.
Jan Myrdal står för ett av de mest representerade författarskapen av en ännu levande svensk författare i Kungliga Bibliotekets samlingar, slog Lars Ilshammar, biträdande riksbibliotekarie fast, i ett föredrag på ett heldagsseminarium på ABF-huset i Stockholm under den gångna helgen. Han räknade till 463 JanMyrdal-träffar. När jag söker på Libris katalog får jag 671 träffar.
Titeln på seminariet var ”Den vanartige Jan Myrdal”, en formulering som Jan Guillou lanserat, han fanns också bland dagens talare och bekände att det tog honom tjugo år att frigöra sig från Myrdals agitatoriska stil och hitta ett eget tilltal.
– Jan Myrdals agitation förde oss framåt. Veckans viktigaste stund var när Aftonbladets söndagsnummer kommit med JM:s krönika ”Skriftställning”.
Den vanartige själv fanns på plats. Skriftställaren fyller i sommar 92, men har inga planer på att sluta skriva. Tvärtom. En viktig anledning till seminariet var lanseringen av en ny bok, ”Ett andra anstånd”.
I dedikationen till boken skriver författaren:
”Här ett försök att skriva med uppriktighet!”
Det är en ambition som med kombinationen av det ödmjuka ”försök” och det högt ställda målet om ”uppriktighet” gör mig som läsare genuint nyfiken och uppmuntrad.
Boken har kommit till under tre år, från 2015 då Jan Myrdal hamnade på Karlskoga lasarett, drabbad av livshotande sepsis. Men med tur och skickliga läkare överlevde han och fick ”ett andra anstånd”, som han använt till ”att skamlöst skala jaget. Och göra det i sin tid.”
Men åter till seminariet.Mats Svegfors, mångårig chefredaktör och också landshövding i Västmanlands län inledde vänsällt:
– För mig är Jan Myrdal en person som lever med politiken. Under tjugo år skrev jag själv i Svenskan mest varje dag och jag känner igen Myrdals uppgående i själva skrivandet. Hans Jagböcker tillhör svensk litteraturhistoria och jag är övertygad om att de kommer att utsättas för arkeologiska undersökningar för att bättre förstå vår tid.
Svegfors citerade Jan Myrdal:
”Om jag vaknar en morgon och känner att jag har samma åsikter som dagen innan, då har jag blivit en gallerskakare, fången i min egen åsiktsvärld.”
– Om man tar skrivandet på allvar kan man inte skriva det man redan skrivit. Att skriva är att tänka.
Håkan Bravinger, poet och förläggare på Norstedts som gett ut ”Ett andra anstånd”, mindes hur Myrdal för fyrtio år sedan ”lämnade Norstedts förlag med hög röst” men att han nu kommit tillbaka.
– Det som berörde mig särskilt när jag läste manuset var hans sätt att klarsynt skildra åldrandet och våga göra sig obekväm gentemot det egna jaget.
– När jag fick manuset varnade Jan mig, ”det är mycket sex” i den. Jo, men också om sorg, särskilt saknaden efter Gun Kessle, och om ensamhet.
– Jan Myrdal är en stilist i bäst mening, tankarna är svåra, meningarna enkla.
Andra inlägg under dagen belyste olika sidor i Jan Myrdals författarskap. Litteraturforskaren Anton Honkonen talade också om Jagsviten, ”… med de romanerna skrev Jan Myrdal in sig i svensk litteraturhistoria”. Hans O Sjöström talade om Jan Myrdals krönikor ”Söndagsmorgnar”, Jan Käll om hans filmer och dramatik.
Från Kolkata (tidigare Calcutta) hade Myrdals indiske förläggare Subrata Das kommit till Stockholm och talade under ett pass om Indien och Kina. Också jag deltog genom att tala om Myrdal och Indien. Gun Lauritzson, doktorand i ekonomisk historia, berättade om sitt besök i Myrdals kinesiska by Liu Lin, 56 år senare.
En del av dagen belyste Myrdals politiska ställningstaganden. Tobias Hübinette, forskare vid Karlstads universitet, talade om Myrdals syn på rasism och fascism. Historikern och författaren Anders Björnsson placerade Myrdal bland andra europeiska intellektuella som Heinrich Mann, Emil Zola och Karl Krauss. Prästen Dag Sandahl behandlade Jan Myrdal och Luther.
Jan Myrdal fick ordet till sist. Han berörde bland annat den franska revolutionen.
– Vi ska inte minnas Robespierre för giljotinen utan för det han skrev om de mänskliga rättigheterna. Det var han som slog fast att samhället har en skyldighet att bistå alla medborgare och som också betonade arbetets roll. Det påminner om efterkrigstidens s-program. Men jag har aldrig hört någon socialdemokrat nämna det …
Fotnot: Mera om seminariet och dess inlägg på www.lindelof.nu
Länkar till texter av Jan Myrdal finns fritt på www.janmyrdalsallskapet.se/av-jan-myrdal.html
Bilden: Jan Myrdal reder ut begreppen på seminariets eftersits på Restaurang Hubertus.
När jag första gången såg de ohyggliga bilderna från den brinnande Notre Dame-katedralen i Paris kände jag djup sorg. Det var ofattbart att en av världens vackraste och mest symbolladdade byggnader då verkade vara på väg att bli lågornas rov.
Nästa tanke, som jag omedelbart förträngde och aldrig tänkte till slut var ”måtte det inte handla om en terroristattack”, ett europeiskt elfte september.
SR:s och SVT:s bevakning gav tidigt besked. Allt tyder (fortfarande ett dygn efter branden) på att elden uppstått som en följd av stora renoveringsarbeten i kyrkan. Man nuddade inte ett ögonblick vid andra alternativ.
Dygnet efter den tragiska brandenrapporterar tidningen Metro om hur branden utnyttjades av folk som vill sprida falsk eller missvisande information i sociala medier. Metros artikel bygger på material från den amerikanska nättidningen BuzzFeed, som är en kompetent amerikansk nättidning med täta band till Huffington Post.
På ett falskt CNN-konto hette det att CNN kunde bekräfta att branden vållades av terrorister. Också konservativa Fox News råkade ut för något liknande en fejkad video om branden. En falsk Fox-bild som hänvisade till kanalen, påstod att det vid brandplatsen funnit personer som på arabiska ropat ”Allah är störst”, ”Allahu akbar” . Ännu en lögn.
Ett annat konto, ”USfoxnews”, påstod lögnaktigt att den amerikanske kongressledamoten Ilhan Omar hyllat branden, skriver Dagens Nyheter.
Också i Sverige förekom liknande spridning av desinformation. ”Det här är ingen olycka”, skrev den högerextrema debattören Ingrid Carlqvist på Twitter med en länk till en artikel om branden.
Ännu vid 17-tiden på tisdagen översvämmades svenska Facebooksidor av falska påstående om att branden i Paris vållats av terrorister, som på bilden härunder, utlagd av någon som kallar sig Infidel Nation Patriots II.
Hade läget varit det minsta oklart efter Parisbranden hade den här sortens vidriga hatbudskap, utlagda för att skuldbelägga araber/flyktingar, varit svåra att dementera slutgiltigt. Nog borde ett land som Sverige ha högsta beredskap för den här sortens informationskrig.
Ulf Kristersson, ställer ett ”vi” (de goda pursvenskarna) mot ett hotfullt ”dom” (de onda, främmande flyktingarna). Foto: Aftonbladet.
– Det är inte så att Sverige kommer att anpassa sig till er. Ni behöver anpassa er till Sverige.
Moderatledaren Ulf Kristersson angriper de svenska invandrarna och har tillsatt en ”integrationskommission”, som han själv ska leda tillsammans med Mauricio Rojas, kontroversiell flykting och invandrare från Chile.
Kristersson hotade invandrarna/flyktingarna på partiets Sverigemöte för kort tid sedan. De ska anpassa sig till Sverige, annars råkar de illa ut, dundrade han.
Han hävdar också att idén om att integration handlar om en process från två håll, där invandrare och infödda ska integreras i ett nytt multikulturellt samhälle, är förrädisk och felaktig. Det är invandrarna som måste anpassa sig till det svenska samhället och inget annat, anser han, skriver Svenska Dagbladet.
Ett multikulturellt samhälle är av ondo i Kristerssons trångsynta värd. In med köttbullarna, ut med curryn, kebaben och hummusen. Inför pizzaförbud. Kåldolmar är misstänkt turkiska. Bara svensk mat. Bara svenska filmer på biograferna.
Kristersson tycks längta efter ett statiskt oföränderligt Sverige, där en mångfald av idéer, människor och kulturer är av ondo.
Samtidigt framhåller moderatledaren att det inte handlar om assimilering. Han är ”generös” och vill ”verkligen att människor som kommer till vårt land behåller sitt ursprungsspråk”.
Hur skulle någon rimligt vettig person kunna hävda motsatsen. Skulle svenskamerikanerna för hundra år sedan förbjudits att tala svenska.
Det Kristersson gör är förstås att ställa ett ”vi” (de goda pursvenskarna) mot ett obehagligt inkräktande och hotfullt ”dom” (de onda, främmande flyktingarna).
Vi har sett förfärande exempel på vart den sortens unket vi-dom-tänkande kan leda. I dessa dagar praktiseras den sortens modeller i länder som Polen och Ungern, också Danmark har fått en släng av dem.
På Aftonbladet KulturskriverEnna Gerin om hur Kristoffersson skyller alla problem på den individuella invandraren/flyktingen:
”Arbetslöshet, trångboddhet och låga utbildningsnivåer blir passande nog kulturella problem där allt ansvar läggs på individen. Det är inte den politiskt skapade bostadsbristen, arbetslösheten och skolsegregationen som står i vägen för integrationen. I stället är det brist på strävsamhet och dålig karaktär hos invandrarna själva som ställer till det.”
Hon för sitt resonemang vidare:
”Det är politikernas privatiserade och djupt segregerade skola som bäddar för integrationsproblem och dåliga betyg. Det är välfärdens nedmontering, privatisering och försvagning som sätter käppar i hjulen för en lyckad integration. Vi började bädda för problemen när vi övergav välfärdsstatens fundament: full sysselsättning, bra utbildning och bostäder till alla.”
”Jag går tills regnet / löser upp min väg, / bortåt där höjden / övergår till bredden. / Jag går tills trädet tappar all sin blom, nere i dalens rot / där plantorna / en gång börjat gro. /Jag går tills kroppen inte längre förmår / och kläderna faller / från darrande händer. …”
Edin Tucalija förenar sina roller som poet och linjesäker tecknare i sin stora utställning ”En familjevän knackar på”, som i veckan hade vernissage på Mindparks THINK Open Space i Helsingborg.
Precis som när någon du gärna träffar knackar på och kommer in uppstår samtal på Edin Tucalijas utställning, mellan besökare och betraktare, men också mellan dikter och teckningar. Det är en ovanligt rik utställning, med bredd och djup.
Jag tycker mycket om kombinationen mellan teckningar och dikter. Teckningarna är alls inte illustrationer av dikter och texter – men genrerna kommunicerar och berör varandra.
För två år sedan gav Edin ut boken ”Nattpoesi”, också uppbyggd av konstfullt sammanflätade bilder och dikter. Nu har han tagit fram en ny bok i A5-format, ”Beauty comes from outside. On the inside there is only chaos”. Här får de ofta Jesper Waldersten-inspirerade teckningarna större plats än dikterna, som på engelska och ofta bara några rader.
Många av boken eller häftets dikter uttrycker sorg och smärta.
”Day in. Day out. / Like running water. /Like feelings off and feelings on: Here I sit and wait. / There’s nothing more I can do.”
Bilderna är ofta ansikten, tunna linjer, flödande tusch.
Många av Edin Tucalijas teckningar och dikter har först visats i konstnärens instagramflöde, som inspirerande rapporter från det dagliga (eller oftast nattliga) skapandet.
Edin Tucalija kom till Sverige som flykting från kriget i Bosnien på 1990-talet och till Helsingborg 1995. Han har arbetat som grafisk formgivare, illustratör och webbredaktör åt Helsingborg stad under mer än 15 år.
Fotnot: Utställningen pågår till den 10 maj. Under utställningstiden blir det också live målning och den 23 april en poesikväll.
WikiLeaks founder Julian Assange is seen in a police van after was arrested by British police outside the Ecuadorian embassy in London, Britain April 11, 2019. Foto: Henry Nicholls | Reuters.
Brittisk polis förde under torsdagen med våld bort Julian Assange från den ecuadorianska ambassaden i London, där han tillbringat nästan sju år i asyl.
Assange har i mångas ögon blivit en kontroversiell person. Men faktum kvarstår att han och Wikileaks har svarat för detta millenniums viktigaste visselblåsarinsatser, genom att avslöja den amerikanska arméns krigsförbrytelser i Afghanistan och Irak.
Samma dag som Assange greps framförde USA krav på att han skulle utlämnas till USA. Assanges första kommentar var, berättade i BBC hans advokat som besökt honom i fängelset i London:
– Vad var det jag sa.
Visselblåsaren Chelsea Manning fängslades åter för en månad sedan. Hon dömdes till 35 års fängelse men benådades av Barack Obama.
För en månad sedan häktades visselblåsaren och människorättskämpen Chelsea Manning. Hon hade gjort sig skyldig till lagtrots hette det. Hennes brott består i att hon vägrat vittna för en en jury i frågor som gäller wikileaksgrundaren Julian Assange.
Som 22-åring dömdes hon av en militärdomstol till 35 års fängelse. Det handlade om att hon offentliggjort material som publicerades i en lång rad internationella medier och innehöll flera avslöjanden om grova krigsförbrytelser begångna av den amerikanska armén.
Visselblåsaren Daniel Ellsberg, som riskerade 115 års fängelse för att ha avslöjats hemliga dokument om USA:s krig i Vietnam försvarade engagerat Chelsea Manning, som han menade agerat heroiskt i press- och yttrandefrihetens namn. Barack Obama benådade henne. Men sedan en månad sitter hon åter fängslad på ordet av en åldrad domare tillsatt av Ronald Reagan.
Svenska Iraksolidaritet protesterar: Julian Assange har nu gripits på Ecuadors ambassad. Han kommer med all säkerhet att utlämnas till USA. Där riskerar han dödsstraff eller mycket långt fängelsestraff.
Torsdagens dramatik har många innebörder. Dagens krig går inte att bevaka med konventionella journalistiska metoder. Utan visselblåsarna Assanges och Mannings modiga avslöjanden hade världen inte fått veta något om en rad grova amerikanska krigsförbrytelser. Det som sker väcker därtill djup oro för yttrande-och pressfriheten i våra länder. Visselblåsare får inte dömas till långa fängelsestraff eller döden i demokratiska samhällen.
Visselblåsare är inte förbrytare utan nödvändiga aktivister i ett demokratiskt samhälle.
Fotnot: I dag fredag arrangerar Ìraksolidaritet mellan 13 och 14 på Medborgarplatsen i Stockholm en manifestation där man uppmanar till att försvara visselblåsarna Julian Assange och Chelsea Manning.
Fotnot 2: Filmen här undren visar hur amerikanska soldater från en helikopter slaktar civila på gatan i Bagdad, däribland två journalister. En film från Wikileaks.
Jan Björklund vill ha ordningsbetyg i skolan. Signal- och utspelspolitik har varit hans starka sida i politiken. Björklund har nu fått Alliansen med sig på förslaget, som därmed har majoritet i riksdagen.
Medierna har hakat på och gjort det till en dominerande politisk fråga.
Häromdagen träffade jag en lärare som arbetar med en sjätteklass i ett utanförskapsområde i en av våra tre största städer. Hon har haft barnen i tre år. Alla utom en i klassen har utländsk bakgrund. Hon är djupt fäst vid dem, har följt deras utveckling, sett hur de växt och mognat och trivs själv med sitt jobb.
– Visst har det varit problem. Men vi har löst dem. Många har på lektionerna fått berätta vad de varit med om, om kusliga krigshändelser, några har sett människor dö, om den svåra flykten, om väntan på beskedet om att få stanna i Sverige.
Skolan är ett slags centrum i området, dess roll kan inte underskattas.
– Tyvärr har våldet i området ökat. Vi skulle behöva fler som arbetade med barn och föräldrar i samhället.
Men något sådant vill inte politikerna i det alliansstyrda området.
– Vi har fått sparkrav på tio miljoner. Det kommer att leda till avskedanden i en skola som redan är hårt pressad. Vi har talat om att demonstrera eller rentav strejka. Men då säger rektorn att om vi gör det, då kommer inga fler barn att vilja studera här. Det så kallade fria skolvalet får sådana konsekvenser.
Jag undrar vad Björklunds krav på ordningsbetyg skulle medföra. Hon slår ut med armarna.
Miljöaktivister utanför Barsebäcksverket 1986. På vägarna runt Barsebäcksverket sattes dessa skyltar upp några dagar efter att Tjernobylkatastrofen blev känd. Foto: Jonn Leffmann. Wikipedia.
Moderaterna vill göra utbyggande av kärnkraft till partiets huvudfråga i det kommande EU-valet. I en tidigare blogg skrev jag att partiet vill fördubbla EU:s kärnkraftbudget till 44 miljarder kronor under åren 2021-2027.
Partiets första namn i EU-valet, Tomas Tobé, vill därtill fördubbla anslagen till forskning om kärnkraft och att energiproduktionen i Europa ska fokusera på kärnkraft. ”Ska vi klara av att möta klimathotet så kommer vi inte att klara det utan mer kärnkraft”, säger Tobé.
Som bekant har den nu gällande M-KD budgeten inneburit dramatiska nedskärningar i Sverige inte bara för Arbetsförmedlingen utan för det mesta som har med miljö och klimat att göra. Så det här med kärnkraft och klimathot är inget att ta på allvar.
I en ledare i Dagens ETC angriperTomas Kåberger det moderata utspelet och visar att det bygger på usla kunskaper om situationen på energimarknaden. Han skriver att det nu finns en bred insikt i industrin och i finansbranschen om att den härligt snabba utvecklingen av vindkraft, solel och batteriteknik radikalt har ändrat förutsättningarna för världens industriella och ekonomiska utveckling:
”Problemen med ändliga energiresurser, riskerna för ohanterliga klimatförändringar, kärnvapenspridning och upprepade reaktorhaverier som på 1900-talet såg ut att begränsa världens möjligheter, går nu att undvika.”
Andelen fossil elproduktion och andelen kärnkraft minskar i världen, medan förnybar energi står för allt större del av världens el, fortsätter Kåberger. Sol- eller vindel ger den billigaste nya elen i nästan hela världen och behöver inte längre subventioner. På flera håll i USA rapporteras att ny sol- och vindel kan konkurrera ut existerande kol- och kärnkraftverk.
Till skillnad från på Tage Danielssons tid går kärnkraftens historiska risker nu att beräkna. Efter knappt 20 000 reaktorår har världen sett tio reaktorer stängas av efter härdsmältor. Fyra av dem har lett till stora utsläpp och väldiga kostnader.
Självfallet måste reaktorägarna ansvara ekonomiskt både för eventuella haverier och för slutförvaring av använt uran.
Bara moderater och kristdemokrater kan blunda för sådana faktorer och det faktum att kärnkraft i dag är ekonomiskt olönsam och föråldrad.
Den enda rimliga energipolitiken är förstås att satsa på utvecklingen av förnyelsebara energikällor eller med Kåbergers ord att ”bygga upp kunskap och industriell förmåga att både tillverka och använda solceller, vindkraftverk och batterier”.
Almsnabbvinge (Satyrium w-album), klassad som Nära hotad (NT) på Rödlistan, är beroende av almar för sin överlevnad.. Foto:Tomas Carlberg.
Moderaternas och kristdemokraternas servettbudget slarvades ihop för att sabotera Stefan Löfvens regeringsarbete. Den innebar bland annat kraftiga nedskärningar på miljö- och klimatfrågor. Nu drabbas viktiga Rödlistan av dramatiska nedskärningar.
I dagarna har det lett till att ”Rödlistan” sammanställd av SLU, Sveriges Lantbruksuniversitet, drabbas dramatiskt. För att klara budgeten tvingas nu SLU dra ner ett tiotal tjänster från rödlistans organisation. Därmed skadas allvarligt arbetet med att förvalta den biologiska mångfalden.
Lena Sundin Rådström, chef på Artdatabanken vid SLU, är upprörd:
– Artportalen och Rödlistan är jätteviktiga verktyg i svensk naturvård. De ger kunskap och underlag för beslut som används dagligen av alla länsstyrelser, Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen, kommuner och andra myndigheter och aktörer. De över 68 miljoner artfynd, som finns i Artportalen, utgör ett ovärderligt underlag för naturvård och samhällsplanering.
Konsekvenserna blir ett sämre kunskapsunderlag och därmed sämre beslut för naturvård och samhällsplanering. Det leder till sämre skötselåtgärder i skyddade områden samt att tillräcklig hänsyn inte tas vid planerade avverkningar och exploatering.
Fotnot: Fakta om ArtDatabanken, SLU: ArtDatabanken är ett nationellt centrum för kunskap om Sveriges arter och naturtyper. Vår övertygelse är att bättre kännedom om vår natur ökar viljan och möjligheterna att värna den. Därför förser vi samhället med fakta och information baserad på observationer, miljöövervakning och analyser. Vi tar fram den nationella rödlistan, bedömer och bevakar status för arter och naturtyper som är prioriterade inom EU, driver Svenska artprojektet inklusive Nationalnyckeln, samt Artportalen, Svenska LifeWatch mm. ArtDatabanken är en del av SLU och samtidigt en viktig länk mellan forskare, naturvårdare och allmänheten.
