Kategoriarkiv: Storbritannien

Donald Trump, Frankrike, Jemen, Joe Biden, Krig och fred, Krigsförbrytelser, Saudiarabien, Storbritannien, Sverige, USA, Vapenhandel

Saudiske kronprinsen måste dömas för mordet

Donald Trump ignorerade under två år mordanklagelserna mot den saudiske kronprinsen Mohammed bin Salman för mordet och styckningen av den regimkritiske journalisten Jamal Khashoggi. Foto: CNN.

Jamal Khashoggi,saudisk-amerikanske journalist, besökte den 2 oktober 2018 Saudiarabiens konsulat i Istanbul. Han skulle hämta nödvändiga dokument för sitt stundande bröllop. Hans fästmö Hatice Cengiz, väntade utanför medan han gick han in på konsulatet – för att aldrig komma ut. 

Inne på det saudiska konsulatet väntade en grupp mördare på honom. Khashoggi slaktades. Hans kropp styckades och bars ut i mindre delar av en grupp män med portföljer. De färdades i ett privatflygplan till Saudiarabien. Planets ägare var den saudiske kronprinsen Mohammed bin Salman. Ingen tullkontroll.

Redan den 16 november samma år rapporterade Washington Post att CIA hade kommit fram till att kronprinsen Mohammed bin Salman hade ”beordrat mordet på Jamal Khashoggi i Istanbul”.

Journalisten Jamal Khashoggi mördades och styckades på det saudiska konsulatet i Istanbul.
Bild: TT/AP/Hasan Jamali/Dagens ETC.

Två dagar därefter, den 20.11.18 utfärdade Donald Trump ett dokument om ”den tragiska händelsen”. Trump slätade över. ”Efter storartade oberoende undersökningar vet vi nu mycket om detta förfärliga brott. … Det kan mycket väl vara så att kronprinsen kände till denna tragiska händelse – kanske gjorde han det eller också gjorde han det inte”. Vid ett annat tillfälle noterade Trump att CIA ”inte kom till någon slutsats om kronprinsens inblandning i mordet, de har vissa känslor, men jag har rapporten”.

De män som verkställde mordet tillhörde kronprinsens krets. Tidigt framkom liknande uppgifter. Men Donald Trump såg till att uppgifter hemlighölls och att det avskyvärda brottet aldrig fördes till domstol, trots att allt pekade på att det utfört på beställning av kronprinsen, som i realiteten är den person som styr Saudiarabien.

I förra veckan publicerade Joe Bidens administration en icke-sekretessbelagd underrättelserapport om mordet på Khashoggi. 

USA:s regering bekräftade kronprinsens roll i mordet. Men man gick inte vidare. 

I tidningen Dagens ETC publicerades på tisdagen ett inlägg av Amrit Singh, jurist vid Open Society Justice Initiative. Hon kräver där att den saudiske kronprinsen måste ställas till svars för det ohyggliga mordet.

 Amrit Singhs organisation uppmanar nu ”EU och andra länder världen över att sluta sälja vapen och militär utrustning till Saudiarabien och att belägga kronprinsen, och alla andra som bär ansvar för mordet, med finansiella sanktioner och reseförbud. Att inte följa upp med dessa åtgärder vore samvetslöst. … kränkningar av mänskliga rättigheter kommer inte längre att ignoreras för att möjliggöra vapenaffärer på mångmiljardbelopp.”

USA, Storbritannien och Frankrike är tre av de största vapenexportörerna till Saudiarabien. Men också Sverige har en betydande vapenexport till Saudiarabien. Denna vapenexport möjliggör att av vår tids värsta brott mot mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt: bombandet av civila mål i grannlandet Jemen.

Salem, six, sits on a bed at a malnutrition intensive care unit at a hospital in the Red Sea port city of Hodaida in Yemen. Bilden från 2016.

Jemen hotas nu av en massiv hungersnöd till följd av Saudiarabiens skoningslösa krig. Miljoner människor hotas av svält, skriver The Guardian. Redan lever två av tre jemeniter under svältliknande omständigheter. Kriget har slagit sönder ekonomin och all offentlig service. 

Värst drabbas barnen. Hälften av alla barn under fem år står inför akut undernäring. Många kommer utan behandling att dö. De som överlever får skador för livet. Sjukdomar som kolera, difteri och mässling dödar ett barn var tionde minut i Jemen. FN-talesmän säger att svälten i Jemen ser ut att bli den värsta för mänskligheten på decennier.

Som en kontrast till rapporteringen av den saudivållade svälten i Jemen står uppgifterna om den saudiske kronprinsen Mohammed bin Salman. Ska han få fortsätta att resa till sitt 300-miljonerdollar slott i Frankrike, som om inget hänt? Det franska 1700-talsslottet nära Versailles har kallats för ”världens dyraste privathem”.

Den saudiske prinsen och härskaren Mohammed bin Salman och hans 1700-talsslott nära Versaille, vilket har betecknats som världens dyraste privata bostad.
Corona, Covid-19, Donald Trump, FN, Gaza, Israel, Storbritannien

Coronaviruset inte klart ännu med mänskligheten

Hur ska mänskligheten vaccineras? Från brittiska The Economist.

FN:s generalsekreterare António Guterres efterfrågar nu en internationell plan för vaccinering mot covid-19.  Han varnar också för att den ojämna tillgången till vaccin utgör ett hot mot både den globala hälsan och världsekonomin.

75 procent av allt vaccin som använts i världen hittills har gått till tio nationer. 130 länder har inte vaccinerat nån alls.

De stater som ofta prisas i svenska medier för att de hunnit vaccinera flest är Israel och Storbritannien. I det här sammanhanget är båda skurkstater, varianter på Trumps America First. För Israels del gäller dessutom att man vaccinerat de illegala bosättarna på Västbanken, en ockupation i strid med folkrätten och en lång rad FN-resolutioner. Däremot har den palestinska befolkningen inte vaccinerats, varken på Västbanken eller i Gaza, vilket också det strider mot internationell lag. En ockupationsmakt som Israel har ett folkrättsligt ansvar för befolkningen i de ockuperade områden.

– Världen är i brådskande behov av en global vaccinationsplan som sammanför de som har nödvändig förmåga, vetenskaplig expertis, produktionskapacitet och finansiella muskler, säger Guterres under ett virtuellt säkerhetsrådsmöte.

Han tillägger att G20-länderna har bäst möjligheter att få till stånd ett globalt vaccinationsprogram och lovar fullt stöd från FN.

WHO och FN borde ha haft en mycket större roll än hittills då det gäller att fördela tillgängliga vaccinationsdoser mellan olika regioner och länder. Men den rasistiske Trump skar under sina katastrofala fyra år vid makten ner USA:s kontakter med och stöd till FN. USA lämnade till råga på allt mitt under pandemin WHO-organisationen och vägrade för övrigt att godkänna Ngozi Okonjo-Iweala, Nigerias f d kvinnliga, svarta och karismatiska f d finansminister, som nu sent omsider utnämnts till chef för handelsorganisationen WTO.

Om viruset tillåts spridas okontrollerat i de fattigare delarna av världen kommer problemen med nya mutationer bara att öka, säger FN-chefen. Det riskerar att förlänga pandemin ordentligt, och möjliggöra för viruset att komma tillbaka och på nytt plåga rikare länder, fortsätter Guterres.

En global vaccineringsstrategi är nödvändig inte bara av humana rättviseskäl utan också för mänsklighetens framtid. The Economist (13 – 19 februari) konstaterar i en ledare att covidpandemin utan vaccin kunde ha krävt 150 miljoner döda.

Vi ska heller inte tro att vaccinet för gott knäcker viruset och att allt snart kommer att återgå till hur det var före pestens tid. Sjukdomen kommer att fortsätta att återkomma och bli epidemisk. Utanför den rika världen återstår för 85 procent av världens länder att starta sina vaccinationsprogram, i år eller nästa år, eller kanske först 2023? De miljarder människor som lever i dessa delar av världen kommer att föda och stärka viruset under lång tid. 

Vi måste lära oss att leva med viruset – kanske för alltid. Coronaviruset är långt ifrån klart med mänskligheten ännu, skriver The Economist.

FN:s generalsekreterare António Guterres efterfrågar nu en internationell plan för vaccinering mot covid-19. Bilden från det virtuella säkerhetsrådsmötet på onsdagen.Bild: UNTV/AP/TT.
Bosnien, Film, Göteborg Film Festival, Ryssland, Storbritannien

Digitala filmfestivalen i Göteborg nu halvvägs

Strejkande arbetare angrips av Röda armen. Scen ur Andreij Konchalovskijs film Kamrater, som skildrar en historisk massaker 1962 i den ryska staden Novocherkassk.

Redan torsdag. Göteborg Film Festival 2021, som för första gången är helt digital, har hunnit ungefär halvvägs, men pågår till och med måndag den 8/2. Utbudet är imponerade, hög kvalitet, stor variation, mångfald. Saknar ändå biografkänslan, glädjen i att träffa andra cineaster och snacka film, saknar de snabba fiken,  turerna med gnisslande spårvagnar mellan de göteborgska biograferna, färjorna över älven mellan biograferna Draken vid Järntorget och Aftonstjärnan på Lindholmen. 

Och alldeles nyss blev jag tillfrågad om jag ville – som enda åskådare i väldiga Drakenbiografen – se visningen och premiären på Barn av vår tid”, Pontus Hjorthéns film om Nationalteatern på lördag kl 12.00. Men som pandemiängslig tackade jag med sorg i hjärtat nej.

En av mina största filmupplevelser på festivalen så här långt är Limbo, av den brittiske regissören Ben Sharrock. I centrum för en krets asylsökande på en av de karga öarna i Yttre Hebriderna står den unge syriske oud-spelaren Omar, som vandrar omkring med sitt instrument genom hela filmen, också när han från telefonautomaten ringer hem till krigets Syrien, där hans mamma envist uppmanar honom att inte glömma att byta lakan varje vecka.

Helt annorlunda är ryska ”Kamrater” (Dear comrades). Året är 1962, på Chrusjtjovs tid.  Arbetarna på lokomotivfabriken i den ryska Novocherkassk, donkossackernas huvudstad, går i strejk sedan deras löner sänkts samtidigt som priserna på livsmedel stigit kraftigt.

Arbetarna i Sovjet får inte strejka tycker de lokala politruckerna. En av dem är filmens Lyuda, som på möten talar sig varm för hårt motstånd mot arbetarnas aktioner. En av dem är hennes dotter som arbetar på fabriken och aktivt stöder strejken. Hon är inte rädd för de soldater som sätts in sedan Moskva larmats om strejken.

– Skulle sovjetiska soldater skjuta på våra egna arbetare? Otänkbart. 

Men soldaterna skjuter. Eller kanske är det prickskyttar som mördar. Händelserna i filmen följer när det som verkligen skedde i staden. Och Andreij Konchalovskijs film är bitande frän uppgörelse med stalinismen och övergrepp, den andra som länge levde kvar i Sovjet, också efter Stalins död 1953.

Andreij Konchalovskij, i dag 83 år, räknas som en av Rysslands främsta filmare. Som ung samarbetade han med Andreij Tarkovskij i hans film ”Ivans barndom”.

Samma dokumentära anslag som i ”Kamrater” finns i den bosniska ”Quo Vadis, Aida”, där Jasmila Zbanic återskapar de ohyggliga händelser som ledde till massakern på 8000 eller fler i Srebrenica under krigsåret 1995.  Srebrenica var en av FN skyddad stad. Men de holländska FN-soldater som fanns i staden var för få för att klara av det kusliga kaos som uppstod när krigsförbrytaren Ratko Mladic tågade in i staden och civila i panik försökte ta sig till FN-basen.

I förgrunden står tolken Aida, som kämpar med det i omöjliga att som neutral tolk förmedla samtal mellan de dödligt rädda FN-soldaterna och den segervisse Mladic – och samtidigt rädda sin familj, sin man och båda söner.

Filmen är viktig som en påminnelse om en av de värsta händelserna i Europa efter andra världskriget. Så långt jag kan se ligger dess berättelse mycket nära det som verkligen inträffade.

De nämnda filmerna visades 24 timmar på festivalen och kan tyvärr inte ses därifrån längre. Men festivalen pågår ytterligare fem dagar …

Fotnot: Ett festivalpass som ger dej möjlighet att se alla visade filmer strömmande (med chromecast eller apple-tv) kostar 295 kronor och kan köpas här:

https://goteborgfilmfestival.se/festivalen/biljetter/
Asylsökande väntar på Yttre Hebriderna på sin tur att få ringa hem till Syrien eller andra länder från en gammaldags telefonkiosk. Scen ur brittiska filmen Limbo.
Bosniska flyktingar har tagit sin tillflykt på FN-basen i Srebrenica, timmarna före den ohyggliga massaker som skildras i Jasmila Zbanic Quo Vadis, Aida.
Journalistik, Pressfrihet, Storbritannien, USA, Yttrandefrihet

assange utvisas inte till USA

Domaren Vanessa Baraitser vid Old Bailey-domstolen i London betraktade visselblåsaren och journalisten Julian Assange som skyldig i alla de fall han åtalats för. Ändå var innebörden i hennes dom som blev offentlig på måndagen att Assange inte kommer att utvisas till USA, åtminstone inte nu.

Assanges försvar har anlitat en psykolog som sagt att han lider av djup depression med hög självmordsrisk. Just självmordsrisken blev domare Baraitsers argument för att Assange inta kan utvisas till USA.

Assanges förståeliga depression har av FN:s specielle rapportör om tortyr, professor Nils Melzer, kopplats samman med att han under lång tids varit inspärrad i det omänskliga Belmarshfängelset, Storbritanniens svar på Guantánamo, och där utsatts för långvarig psykologisk tortyr.

”Det var rätt beslut men med fel motivering”, skrev The Guardians Owen Jones på måndagseftermiddagen. Jones skriver vidare att det är värt att notera att en brittisk domstol pekar ut ett amerikanskt fängelse som alltför barbariskt för at kunna garantera Assanges säkerhet.

Jones skriver vidare att det handlar om något som går långt utöver Assange som person, ”det handlar om journalistikens möjligheter, om den fria pressen och mest viktigt av allt, om möjligheten att i framtiden avslöja illdåd och grymheter begångna av världens sista kvarvarande supermakt”.

Domen kommer säkerligen att överklagas från båda sidor. Vi är många som ändå drar en suck av lättnad, även om domen också innebär att processen kommer att fortsätta. Det viktigaste nu är att Julian Assange efter alla år släpps fri och ges möjlighet att leva ett normalt liv. Allt annat är orimligt, om Storbritannien ska kunna kallas en rättsäker stat.

I ett inlägg i samband med domen skrev Arne Ruth, f d chefredaktör och Kulturchef på Dagens Nyheter bland annat:

”Assange har inget blivit anklagad för att illegalt ha avslöjat amerikanska säkerhetshemligheter utan för att han avslöjat brott begångna av amma regering. Skulle han utvisas till USA komma han nästan säkert att dömas till 175 års fängelse av en jury vald från området runt CIA:s högkvarter i Virginia. Resultat hade blivit att han begravts levande för återstoden av sitt liv.”

Arne Ruth skriver vidare:

”Den namnkunnige tyske journalisten Günther Wallraff har varnat: Det som händer inför våra ögon är ett försök att radera ut spår av internationell lag och den fria pressens möjligheter att belysa kränkningar av den. Assange har valts för att skapa prejudikat och tjäna som varning för andra. Ingen någonstans i världen går säker för USA:s långa arm.

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna antogs efter andra världskriget för att begränsa nationalstaternas agerande i sina egna länder och internationellt. Den innebär förbud mot att skada civila i krig och mot att använda tortyr, liksom rätten till asyl och respekten för alla nationers medborgerliga integritet.

För Wikileaks, grundad av Julian Assange, har det varit en central uppgift att avslöja brott mot dessa rättigheter.”

Rättegången mot Julian Assange har beskrivits som en modern Dreyfusskandal och som en historisk rättegång. Det ligger mycket i tanken. Därför är det bedrövligt att svenska medier länge varit så tysta och oengagerade av Assanges öde och därmed av mediernas framtida villkor.

2000-talets digitalt styrda krig kan inte granskas med 1900-talets metoder. Det behövs digitala fredsivrare, visselblåsare som vågar riskera allt för att avslöja krigets vanvett och bidra till en fredligare värld. Och medier som vågar vara obekväma, vågar belysa övergrepp.

En utvisning av Julian Assange hade dömt en modig visselblåsare. Men fallet berör mer än en person, det handlar om allas vår framtid. Därför är det viktigt att organisationer som Reportrar utan gränser, Amnesty och FN krävt att hans fall ska läggas ner.

Och efter måndagens dom att Assange som person återfår rätten att leva sitt eget liv som människa på jorden.

Julian Assange sitter häktad av politiska skäl, menar hans försvar. Många demonstrationer har hållits för att han ska friges. Foto: Francisco Seco/AP/TT
Boris Johnson, Corona, Covid-19, Demokrati, Donald Trump, Joe Biden, Kamala Harris, Storbritannien

zappar mellan CNN OCH BBC: Vintersolstånd i USA och UK

I Vita huset dessa dagar diskuterar Donald Trump med en krympande skara devota anhängare möjligheten för honom att utfärda undantagstillstånd i USA för att ogiltigförklara valet den 3 november, rapporterar CNN.

Trump vill att tjänstemän från Homeland Security ska beslagta röstmaskiner för att slå fast att de manipulerats, rapporterar WashingtonPost.

Samtidigt stiger coronadödsfallen okontrollerat i USA, vilket inte bekymrar Trump. Närmre 18 miljoner har smittats. Bortåt 320 000 har hittills dött. På måndagen vaccinerar sig Biden med hustru och hans vicepresident Kamala Harris, vilka kommer att lansera en ny coronastrategi. Om …

Samtidigt håller Europa andan, kommer EU:s läkemedelsmyndighet att just i dag godkänna Pfizers/Biontechhs coronavaccin?

30 dagar återstår till installationen av Joe Biden som ny president. Innan dess ska kongressen den 6 januari bekräfta presidentvalet. Kommer Trump att utfärda undantagstillstånd och kalla in militären innan dess? I så fall handlar det om en statskupp.

Troligen inte, men.

Det är vintersolstånd denna måndag. Klockan 11.02 centraleuropeisk tid står solen som lägst för att sedan sakta röra sig uppåt längs ekliptikan, solens bana i rymden sedd från jorden.

På måndagen tog franska Calais hamn enbart emot en lastbild per timme. På den brittiska sidan var köerna enorma, Det kommer att ta 48 timmar efter det att hamnen i Calais öppnat innan köerna kan upplösas”, rapporterar BBC.

Jag zappar mellan CNN och BBC. BBC visar bilder av flera svenska mil långa enorma köer av långtradare som försöker ta sig till Dover och vidare ut ut Storbritannien.

Allt fler länder stoppade under måndagen alla resande till Storbritannien, i Europa hittills också Sverige, … och ”France, Germany, Italy, Denmark, the Netherlands, Ireland, Austria, Portugal, Sweden, Belgium, Bulgaria, Switzerland, Croatia, Finland, Romania, the Czech Republic, Latvia, Estonia, Lithuania” enligt BBC:s upprörda rapportering.

Upprördheten beror på att kaoset verkar vara både en generalrepetition av vad som väntar landet efter en avtalslös brexit som nu blir allt mer trolig – och en självklar reaktion på det hotfulla muterade covid-viruset med mycket högre smittofaktor som sprider sig betydligt snabbare än det världen levt med snart ett år, gamla vanliga covid-19. Det nya viruset kommer sannolikt att kunna ta sig från öriket till fastlandseuropa och även till Norden.

Och Boris Jonhnsons, Storbritanniens Lill-Trump, är möjligen smartare än den amerikanske presidenten, men snudd på lika självupptagen och hänsynslös.

Vi vet inte mycket om framtiden denna vintersolståndets dag, bara att det troligen kommer att bli värre innan det blir bättre. Men det blir bättre. En dag blir det bättre.

Feminism, Italien, Litteratur, Storbritannien

Jan Morris längsta resa, den från honom till henne

 Jan Morris photographed at her home in north Wales. Photograph: Antonio Olmos/The Observer.

Den brittisk-walesiska författarinnan och historikern Jan Morris längsta resa var inte någon av henne färder till fjärran platser på jorden utan mellan extraordinära identiteter, skriver The Guardian, sedan Morris avlidit den 20 november, 94 år gammal.

James blev Jan 1974, 48 år gammal, på en tid när könsbyte var outforskat territorium, utforskade världens som feministisk journalist och skrev en lång rad djupt originella reseböcker.

Jag såg och lyssnade på Jan Morris när hon besökte bokmässan för att tala om sin ”Trieste and the Mening of Nowhere”.

Böcker sätter igång fantasin och fantasin inspirerar till resor. Efter att ha läst några sidor i Morris Triestebok var jag på väg till staden. Det var en resa som också blev inledningen till arbetet med en egen livs- och resebok, med en av Jan Morris inspirerad titel, ”Hemma i Ingenstans. Resor till städer”.

Trieste var en speciell stad för Jan Morris, en plats där hon kunde vara sig själv. ”Det finns platser där man kan vara sig själv, skrev hon, ”städer där det lever människor med ett slags humor, förståelse och tolerans, folk som inte bryr sig om din ras, din tro, dit kön eller din nationalitet. Dessa människor lever i exil och tillhör nationen Ingenstans”, skrev hon och fortsatte ”och jag har kommit att tro att dess naturliga huvudstad är Trieste.”

Jan Moris besökte Trieste första gången 1946 då han kom till staden som brittisk soldat. Han kom att beskriva Trieste som sitt hemma, ”en plats för människor med utanförskap, med känsla för ingenstans och livets mening”.

Bland Morris många böcker från världens alla hörn kan nämnas Venice, en biografi om Venedig, och kanske också hennes allra sista bok, Thinking Again, en reflexion om livet och tidens gång.

Fotnot: I en annan artikel i The Guardian skriver sex brittiska reseförfattare om henne. Jag kan inte låta bli att citera en av deras texter, skriven av Kapka Kassabova:

”In my 20s, when I was living in Dunedin, then Wellington and Auckland, trying to survive as a student and later as a writer in a language I had only started learning a few years earlier, Jan Morris was my lifeline to the world. The actual world that I was hungry for, and the Writer’s World. I’d open any of her books – and I bought them all, secondhand – and feast on her language, on her expansiveness of experience and perception, her learned and practical worldliness, richer in many more decades than I had been alive and that showed me what literary humanism is: polytheistic, generous, curious, forever open to transforming itself, and ultimately (though I only saw this later) of service to others.Advertisement

Inhaling her sense of place, inhabiting her places as states of mind and soul, was pure oxygen. She had written the book on all that preoccupied me, geographically and existentially: the feeling of nowhere brought by exile, farewells as “premonition of infinity” the rich gifts of the broken-yet-beautiful – these are the best places of course, they call to me like sirens – “to attract and to sadden”. Triestinità, tanguidad, duende, saudade. Yes! When I finally made it to Trieste last year, she was in every street:

“I was the world in which I walked, and what I saw
Or heard felt came not but from myself”

On Trieste’s shore, I realised that all my writing life I had been building on things I had learned from her, among others: how to really see the world and hold it in your gaze, then in your prose, then in your heart – even when you are finished with it. When she endorsed, with typical generosity, my British debut, Street Without a Name, she wrote me an email.

I paraphrase: “In all my wanderings, and even when I changed my gender, I have been privileged to know where I depart from and where I will return to: Wales. But you have experienced a dislocation and a loss like nothing I’ve known – the dislocation of not knowing either your point of departure or your port of return. Keep writing about it!”

As a beginner, I thought her greatness was to have written the world. Now I see that her other greatness is to have offered us the highest truth: “Kindness is all that matters in the end. She said it often and lived and wrote by it. That has now become my own point of departure and my port of return.”

Jan Morris being interviewed about gender reassignment on The Dick Cavett Show in 1974; two years earlier she had undergone surgery in Casablanca, changing her name from James to Jan. Photograph: ABC Photo Archives/Walt Disney Television via Getty Images.
Afghanistan, Dagstidningar, Demokrati, Dödsstraff,, FN, Irak, Storbritannien, Sverige, Tyskland, USA, Yttrandefrihet

Varför så tyst i Sverige om Julian Assanges hotande utvisning till USA?

Günter Wallraff. Från Fib/Kulturfront 11-2020.

Wikileaks visselblåsare Julian Assange sitter inspärrad i HM Prison Belmarsh, ett av Storbritanniens värsta fängelser sydöst om London. Anklagelserna mot honom är diffusa, utom från USA, där han betraktas som spion och kan förvänta sig ett långvarigt och knäckande fängelsestraff om han utvisas dit. I maj 2019 inleddes förhandlingar om USA:s begäran att få honom utlämnad. Besked förväntas den 4 januari 2021.

Olika aktioner har genomförts för att uppmärksamma Julian Assanges otroligt utsatta position. Under hösten gjordes ett upprop lett av Arne Ruth, DN:s tidigare chefredaktör och kulturchef, länge engagerad i yttrandefrihetsfrågor. Det var en vädjan för Assanges sak och ett upprop för hans frigivning, med markering av Sveriges speciella roll, med tanke på de våldtäktsanklagelser som härrör från hans besök här.

3000 namnunderskrifter samlades in. Men från politiskt håll och från de stora medierna var ointresset kompakt. Inte en rad publicerades om uppropet i DN, hans gamla tidning, inte i Svenskan, Aftonbladet eller Sydsvenskan/HD.

Varför är det så tyst i Sverige om Julian Assange, undrar Arne Ruth i en artikel i senaste numret av Fib/Kulturfront 11-2020, där han intervjuar den legendariska tyske journalisten Günter Wallraff, som leder en bred stödrörelse för Assange i Tyskland. Tre tyska toppolitiker har ställt upp som frontfigurer för hans upprop. Den viktigaste tyska morgontidningen, Frankfurter Allgemeine Zeitung, har upplåtit en helsida åt namnlistan.

Julian Assange och före honom Chelsea Manning riskerade allt för att ge en insyn i den amerikanska arméns krigsförbrytelser i Afghanistan och Irak. Via Wikileaks fick världen, skriver Arne Ruth: ”… en inblick i den amerikanska militärmaktens löpande rapportering om sina egna övergrepp mot civila. Vi har fått kunskap om det kollektiva mördandets psykologi: att upprätthålla en känslodistans mellan bödel och offer.”

Chelsea Manning dömdes till 20 års fängelse för sina avslöjanden om hur detta har går till:

”Du hör en av piloterna säga ”Han är sårad”, och direkt efteråt ”Jag skjuter.” Och sedan hörs skratt. En minibuss kör fram för att rädda de sårade. Föraren har två barn med sig. Soldaterna säger: ”Du får skylla dig själv om du tar med barn till slagfältet.” Och sen skjuter de. Fadern och de sårade dödas direkt, barnen blir allvarligt skadade. Förövarna av dessa och andra massakrer har aldrig ställts till ansvar. Det var inte krigsförbrytarna eller våldtäktsmännen som bestraffades. Det var avslöjarna som har förföljts i efterhand. USA har anklagat dem för ”konspiration” och ”spionage”. Att avslöja ett brott blir ett brott i sig.”

”FN:s rapportör om tortyr, Nils Melzer, har anklagat Sverige för att ha utsatt Assange för psykologisk tortyr i maskopi med USA och Storbritannien. Sveriges regering har vägrat att ens kommentera hans anklagelser. Med ett undantag, den partilösa Amineh Kakabave, har Sveriges riksdagsledamöter slutit upp bakom den kollektiva tystnaden”, skriver Arne Ruth vidare.

I Tyskland är det annorlunda än i Sverige. Günter Wallraff leder en bred stödrörelse för Assange. En gång förföljdes han i Tyskland för sina avslöjanden men fick stöd från Sverige:

– När jag hotades av det tyska rättssystemet efter mina avslöjanden kunde jag alltid räkna med stöd från ditt land. Det svenska samhället var en demokratisk förebild. Sverige stod upp för internationella rättsprinciper. Och det var inte bara i teorin. Sverige hade en statsminister som vågade tala klarspråk om Vietnam. Olof Palmes ställningstaganden fick uppmärksamhet över hela världen. Han förkroppsligade globala rättsprinciper. Allt detta tycks nu ha vänts upp och ned både i praktik och teori.

Günter Wallraff upprörs vid tanken på att Assange utlämnas till USA.

– Han förtjänar vårt stöd utan reservationer. Men vår medkänsla med honom måste också ha en politisk inriktning. Vi får inte blunda för den politiska skulden hos de som kallar honom förbrytare. Blir han utlämnad till USA handlar det om en samtidig utlämning av alla demokratiska värden.

Wikileaks frilade krigsförbrytelser av värsta slag, där förövarna aldrig ställdes inför rätta. Vi behöver nya medier som rapporterar systematiskt om krigsförbrytelser, och vi måste bygga gränsöverskridande opinioner som ser till att de skyldiga ställs inför rätta, säger Wallraff.

– Vi måste skapa demokratiska motkrafter som inte låter sig stängas in i nationella rättsföreställningar som de tyska eller de svenska. Om demokratiska principer ska ha en chans att överleva måste vi främja nya former av gränsöverskridande rörelser.

Gun camera footage of the airstrike of 12 July 2007 in Baghdad, showing the deaths of journalists Namir Noor-Eldeen and Saeed Chmagh by a US helicopter. Bild från Wikipedia.

Donald Trump, Kina, Storbritannien, Sverige, USA, USA-valet 2016

Har Trumps påtryckningar påverkat besutet att porta Huawei från svensk 5G-nät?

1 kommentar
Skärmdump från brittiska The Guardian med bild på Huawei’s brittiska högkvarter i Reading,n Reading Foto: : Matthew Childs/Reuters/The Guardian.

Det kinesiska företaget Huawei kastades het nyligen ut ur arbetet med det svenska 5G-nätet. Det var Post- och telestyrelsen, PTS, som beslutade att Huawei , Ericssons värsta konkurrent, och ZTE inte fick leverera utrustning till det nya nätet. Bakom beslutet låg Säpo,som medlande att Huawei utgjorde en säkerhetsrisk.

Säpo har med stöd i en ny lagregel, säkerhetsgranskat de operatörer som ville vara med i auktionen enligt 16 olika värderingskrav. Domen från Säpo är hård; man menar att Kina bedriver cyberspionage och teknikstöld och att ”partistaten” Kina kan utöva påtryckningar på Huawei, skriver Dagens Nyheter.

Därför förbjuds bolaget att leverera utrustning till det som kallas ”centrala funktioner” i 5G-nätet, ett besked som överraskade de svenska operatörerna.

Något liknande hände i juli i Storbritannien, skriver The Guardian:

I personliga kontakter mellan den brittiska regeringen och Huawei fick det kinesiska bolaget senare beskedet att dess förbud mot att medverka i brittisk 5G-uppbyggande sker efter våldsamma påtryckningar från president Trump, avslöjade The Observer.

Konfidentiella samtal mellan Whitehall/den brittiska regeringen och Huawei gav företaget intryck av att beslutet kunde rivas upp om Trump förlorade det stundande presidentvalet och de antikinesiska stämningarna i Trumps Washington klingade av.

Har Trumps USA utövat påtryckningar på Sverige och på Säpo? När det gällde frågan om Sverige skulle skriva under ICAN:s förbud mot kärnvapen gjordes flera sådana påtryckningar helt öppet, med indirekta hot från USA:s sida. Det kan inte uteslutas att något liknande skett då det gäller Huawei och svensk 5G-utbyggnad.

I den nämnda DN-artikeln är Haval van Drumpt, vd för mobiloperatören Tre i Sverige upprörd över hanteringen av Huawei och 5G, som kostar hans bolag mellan tre och fem miljarder.

– Det är faktiskt horribelt att ge operatörer med investeringshorisont på tio år nya villkor så här nära auktionen, det handlar om stora ingrepp i näten. Man får en känsla av de myndigheter som ligger bakom detta inte förstår hur vår verksamhet fungerar. Då menar jag inte PTS, säger Haval van Drumpt.

– Jag kan förstå om utrustning för det så kallade kärnnätet, där intelligensen i 5G-nätet finns , kan behöva bytas ut – men nu ska vi ta ner allting, inklusive plåtantenner på hustaken. Jag anser att det finns andra mindre drastiska sätt att säkerställa säkerheten.

Han säger vidare att en bra bit över hälften av den utrustning som skulle användas för 5G-nätet skulle ha kommit från Huawei, som man samarbetat med i flera år.

– Vi har förberett vår utrullning av 5G under lång tid och ställt raka frågor till myndigheter om någon leverantör ska förbjudas. Svaret har varit nej. Något måste ha hänt under veckorna före beslutet.

Huawei har också reagerat på PTS beslut. Man anser att det är taget på felaktiga grunder. Bolaget hävdar att man verkat i Sverige i 20 år utan att någon har påvisat några säkerhetsproblem.

– Vi menar att myndigheterna helt ändrat spelreglerna utan att konsultera oss, säger Kenneth Fredriksen, chef för Huawei i Norden och Baltikum.

Frågan som borde genomlysas nu är förstås vilken roll Trumps USA och Trumpadministrationens myndigheter spelat för beslutet? Skulle Sverige ytterst ha fallit undan för Trumps antikinesiska politik? Bara isstanken är besvärande i sammanhang där det gäller så stora ekonomiska insatser och byggande av hållbar och utvecklingsbar teknik för framtiden.

Författare, Lyrik, Storbritannien, Sverige

Sylvia Plath översattes mycket sent til svenska

Sylvia Plath och hennes man Ted Hughes på en bild från 1961.

”Nicola ringde just när vi hade krångel med den nyfikna blonda svenska kvinnliga journalisten och frågade om hon fick komma och ”sitta och läsa i vår trädgård”. Jag blev upprörd. Det är en sak att titta in på en kopp te, men att be att få komma och breda ut sig i vår trädgård som om den vore en allmän park är horribelt. Jag var så rasande på den svenska flickan efter Hildy och Vicky …”

Så skrev Sylvia Plath ( 1932 – 63) i sin dagbok den 24 april 1962. (Ur Sylvia Plaths dagböcker, redigerade av Karen V Kukil, Norstedts 2003).

Plath hade ännu inte fyllt 30. Hon hade mindre än ett år kvar att leva. Den amerikanska poeten levde tillsammans med sin man den amerikanske poeten Ted Hughes i  England, i Newnham College i Cambridge.

Dagboken är full av vardagliga bestyr. Det handlar inte minst om barn och gäster, bland dem ”den nyfikna blonda svenska kvinnliga journalisten”, som är poeten och översättaren Siv Arb (1931 – 2015). Arb var vid den tiden ansvarig utgivare för den unglitterära tidskriften Rondo, där hon för första gången introducerade Plath för svenska läsare genom tre dikter, ”Almen”, ”Tulpaner” och Kolossen”.

Arb besökte Devon i Storbritannien främst för att intervjua Hughes men fångades under besöket framförallt av Plaths person och poesi, skriver Anna-Klara Bojö i sin essä ”När Silvia Plath kom till Sverige” i nya numret av Ord&Bild (4/2020), där Bojö bl a konstaterat att Arbs arbete med att introducera Plath knappast går att överskatta.

I dag är Sylvia Plath en av 1900-talets mest kända diktare. Hon har också påverkat den svenska litteraturen , Anna-Klara Bojö nämner författare som Kristina Lugn, Åsa Nelvin, Eva Ström och Katarina Frostenson som inspirerats av henne.

1962 var hon fortfarande i det närmaste okänd i Sverige. Arbs introduktion uppmärksammades knappast. Sedan Plath tagit sitt liv 1963 försökte Siv Arb få de svenska förlagen intresserade. Bonniers, Forum och Norstedt refuserade också hennes enda roman ”Glaskupan” (1963).

I september 1972 skrev Norstedts förläggare Thomas von Vegesack att Glaskupan var ”intelligent skriven” men saknade ”kommersiella chanser”. Först 2012 kom en fullständig svensk utgåva av hennes mest kända diktsamling ”Ariel”, i översättning av Jenny Tunedal och Jonas Ellerström.

Till slut blev det då nystartade Trevi som gav ut Plaths ”Dikter” (1975) och även ”Glaskupan” (oktober 1974). Romanen blev en försäljningssuccé med många upplagor. 2019 kom den (hittills) senaste pocketutgåva n av den, då det noterades att boken sammantaget sålts i över 100 000 exemplar.

Silvia Plath själv fick inget uppleva av detta. När hon dog stod hon på gränsen till ett litterärt genombrott. På arbetsbordet i hennes hem låg manuset till ”Ariel”, som med Anna-Klara Bojös ord skulle förändra inte minst kvinnliga poeters skrivande runt om i världen ”långt efter det att Plath lämnat den”.

Arbetarrörelsen, Finland, Italien, Socialdemokraterna, Storbritannien, Tyskland

FINLAND VILL INFÖRA SEXTIMMARS ARBETSDAG

Finlands socialdemokrater är nu officiellt för att förkorta arbetsveckan för landets löntagare. Nu måste Sanna Marin över- tyga de fyra övriga partierna i regeringskoalitionen innan det kan bli tal om ett skarpt förslag. 
Bild: Francisco Seco/AP/TT

Under den gångna helgen valdes Finlands statsminister Sanna Marin – som också är världens yngsta på posten – till partiordförande för socialdemokraterna. I sitt installationstal upprepade hon sitt krav från valrörelsen om att införa sextimmarsdag i arbetslivet, nu med tillägget att reformen dessutom kommer att gagna arbetare som blivit av med sina jobb under coronapandemin, skriver Tidningen ETC.

Hon menar bestämt att kortare arbetstid både skapar bättre arbetsvillkor för de anställda och högre produktivitet för industrin.

– Vi behöver skapa en tydlig vision och konkreta förslag för hur Finland kan gå vidare mot kortare arbetsdagar och finska arbetstagare mot ett bättre arbetsliv, sade hon i talet enligt euractiv.com.

Med sig har Sanna Marin sitt eget parti SDP. En exakt gräns vid sex timmar ville partiet dock inte dra, utan nöjde sig med att gå med på kortare arbetsvecka och större flexibilitet i arbetslivet. 

Hon måste också komma överens med de fyra övriga koalitionspartierna, vilket inte är givet.

– Det välstånd som kommer att komma ur ökad produktivitet måste delas upp, inte bara mellan ägare och investerare, utan också mellan de anställda, sade hon.

Även i Italien och Storbritannien har tanken på förkortad arbetstid hamnat i medvind. För Italiens del handlar det om chefen för landets nationella institut för socialförsäkringar Pasquale Tridico som föreslagit det som ett vapen mot arbetslöshet. Och i Storbritannien har en grupp parlamentsledamöter framfört att fyradagarsvecka för med sig fördelar inte bara för ekonomin, utan också för miljö, hälsa och för demokratin.

I Tyskland har IG Metall, Europas största industrifack, nyligen lagt fram förslaget som en lösning på både arbetslöshet och de stora strukturomvandlingar som väntar branscher som bilindustrin.

– Genom detta kan jobben i industrin behållas istället för att skrivas av, förklarade IG Metalls ordförande Jörg Hoffman för Deutsche Welle i mitten av augusti.

I Sverige har det inte på lång tid förts någon debatt om sextimmars arbetsdag. Skulle förslaget genomföras i Finland gissar jag att liknande idéer snabbt kommer att slå rot också här.

Fotnot: Sanna Marin har varit Finlands statsminister sedan december 2019, men först nu valts till ordförande för SDP, det finska socialdemokratiska partiet. Hon har drivit regeringskoalitionen vänsterut, framför allt genom höjda pensioner och genom att stoppa några av den tidigare regeringens nedskärningar.