Kulturminister Amanda Lind och Mats Svegfors som på regeringskansliets och kulturdepartementets uppdrag före valet ska utreda framtidens mediestöd. Foto: Foto: Rolbin Ek/TT/Sveriges Radio.
För en månad sedan fick Mats Svegfors, tidigare bland annat chefredaktör för Svenska Dagbladet, vd för Sveriges Radio och landshövding i Västmanland, av Regeringskansliet uppdraget att föreslå ”hur stödet till nyhetsmedier kan förbättras genom att anpassa press- och mediestödsystemet till det moderna medielandskapet”.
När Mats Svegfors på tisdagskvällen besökte Lund gladde han sig över att på uppdrag av Amanda Lind och Kulturdepartementet i nära dialog med branschens aktörer föreslå hur stödet till nyhetsmedier kan förbättras genom att anpassa press- och mediestödsystemet till det moderna medielandskapet.
Utredningen ska läggas fram senast den 1 juni 2022 och föreslås ha bred politisk förankring. Det är tänkt att förändringarna ska kunna notifieras och träda i kraft senast den 1 januari 2024.
Inte minst viktig är frågan om SR:s, UR:s och SVT:s framtida ställning. Mindre än ett år före valet har public service ställning ifrågasatts av tre partier som kan komma att bilda regering efter valet och som har en gemensam negativ attityd till SVT och SR.
Moderaterna vill utreda hur minskade anslag påverkar SVT och SR. Partiets Stockholmssektion går ännu längre och vill helt lägga ner Public Service, liksom Sverigedemokraterna. KD kommer att på ett stundande riksting (12 – 14 november i Norrköping) behandla flera motioner som kräver minskade anslag eller nedläggning av Public Service.
– Public Service är viktigt för vår demokrati. Jag är djupt oroad över de krafter som nu verkar vilja reducera dess oberoende ställning, säger Svegfors.
I dag är debatten om ”det hotade Public Service” begränsad.
– En anledning är nog att de journalister som arbetar på företagen inte har möjligheter att kommentera frågan.
Svegfors menade också att det vi ser i Sverige är en del av en internationell rörelse som ifrågasätter Public Service.
Kanske är Trumps USA det tydligaste exemplet.
Mats Svegfors höll föredrag i Weibullssalen, tidigare Tua, i Akademiska föreningens hus. Han fokuserade särskilt på hur han som ung student kom från Småland till Lund och blev ”starkt och livslångt präglad av åren i staden”, genom studierna, det akademiska livet, som studentkårsordförande och senare som medlem i universitetets styrelse.
Sverigedemokraternas ekonomipolitiske talesman Oscar Sjöstedt på en video från 2011 där han under omgivningens gapflabb berättar om tyska nazister på ett slakteri som sparkar på ett dött får och tjoar Die Juden, ungefär ”så här gjorde vi med judarna”. Skärmdump.
Brunsmetning – eller tydliggörande av den politiska och historiska bakgrunden för Sveriges i höst tredje största parti, sverigedemokraterna?
Partiledaren Jimmy Åkesson värjde sig med hetta i söndagens Agenda. Han var inte nazist, minsann. Den som påstod något sådant ägnade sig åt förtal och ärekränkning.
Dagens Etc påminner ”om SD:s bruna fläckar i tio punkter”. När partiet bildades 1988 fanns bland grundarna flera personer som varit aktiva i högerextrema grupper, som nazistiska Nordiska rikspartiet, Bevara Sverige svenskt och Vitt ariskt motstånd, skriver tidningen. Anders Klarström, partiledare mellan 1989 – 95 var tidigare aktiv i Nordiska rikspartiet. Efter att ha hotat Hagge Geigert dömdes han till dagsböter. Revisor från 1988 gick under kriget med i nazisternas Waffen-SS.
Det handlar inte bara om enstaka personer. 60 procent av partistyrelsen mellan 1989 – 95 hade kopplingar till svensk nazism, enligt en granskning av Expo och Aftonbladet. Inför valet 2018 granskade Expo och Expressen partiets kandidater i de olika valen och fann många med nazistiska kopplingar. Flera SD-kandidater till fullmäktigeposter hade då skrivit om ”den judiska plågan”, hånat Anne Frank och spridit antisemitiska konspirationsteorier.
I maj i år avslöjade Aftonbladet att Jörgen Fogelklou, kommunalråd och gruppledare för SD i Göteborg, på forumet Flashback spridit rasism och antisemitism, med yttrande som ”Jag skulle gärna deportera varenda djävla svartskalle i dag! Sieg heil”. Fogelklou utreddes av partiet men sitter kvar.
Värst av allt, menar jag, är fallet Oscar Sjöstedt – som i dag är SD:s ekonomiske talesperson – ofta använd av SVT:s nyhetsprogram i olika sammanhang. Han ”utreddes” av partiet sedan han på en videofilm från 2011 gapflabbar åt de allra vidrigaste antisemitiska ”skämt”. Sedan han ”bett om ursäkt” strök Åkesson över det inträffade.
Vilket annat parti hade kommit undan med något liknande?
Sjöstedt arbetade vid den tiden på ett isländskt slakteri med tyska gästarbetare. Under omgivningens gapflabb berättar Sjöstedt om tyska nazister på slakteriet som sparkar på ett dött får men låtsas att det är en jude.
– När ett slaktat får föll ner på golvet kunde vi inte använda det. Då gick tyskarna fram och sparkade på fåret (uppsluppna skratt) och tjoade Die Juden (skrattsalvor), ungefär ”så här gjorde vi med judarna”. Och alla skrattar hejdlöst åt det grovt antisemitiska ”skämtet”.
Fotnot:I två tidigare bloggar har jag skrivit om sverigedemokraternas rötter i nazistiska rörelser och i extremhögern och om hur flera av partiets i dag ledande politiker bär på ett sådant arv, som ett rasistiskt parti med rötter i vitmaktrörelsen.
Bloggen ”SD ett ”rasistiskt parti med ”rötter i vitmaktrörelsen” införd 13.10.
Bloggen ”SD:s ”Björn Söder om arabisk musik, aborter och judar införd 14.10.
Björn Söder, SD, gillar inte arabisk musik och menar att aborter är den vanligaste dödsorsaken i världen. Foto: Sven Lindwall/Expressen.
Busschaufförer ska spela neutral musik som svenskar förstår, twittrar den ledande sverigedemokraten Björn Söder. Han är upprörd efter en bussresa och formulerar sig så här på Twitter den 11 oktober:
”Åker buss. Chauffören har satt på sin CD med arabisk musik som strömmar ut i etern. En del kanske tycker det är exotiskt, men vi är ganska många som inte tycker det är ok. Borde det inte vara krav på någon sorts ”neutral musik” på offentliga bussar? #islamiseringenav Sverige.”
Skulle en busschaufför som sätter på en cd med arabisk musik bidra till ”islamiseringen av Sverige”?
Sättet att argumentera är för mig lika hårresande som obehagligt och rasistisk. Är i Söders värld grekisk eller fransk musik i en buss acceptabel eller icke-europeisk amerikansk för den delen?
Många reagerade mot honom på Twitter:
– Åh nej! Arabisk musik på en buss. Vet du vilka som också vill förbjuda musik? Radikala islamister. Du kanske har mer gemensamt med dem än du tror. Och vad i hela friden är ”neutral musik”?
– Brun-Björn har talat.
Keolis som svarar för busstrafiken i bland annat Stockholm och Västra Götalands län, har inga regler för vad busschaufförer får lyssna på, bara att det ska vara en behaglig ljudnivå och att chaufförerna inte får använda hörlurar, skriver Aftonbladet.
Tidigare i år väckte Björn Söder uppståndelse och obehag hos många genom att ställa en skriftlig fråga om aborter till dåvarande biståndsminister Isabelle Lövin. Han skrev att aborter var den vanligaste dödsorsaken i världen 2020 och ville att biståndsministern skulle verka för att få ner antalet.
”Totalt 42 miljoner dödades i aborter”, skrev Söder. Efter påtryckningar från partiet backade han. SD är för fri abort.
Söder uttrycker sig som vore han Trumpvänlig politiker i abortmotståndets Texas.
Björn Söder var riksdagens andre talman 2014 – 2018. Under den tiden väckte han stor uppmärksamhet genom att påstå att judar och samer inte var svenskar. Hans uttalande om skillnaderna mellan judar och samer och ena sidan och ”etniska svenskar” å den andra uppmärksammades bland annat av SimonWiesenthal Center som ett av årets grövsta antisemitiska uttalanden.
Tidigare har han i ett blogginlägg klassificerat homosexualitet som en sexuell avart.
Söder tillhör SD:s innersta krets och var partisekreterare 2005 – 2015. I en radiointervju 25 mars 2009 deklarerade han att han stödjer dödsstraff.
I riksdagsvalet 2010 placerades Söder på andra plats för SD efter Jimmy Åkesson och är nu vald till och med 2022.
Kommer Söder i en blåbrun regering 2022 att bli aktuell för en ministerpost om SD blir större än M? Frågan kan dessvärre komma att ställas på fullt allvar.
Per Bolund, miljöpartiets språkrör, och SD:s partiledare Jimmy Åkesson under söndagens partiledardebatt i SVT.
Expos avslöjande om att en ”politiskt sakkunnig” tjänsteman på Sverigedemokraternas kansli är aktiv i vit makt-rörelsen blev stor nyhet på tisdagen, samtidigt som diskussionen fortsatte om ordväxlingen mellan Jimmy Åkesson och miljöpartiets språkrör Per Bolund i söndagens partiledardebatt i TV.
Den nämnde mannen har enligt tidningen Expo samröre med den rasideologiska organisationen Det fria Sverige, DFS. Han har där bland annat arbetat med projektet Svenska zoner, som enligt Expo vänder sig till svenska patrioter. I ett inlägg på nätet efter en skogsutflykt har mannen klagat över att hälften över alla personer han möter är ”araber eller eller från andra utomeuropeiska länder” och fortsatt med att hävda att den svenska befolkningen ”håller på att bytas ut”.
Till Aftonbladet sa statsminister Stefan Löfven från Förintelsekonferensen i Malmö:
– Att den här typen av högerextrema personer finns i SD:s värld är ingen överraskning. (SD) … är ett rasistiskt parti. … Det som är nytt under senare år är att vi vi har ett moderat parti som nu ansluter mer och mer och kommer närmare sverigedemokraterna. Det är det riktigt tragiska.
På DN Kultur skriver klargörandeförfattaren Ola Larsmo, mångårig ordförande för Svenska Pen och nu styrelseledamot för Internationella Pen, i samma ämne. Han ställer frågan om ”När blev det ”brunsmetning” i svensk politik att nämna korrekta fakta?”
”Det finns ett mindre bibliotek av böcker som belägger Sverigedemokraternas ursprung i vit makt-kretsar, liksom att flera av partiets första ledargestalter var representanter för svensk nazism. Sedan följer hela lämmeltåget av politiska företrädare för partiet som uteslutits sedan pressen dokumenterat högerextrema utspel på sociala medier.”
Larsmo skriver att partiet inte alls gjort upp med sitt förflutna. Han noterar vidare:
”Jag tror att vi tappat räkningen nu på alla partirepresentanter som stängs av – vilket dock bara sker om grävande journalister får dem på spaden och bara om de inte har alltför goda kontakter med partiledningen.
Man hör ibland påståenden om att SD ”gjort upp” med sina rötter. I så fall har det skett under största möjliga tystnad. Den sedan 2014 utlovade vitboken lyser ännu med sin frånvaro …”
Det mest uppseendeväckande som hänt i svensk politik under senaste året är att tre borgerliga partier (du vet vilka) gjort ideologiska helomvändningar.
De har ”sålt sin själ” för lockelsen till egen makt kan man verkligen säga, särskilt liberalerna men också moderater och kristdemokrater. Deras beslut att betrakta SD som ett ”vanligt parti” genom att bortse från dess historia och från hur historien ständigt gör sig påmind också nu. Eller med Ola Larsmos formuleringar:
”Det verkligt intressanta här är ändå det förändrade språkbruket inom svensk borgerlighet. Den tilltänkta samarbetspartnern SD:s bakgrund går inte att trolla bort, då den är alltför väldokumenterad. Då gör vi det i stället till dålig smak att tala om saken. Så fort fakta av det slaget kommer på bordet höjer vi rösten och talar förnärmat om ”brunsmetning” – inte för att någon ljuger eller kommer med felaktiga uppgifter. Utan därför att vi valt bort det samtalsämnet, och då är det inte fair play att komma dragande med källor och dokument.”
Många reflekterar dessa höstdagar på det ödesmättade valet den 11 september 2022 och vad det kommer att innebära om en M-SD-KD-regering kommer till makten, både för det Sverige vi vant oss vid att leva vid och för de demokratiska principer som vi fortfarande tar för givna.
I Dagens Samhälle (30/9) skriver tidningen om ”Så ska SD ta över i kommunerna”.
I kommunvalet 2018 fick SD sitt genombrott och blev störta parti i tolv kommuner och ingår nu i styret i sex. I 38 kommuner blev SD näst störst.
Inför nästa års kommunala val förbereder partiet sig för en betydligt mera omfattande valseger, skriver DS, som intervjuat partisekreteraren Richard Jomshof.
– I vårt mest optimistiska scenario är vi uppe i 80–90 kommuner där vi efter valet styr på ett eller annat sätt. Och tittar man på var vi kan få posten som kommunstyrelsens ordförande så bedömer jag att de kan ske i 25–30 kommuner, säger partisekreteraren Richard Jomshof.
Jomshof berättar att förberedelserna inför den tänkta nya situationen har börjat genom omfattande utbildning av lokalpolitiker i vad som krävs för att kunna styra en kommun. Det har varit si och så med den saken på många håll. Enligt valmyndigheten finns i Sverige 31 obesatta fullmäktigeplatser i landet, 29 av dem tillhör SD.
Jomshof är inte blygsam.
– Jag tror faktiskt att vi kan bli största parti i Sverige.
Fram till den nuvarande mandatperioden styrde inte SD i en enda kommun. Nu styr man i Sölvesborg med M och KD. I Bjuv och Hörby har SD ordförandeposten i kommunstyrelsen. I Svalöv har SD ordförande i kommunstyrelsen och styr kommunen med M och KD. I Staffanstorp styr SD med M som har ordförandeposten. I Surahammar ingår SD i en koalition med M, KD, L och C.
I tolv kommuner blev SD största parti. Alla ligger i Skåne utan Munkedal.
Moderaternas ändrade inställning till sverigedemokraterna på riksnivå kommer att innebära en omvälvning på kommunal nivå tror Jomshof.
I en ledare i Aftonbladet i söndags reflekterade tidningens politiske chefredaktör Anders Lindberg över tänkbara konsekvenser på det nationella planet om moderaterna 2022 bildar regering tillsammans med KD och SD. Han utgår från händelser efter sprängningen på Övre Husargatan i Göteborg.
På nätet var man snabb med att utpeka den skyldige. Det handlade förstås om en invandrare och om ”mångkultur” i allmänhet, förutom på regeringen.
Jimmy Åkesson reagerade med ryggmärgen och krävde att regeringen skulle utlysa undantagstillstånd. Hans andra krav var att militära styrkor skulle sättas in i det drabbade området i Göteborg.
Ingetdera är möjligt i det demokratiska Sverige. Dessbättre kom polisen snabbt med besked om att den huvudmisstänkte var en enskild rättshaverist.
Men vad hade hänt om SD haft inflytande på regeringen, undrar Lindberg oroligt, eller om polisen inte varit så snabb med beskedet om den misstänktes bakgrund?
Mönstret inför den politik en M-SD-KD-regering kan förväntas driva är redan tydligt, tror Anders Lindberg. Det blir ”SD:s invandringspolitik och angrepp på public service, fri forskning och kulturliv, tillsammans med moderaternas skattesänkningar och privatiseringar”.
Mycket står på spel i valet 2022. Från en dag till nästa kan stora delar av förutsättningarna för det demokratiska samhälle vi sedan lång tid tagit för självklart var satta ur spel.
Kvinnor röstar oftast vänster och män höger. Foto: Stina Stjernkvist/TT.
Det är i år hundra år sedan Sverige fick kvinnlig rösträtt. Ändå har hittills ingen kvinna varit regeringschef. I det avseendet ligger Sverige långt efter många andra europeiska länder.
I en ledare i Aftonbladet konstaterar Anders Lindberg att i ett Sverige som 2021 fortfarande hade saknat kvinnlig rösträtt hade M, KD och SD samlat 203 av riksdagens 349 mandat, alltså stark egen majoritet. SD hade blivit riksdagens största parti och kunnat ställa krav på att få tillsätta statsminister, och oavsett det fått en dominerande roll när det gäller utformningen av en tänkt borgerlig regerings politik.
Aftonbladet vänder också på resonemanget. Om inte männen fick rösta skulle de rödgröna och centern få 212 mandat. SD skulle bli mindre än vänsterpartiet. Siffrorna bygger på uträkningar gjorda av Dagens Nyheter.
Till DN säger professor Maria Oskarson vid Valforskningsprogrammet på Göteborgs universitet:
– En hel del av könsskillnaderna kan man förklara med yrke eller att vi börjar få ett utbildningsgap där kvinnor är högre utbildade än män. Men när vi kontrollerar för det här i våra statistiska modeller så är det inte så att könsskillnaderna försvinner. Det finns något mer som inte kan förklaras bort.
Anders Lindberg skriver vidare:
”I en demokrati måste både kvinnors och mäns erfarenheter spela roll, både kvinnors och mäns kompetens tas till vara och både kvinnor och män ha samma makt.
Det Socialdemokraterna behöver fundera på nu är om man tänker leva som man lär. Svaret borde vara enkelt.
Magdalena Andersson är landets näst tyngsta politiker, ingen ifrågasätter hennes kompetens.
Men som min kollega Jonna Sima skrev i veckan: ”Frågan är inte om Magdalena Andersson ska utses bara för att hon är kvinna. Frågan är om hon ska bli omsprungen av en mindre kvalificerad man, just eftersom hon är kvinna.”
Att kompetenta kvinnor blir åsidosatta till förmån för manliga medelmåttor är ju inte direkt något nytt fenomen. Och tro inget annat – många känner sig kallade.”
I veckan som gick släppte Brottsförebyggande rådet, BRÅ, en rapport om invandring och brottslighet. Rapportens slutsats var att personer med utländsk bakgrund är överrepresenterade i brottsstatistiken.
Rapportens innehåll tolkades av det nya brunblåa blocket SD+M på förväntat vis. Brott och straff har blivit kodord för invandring, skrev på HD:s kultursida Petter Larsson häromdagen och många medier har anpassat sig till den politiska spelplanen. Högerblocket vill till varje pris göra brott och straff (och invandring) till en huvudfråga i nästa års val.
Kommer nästa års valrörelse att handla om ”den nu obefintliga ”massinvandringens” påstådda ”belastning” på den svenska idyllen”, undrade Peter Larsson.
BRÅ gjorde senast en liknande undersökning 2005. Den nya rapporten visar i princip samma sak som den 16 år gamla rapporten, skriver Andreas Magnusson i kriminal- och rättsmagasinet Para§raf, där Magnusson är en av magasinets fasta krönikörer.
Magnusson konstaterar att ”vi vet att invandrare är överrepresenterade i brottslighet och överrepresentationen ligger fortfarande på ungefär 2,5 gånger (något lägre om man justerar för ålder då invandrare som grupp är yngre och yngre människor oftare begår brott än äldre).”
Så har det sett ut under lång tid. Den nya rapporten innebär inget nytt. Iakttagelsen är inte uppseendeväckande, konstaterar Andreas Magnusson. ”Invandrare lever oftare i social utsatthet och har oftare en trasig bakgrund – två saker som gör människor mer benägna att hamna i brottslighet.”
De politiska slutsatser av rapporten som dras av M och SD är mera häpnadsväckande än rapporten.
Moderaternas Johan Forssell tycker att rapporten visar att invandringen måste minska och SD:s Martin Kinnunen ser rapporten som ett bevis på Sveriges misslyckade invandringspolitik.
Magnusson fortsätter:
”I själva verket är den (rapporten) snarare ett tecken på att Sveriges integrationspolitik tycks fungera precis lika bra oavsett hur stor invandringen är. Vi lyckas inte sämre med att göra invandrare till laglydiga medborgare bara för att de blir fler.”
BRÅ konstaterar att resultaten i den nya rapporten är oerhört lika de från 2005 med två avgörande skillnader.
Brottsligheten i samhället är lägre nu än 2005 (då invandringen var lägre). Allt har inte bara blivit ”värre och värre”.
I rapporten från 2005 var kriminaliteten bland utrikes födda något högre än kriminaliteten bland inrikes födda med utländska föräldrar. Nu är det tvärt om.
Innebörden av den andra punkten är, för att fortsätta att citera Magnusson, att ”människor som kommer hit med värderingar från ett annat land är mindre benägna att hamna i brottslighet än människor som har vuxit upp i Sverige och har två utländska föräldrar.”
Slutsatsen av det är att problemet inte är importerat utan inhemskt och handlar om att Sverige blir allt mer segregerat – etniskt och ekonomiskt.
Slutsatsen är uppenbar. Om vi inte kommer till rätta med klassklyftor, bostadssegregation, skolsegregering, arbetsplatsdiskriminering, machokulturer, arbetslöshet och utbildningsbrister, inte minst i våra särskilt utsatta områden, så kan kriminaliteten öka.
BRÅ undersöker i rapporten olika faktorer som leder till överrisk för att hamna i kriminalitet, så kallade kriminogena faktorer.
Invandrare har en överrisk på 2,5 gånger, men andra faktorer har betydligt större betydelse:
Manligt kön innebär en överrisk på 3,5 gånger, dålig inkomst innebär en överrisk på 5,3 gånger, om man har vuxit upp i en familj som lever på försörjningsstöd så ligger överrisken på 6,1 gånger. Dålig utbildning innebär en överrisk på 5,7 gånger.
Magnusson avrundar:
”Att låsa in alla män skulle alltså ha betydligt större effekt för att minska brottsligheten i samhället än att stänga gränserna, men ännu större effekt skulle det ha att satsa stora pengar på skola och arbetsmarknad.
Av någon anledning är det inte lika politiskt gångbart med sådana förslag som det är att gnälla på invandrare, skrika om stängda gränser och papegojprata om tuffa tag och hårdare straff.”
Statsminister Stefan Löfven (S) med fru Ulla på Medborgarplatsen i Stockholm under en manifestation till stöd för flyktingar 2015. Foto: Maja Suslin/TT
Bortåt 20 000 afghaner riskerar att efter talibanernas erövring av Afghanistan hamna i ett mångårigt limbo i Sverige. Många har fått tillfälliga uppehållstillstånd. Andra lever med utvisningsbeslut som inte kunnat verkställas till följd av situationen i Afghanistan.
Det borde vara humanitärt självklart att Sverige på alla vis omvärderar den här gruppens villkor. Annars finns bara ett hopplöst alternativ, mångårigt liv på sparlåga här, och ett kusligt fullständigt otänkbart, utvisning till talibanernas kusliga Afghanistan.
Men statsminister Stefan Löfven tar inte in situationen. När DN:s Hans Olsson (19/8) frågar honom om de stora skaror av afghaner som i dag och i morgon är på flykt och behöver skydd. svarar han:
Vi ska aldrig tillbaka till 2015, förklarar Stefan Löfven. ”Där kommer inte Sverige att hamna igen”,
Men var 2015 verkligen ett katastrofalt år för Sverige, undrar Stefan Jonsson i ett inlägg på DN Kultur. Han skriver bland annat:
”Det kom många flyktingar, hela 162 000 sökte asyl det året om jag inte tar fel. Sverige och svenskarna tog emot dem med vänlighet och engagemang. De samlade in mat och kläder, öppnade dörrar, låste upp lokaler som stått oanvända och placerade ut sängar. De skänkte pengar.
”Från höger till vänster idkade man praktisk solidaritet från människa till människa. Ingen inbillade sig att det var enkelt, men människor gjorde vad de kände att de måste. Samhället visade sig från sin bästa sida.”
Flyktingmottagandet gick bra. Kommuner, regioner, verk och myndigheter gick på högvarv för att skaffa fram bostäder, ordna med personal och starta utbildningar. ”Även ekonomiskt var 2015 års flyktingmottagande en framgångssaga.”
2015 var inte bara ”ett bra år” fortsätter Stefan Jonsson. Det var ”ett lysande år”!
Jonsson skriver utifrån en färsk forskningsrapport (*) som ” visar att flyktingmottagandet 2015 gav ett par-tre år av expansiv välfärdspolitik som resulterade i stora överskott i kommunernas budgetar och en sällan skådad ekonomisk tillväxt som gav plus även i statens budget. Varför inte hamna där igen?”
Sverige fick dessa år hundratusentals invånare, många av dem barn, tonåringar, och välutbildade unga vuxna som under lång tid kommer att vara nödvändiga för arbetsmarknaden: ett Sverige som jobbar.
”Kort sagt: det är de som i allt högre grad gör de nödvändiga jobben, särskilt inom vård, handel, transport och restaurang- och turistnäringen.”
I sin avslutning vädjar Stefan Jonsson till statsministern:
”Stefan Löfven, tag paus, tänk! Det finns en sannare story än den sverigedemokratiska berättelse som hemsöker politiken. Solidaritet, välfärd och jobb: så var 2015. Tack vare att Sverige tog emot många människor på flykt. Fram till dess att gränserna stängdes var det ett frihetens och solidaritetens år. Det gick att göra annorlunda. Det gick att göra rätt. Det gick rent av att göra gott. Och det visade sig att det i längden gynnade alla.”
*) Fotnot: Migrationsforskaren Peo Hansen vid Linköpings universitet, skriver om flyktingmottagandet 2015 j i sin nya bok ”A Modern Migration Theory”, inom kort i svensk översättning.
Moderaternas partiledare Ulf Kristersson anländer till SVT för att delta i partiledardebatt, sommaren 2020.Foto: Jonathan Näckstrand/TT/DN.
I en debattartikel på DN kultur gick Jan Scherman i den gångna veckan till fränt angrepp mot moderaternas mediepolitiska handlingsprogram, ”Mediepolitik för mångfald”, offentliggjort i juni i år.
Scherman menar att M nu går betydligt längre än SD i olika förslag i syfte att både kontrollera och nedmontera public service: ”Det gäller inte bara besparingar, minskad mångfald, utan också direkt styrning av verksamheten genom att placera ut statliga revisorer på SVT och SR.”
Scherman påminner om moderaternas senaste partistämma i oktober 2019. Då ville partiets tyngsta partidistrikt, det i Stockholm, helt avskaffa public service.
På stämman upprepade partisekreteraren Gunnar Strömmer utan konkretisering vissa kretsars mantra att SVT och SR är svårt vänstervridna, ”att vinklingen inte är helt opartisk” i dessa medier. Denna påstådda vänstervridning var snarast ett utspel för att ” ge utredarna mod att ta i med hårdhandskarna”, fortsätter Scherman.
I pressmeddelandet om 2021-utredningen heter det att ”utvecklingen gör att några av de traditionella argumenten för public service i radio och TV inte längre är relevanta.” Moderaterna preciserar inte. Argumenteringen påminner om sverigedemokraternas.
Så här heter det bland annat:
”SVT och SR ska inte tränga ut kommersiell radio och TV, eller bedriva oschysst konkurrens med lokaltidningar på webben.”
Den ojusta konkurrensen kommer knappast från SVT och SR utan från stora kommersiella aktörer. Vi såg vad som hände när amerikanska multinationella och ytterst förmögna Discovery nyligen köpte upp rättigheterna till att sända de olympiska spelen i större delen av Europa i hemliga förhandlingar med den Olympiska kommittén.
När det gäller lokal nyhetsrapportering har vi all anledning att vara tacksamma för att SVT byggt ut lokala nyhetssändningar över stora delar av Sverige. Lokaljournalistiken har annars varit den stora förloraren i de senaste årens medieutveckling. Nu kontrollerar en knapp handfull stora medieägare merparten av denna rapportering, med kraftigt nedskurna redaktioner.
Moderaterna vill lägga ner Utbildningsradion, UR. Och de vill tvinga SVT och SR att regelbundet ta fram förslag på lågkostnadsalternativ för verksamheten.
På punkt efter punkt har Moderaterna gått vidare med idéer som först förts fram av SD, vilket framgår för dem som läser alla sidorna i den 55 sidor långa utredningen, understryker Scherman. Och jag kan tillägga att det räcker bra med att läsa pressmeddelandets sammanfattning.
M vill ha ett smalare programutbud. Något som också SD föreslår i sin motion om public service från oktober 2010. SD kräver att ”verksamheten bör bli smalare och vassare”. KD har uttryckt sig på liknande vis.
Det är hårresande okunnigt och obehagligt. Dagens SVT och SR är suveräna institutioner med en upparbetad ambition att informera brett och sakligt också på områden som inte prioriteras av andra medier. SVTPlay är en kulturskatt av sällsam och skimrande kvalitet och mångfald. Ska den också offras i M/SD:s förkrympta värld.
Bland det mest obehagliga är att moderaterna inte vill grundlagsskydda public service. Partiet kallar det för en demokratisk rättighet för riksdagen att lägga ner public service med en rösts övervikt i riksdagen, på liknande vis som när värnplikten avskaffades. SD har länge haft samma uppfattning.
Både M och SD betonar vikten av att public service vårdar det svenska språket. SD kräver färre anglicismer och svordomar. Partiet vill ha fokus på svensk kultur och natur.
Med ännu mer kommersiell TV lär det inte bli mycket kvar av svenska språket, det kan vem som helst inse redan nu.
I Danmark skar man ner drastiskt på Public Service, bland annat genom att lägga ner den utmärkta kulturkanalen, DRK. Det hette i debatten innan att DR skulle satsa mer på dansk kultur och dansk film i sitt utbud. Mer Åsa Nisse och Jönssonligan blir det i ett svenskt sammanhang.
På lördagskvällen zappade jag genom det kommersiella utbudet, det var Jönssonligan i två kanaler samtidigt. Är det vad vi kan vänta, när nu M och SD kallar det mesta andra för vänstervridet?
Scherman avrundar:
”Det är uppenbart att Moderaternas förslag är mer genomarbetade och långtgående än SD:s mer kortfattade populistiska utspel. Samtidigt är M-rapporten fylld av inkonsekvenser. Särskilt motsägelsefullt blir det när utredarna betonar vikten av frihet, oberoende och sanningssökande, samtidigt som man föreslår en serie avancerade regleringar och direkt styrning. …
Partiet har nu kört om SD och tagit täten i kritiken mot public service. Moderaternas förslag är bland mycket annat ett direkt hot mot en fri och oberoende nyhetsförmedling i den skattefinansierade tv:n och radion.”
Fotnot: Jag Schermans artikel har bemötts av M-politikerna Odd Eiken och Viktor Wärnick i en replik.
Fotnot 2: Bloggen NyaKulturSören kommer under en tid att inte ha lika många inägg i veckan som nu, när ambitionen varit en text om dagen.
I går torsdag var det tio år sedan de ohyggliga attentaten i Oslo och på Utøya. Breivik hade valt sina båda mål noga. I Oslo handlade det om de regeringsbyggnader varifrån den då socialdemokratiska regimen styrde landet. Åtta dödades här.
På Utøya begick Breivik massmord på sextionio deltagare, de flesta unga, vid ett socialdemokratiskt sommarläger. Han skulle ”utrota” nästa generation socialdemokrater, de som kunde tänkas spela ledande roller i ett framtida parti.
Dock tycks debatten i Norge efter dåden mest ha handlat om ”den stora tragedin”. Man har sällan betonat mördarens tydliga och kallblodiga mål med sin aktion.
I Dagens Nyheter skriver författaren Ola Larsmo i en debattartikel att många … ”… tycks ha glömt att massmorden riktade sig mot de med fel ursprung, fel politisk åsikt, fel kön.”
Till de som har glömt hör också de svenska liberalerna, som i sin politiska praktik har vänt sig mot socialdemokraterna och lierat sig med moderater och sverigedemokrater på ett sätt som kan föra tankarna till det som skedde i Norge.
På Twitter skrev på minnesdagen de svenska liberalerna:
”Idag 10 år sedan terrordåden i Oslo och på Utøya. Vi får aldrig ge vika för extremism och anti-demokratiska krafter. Idag riktar vi våra tankar till offren och deras familjer”.
Den socialdemokratiskariksdagsledamoten Annika Strandhäll svarade kraftfull på liberalernas aningslösa twitter:
”Detta inlägg smakar minst sagt lite illa när ni som liberalt parti samtidigt är beredda att underlätta för ett parti med rötter i svensk vit maktrörelse och precis denna tanketradition som drev Breivik att få regeringsinflytande.”
Åter till Ola Larsmos inlägg. Han återger en liknande debatt i Norge. Där har en av överlevarna, Elin L’Estrange, skrivit i Aftenposten att hon inte tänker fortsätta att tiga om hur hon och andra som kom levande från ön har behandlats i debatten.
Hon citerar en ledare i norskaDagens Næringsliv i november 2011. Där hävdades det att ”så länge offren från den 22 juli yttrar sig i offentligheten har de också ett ansvar” att ”inte förstöra det offentliga samtalet om invandring och integration”.
Det var de överlevande från en massaker som skulle granska sina ord, konkluderar Larsmo. Han skriver vidare:
”Det går i sammanhanget inte att blunda för sossehatets roll, även om många vill det. De politiker som mördats i vår del av världen har varit socialdemokrater. En del vill uteslutande förklara det med S-partiernas starka maktställning. Men var dag kan jag på olika öppna och slutna FB-grupper hitta förslag om att mörda socialdemokratiska politiker. Det har under åren efter massmordet blivit en vardaglig del av den politiska undervegetationen.”.
Larsmo slår vidare fast att Breivik inte var nazist i någon meningsfull betydelse av ordet. De idéer han förde fram var vad som kallas nationalkonservativa, om det unika i den norska och västerländska kulturen, om ”smygislamiseringen och det pågående ”folkutbytet”.
Vi hör liknande idéer från olika högerpopulister i parlament efter parlament, fortsätter Ola Larsmo. ”Det är samma skräck för det moderna som under förra seklets första decennier fördes fram av de nationalister i Sverige som varnade för demokratin; den var upplösande och släppte fram ”fel” människor till makten. Demokratin var kladdig och blandade det som inte skulle blandas. ”Renheten” är och var demokratins motsats.”
Larsmo avrundar sin viktiga artikel med att det viktigste nu är att ”göra det meningslösa meningsfullt”. Det kan ske både genom att se vad Breivik ville förstöra – och genom ”ett politiskt samtal som pekar ut vilket samhälle det är vi vill ha och vart vi ska, vilka värderingar vi står för och inte bara vad vi är emot. Det är vi en dag som denna skyldiga de mördade, oberoende av hur vi sedan röstar.”
