Charlotte Engelkes och Sophie Holgerssons ”Glädjen eller småprat i svartvitt” har haft premiär på Helsingborgs stadsteaters stora scen.

”Till glädje” från 1949 var Ingmar Bergmans åttonde film. Den bygger på den unge teaterchefens erfarenheter som teaterchef för Helsingborgs stadsteater 1944 – 46 och skildrar en kärlekshistoria mellan två musiker i Helsingborgs symfoniorkester.

Michael Timm skildrar filmen (i sin bok om Bergman ”Lusten och demonerna”) som ”en hyllning till det lilla livet i den lilla staden och åren i Helsingborg. Symfoniorkestern var teatern och det unga paret han själv och Ellen” (Bergmans andra hustru).

Filmen är en ingångspunkt (av många) till Charlotte Engelkes och Sophie Holgerssons ”Glädjen eller småprat i svartvitt” som i lördags hade urpremiär på Helsingborgs stadsteater.  Dramat bygger på Bergmans tidigare (svartvita) filmer i ett associativt flöde av scener och episoder.

Det har blivit en originell föreställning, utan handling, en scenisk reflexion över konst och konstnärskap, där Bergman för mig till dels är en förevändning. Jag har inte sett Till Glädje och har svårt att referera till de filmiska citaten. En fylligare katalog kunde  varit till hjälp.

Men Till glädje kan ses med behållning också för den som inte har koll på den tidige Bergman. Vad som däremot krävs är ett öppet sinne och en förmåga att med nyfikenhet och fantasi spinna vidare på uppsättningens infall.

De är många (infallen)! Operasångaren Torbjörn Lillieqvist berättar i en filmad intervju i Helsingborgs Arena & Scens Rampljus om sin roll i föreställningen. Som balettskolepianist hamrar han mekaniskt fram samma övningsstycke för att i en annan scen som kortväxt sångare längta till Asien för att sjunga, där folk är kortare. Sagt och gjort, han försvinner in genom dörrarna i Asian Trade vid Sundstorget och kommer ut i fjärran Österns vimmel.

Ur sufflörluckan drar han fram en miniatyrmodell av Helsingborgs symfoniorkester.

På scen finns en flörtsoffa för komedier och snabba sortier, en Märklinjärnväg, där det inte är så lätt att kasta sig på spåren för den livslede, en annan järnväg över strängarna på en flygel, ett insnöat tältläger och filmiska inslag ofta från kvarteret runt teatern och konserthuset i Helsingborg.

Konstnärskap består inte minst av vardagligt slit och i att lösa konkreta praktiska frågor. När publiken kommer in på scenen går en av skådisarna och dammsuger scengolvet, liksom efter föreställningen.

Kanske är föreställningen ojämn och vassare i andra akten. Och kanske är den inte lika omtumlande som Charlotte Engelkes tidigare uppsättningar i Helsingborg. Ändå är den värd att upplevas med alla sinnen.

Uppsättningen recenseras här i Helsingborgs Dagblad av Björn Gunnarsson.