månadsarkiv: mars 2019

Demokrati, Frankrike, Propaganda, Putin, Ryssland, Tyskland

När USA manipulerade det ryska presidentvalet 1996

MOSCOW, RUSSIA – 21 AUGUST 1991: Boris Yeltsin giving a speech after the Russian government forces suppressed The August Coup – an attempt by hard-line members of the Communist Party of the Soviet Union (CPSU) to take control of the country. On the right: Vice President of Russia Alexander Rutskoy. Moscow, Russia, on August 21st, 1991. (Photo by Wojtek Laski/Getty Images)

Boris Jeltsin lång illa till inför valet 1996 när han skulle återväljas till Rysslands president. Hans parti Vårt hem Ryssland fick bara 10 procent av rösterna i ett annat val i december 1995. Bara tre procent uttryckte samtidigt förtroende för hans återval. Allt tydde på att kommunistpartiets kandidat Gennadij Ziuganov skulle segra.

I det läget kontaktade någon i hans stab tre rutinerade amerikanska ”spin-doctors”, med erfarenheter av valmanipulation från Kalifornien 1991. De anlände till Moskva med ”fler resväskor fyllda med dollarsedlar”, skriver Helène Richard i marsnumret av Le Monde Diplomatiques engelska utgåva, under rubriken ”När USA fick valvindarna att vända i ett ryskt val”.

De tre agenterna införde amerikanska metoder i det ryska presidentvalet. Särskilt framgångsrikt var bruket av negativa TV-annonser som skulle desavouera Ziuganov och kommunistpartiet.

– Vi lyckades skapa panik bland ryssarna genom att visa bilder på bolsjeviker som brände kyrkor och på köer som visade på varubrist, säger en av amerikanerna. Ingen alkohol, inga cigaretter, ingen tvål … Gud bevare oss från kommunismen. De här slagorden fungerade.

Amerikanska Time hade efter valet en bild av Jeltsin med an amerikansk flagga i famnen på Jeltsin och rubriken ”Jänkarna kom till räddning. Den hemliga historien om hur amerikanska rådgivare hjälpte Jeltsin att vinna valet”.

Bill Clinton var 1996 USA:s president. Han var besluten att göra allt för att Jeltsin skulle återväljas. Clinton hade tät telefonkontakt med Jeltsin och utlovade all tänkbar hjälp. Detsamma gjorde också en rad andra västregimer. Den tyske kanslern Helmut Kohl gjorde två besök i Moskva på fem månader. Frankrikes president Alain Juppé kom till den ryska huvudstaden och gav Jeltsin allt stöd.

Också Clinton besökte Moskva under valkampanjen och gav öppet Jeltsin sitt stöd. I ett tal sa han att han hoppades att ”ryssarna skulle rösta för framtiden”. För honom och andra västledare var Jeltsin en garant för demokrati.

Men, skriver Hélène Richard i LMD, Jeltsins ekonomiska politik var katastrofal. Kriminella gäng utkämpade hänsynslösa strider mot varandra för att ta över den privatiserade sovjetiska industrin. Statsanställda fick inte ut sina löner. Pensionerna sänktes till under existensnivå. 1993 hade Jeltsin låtit armén attackera parlamentet. Han hade också inlett ett brutalt krig i Tjetjenien.

Den 21 februari 1996 ringde Jeltsin upp Clinton. Han behövde mer pengar och bad den amerikanske presidenten om hjälp med att från IMF (Internationella valutafonden) få ett ett lån till Ryssland utökat från nio till tretton miljarder dollar. Två dagar efter samtalet fick Jeltsin det han behövde. Två månader senare övertalade Jeltsin den så kallade Parisklubben att förlänga återbetalningstakten för ett ryskt lån på 40 miljarder dollar till 25 år.

Franska Libérations Moskvakorrespondent skrev vid samma tid att Jeltsin fick allt han pekade på, ”hade han bett om månen hade han förmodligen fått den”.

Den 3 juli 1996 besegrade Jeltsin Ziuganov i andra omgången av presidentvalet.

Jeltsins valseger var en direkt följd av amerikansk manipulering. Från amerikansk sida kallade man det hela för ”demokratistöd”.

Verkligheten innebar något helt annat och medförde mycket som satt sin prägel på dagens Ryssland. Ett otroligt ojämlikt klassamhälle skapades. Ryssarnas tilltro till demokratins möjligheter som politiskt system knäcktes.

Några år senare, i december 1999, nominerade Boris Jeltsin till sin efterträdare Vladimir Putin.

Två skrattande presidenter, Boris Jeltsin och Bill Clinton. Bilden tagen i Moskva 1995.
Arkitektur, Helsingborg, Höganäs, Lund, Malmö

Arkitektdynastin Sörensen på Tomarp

Skiss till vattentorn, av Curt Arnold Salomon-Sörensen.

”Arkitektdynastin Sörensen” heter en utställning som med vernissage i lördags nu under en månad (till 23 april) visas på Tomarps Kungsgård. Det är första gången Tomarp visar en arkitekturutställning, med skisser, fotografier och ritningar.

Det handlar om något så unikt som fyra generationer arkitekter, som särskilt satt sin prägel på städer som Malmö, Lund och Helsingborg.

Med på vernissagen var i dag 90-årige men ännu verksamme Curt Arnold Salomon-Sörensen. Hans farfars far grundade arkitektfirman för 165 år sedan. Den är därmed förmodligen Sveriges äldsta arkitektkontor, skrev tidskriften Arkitektur.

Med vemod konstaterar Curt Arnold Salomon-Sörensen att ingen tar över efter honom. Inget av hans fyra barn är arkitekt. Han själv startade 1956 verksamhet med kontor i Helsingborg och Eslöv och har inte minst arbetat med upprustning av äldre bostäder. Bland hans senare uppdrag kan nämnas om- och tillbyggnad av St Jörgens skola i Helsingborg och bostäder på Laröbaden.

Farfarsfar Peder Christian Sörensen kom till Lund kring mitten av 1800-talet för att arbeta på bygget med Akademiska Föreningen i Lundagård,. Han slog sig ner i Lund, skapade bl a en rad byggnader och orangerier i Botaniska trädgården.

Dennes son Salomon Sörensen var under trettio år (från 1893) stadsarkitekt i Malmö, men ritade också mycket i Helsingborg, däribland gamla lasarettet vid Munkavägen

Kraftstationen i Laholm ritades av Arnold Salomon-Sörensen och invigdes år 1932.

Tredje generationens Arnold Salomon-Sörensen blev stadsarkitekt i Höganäs. Han satte sin prägel på just Höganäs men ritade också en lång rad byggnader i Helsingborg, som det stora bostadshuset på Roskildegatan mitt emot Konserthuset, där tidigare Fahlmans café låg.

Bostadshuset vid Roskildegatan och Kungsgatan i Helsingborg. Bostadshus i kvarteret Svärdet från 1929. Båda ritade av Arnold Salomon-Sörensen.

Arkitektutställningen på Tomarp ger spännande bilder från flera skånska städers utveckling och byggnadshistoria, verktyg för att läsa städernas geografi och bli varse deras årsringar. Fokus är på fyra generationer mycket aktiva och mångsidiga arkitekter Sörensen-Det är ett stycke unik kulturhistoria som Tomarp lyfter fram med den här utställningen.

Egypten, Kärnkraft, Kristdemokraterna, Liberalerna, Miljö, Miljöpartiet, Moderaterna, Sverigedemokraterna

Moderaterna vill storsatsa på kärnkraft

Moderaterna vill att EU:s kärnkraftsbudget ska fördubblas, rapporterar SVT. Det är  Tomas Tobé, partiets första namn på vallistan till EU, som tänker på det viset.

I EU:s kommande långtidsbudget vill man kraftigt öka satsningarna på ny kärnkraft från 2,1 till 4,2 miljarder euro, för närvarande motsvarar det ungefär 44 miljarder kronor under åren 2021-2027.

Men det räcker inte för moderaterna, som därtill vill fördubbla anslagen till forskning om kärnkraft.

– Vi moderater lägger nu förslag om att fördubbla forskningen så vi kan få fram nästa generations kärnkraft. Jag tycker också att vi ska börja exportera mer kärnkraft mellan länderna i Europa. Ska vi klara av att möta klimathotet så kommer vi inte att klara det utan mer kärnkraft, säger Tomas Tobé (M), toppkandidat till Europaparlamentet.

Tobé vill också ha mycket mer kärnkraft i Sverige för att ”klara av klimathotet”.

Inte bara moderater tänker i de banorna. Inför valet i höstas öppnade Kristdemokraterna för mer kärnkraft i Sverige. KD:s Sara Skyttedal, förstanamn för Kristdemokraterna i Europaparlamentsvalet, skrev nyligen i en debattartikel att ”Sverige bör driva på att EU underlättar för att fler reaktorer kan byggas med standardiserade tillståndsprocesser, finansiering och byggmetoder.”

Liberalerna och Sverigedemokraterna har också en positiv syn på kärnkraften.

Miljöpartiets europaparlamentariker Bodil Valero har en helt annan åsikt:

”Ett kilo kärnbränsle kräver brytning av cirka 1,5 miljoner ton malm. Den enorma bergkrossningen kräver stora mängder energi i form av maskiner och transporter som i sin tur släpper ut stora mängder växthusgaser. Konsekvenserna av gruvbrytningen blir också stora för landskapet. …” Till det kommer att … år 2016 stod investeringar i förnybar elproduktion för 70 procent av all nyinstallerad elproduktion i världen, enligt IEA (International Energy Agency).

På bilden förs radioaktivt avfall till ett underjordiskt lagerrum i Tokaimura, Japan. Bodil Valero argumenterar i en slutreplik för att kärnkraft både är smutsigt, farligt och dyrt. Foto: Jun Yasukawa/AP/TT
Film, Kristdemokraterna, Moderaterna, Rasism, Sverigedemokraterna, SVT

Mattias Karlsson tycker att lamadjur är sura

SD:s ”chefsideolog” Mattias Karlsson i sin småländska by. Skärmdump från SVT:s dokumentär om honom.

Filmaren Kalle Segerbäcks dokumentär ”Mattias Karlsson – året fram till valet” visades i SVT i onsdags i förra veckan (och kan ses på SVT/Play till den 15 september). I presentationen heter det att Karlsson har kallats Sverigedemokraternas chefsideolog och att han är kontroversiell och stridbar. Och vidare att: ”Filmen skildrar strategiarbete, möten med medier, valtal, debatter och diskussioner i partitoppen. Samtidigt försöker Mattias Karlsson hålla ihop sitt privatliv.”

Kalle Segerbäck är gammal klasskamrat med Mattias Karlsson. Det gör säkert ingången till filmen enklare, även om det mellan dem inte finns något slags samförstånd.

Mattias Karlsson har haft en utsatt position i svenskt politiskt liv, tills han i dagarna lämnar posten som SD:s gruppledare i riksdagen. Det har säkert varit påfrestande. I filmen ser vi honom med sin mamma och sin lurviga hund i hans röda stuga i Älmeshult i Småland. Han slipar sin lie. Han har förlorat körkortet och ska köra upp. Flickvännen har gjort slut. Han själv är utbränd. Det är lätt att tycka synd om honom.

Samma dag som filmen sänds läser jag i Dagens Etc om hur ”SD-toppar sprider myt om folkutbyte”. Partisekreteraren Richard Jomshof, har i en riksdagsmotion skrivit att det svenska folket är på väg att ”bli en minoritet i sitt eget land”. Det är en konkret påminnelse om dagens sverigedemokrater inte är vilket parti som helst. Man indelar svenska medborgare i riktiga svenskar och andra. De riktiga svenskarna utmärks av att de är bärare av ”svenskhet”, vilket är omöjligt för icke-riktiga svenskar. Öppen rasism, för att tala klartext.

De avgörande frågorna om Mattias Karlssons ideologi och ur han kommit fram till sina åsikter, de berörs inte. 

Småländska lamadjur är ”sura och otrevliga”, menar Mattias Karlsson.

I en scen bränner det till. Det finns (artfrämmande utländska, osvenska) lamadjur i den småländska byn. ”Folk tycker inte om dem de är så sura och otrevliga”, tycker Karlsson, i linje med sin ideologiska vi och dom-hållning. Här kunde ha ställts följdfrågor, men så blir det inte.

Författaren Martina Montelius reagerar, också i Dagens Etc. Hon är upprörd. 

”Jag undrar bara om det alltså är allmän konsensus nu i Sverige, att SD är ett parti bland andra, med skämtande, mentholrökande killar och tjejer som bara försöker utföra sitt hårda arbete som “svenska landslaget i politik”, som Jimmie kallar dem i filmen.

Jag tycker fortfarande att deras partiprogram är skakande läsning.”

Högerextrema och nationalistiska Sverigedemokraterna är inte ett parti vilket som helst. I SD:s ideologi finna ingen respekt för alla människors lika värde. Och Mattias Karlsson är inte med Martina Montelius ironiska formulering ”en trevlig kille som börjar bli utbränd”.

Samma vecka som filmen visas kungör KD:s Ebba Busch Thor att hennes parti nu kommer att inleda förhandlingar med SD i enskilda sakfrågor, även migration”. Några dagar senare hakade moderaterna i princip på. Det som skedde har beskrivit som ett historiskt brott, som hos många väcker obehag och fasa. Historiens facit förskräcker, när det gäller konsekvenserna av att högerpartier samarbetar med högerextrema.

För övrigt undrar jag av Ebba Busch Thor tycker om lamadjur. Är de ”osvenska”??

Ebba Busch Thors kristdemokrater ska börja behandla SD som vilket parti som helst.
Ängelholm, Fotografi

Bibi Hammars foton visas på Tomarps kungsgård

Foto: Bibi Hammar.

Ängelholmsfotografen Bibi Hammar (1932 – 2012) var under många år Ängelholms bröllopsfotograf. Men än mer var hon en lysande porträttfotograf med inkännande blick för människors uttryck och egenart. Därtill var hon en poetisk naturfotograf, med känsla för ljus, linjespel och naturens mångfald av former. Hon dokumenterade också Ängelholm och Bjäre under de stora förändringarna under andra hälften av 1900-talet.

I vår visas ett fylligt urval av Bibi Hammars bilder på Tomarps kungsgårds bottenvåning, i det som kallas Lilla galleriet, i korridorer och smårum, med flagnande gamla tapeter som bakgrund. Fokus ligger på porträtt och naturstudier.

Tyvärr saknas uppgifter för många av porträtten om vilka personer det är. Men säkert kan Tomarps besökare identifiera en hel del.

Per Assarsson

Här finns bland andra på en ung Lars Lerin med rebell i blicken, en lite farbroderlig (faktiskt) påveskändare Jörgen Nash och en somrig Lars Vilks innan rondellhundarna invaderat hans liv. Särskild närhet finns i porträttet av Per Assarsson, som Bibi levde med i många år, här som ung jurist med vind i håret och en tung lagbok i famnen.

Bibi Hammar övergav aldrig den klassiska tekniken med film i kameran. Hennes bilder är alla i svartvitt. De har tillkommit i mörkrummets omsorger, den som för näsan till dem skulle nog nästan kunna känna doften av framkallnings- och fixervätskor.

Utställningen hade vernissage i lördags.

Arkitektur, Bibliotek, Böcker, Helsingborgs kulturförvaltning, Litteraturkanalen

Två bibliotek: nytt i Lomma nergånget i Helsingborg

Litteraturkanalens båda filmare Michaela Hennigs och Rex Brådhe framför det moderna biblioteket i Lomma, där deras nya dokumentär ”Mitt hjärtas jaguar” visats i veckan.

Helsingborgs stadsbibliotek, ritat av arkitekten Jörgen Michelsen invigdes 1965 i Stadsparken. Tillsammans med ”Michel” tog jag till 40-årsjubileet 2005 fram ”Återblick. Helsingborgs stadsbibliotek”, ett 40-sidigt häfte om bibliotekets tillkomst och om de visioner och tankar som låg bakom dess utformning.

Det handlade om ett ”sagoslott och en läroborg”, om en mötesplats för lässugna, mitt emellan Söder och Norr i det redan då illa segregerade Helsingborg.

Det går inte att överskatta vad det nya biblioteket vid sin tillkomst betydde för den tidens Helsingborg. Tyvärr var Jörgen Michelsen redan vid 40-årsjubileet besviken på flera förändringar av byggnaden.

2019 är det som en gång var ett ”sagoslott” dystert nog ytterligt nergånget, slitet och försummat av de lokala politikerna. Frågor om bibliotekets om- och utbyggnad, eller nybyggnad, borde stått högt upp på den kommunala dagordningen, men så är inte fallet.

Under en gångna veckan besökte jag biblioteket i Lomma, ritat av Henrik Jais-Nielsen och Mats White Arkitekter, ett välkomnande bibliotek i en modernt inspirerad byggnad på bästa plats i Lomma, med soltrappor ner mot Höje å genom samhället.

Inuti består biblioteket egentligen av ett rum med fönster mot vattnet och en trappa upp till ett ”svävande” mellanplan. Här finns också ”Röda väggen” från golv till tak, utsmyckad med ordet BIBLIOTEK översatt till 49 olika språk med skrift i silver.

Lomma bibliotek invigdes 2008 och nominerades till det prestigefyllda Kasper Sahlin-priset för 2009 års bästa arkitektur i Sverige.

Magnus Mankan Nilsson i en scen ur Michaela Hennigs och Rex Brådhes nya dokumentär ”Mitt hjärtas jaguar”.

I torsdags premiärvisades på Lomma bibliotek Helsingborgsfilmarna (också verksamma med Litteraturkanalen) Michaela Hennigs och Rex Brådhes nya dokumentär ”Mitt hjärtas jaguar”, om skådespelaren, dramatikern, musikern och fotbollsfantasten Magnus ”Mankan” Nilsson, som 1991 drabbades av en stroke men ”blev en bättre dramatiker och fortsatte som skådespelare trots sitt handikapp”.

Helsingborgs stadsbibliotek, invigt 1965, i dag nergånget, slitet och försummat av lokala politiker.
Ekonomi, Indien, Japan, Kina, Skolan

Mot en asiatisk värld

Foto: Heiko Junge/TT

Redan år 2025 beräknas halva världsekonomin häröra från länder i Asien, skriver fyra forskare på DN Debatt, Henrik Chetan Aspengren, Björn Jerdén, Andreas Johansson och Marina Svensson.

De utgår från Utrikesdepartementets globala analys Strategiska trender i globalt perspektiv 2025: en helt annan värld?, där det bland annat heter:

”Asiens ökande betydelse i den globala politiska ekonomin är en av de mest grundläggande och snabba förändringarna sedan millennieskiftet. Asiens andel av global BNP har ökat från 31,9 % 2000 till 42,6 % 2013. Enligt den senaste prognosen från Inter- nationella valutafonden (IMF) kommer Asiens andel att ligga runt 47 % 2019. 2025 kommer Asiens sammanlagda BNP att överstiga hälften av världens totala BNP, samtidigt som regionen då har cirka 59 % av världens befolkning (FN).”

Redan nu kommer världens bäst presterande skolelever från asiatiska länder, slår artikelskribenterna fast. I länder som Kina, Japan, Sydkorea och Singapore ägnas varje vaken stund till studier när gymnasiet går mot sitt slut. I Kina tar varje år nio miljoner elever inträdesprovet till universitetet.

Hur ska vi förhålla oss i en förändrad värld? I artikeln pekar författarna på bättre kunskaper om Asiens språk, samhällen och politiska system som en nödvändig förutsättning.

Men i dag behandlas de asiatiska länderna inom forskningsvärlden som kuriosa, bara två procent av svensk forskningsfinansiering inom humaniora och samhällsvetenskap går till Asieninriktade projekt.

Detsamma gäller studier i asiatiska språk och kulturer. Antalet studenter som läser kinesiska har sjunkit med nästan en tredjedel sedan toppåret 2012. För hindi har studentantalet halverats från en redan låg nivå.

Ekonomiskt är förändringarna i Sverige redan påtagliga. Svenska företag har stor och ökande närvaro i Asien. Ericsson sysselsätter i dag fler människor i Indien än i Sverige. Intresset är ömsesidigt. Antalet anställda vid asiatiskt ägda företag i Sverige ökade med nästan 350 procent mellan år 2000 och 2017.

Äldreomsorg, Danmark, Finland, Island, Sjukvård, Skatt

Tänderna en klassfråga i dagens Sverige

Rullande tandklinik för anställda vid ASEA. Tandläkare Nils Landgren behandlar klinikens första patient John Husberg. Bilden tagen den 19 mars 1952.

Munnen är tydligen inte en del av kroppen i Sverige. Därför omfattas inte mun och tänder av hälso- och sjukvårdens högkostnadsskydd eller av hälso- och sjukvårdslagen, skrev i onsdags Jöran Rubensson – med en suck – på Aftonbladets debattsida.

Tandvården kostar cirka 25 miljarder per år för individ och samhälle. För vuxentandvården motsvarar patienternas egenavgifter två tredjedelar av den totala kostnaden.

Följden har blivit att bra tänder 2019 i Sverige har blivit en klassfråga, till skillnad från i grannländerna Danmark, Finland och Island, där tandvården är integrerad i respektive lands hälsa- och sjukvårdslagar.

Rubensson har varit ordförande i Sveriges Pensionärers Riksförbund, SPRF och är expert i utredningen om Nationell kvalitetsplan för äldreomsorgen. Han hänvisar till en färsk Sifoundersökning som visar att var tredje kvinna i Sverige inte tror att de kommer att klara att leva på sin pension. Följden blir ofta för kvinnliga pensionärer dålig tandhälsa och som en följd av det försämrad livskvalitet.

Från och med 2019 är tandvården gratis för alla till och med det året de fyller 23. Det är ett viktigt framsteg.

Reformen borde, skriver Rubensson, snarast följas av en ny avsedd att skapa en jämlik tandvård, som en del av den allmänna sjukvården, med samma högkostnadsskydd, 1100 kronor, mot dagens 3000 kronor.

Det här borde vara en prioriterad fråga för varje anständigt politiskt parti i det här landet.

Finland, Kärnvapen, Krig och fred, Norge, Propaganda, Ryssland, USA

”angriper” RYSSLAND Sverige i Norrland?

Försvarsmaktens bild från övningens inledande fas är tagen 18 mars, kl 20.54.

Northern Wind, en väldig militär övning, genomförs den 17 – 28 mars. Scenariet är att Sverige ska försvara sig mot en fiktiv angripare som anfaller norra Sverige, skriver Försvarsmakten. Anfallet kommer från öster. Det är ”en tillfällighet”, upprepas ofta.

Men underförstått är förstås att Ryssland angriper Sverige. Är det troligt?

Ett annat scenario är en militär konflikt mellan Ryssland och USA, där Sverige kan påverkas. En sådan förutsättning skulle gett helt andra utgångspunkter för övningarna.

10 000 soldater deltar i Northern Wind. Den norska styrkan på 4500 man är störst, följd av den svenska på 3000 man och den finska med 1500 soldater. Resterande 1000 soldater kommer från Storbritannien och USA. I den amerikanska styrkan ingår marinkårssoldater.

I stort sett hela den norska armén deltar i övningen, noterade norska Aftenposten i höstas.

Illustration av övningsområdet för Flygvapenövning 2019. Övningen kommer att genomföras inom den röda markeringen. Karta: Försvarsmakten.

Fredag den 22 mars inleds Flygvapenövning 2019, årets flygövning i norra Sverige och nordvästra Finland. Utgångspunkten är att nationellt ”högkonfliktscenario” med anfall mot norra och mellersta Sverige.

Rapporteringen i svenska medier om de båda stora militärövningarna har varit knapphändig och ganska ensidig.

Underförstått är hela tiden, som jag nämnde ovan, att Sverige och Finland angrips av Ryssland.

Den bakomliggande frågan diskuteras sällan eller aldrig. Finns det risk för att Ryssland angriper Sverige militärt?

Inte heller ställs frågan om vilket som är det största militära hotet mot Sveriges säkerhet. Många skulle på den frågan antagligen svara att det farligaste för Sverige är ett krig mellan Ryssland och USA. Ett sådant krig skulle kunna utlösa strider med kärnvapen.

Med det andra scenariet blir förutsättningarna för militärövningar helt annorlunda. Det handlar om hamnen i Gävle, om de platser på Gotland och Öland som blir strategiska i en sådan konflikt.

På Försvarsmaktens sajt hittar jag inget om hur den utsatta civilbefolkningen i området påverkas, alltså under övningens förutsättningar. I vår tids krig kan den aspekten inte förbigås.

Inte heller finner jag uppgifter om att angrepp på infrastrukturen finns simulerade under ”Northern Wind”. De trupper som deltar är högteknologiska. Vad händer om el och internetnätverk slås ut genom sabotage?


Arkitektur, Helsingborg, Helsingborgs kulturförvaltning

Tågaborgs Villa Carlshög förtätad till tegelhög

Villa Carlshög på Tågaborg, en kulturhistoriskt värdefull byggnad från 1899, har rivits i dagarna.

Villa Carlshög var tills för en månad sedan en av de äldsta byggnaderna i stadsdelen Tågaborg i Helsingborg. Det var ett ganska oansenligt hus, uppfört 1899, men ritat av dåvarande stadsarkitekten Mauritz Frohm.

I dagens Helsingborg är modeordet FÖRTÄTNING. Villa Carlshög har FÖRTÄTATS till en tegelhög. Grävskopornas argument har segrat över bebyggelsekramarnas kulturintressen. Som vanligt.

Kvarteret Samson vid Helmfeltsgatan. Nr 16 markerar den nu i mars rivna Villa Carlshög. Nr 17 utgörs av Piskfabriken Sveas byggnad.

Bakom villan låg Piskfabriken Svea, byggd 1906, den enda bevarade industribyggnaden i stadsdelen. Här tillverkades piskor för hästar – så länge det fanns hästar i jordbruket.

Vad jag förstår finns Sveas fabriksbyggnad kvar, men omgjord till bostadshus.

Jag läser de handlingar som lett fram till rivningen och därtill äldre bevarandeplaner. Villa Carlshög var skyddad med en ”varsamhetsbestämmelse”. Men vad bryr sig en stadsbyggnadsförvaltning om varsamhet?

Kulturnämnden gick emot stadsbyggnadsförvaltningen i sitt yttrande:

”Villan är en rest av den tidigaste bebyggelse som uppfördes på Tågaborg och ger en god uppfattning om hur en stor del av Tågaborg var bebyggt vid 1900‐talets början. Den utmärker sig genom att vara en enklare typ av bebyggelse än vad som i övrigt finns bevarat. Villan utgör ett komplement till exempelvis landerierna Vikingsberg och Nyborg.”

Man underströk vidare att ”helhetsmiljön med villan i trädgården och industribyggnaden har betydande kulturhistoriska värden”. Och påtalade vidare att om Villa Carlshög rivs förlorar den centralt i kvarteret belägna tidigare piskfabriken Svea sin koppling till omgivningen.

Ägarna till grannhusen och deras bostadsrättsföreningar var också kritiska mot rivningsförslaget men använde kraftigare formuleringar än kulturnämnden. Villa Carlshög ”bör bevaras åt eftervärlden, heter det, och vidare:

”Det är fullständigt obegripligt att en kulturhistoriskt värdefull byggnad som i gällande detaljplan reglerats med ”varsamhetsbestämmelsen k” tillåtits förfalla till den grad som nu har skett. Såväl fastighetsägaren som staden bär ett stort ansvar för detta.”

Jag inbillar mig att en stad är en organism som liksom ett träd mår bäst av att ha årsringar, där olika byggnader, platser och gator påminner om andra tider, där den intresserade kan utläsa något om platsens historia. En levande stad låter sig läsas. Det finns till och med en term för det, ”Urban Reading”.

Också gamla hus kan få nytt liv. Ingenstans i handlingarna läser jag något om vad det gamla huset vid Helmfeltsgatan och dess trädgård kunde ha använts till, som en mötesplats, kanske en trädgårdsservering, en oas för området, kanske rentav en biblioteksfilial.

I dagens Helsingborg finns det obehagligt nog bara ett värde, marknadsvärdet. Samma logik gäller för Sundspärlans rivningshotade folkpark, som för stackars Villa Carlshög.

För vem byggdes villan? Kan det ha varit för Piskfabriken Sveas ägare måntro. Vad har byggnaden använts till under dess nu avslutade 120-åriga historia?

Frågornas svar ligger begravda under rivningsmaterialet, liksom alla de länkar de kunde ha utgjort från den sena 1800-talets stad till vår tid.

Kulturnämnden skrev i sitt yttrande om Villa Carlshög: ”Villan är en rest av den tidigaste bebyggelse som uppfördes på Tågaborg och ger en god uppfattning om hur en stor del av Tågaborg var bebyggt vid 1900‐talets början. … Nämnden hävdade också att helhetsmiljön har ”betydande kulturhistoriska värden”.