Kategoriarkiv: Sverigedemokraterna

Flyktingar, Främlingsfientlighet, Judendomen, Krig och fred, Moderaterna, Nazismen, Norge, Sverige, Sverigedemokraterna

Judisk violinist utvisad från Sverige 1942 togs till Auschwitz – och tre flyktingbarn i år utvisade från Helsingborg till Vietnam efter åtta år i Sverige

Fånge 81952 i Auschwitz: Leif Leiba Wolfberg, violinist som efter kriget bland annat arbetade en tid i norska radions symfoniorkester. Han föddes i Litauen. Växte upp i Norge, flydde efter nazisternas ockupation av Norge under kriget till Sverige, utvisades härifrån, greps av östeerrikisiska alpjägare i centrala Oslo, transporterades till Auschwitz men överlevde mirakulöst. Bild: SCcandinavian Jewish Forum.

Den judiska musikern Leif Leiba Wolfberg tog sig i juni 1941 över gränsen från det av nazisterna ockuperade Norge till värmländska Järnskog. Han var 26 år gammal, av de norska myndigheterna klassad som statslös eftersom han föddes i Litauen, men växt upp hos släkt i Trondheim, läser jag i författaren Ola Larsmos starka ”Tio lektioner i svensk historia” (Kaunitz Olsson förlag, 2021). 

I boken beskriver Larsmo särskilt personer och förhållanden relaterade till nazismen före och under det andra världskriget, med kopplingar också till vår tid. 

Wolfberg är musiker, violinist, sökte asyl i Sverige men avvisades och återvände till Norge. Där greps han av österrikiska alpjägare i centrala Oslo, fördes till polska Szczecin och skickades vidare till Auschwitz, dit han anlände den 11 december 1942. Han fick fångnummer 81952 intatuerat på sin arm. 

Under några månader den hårda vintern går han ner i vikt från sextioåtta till fyrtiofem kilo. Men han överlever. Och en morgon 1943 ropar någon efter honom vid uppställningen, ”Wo ist der Geiger?”, Var är vilolinisten? Han har blivit uttagen till lägerorkestern, omplaceras, ”gör om sig” från judisk fånge till norsk, genom att riva av sig den gula Davidstjärnan och sätta ett vitt N för norrman på sin jacka. Med Bernadottes vita bussar förs han senare med andra norska fångar norrut mot friheten.

Den 28 april 1945 anländer de till Helsingör. Han är en av tre norska judar, som fått åka med bussarna i riktning mot Sverige. Han går ombord på färjan till Helsingborg.

Ute på öppet vatten får Leiba Wolfberg ett nervsammanbrott. Han står på öppet däck, under en blå himmel och gråter hysteriskt, kan inte sluta. Sverige är inom synhåll, han får leva, och han kan inte sluta gråta.

Leiba Wolfberg kunde längre fram återvända till Norge, arbetade en tid i norska radions symfoniorkester, gifte sig och fick två döttrar. Han dog hemma i köket, omskakad av att någon just ristat in hakkors på hissdörren i hans hus.

När jag läser i Ola Larsmos bok om Leif Leiba Wolfberg och hans behandling under krigsåren och nazismen som flykting i Sverige och Norge går mina tankar till de tre vietnamesiska systrarna som i dagarna utvisats från Helsingborg och Sverige, där de bott i åtta år, utan att ha anhöriga i det land de lämnat för länge sedan. Den äldsta av dem, Quyen, är tjugo år, har tagit studenten och fått fast jobb på Helsingborgs lasarett. De yngre, Tram och Vy, är 16 respektive 11 år gamla. 

Vietnam 2023 är inte som Nazityskland under kriget. Men vad är det för flyktingpolitik som bedrivs av den svenska högerregeringen i samarbete med högerextrema sverigedemokrater? Har inte Sverige skrivit under FN:s barnkonvention? Hur kan man så cyniskt och omänskligt för livet skada tre flyktingbarns liv, i Sverige, 2023??

Hur har Sverige så snabbt kunnat förvandlas till ett djupt främlingsfientligt och intolerant land som behandlar barn och utsatta flyktingar så vedervärdigt?

Det här är verkligen inte det Sverige jag varit stolt över och levt i under min tid på jorden. 

Tre systrar, Quyen, Tram och Vy, med rötterna i Vietnam men sedan åtta år bosatta i Helsingborg utvisades 2023 från Helsingborg och Sverige. Foto: Björn Lilja, Helsingborgs Dagblad.
Egypten, Helsingborg, Miljö, Moderaterna, Pakistan, Sverigedemokraterna, Ulf Kristuersson

Klimatförnekare styr högerregeringens budget

Klimatdrabbade människor i Pakistan flyr undan översvämningskatastrrofen. Bild: Unicef.

Det stora klimatmötet COP27 i egyptiska Sharm el Sheik vid Röda havet går efter helgen in i sin andra vecka. Dessa dagar i Sverige är det som om naturen vill påminna också svenskarna om vad som pågår. Ännu lördagen den 12 november är det meteorologiskt sommar längs kusterna i Sverige. Göteborg Halmstad och Helsingborg nämns i väderleksrapporten som tre orter som kan komma att denna helg notera den högsta novembertemperaturen i Sverige någonsin.

Vädret är onormalt. I södra Sverige påverkas vi av det fortfarande av att det definitionsmässigt är sommar, vilket inte är särskilt obehagligt. Oktober var den varmaste oktobermånaden i Sverige någonsin. Detsamma kan komma att gälla november.

Samtidigt har högerregimen i Sverige i praktiken lagt ner miljödepartementet och lagt en politik som leder till ökade utsläpp och än värre global uppvärmning.

På andra håll i världen är det inte lika lätt att glädjas åt novembersommaren.

I Bangladesh har rekordkraftiga monsunregn gjort 33 miljoner människor hemlösa. I Pakistan har regnen svept i väg mängder av byar och gjort tio miljoner barn hemlösa, rapporterar Unicef. Också Indien och Nepal är svårt drabbade.

Här i Sverige skär samtidigt den nya högerregeringen kraftigt ner biståndet. Därmed bryter Kristersson och Åkesson och de andra dramatiskt med den politik i FN:s anda som under större del av efterkrigstiden styrt den svenska utrikespolitiken. Sverige ska kraftig skära ner biståndet till större delen av de länder som vi tidigare försökt att gynna, också bidragen till FN ska kraftigt dras ner.

Kristersson och Åkesson vill lansera den politiska omställningen som ett positivt ”paradigmskifte”. I själv verket är det snarare fråga om en struts- eller snigelpolitik, att Sverige drar sig undan allt som handlar om solidaritet med andra folk.

I Aftonbladet skrev häromdagen Ingvar Persson på ledarplats under rubriken ”Klimatförnekare styr Svantessons budget” om de här frågorna. Han citerar SD-riksdagsledamoten Elsa Widding som utan att blinka i riksdagen påstått att ”klimatkrisen saknar vetenskapligt stöd”.  

I Trumps USA har de valförnekare som hävdat att Trump berövades valsegern i valet 2020 spelat en stor roll ända tills nu. I Sverige har vi i stället klimatförnekare som i en liknande anda dominerar den nya högerregimens beklämmande politik. Frågan är om det är så mycket bättre?

Flyktingar, FN, Moderaterna, Public Service, Sverige, Sverigedemokraterna, SVT, Ukraina

 ATT LÄGGA NER SPRÅKPLAY ETT SVEK FRÅN SVT OCH UR SOM DRABBAR NYANLÄNDA

Appen Språkplay läggs ner efter sju år. Foto: Britt-Marie Schrammel, Dagens Nyheter.

Inleder högerregeringen nu angreppen mot prioriterade mål för särskilt sverigedemokraterna och moderaterna, flyktingarna och public service?

Det verkar så. Redan vid årsskiftet läggs ”Språkplay” ner, SVT:s och UR:s unika språktjänst som särskilt vänt sig till nyanlända.  

Tjänsten har uppmärksammats positivt av FN-organisationer som Unesco och UNHCR. Den senare organisationen skickade under hösten ett brev till Danmarks och Norges Public Service och uppmanade dem att introducera ett liknande verktyg. I Finland och Schweiz har man redan gjort så med svenska Språkplay som förebild, skriver Marcus Bornlid Lesseur i Dagens Nyheter.

I Sverige har Språkplay använts med stor framgång under sju år och kunnat notera mer än en halv miljon användare. 

Tidigare i år, skriver Marcus Bornlid Lesseur, ”skickade även det ukrainska public service-bolaget UAPBC en uppmaning till sina europeiska motsvarigheter där de pekade på vikten av språkinlärningsinsatser för de ukrainare som tvingats fly sitt hemland och framhöll förtjänsterna med just Språkplay.

Appen fungerar på så sätt att användaren kan ta del av i stort sett hela SVT:s och UR:s katalog av program med interaktiva undertexter på ett trettiotal språk. Om användaren inte förstår ett ord kan så personen klicka på ordet i fråga för att det ska översättas, och utöver detta erbjuds olika typer av språkövningar.”

Språkkrafts grundare Niss Jonas Carlsson säger till DN att UR och SVT till honom framfört att de båda mediebolagen ”inte ser det som sin roll att ägna sig strikt utbildning, vilket Språkplay bistår med, utan med folkbildning.” Därför, uppger han, vill de inte längre lägga resurser på appen.

Carlsson fortsätter:

– De tycker inte att det ligger inom ramen för deras uppdrag att tillhandahålla detta. Men vi är mitt uppe i en ny flyktingkris just nu och på grund av massflyktsdirektivet har inte de ukrainare som kommer hit tillgång till SFI. I ett sådant läge tycker jag att det är väldigt märkligt att man lägger ner den här tjänsten samtidigt som public service-bolag i resten av Europa ser det som ett föredöme.

När DN ställer frågan till UR:s och SVT:s ansvariga för Språkplay, blir svaren annorlunda.

Anna Zettersten, ansvarig för Språkplay på SVT, hävdar att ”användningen av appen minskat de senaste åren” medan UR:s VD Sofia Wadensjö Karén menar att”översättningarna inte lever upp till kvalitetskraven”.

Utan att vara insatt i detaljer om Språkplay undrar jag varför UR och SVT reservationslöst ställer sig bakom vad som måste vara SD:s och M:s krav. De båda partierna vill ju lägga ner UR helt och skära ner kraftigt på SVT.

Nedläggningsbeskedet av Språkplay väcker stor oro inom SIOS, Samarbetsorganet för etniska organisationer i Sverige.

SIOS ordförande Amadeu Batel säger att behovet av tjänsten är stort bland nyanlända.

– Det är inte direkt en lysande idé att lägga ner Språkplay. Jag vet inte hur de har tänkt där. Det här är en betydelsefull tjänst för i synnerhet den ganska stora andelen av de utrikesfödda vilka lever i isolerade miljöer där de inte exponeras för svenska. Även de här människorna betalar skatt till public service och de behöver få tillgång till svenska nyheter, säger Amadeu Batel och fortsätter:

– Det finns en risk att folk på grund av det här både kommer längre ifrån svenskan och samhället.” Det är ett svek från SVT och UR:s sida att lägga ner den prisbelönta appen Språkplay.

Fotboll, Kristdemokraterna, Moderaterna, Sverige, Sverigedemokraterna, Sveriges Radio, Tidöavtalet

Det särskilda projektets ambitioner: Tidöavtalet och idrottens 51%-regel

Caroline Seger, en av svensk damfotbolls främsta spelare. Här i Sveriges 2-0 mot Island på Myresjöhus Arena 6 april 2013. Foto: Wikipedia.

På det så kallad Tidöavtalets 62:a och sista sida står 2 ½ rader som handlar om idrott, om elitfotbollen och elitishockeyn, under rubriken ”Reformer som ska genomföras i projektet”. Så här skriver högerpartierna och sverigedemokraterna i det gemensamma policydokument som ska ligga till grund för idottspolitiken i Sverige under den kommande mandatperioden, särskilt för de mest publika:

”Ett projekt ska genomföras för att stärka högstaligornas konkurrenskraft i den svenska elitfotbollen och elithockeyn.

Regeringen kommer att inleda ett särskilt projekt för högstaligornas konkurrenskraft.”

Det är ingen avancerad stilistisk utformning av det s k ”särskilda projektets ambitioner”. 

I de två meningarna upprepas precis samma ambitioner. Den andra meningen tillför inte något nytt utöver vad som redan sagts i den första. Dessutom upprepas i båda meningarna tunga ord som ”högstaligorna” och ”konkurrenskraft”. Innebörden är otydlig och svårbegriplig. 

Jag fattar inte alls vad Åkesson och Kristersson (som måste ha haft sista ordet om formuleringarna) egentligen menar. Som partiledare borde de bättre vårda sin förmåga att tydligt skriva ner vad de menar.Språket håller inte högstadienivå.

Vad betyder detta på de båda partiledarnas kodade språk? Många har undrat heter det i ett inslag i fredagens Studio ett i radions P1. Frågan har blivit en ”ren snackis inom idrottsvärlden”, menar Sveriges Radio. De korta raderna skulle om jag förstår det rätt om de genomförs innebära väldiga förändringar för den svenska fotbollen och ishockeyn. 

Efter att ha lyssnat på Studio Etts drygt åtta minuter långa inslag om frågan förstår jag lite mer. Tydligen vill SD och följeslagarpartierna M, KD och L att sportvärldens så kallade 51%-regel helst ska upphävas, den regel som innebär att ingen utomstående kan äga majoriteten av en förening.

Så är dej ju inte i bland annat Storbritannien, där oljemiljardärer från fjärran länder och kapitalstarka ryska oligarker inte sällan köpt upp framförallt välkända proffslag, som blivit ibland lönsamma mångmiljoninvesteringar.

51%-regeln har hittills i Sverige satt stopp för sådana affärer, åtminstone tills nu. 

Meningen med ”projektet” tycks vara att genom att göra om de största lagen till kommersiella företag, skulle klubbföretagen få in mera kapital och därmed ha råd att köpa upp båda svenska och utländska fotbolls- och ishockeyspelare. Zlatan Ibrahimovic kunde kanske med slopad 51%-regel ha spelat vidare i Malmö FF hela sitt framgångsrika fotbollsliv, i stället för att ha köpts av utländska intressenter.  

Visst kunde det ha varit bra. Men det hade knappast gynnat alla fotbollslag, som till exempel HIF, som i dagarna åkt ur allsvenskan på allra sista plats. 

Men varför har skribenterna som står bakom Tidöavtalet uttryckt sig så grumligt så att ingen fattar. De vill att sporten ska förvandlas till en stormarknad där allt går att köpa och sälja och där de lag som inte har lust eller pengar kan ägna sig åt något annat.

Vore inte det tvärtom att slå sönder den ursprungliga charmen med bland annat fotboll. Jag slutade för länge sedan att följa herrfotbollens tv-sändningar, där allt tycks handla om pengar och våld, med tacklingar på gränsen till slagsmål. Damfotbollen är ofta det motsatta, dribblandets och fintandets elegans, spelarglädjens kollektiva sportprestationer. 

Det är långt från sådana tankar till ”projekt för högstaligornas konkurrenskraft”. 

I radion redde man i alla fall ut att försäljningar av lag med nuvarande regler inte kan genomföras utan att majoriteten av klubbens medlemmar och spelare ställer sig bakom.

Expressen skrev nyligen om historien om hur fotbolls-VM hamnade i Qatar påminner om debatten om 51%-regeln, alltså om hur mycket pengar som ska släppas in i fotbollen, historien om hur …

 ”den internationella fotbollen ändrade utseende. 

Med tiden har en berättelse om oligarker, diktatorer, invasioner av grannländer, kollapsad tävlingsbalans, superligor och protester tagit form.

Världens största sport närmar sig kokpunkt.” 

Dock har fotbolls-Sverige, fram till nu, stannat ”kvar på andra sidan utvecklingen”.

Låt os hoppas att den förblir där.

Kärnkraft, Kärnvapen, Klimat, Kristdemokraterna, Miljö, Ryssland, Sverigedemokraterna, Ukraina

Reaktorerna i Ukraina militära mål. Radioaktiva visioner ett civilisationshot

Zaporizhzhias kärnkraftverk, byggt i Ukraina under Sovjettiden och fortfarande Europas största, har upprepade gånger alltsedan krigets början blivit beskjutet, men hittills bara med begränsade konsekvenser.

Nu när högern tillsammans med populistiska SD tagit makten i Sverige verkar det åter våras för kärnkraften. Under valkampanjen upprepades ständiga plattityder och lögner om kärnkraftens förträfflighet. Få eller inga följdfrågor om svårigheter och risker, väcktes, pinsamt nog.

Men kärnkraft är ingen lösning på de svenska energiproblemen. Frågan om slutförvaring av det radioaktiva avfallet är långt ifrån löst. Många experter varnar för illa genomtänkta kärnkraftssatsningar, som kommer att ta lång tid, bli kostsamma och i värsta fall extremt farliga.

Det finns många lärdomar att dra av det ohyggliga kriget i Ukraina. En är att det är extremt farligt att bygga kärnkraftverk i tättbefolkade områden. Minns Barsebäck, som dessbättre är under nedmontering och knappast lär kunna återstartas.

Minns också den berättigade danska upprördheten över att Barsebäck placerades bara några mil från den danska huvudstaden. En tänkbar olycka med radioaktiva utsläpp skulle kunna fasansfullt drabba Köpenhamn, Skåne och andra delar av södra Sverige och Själland.

Under kriget i Ukraina har uppenbarligen kärnkraftverk blivit militära mål för den ryska armén. I måndags besköts Ukrainas näst största verk, dessbättre utan att de tre reaktorerna i Privdennoukrainsk skadades. Men ryska missiler slog ner bara 300 meter från anläggningen. Ukrainska kommentatorer talade om ”nukelär terrorism”, skriver nyhetsbyrån Associated Press, AP.

Skulle Privdennoukrainsk förstörts av missiler hade risken varit överhängande för mycket stora radioaktiva utsläpp, som kunde ha vållat miljoner människors död, beroende inte minst på vindar och andra okontrollerbara faktorer. Därtill kommer att den ukrainska befolkningen drabbats svårt av utslagen energiproduktion.

Riskerna för attacker mot kärnkraftverk i krig är så stora att enbart det borde göra det omöjligt att som ”lag Kristersson” aningslöst tala om att kärnkraft är den övergripande lösningen på framtidens svenska energiproblem. De planerna är cyniska och okunniga och bygger på dålig respekt för människoliv.

Sällan har det talats klartext om vad ett kärnvapenanfall i krig mot ett Barsebäck i drift hade fått för konsekvenser. Kunde både Skåne och Själland blivit obeboeliga för hundratals år? Vad är ”worst case” i ett sådant scenario?

Tre av Europas största kärnkraftverk har hittills blivit beskjutna i Ukraina. Ovarsamheten från de ryska trupper som ockuperade Tjernobyl förfärade. Men ingenting allvarlig hände dessbättre. Zaporizhzhias kärnkraftverk, byggt under Sovjettiden och Europas största, har upprepade gånger alltsedan krigets början blivit beskjutet, men hittills bara med begränsade konsekvenser.

Kärnkraften kan ha kortsiktiga fördelar men utgör med sin teknik ett civilisationshot mot allt vad människor skapat och mot människan som art. Att populistiska politiker som Ulf Kristersson, Ebba Busch och Jimmy Åkesson inte inser det är beklagligt. Deras radioaktiva visioner får aldrig bli sista ordet i den svenska debatten. De blockerar också det nödvändiga omställningsarbetet till ett annat och miljöhållbart samhälle.

Demokrati, Flyktingar, Främlingsfientlighet, Liberalerna, Magdalenas Andersson, Moderaterna, Sverige, Sverigedemokraterna, Sveriges Radio, SVT

I dag vaknar vi upp till ett nytt och sämre Sverige

Jimmy Åkesson, SD och Ulf Kristersson, M. Foto: SvD.

”I kväll dog den svenska liberalismen” skrev Göran Greider i sin ledare i onsdagens Dagens ETC. Han fortsatte ”Jag lär aldrig komma över att borgerligheten – i alla fall tre av dess partier – så pass sorglöst är beredd att regera med Sverigedemokraterna.”

Han beskriver sig som en ”främling i detta land”: Sverige har under loppet av min livstid övergått från ett rätt progressivt vänsterland till ett reaktionärt högerland”.

På Helsingborgs Dagblads ledarsida skrev Heidi Avelan i samma röstläge:

”Hur känns det att vakna upp till ett nytt Sverige. Ett där Liberalerna, trots sin ringa storlek, banar väg för en för en regering där sverigedemokraterna håller i taktpinnen. Det där partiet med rötter i nazismen, partiet som skiljer på vi och dom, partiet som vill införa visitationszoner och allmänt hårda tag som rundar integriteten, partiet som vill skicka iväg folk och kallar det återvända. Det uttalat antiliberala partiet.”

Liberalerna var en gång småfolkets parti, som tog ställning för de utsatta, de svaga. Nu ger partiet makten åt SD, utom de liberaler som likt Bengt Westerberg, den förre partiledaren, fortfarande har ett engagemang för ett solidariskt och rättvist samhälle.

Daniel Suhonen, socialdemokrat och chef för fackliga idéinstitutet Katalys, ser annorlunda på det som skedde i valet. Han menar att partiets usla politiska strategi sänkte Socialdemokraterna. Magdalena Andersson har kompetens och stort förtroende i breda grupper. Men s-strategin att satsa allt på att lyfta fram hennes kompetens som i ett presidentval utan att framhäva andra frågor fungerade inte, menar Suhonen.

S mobiliserade på att, med rätta, skrämmas med SD, fortsätter han, men strategin gav bara ”seger i storstäder, urbana miljöer och universitet, medan man tappar arbetarklassen som inte är organiserad i LO-förbunden – där är SD jämnstarka med S. Alltså att ”S tappade i glesbygd, småorter, kort sagt det bilburna Sverige, där SD vinner, medan Socialdemokraterna vann tunnelbanornas och spårvagnarnas land.”

”Klassiska fördelningspolitiska välfärdsreformer saknades i stort sett helt i S valmanifest. Fanns de där lyftes de ej fram. Resten drunknade i en valrörelse där S valde att acceptera och triangulera högerns frågor, så att det som till slut återstår är ljudet och bilden som liksom fryser fast i huvudet på mig när Magdalena Andersson för femte gången i samma statsministerduell säger att ”Jag håller med Ulf Kristersson.”

Så långt Daniel Suhonen.

Efter en period av regeringsbildning kommer vi att få se hur den nya regeringens praktiska politik kommer att utformas. Ska SD:s kulturssyn få gälla, som skedde i Danmark, där nu dansk TV åläggs att prioritera dansk kultur? Varför diskuterades inte kulturfrågorna i valrörelsen? Kommer public service (såväl SVT som Sveriges Radio) att attackeras eller rentav slaktas, som också flera ledande moderater vill. Ska biståndet skäras ner och kanske användas till skattesänkningar eller vapenupprustning? Kommer flyktingar som lever i Sverige att sparkas ut ur landet?

Vilken slags Sverige kommer vi att ha om ett halvår, om fyra år? Vad händer med demokratin?

Mycket kommer att förändras, många får det sämre. Hur ska motkrafter kunna mobilseras?

Demokrati, Kärnkraft, Klimat, Kristdemokraterna, Liberalerna, Moderaterna, Skolan, Sverigedemokraterna, Sveriges Radio, SVT

Sven-Eric Liedman om antiintellektualismen i svensk politisk debatt

I dag sätts tonen i politiken framför allt av den nya högern, alltså Putins, Trumps och Åkessons (som här deltar i en partiledardebatt med Ebba Busch i TV4) nationalistiska höger, skriver Sven-Eric Liedman. Foto: Fredrik Persson/TT.

Sällan har antiintellektualismen dominerat det politiska livet som i dag. Idéhistorikern och författaren Sven-Eric Liedman uttrycker i en artikel på kultursidorna i Dagens Nyheter djup oro över att så många politiker förhåller sig så lättvindigt till väletablerade kunskaper.

I allt fler sammanhang anses pengar viktigare än kunskaper. Ekonomiska värden slår ut alla andra värden. Många medier avstår i sådana sammanhang från att ställa självklara följdfrågor.

”Det har blivit fritt fram för ledande politiker att hävda vad de finner bäst för stunden. Opinionssiffrorna är viktigare än sakpolitiken”, konstaterar Liedman.

Klimatförändringarna är inget vi ska oroa de unga och deras vänner, säger Martin Kinnunen, Sverigedemokraternas klimatpolitiska talesman, i ett uttalande i en stort uppslagen artikel i Dagens Nyheter häromdagen (220623), där han utbasunerar att Sverige inte ska anstränga sig för att uppnå klimatneutralitet 2045, i strid mot alla vetenskapliga rapporter, som övertydligt visat på de förödande konsekvenserna av en sådan hållning.  

Hans hållning är också SD:s i vad som är tidens ödesfråga. Var sjätte svensk eller fler tycks dela hans åsikter, att döma av de senaste opinionsmätningarna. Och än fler kan antas gilla dem. Liedman fortsätter:

” Talar en ledande sverigedemokrat om klimatet lyssnar Ebba Busch och Ulf Kristersson och Johan Pehrson noga. De vill ju bilda regering med Jimmie Åkessons parti.”

Denna ”logik” gäller, menar jag, de djupt oroande angreppen på public service. Åkessons, Kristerssons och Buschs partier har påverkade av varandra stora ambitioner att kraftigt skära ner på anslagen till SVT och SR.

Skulle högerpartierna vinna en stabil seger kan de med en rösts övervikt i riksdagen över en natt slå sönder dagens välfungerande medier över en natt. Det påverkar både sådant som SVT/Plays i dag suveräna utbud och förstås och allvarligare på sikt också ett grundfundament för den svenska demokratin, fria och kompetenta Public Service-medier.

Samma partiers yrvakna och okunniga pläderande för snabb kärnkraft i stället för billigare och säkrare vindkraft till havs är en annan källa till oro för framtiden. Aldrig diskuteras kärnkraftens risker i synnerhet vid tänkbara krig. Vi såg nyligen med vilken total hänsynslöshet och idioti som ryska soldater vårdslöst for fram i Tjernobyls ruiner. Tack och lov för att Barsebäck är avstängt sedan länge.

 Många politiker tänker främst på nästa val, det är det ”jag ska vinna; en avlägsnare framtid behöver jag inte bry mig om”.

Liedman nämner också skolan: ”Finns det en röststark grupp som mot allt bättre vetande hävdar att det enbart är flit och inte bakgrund och skolmiljö som bestämmer vad barn och unga människor har för livsmöjligheter – så må man hävda det.”

I stället borde politiker och vi andra tänka mera framsynt, avrundar Sven-Eric Liedman: ”Vad är det för en värld som vi vill att våra barnbarn och barnbarnsbarn ska leva i?

Främlingsfientlighet, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna, SVT

Ebba Busch skjuter skarpt

4 kommentarer
Skärmdump från Sveriges Radio, P4 Malmöhus.

Ebba Buschs intervjuades i P1 lördagsintervju 23/4 om bland annat kravallerna i flera svenska städer efter den dansk-svenske högerextreme politikerns så kallade svenska valkampanj med provocerande koranbränningar, till råga på allt under fastemånaden ramadan.

Hennes uttalande i intervjun väckte bestörtning. Hon uttryckte sig så här:

– Varför har vi inte 100 skadade islamister, 100 skadade kriminella, 100 skadade upprorsmakare?

Och hon fortsatte:

– Så frågan som borde ställas är, varför sköts det inte skarpt?

– Är hon inte riktigt klok, kommenterade justitieminister Morgan Johansson spontant. Han fortsatte:

– Ebba Busch kritiserar alltså polisen för att de inte ställde till en massaker i helgen.

Ebba Busch är djupt omdömeslös, det är sant och det underströks än mer på fredagskvällen när hon intervjuades i Aktuellt och hetsigt försvarade sitt uttalande, med höjd röst i stället för argument.

Det finns många följdfrågor:

Önskar sig Busch ett Sverige där tungt beväpnade poliser skjuter med dödande vapen mot demonstranter vars främsta vapen är stenar? Somligas beteende var självklart otillbörligt. Poliser skadades, polisbilar och privatbilar och förstördes. Men den svenska polisens uppdrag har alltid varit att skapa ordning, hålla ordning och minska våldsutövandet.

Vill vi som Busch ha en polis som skjuter skarpt, som skadar och dödar, det som är praxis i totalitäre länder som Belarus och dagens Kampuchea men också ofta i USA, särskilt mot afroamerikaner och minoriteter?

Många i Kristdemokraterna ställer sig förvånansvärt nog bakom hennes i mina ögon medeltida och gammaltestamentliga attityd, ”öga för öga och tand för tand”.

Enligt Kristdemokraternas ordförande i Malmö har det inte varit någon större uppståndelse i partiet efter uttalandet så vitt han kunde förstå.

”Jag vill inte kritisera hennes sätt att uttrycka sig men jag tycker hon har rätt i sak”, säger Torsten Elofsson, som är ordförande i Kristdemokraterna i Malmö, till Sveriges Radios P4 Malmöhus.

Mångfalt dubbel aningslöshet och omdömeslöshet inom KD, tydligen.

Från polisens sida har de röster jag hört med bestörtning tagit avstånd från Buschs utspel. De sortens tänkande är fjärran från svensk polismoral.

Men Buschs formuleringar rymmer en än värre undertext. Jag kommer att tänka på den amerikanske republikanske presidentkandidaten (1964) Barry Goldwater som under Vietnamkriget menade att USA borde ”bomba Vietnam tillbaka till stenåldern”. Han ställde ”vi”, de goda amerikanerna, mot ”dom andra”, de ”ohyggliga” vietnameserna.

Det är huvudregeln för all propaganda, att demonisera motståndarna. Vilket är precis vad Busch gör. Hon vill att polisen ska skjuta mot ”islamister”, alltså mot muslimer.

Att en svensk partiledare uttrycker sig så i en begynnande valkampanj är skrämmande. Busch uppmanar till mera våld, riktat mot ”de andra”, de som inte vill se att deras heliga skrift Koranen bränns offentligt, allra minst under årets viktigaste religiösa period ramadan.

Hon agiterar för främlingsfientlighet värre än det politiska parti SD som gjort främlingsfientligheten till sitt varumärke.

Fotnot: Efter en längre paus tänker Nya Kultur-Sören återvända till bloggosfären, men med inlägg inte lika frekvent som tidigare.

Centerpartiet, Rasism, Sverigedemokraterna

SD:s landsdagar: Vi och dom, återvandring

Jimmy Åkesson omvaldes på partiets landsdagar till ordförande i sverigedemokraterna. Nu kräver han återvandring också av flyktingar som fått medborgarskap.

Sverigedemokraterna har haft landsdagar, helt kort efter den ”största framgången någonsin i SD:s trettiotreåriga historia”, skriver Alex Bengtsson, i en artikel i den juridiska tidskriften Para§raf, under rubriken ”Sverigedemokraternas godsvagnsagenda”.

Redan dagen efter SD:s budgetframgång dammade Jimmy Åkesson av partiets gamla krav på ”återvandring”. ”Det visar att SD är ett parti med en godsvagnsagenda”, fortsätter Bengtsson:

”Man säger inte ”sparka ut svartskallarna”, man säger till exempel ”verka för repatriering av etniska främlingar och kriminella eller icke assimilerbara element”.

Man säger inte att man ska ”hänga landsförrädarna” man säger att man ska ”utkräva ansvar av de politiker som agerat i uppenbar strid med sitt lands intresse”.

Man säger inte ”bögarna tillbaka in i garderoben”, man säger ”bevara kärnfamiljen”.

Så uttryckte sig den vice partiledaren Torbjörn Kastell i en intern mejlkonversation inom Sverigedemokraternas partistyrelse i början av 2000-talet.”

Nu talare man om ”återvandring”. Det innebär att man tänker sig att myndigheter ska ge återvandringsbidrag till invandrare som inte ”anpassat sig” till det svenska samhället.

Därmed delar SD in svenskarna i vi, ”svenskarna”, de förträffliga, och dom där, invandrarna, flyktingarna, de gängkriminella och så vidare, de som bör kastas ut ur Sverige även om de fått PUT, permanent uppehållstillstånd eller rentav svenskt medborgarskap.

Det var så krigen i ex-Jugoslavien började, vi och dom. När den sortens klassifikationer börjar användas i det offentliga samtalet, utan följdfrågor, utan en kritisk kontext, då är vi alla illa ute.

”Att Centerpartiet med sin höga svansföring utifrån någon slags liberal hållning gjorde den historiska SD-triumfen möjlig kan sannolikt komma att stå dem dyrt”, tror Alex Bengtsson. Han fortsätter:

”Men betydligt allvarligare är att så länge inga journalister och andra med någorlunda plattformar ställer SD till svars för deras förslag om ”uppsökande verksamhet” och ”återvandring” är risken påtaglig att det är precis vad som kommer att hända. Det har hänt förr – i Europa.”

Centerpartiet, Magdalena Andersson, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet

Ytterkantspolitikern Annie Lööfs kusliga kränkthet

1 kommentar
Annie Lööf, centerpartiet. Foto: Björn Lindahl/Aftonbladet.

Det var en kränkt Annie Lööf som på onsdagen i riksdagen kungjorde att centerpartiet minsann inte skulle släppa igenom socialdemokraternas budget.

Magdalena Andersson, slog därför samma dag två parlamentariska rekord. Hon blev Sveriges första kvinnliga statsminister – efter hundra år av bara gubbar sedan den kvinnliga rösträtten infördes. Och hon blev den statsminister som suttit kortast tid, bara sju timmar.

Varför var Annie Lööf så kränkt? Jo, hon hade ju i kommandoton beordrat Magdalena Andersson att inte till något pris förhandla med vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar. Varför, jo därför att i Lööfs skygglappsvärld är dagens vänsterparti ett ”ytterkantsparti”, som inte ska få något inflytande, jämförbart med sverigedemokraterna.

Men Magdalena Anderssons enda möjlighet att bilda regering var att få stöd både av vänsterpartiet och centern. Därför samtalade hon med Dadgostar, gång på gång. Eller ”förhandlade de”?? Därtill betonade Andersson att hon såg det som högst normalt att samtala och förhandla med Dadgostar inför regeringsbildningen, därför att partiet ingick i röstunderlaget.

Dagens vänsterparti är inget ”ytterkantsparti” och har en politik som i många avseenden kan jämföras med socialdemokraternas på Olof Palmes tid.

Resultatet av S-V -förhandlingarna blev ett avtal som skulle ge en tredjedel av Sveriges fattigpensionärer en skattefri tusenlapp mer i månaden från augusti nästa år, en högst rimlig och substantiell reform för de flesta partier, medvetna om skavankerna i dagens pensionssystem.

Då hade Lööf efter inledande förhandlingar, ja just förhandlingar, tvingat fram inskränkningar i allemansrätten och ökade befogenheter för stora skogsägare, något som många hävdade hotade den fjällnära skogen, Sveriges svar på Amazonas.

Men är man kränkt, som Annie Lööf, då ger man igen. Hon röstade mot S-budgeten och skapade en situation där S och MP skulle regera på en budget som M-KD-SD stod bakom. Det fick miljöpartiet att gå i taket och lämna regeringen. Partiet ville inte vara delaktigt i att leda landet med en brunblå miljöfientlig budget, inriktad på kärnkraft och sänkta drivmedelspriser, förutom främlingsfientlig migrationspolitik.

Lööf skapade politisk kalabalik i riksdagen och gav Magdalena Andersson vad kommentatorer kallade en mardrömsstart, vilket ledde till hennes avgång sedan miljöpartiet lämnat regeringssamarbetet. När jag skriver detta på onsdagskvällen är förutsättningarna för en fungerande svensk regering för tiden fram till valet i september 2022 osäkra.

Förlorare är väljarna, ja medborgarna i det här landet som borde ha rätt till kompetenta och ansvarstagande politiker av en annan kalliber än kallhamrade Annie Lööf.

Vad Lööf gjorde på onsdagen innebar ju att centerpartiet utan att tveka hoppade upp i famnen på främlingsfientliga sverigedemokraterna med krav på S att följa SD-M-KD:s budget. Därmed skänkte hon Jimmie Åkesson hans ”största politiska seger någonsin”, skriver Aftonbladet.

Vad skulle gamla tiders c-ledare som Torbjörn Fälldin eller Olof Johansson ha sagt?